För mig beskriver ju det här helt enkelt rollspel. Ett givande, förväntande, och gemensamt deltagande. Det är lite verklighetsfrämmande för mig att koppla det till specifika spel, eller specifika insikter från spel, eller ens att säga att spel inte spelades på det här sättet innan något spikat kalenderdatum. Men det är samtidigt något jag fått höra från så många olika personer just nu att det föranledde trådstarten.
Det verkar nämligen vara just precis den här upplevelsen--med spelledaren som en despot (upplyst eller ej)--som varit något av en norm i Äspel-Sverige. Det är intressant, och lite galet, men jag undrar också om det verkligen var så illa, eller om det är en sentida tolkning informerad av modernare spel?
Först, jag tror inte att det är specifikt något som skedde i Äspels Sverige. Jag har diskuterat med tillräckligt många icke-svenskar för att anse mig
veta att det här, i vissa spelgrupper, var (är?) ett problem som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.
Sedan, ja, du har helt rätt i att
rollspel är exakt det där lyhörda geochtagande där man med fingertoppskänsla tillsammans väver en berättelse med lite olika verktyg och tekniker. Och jag är fullständigt övertygad om att det är själva grunden till det de flesta av oss gillar med hobbyn.
Men, när spelen växte, när materialet börja mutera och kräva andra sorters överenskommelser så hängde spelen (och ibland spelgrupperna) inte riktigt med. Rent kronologiskt så växte exempelvis skogen och grottan ut till jättelika städer och detaljerat beskrivna länder, plundringsräderna växte till väldiga kampanjer där RP räddade världen och kröntes till kungar.
Här någonstans uppstod en mängd förväntningar och konventioner som ibland gällde och ibland inte gällde, och som ibland inte ens var kända av alla runt bordet.
Så, i ljuset av detta kan GM Fiat vara helt oproblematiskt med en välfungerande grupp som är vana att samarbeta samtidigt som det i en annan grupp kan innebär att deltagarna känner att övriga deltagare vida överskrider sina befogenheter.
Och det här är verkligen inte en efterhandskonstruktion eller ett narrativ som drivs av någon anledning, och jag tror visst att man kan sätta ett datum på det, eller åtminstone tydligt kika på innehållet i spelen och se vad som har tillkommit.
Ex (men här får ni gärna slå mig på fingrarna) så tror jag att de tidiga spelen (alltså före Äspel) hade med en hel del metaregler kring balans, SL ansvar m.m. Inte supermycket och kanske inte supertydligt, men jag tycker mig ha snubblat över tillräckligt många lösryckta citat för att åtminstone ha känslan av att det någon form av grundläggande konsensus kring hur man spelade. Vilket kanske inte var så konstigt, för i början var spelarna inte så många. När Äspel dök upp rådde lite samma. Det var inga större konstigheter. Man spelade och hade kul och uppstod problem så fanns det säkert någon Sinkadus som tog upp det (vi får inte glömma att det fanns en regel som övertrumfade att SL alltid hade rätt och det var att Äspel alltid hade rätt, de hade ju skapat regeln).
Men sen hände något. Friform, feta kampanjer, detaljism, culture gaming... Reglerna följde inte riktigt med, i synnerhet inte de delarna av dem som handlade om vem som gjorde vad och varför.
Här någonstans, säg 92-95 uppstod SLs Maktepok. På vissa håll var det en upplyst despot, på andra håll en skoningslös diktator (jag har spelat med båda). Detta var normen fram till 2000-2005. Och plockar man upp spel från den här tiden så sägs det väldigt lite om strukturerna kring spelandet.
Och har man lite koll på sociala strukturer så vet man att ett socialt system utan ramar och riktlinjer kan utvecklas åt vilket håll som helst, och att en om en ny deltagare tillkommer, eller en annan försvinner, så kan allt ändras. Det är inte konstigt alls, och det skedde sannolikt med flera spelgrupper.
Någon gång runt 2005-2010 blev termen
Socialt kontrakt allas kännedom och även kanske en bråkdel hade läst vad det handlade om så var det många som insåg att deras grupper saknade ett socialt kontrakt. Jag vet att jag under den här perioden helt hade bränt ut mig som SL genom att köra Undergångens arvtagare. Det var helt enkelt för mycket jobb och även om det var kul, väldigt kul, så orkade jag till slut inte längre (och vi spelade aldrig klart sista delen). Vi började bli tydliga med att berätta för varandra vad vi tyckte var kul och vad vi tyckte var mindre kul.
Tittar man sedan på spelen 2010-2020 så ser man att något har hänt. Det finns kapitel som handlar om SLs ansvar, när man ska använda regler o.s.v.
Så att detta skulle vara något som överdrivs eller har hittats på i efterhand eller att alla de spelares upplevelser skulle ha varit påhejade av någon annans sentida narrativ vänder jag mig starkt emot. Det är falsk historieskrivning och anledningen till att jag alls säger detta är för att åsikten har uttryckts lite för många gånger på sistone (på andra håll) för att jag ska vara bekväm med det (mina egna upplevelser har t.o.m ifrågasatts och det har föreslagits att det snarare har handlat om deltagandet i en väckelsekult där man var tvungen att hitta på att man upplevt detta för att få vara med).
Så, här är historiken
