S'Klaus kommer för att skörda era själar
[color:\\"gray\\"]Vem vet vad ni hittar under kudden? Ett par ögon kanske?[/color]
Marius spände ögonen i den tvekande mannen, sög lite på pipan med handen dröjandes vid skaftet. Slutligen bet han tag i pipan med käften och använde sina händer för att lassa ner geväret från ryggen och räcka över det till Cemain Levane'on. Det firades jul i Theriens Den, en urgammal tradition som Marius hade fått nys om genom några gamla manuskript.
En rejäl gran från Duskfall hade släpats in genom dörren, och allt Vimarys folk njöt gemensamt av julstämningen.
Marius släppte ut en rökpuff. "God jul, Cemain", mumlade han och strök sitt getskägg.
"God jul", sa joaniten Cemain, som hade fått ledigt från sin tjänst idag. Efter en stunds tvekan klev han fram och omfamnade den tämligen överraskade Marius. "Och må gudinnan vara med dig".
"Så, så", mumlade Marius och sköt ifrån sig Cemain lite efter att han motsvarat kramen lite. Marius gillade inte kroppskontakt, eller så var han bara rädd för att tappa masken.
Just nu var han dock Tomten. Tomten, eller Sankt Nikolaus, var julens skyddsande, han som tröstade de som hade det svårt under denna hårda tid då nordens vind svepte in över den heliga ön och bådade ont för prästerskapet och de slitande bönderna likaså.
Noggesh Vallfärdaren klev fram till tomten. Marius såg på mannen och kom på vad han skulle ge honom. Efter att ha tagit ett bloss på pipan och noggrant ha granskat mannen, lossade han guldkedjan han bar om halsen och gav den till Vallfärdaren. I kedjan hängde en cirkelformad tingest av glas och metall, med två små snurrande pilar och olika tecken från världen innan. "Det här är en kompass... pilen här", sa han och pekade, "vänder sig alltid mot nordanvinden..."
Det fanns en annan också, en annan Tomte. S'Klaus var en pervertion av allt som var heligt och tradition om julen, och många svagsinta agniter hade fallit offer för honom. Inte konstigt kanske, de var barn, och deras själar var enkla att stjäla...
"Han kommer", hojtade plötsligt Milla Iano'an, den gamla yagan-haggan. "Han kan inte hålla sig borta. S'Klaus vet vad som sker här... jag känner det... Drömmarnas Flod stinker av hans vidriga förorening, andarna är oroliga..."
Plötsligt skrek Humphrey, den lille agniten, till. Han förde handen mot halsen, och såg ut att kvävas. Marius sprang fram och drog bort honom från väggen, och den osynliga handen slutade kväva honom. Milla nickade. "Han är nära nu".
Marius sög fundersamt på sin pipa. "Vi går upp på taket. Jag vill inte att nån ska vara nära väggarna".
När alla var uppe på taket uppe på taket kunde Marius höra hur dörrarna där nere slogs upp och någon klev in.
"Det är han", mumlade Milla. "Må gudinnan rädda oss, det är han".
Några sekunder, som verkade vara en evighet, följde sedermera, då plötsligt en röst från Theriens Den bröt tystnaden. "Hallå? Marius? Är någon här?"
Det var Kyrien Thatch'on, biblotekarie från Sunken City, frekvent på Theriens Den, något han gärna ville tysta ner. Kyrien bedrev forskning om traditioner om Världen Innan, och kunde, som han själv uttryckte det, 'inte missa en sån här chans, om det så skulle kosta om honom livet'. Han och Marius von Markland, en traditionell bibehållare, som hade besökt de flesta platser där det fanns spår av Världen Innan, var goda kamrater, och bedrev mycket forskning tillsammans.
Milla var den förste att agera. "Psst, Kyrien... han finns i väggarna... anden... S'Klaus... kom upp på taket"
Kyrien fann sig själv med att springa ljudlöst upp för det lutande golvet, kastande sig mot stegen i pur skräck. Allt han läst om S'Klaus kunde inte mäta sig med skräckupplevelsen han hade nu, han kände anden, som satt fast i väggarna, hade tagit in Theriens Den som sitt köttsliga fängelse... skorsten saknades men faktum kvarstod: S'Klaus var en del av den Gamla Arkitekturen.
En svart klo grep tag om Kyriens vad, och han skrek ut sin smärta när tusen små nålar borrade sig in i köttet. "Finns den någa snälla barn?", ljöd en skräckinjagande röst, full av lömskhet och bedrägeri, men ändå mullrande och ekande som en tunna. "Givetvis inte... men jag ska ge er en chans att bota för era synder, ge er själ till mig, bara... lägg den i mina händer..."
Marius kravlade fram till stegen och räckte ner sin hand, men förgäves. Det återstod fortfarande en dryg decimeter, och Kyrien var fast i S'Klaus grepp. I en sista harkling blev Kyriens ögon tomma, sluligen bara död materia, utan livskraft... 'utan själ', tänkte Marius. Förbannad kastade Marius sin pipa ner i Theriens Den. Bakom honom höll de andra på att fly, agniterna hoppandes ner för taket, andra klättrandes. Milla vände sig om.
"Ska du inte med, Marius?"
"Nej... den här varelsen har förstört vår helg... vår jul... det är dags att visa honom att människan har klarat sig utan honom, mycket, mycket länge..."
"Marius... marius du ska väl inte ner igen?"
Marius hörde henne inte längre. I hans huvud ljöd trummor av krig, trummor av öde. Och över detta ljöd stråkar. Han var alldeles ensam...
Han klättrade ner för stegen och vände sig om mot rummet, som hade förvandlats till S'Klaus skrä'cktempel. Konstigt nog var inte Marius rädd längre -inte för det perversa, inte för det direkt fysiskt farliga... inte för den stackars anden som kämpade för sin överlevnad, som livnärde sig på själar för sin kontinuerliga existens...
Kyriens ben präglade rummet. Här och var satt hans muskler organ som fastfogade i väggarna, som en del av arkitekturen. En synvilla, tänkte Marius... han vill skrämma mig.
Men han lyckades inte. Marius hade inte sitt gevär längre, men han visste att det ändå inte skulle hjälpa honom här. Han slängde av sig sin trench coat, lät tiotals ovärderliga tingestar från Världen Innan falla ner till marken som skräp, och fick en oerhörd känsla av nuet... en känsla som han, eller någon annan bibehållare, inte haft på länge.
Det var då han såg nallebjörnen. Den låg där på marken, en underligt blått sken strök över dess mjuka päls. Han ville plocka upp den och krama den, och plötsligt kände han sig ännu mer ensam en tidigare, övergiven...
"Ja, Marius... plocka upp björnen", ljöd rösten. "Du vet att du vill... den är bara din... en speciell present till dig..."
Marius stod envist kvar, blundade och hörde musiken starkare över den fasansfulla rösen.
"Plocka upp den", evisades rösten. "Du har trots allt förtjänat den... kom igen, Marius, varför krångla? Du har varit en snäll pojke".
Nalles huvud vände sig mot Marius, men han såg inte detta, för han blundade, sket fullständigt i vad som hände runt omkring honom.
"Tror du verkligen att det där kommer att hjälpa dig, pojkvasker?", röt rösten, och mening upprepades, med olika, hånfulla, betoningar och röstlägen.
'Äh, vafan', tänkte Marius. 'Varför göra en lång historia kort?'.
Då sköts ett långt, vasst ben ut ur väggen, fortfarande lite ruttnat kött hängande ner för benkanen. Den missade Marius med en millimeter, och Marius klättrade upp på bordet mitt i rummet, mitt i den gamla byggnaden, och förstod vad han var tvungen att göra. Benet slog till igen, denna gången träffade det, för Marius gjorde inga tecken åt att hoppa undan. Han ramlade ner, rakt på sin utrustning, och svor över det avbrutna benet, som satt fast i sidan.
Böjd över sin utrustning såg han hur björnen började lunka mot honom. "Allt var ditt fel, Marius... den som är med på leken... får leken tåla...", och han kunde se hur björnen log ett leende fullt med rakbladsvassa bissingar. "Nu ska jag göra slut på dig, en lång och fruktansvärd död... och sen ska din själ hamna hos de andra, här i väggarna, där andarna skriker ut sin ångest över sitt köttsliga fängelse."
Nu var björnen riktigt nära, några centimeter från Marius ansikte, och i en snabb rörelse drog han fram sin klo, och höll den framför Marius som ett varnande finger.
"Vad var det jag sa? Motstånd är lönlö... vad i helveteee?", sa björnen när han upptäckte att en tidsinställd bomb hade tryckts upp i hans ansikte. Marius flinade.
"Smaka på den här, pälsboll".
Och Theriens Den försvann i ett hav av gnistor, rasade ihop, fylldes med aska... det köttsliga fängelset för alltid förintat, och alla andarna var fria...
Men högt uppe på himlen flög S'Klaus, och i sin stora säck samlade han ihop alla andar.
"Gooood jul och goooott nytt åååååår", vrålade han, och flög iväg mot nästa byggnad...