Axelsson
Warrior
Stämmningsfull! (NT)
NT = No Text (Ingen text)
NT = No Text (Ingen text)
Nekromanti Gondica: Brev från Wantale I
- Thread starter Axelsson
- Start date
Ezping Orm
Hero
Re: Underbart
Intressant och inspirerande, gillar särskilt onokentaurena och guldletandet. Ytterligare ett bevis på att Gondicas forum håller högst klass på rollspel.nu. Synd bara att det har så lågt invånarantal.
//Ezping Orm
Intressant och inspirerande, gillar särskilt onokentaurena och guldletandet. Ytterligare ett bevis på att Gondicas forum håller högst klass på rollspel.nu. Synd bara att det har så lågt invånarantal.
//Ezping Orm
Nightowl
Champion
Brev från Wantale II
Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.
Mäster,
Onshotu är en stor stad, större än Trefiburg. Den har dock inte fler innevånare än vår huvudstad, enär wantalierna ytterst sällan bygga på höjden. Detta är delvis därför att de sakna de nödvändiga kunskaperna i ingenjörskonsten, men allra främst för den roll som onokentaurerna spelar i riket. Även de ställen, såsom mansans vidsträckta palats, som ha flera våningar, är byggda utan trappor men med sluttande plan, lättare för onokentauerna att beträda*.
Mansans palats är ett helt kvarter, och fastän hela staden ligger mellan den och floden har en kanal grävts dit för att skepp skall kunna färdas fram till palatset. Palatset är nämligen också den plats där Wantales handelsmän gör upp sina affärer, och palatsets största innergård utgör i själva verket ett stort torg. Utanför palatset finns ett än större torg, där vardagens varor säljs, köps och shackras av Onshotus vanliga invånare.
Dessa bo i vart sitt kvarter, då mansans lag endast samordnar den lag som råder i de enskilda delarna av Wantale, precis såsom i Blå Kejsardömet. Stadens invånare är därför indelade efter sin stam eller nation, och det är förbjudet att bo utanför dessa kvarter. De som saknar en erkänd stam bor utanför stadsmuren, i Främlingarnas läger, som dock är en riktig stadsdel med murade hus, även om många invånare är besökare från nomadiska barbarer som verkligen slår upp sina tält. Oss frekrier och andra folk från Vidonia har anslagits ett par kvarter som tidigare tillhörd kerma-folket; dessa flyttade stoiskt på sig, och mansan gäldade dem därför med salt och stål, vilket han alltid påpekar om vi framför klagomål.
Inom varje kvarter sköter varje stam sina egna angelägenheter, och vissa styrs av stammens hövding eller furste, som en egen huvudstad. Utom i vissa trossaker är därför inte lagen godtycklig, eftersom de flesta wantaler ha liknande rättsuppfattning som varandra och även oss frekrier.
Den erfaren kan se när han passerar in i ett nytt kvarter, för även om alla de flesta husen är byggda på samma sätt, av tegel täckt med kalk och oftast med ristak, är de olika utsmyckade. Vår lokale uppsyningsman berättade, att när han var ny här, kom mansa Shande och var bekymrad eftersom huset inte förändrats nämnvärt; han tyckte de inte var tillräckligt frekriska, och antog att vi vantrivdes. Fru Tirba, som driver en taverna här där de flesta sjömännen äta, har också sagt i förtroende, att det brukade komma kerma-köpmän till henne, som trodde att kvarteret fortfarande tillhörde deras fränder, och var förvånade när de inte återfann sitt hemlands kost och öl. Sedan dess har vi försökt att dekorera husen efter eget skön, och tyvärr tvättat bort de vackra mönster som kerma bemålat väggarna med, så de är frekriskt vitmenade. Några olivträd och vinrankor, som annars icke finnas här i landet, har planterats vid templet, men är ännu späda telningar.
De största kvarteren i staden tillhör mekembe, kerma, keita, awkari och onokentaurerna. Mansans eget folk är egentligen mekembe, men hans ätt blev ursprungligen en del av dessa via ingifte, och kom från ett litet folk som kallas Smidesfolket; de har konstigt nog inget eget kvarter i staden, men det är för att de alla är mansans gäster, och vistas i palatset. Mekembe är annars fiskare och sjömän; de kommer från Wantales kust men är bosatta längs hela floden Wantale med dess byflöden. Deras ättetecken är en orm eller drake, mokole, som de säger bor i floderna och är deras avgud**. Jag har själv sett ett sådant odjur, och det verkade endast vara ett stort djur, fast mekembe säger att det är ett besjälat väsen. Draken förtär både flodhästar och krokodiler, och likt vår drake ska den kunna "andas död". Den anfaller dock inte mekembes båtar, som är prydda med en avgudabild behängd med sjungande klockor. Mekembe behärska floderna, och handeln som går på dem.
Kerma har jag nämnt er; deras länder ligger i nordost och är en del av mansas rike***. Kerma har haft ett rike längre än någon annan i Wantale och anses mycket visa, men de nyttja inte denna heder som ett sätt att göra sig förmer än andra. Kermas språk är gammalt och används i skaldkonst och gudasånger; de ha ett eget alfabete som är i bilder likt i Chu, och som inga andra wantalier verka begripa. De bygga gott i sten, inte tegel, och ha byggt mansans palats och vakttornen kring staden. Kerma synes mig dekadenta och melankoliska. De handlar främst med glas, som är mycket vackert och färggrannt, och säd, samt med sina djur. Kerma uppföda jättesengångare, stora, ludna bestar, starka som elefanter och lydiga som hundar. De finnas i två slag; en är mindre och bär dels bördor, och slaktas dels för köttets skull. Den större arten används i krig. Kerma gör tjänst i kriget mot Uwako Bastardens barbarhorder med sina krigsdjur. De hetsa också dem mot varandra som en sport, på ett stort fält utanför staden, där de byggt såsom en amfiteater, och ändå har jag sett Kermas minister gråta när hon fick veta att en av hennes papegojor dött - kerma är blodslystna i ena sekunden och milda som larer den andra. De behärskas av en furstinna som bor i kermas hemland, och alla deras regenter är kvinnor, men den egentliga makten finns hos deras minister i Onshotu, för Kerma är endast mansas lydrike, beroende av hans salt och järn.
Keita bo likt mekembe utmed floden, men ha bott där ursprungligen; det var de som behärskade de tre stora, järn, salt och guld, innan mekembe och Smidesfolket tog över. "Mansa" var titeln på deras heliga drott och en mäktig härskare. Keita härskade under Svärdseran, och deras rike föll för att mansan förslösade deras rikedomar på frivoliteter, på grund av hednisk vidskepelse. Som en helig man ansågs han inte få göra något som kunde riskera hans heliga kraft; till slut förvägrades han att gå utanför sitt palats eller ens sätta fötterna på jorden, och den siste mansan av Keita var en världsfrämmande dåre. Keita själva avsatte honom och utropade mekembes hövding till ny mansa.
Idag är keita inte lika inflytelserika i handel, utan bruka jorden längs Wantalefloden. De köpa och sälja mest sockerrör, hirs och vete, samt olika lyxvaror, såsom tobak, kakao och kolanötter. Keita uppfann tydligtvis bruket att röka tobaken, men lägger den också i stark rom och dricka brygden. Kakao lärde man bruka från kerma, men keita odlar bättre kakao idag. På samma sätt har de tagit över kolanöts-odlingen från Sussurra, ett folk från nordväst. De är ytterst dugliga agronomer. De motsätter sig mansans anspråk på övermakt som inte baseras på de facto styrka; keita hata av historiska skäl självsvåldiga envåldshärskare. Telbirs trollkarlsfurste har skaffat sig kraftfulla privilegier med sitt handelshus gentemot keitas plantageägare, men de som inte är bundna därvid är villiga att handla med oss. Då kakao, tobak och kola är så dyrt i våra hemländer, har traden med Vidonia gjort dem rika och djärva. Många keita klaga nu över att mansans avtal med dem är orättvisa och att han förvägrar dem salt och järn de ha rätt till. De är själva kända för trolldom av andra folk - om det är sanning eller vidskepelse vet jag inte - och källor säga mig att de förhandla med furst ran-Ymad om hans mekanurgiska trolltyg, för att kunna utmana mansans makt.
Awkari är ett gammalt folk från syd och väst, i bergen där floden Wantale rinner upp, även om en del av dem bebo savannen kring dessa berg. De har också en gång varit ett härskarfolk men är mansans undersåtar numera och mycket lojala. Deras patricier, ubu, liknar forna tiders jarlar med sina huskarlar, och är jordägare som gör krigstjänst hos mansan och utgör det mesta av hans fotfolk. Ingen av dem är furste över sina hemländer, utan de svär alla direkt trohet mot mansan. De handla med hudar och säd, och gör vackert trägods som används istället för tunnor och laggkärl. Ubu har, likt en del andra i Wantale, märkliga brödraskap av män som följts åt i krig, och är mycket lojala mot dessa. När man handlar med awkari, kan en ubus krigarheder göra att han håller på sina ordensbröder före andra människor, och det får man låta bero. Då vad man gör i sin orden eller brödraskap är en hemlighet, likt hos minotaurerna, kan de annars mycket ärliga och hedersamma ubu ljuga friskt om detta. I awkaris hemland härskar ubu över andra stammar som är fattiga bönder och hart när trälar; när deras nordligaste marker hotades av Uwako Bastarden, gjorde dessa uppror och anslöt sig till krigsherren, så nu är de istället dennes trälar - eller så säger åtminstone awkari, som förvisso har skäl att vara mindre sanningsenliga här.
Om onokentaurerna har jag redan förtäljt. De är småvuxna kentaurer som behärska handelsvägarna till lands och dyrkar månarna som gudar. Deras stadsdel har liknande hus som de andras, eftersom de har justerat sig efter människorna liksom vicer versa. I kriget mot Uwako har de varit ivrigast att tillägna sig vår vapen och krigstyg. Tre artillerister från Tekeburg har trätt i onokentaurernas tjänst och har gjutit små, lätta kanoner, av den sort som begagnas på små skepp; onokentaurernas soldater träna nu att springa i fält med kanonen på en vagnsläpa efter sig, så att de snabb kan förflytta sitt artilleri över fältet. Må Kosmokrator bevara oss för att inge Tublai Töruk den idén! I motsats till andra krigare i landet bruka onokentaurerna riktiga harnesk, som gamla tiders brynjor, och har krökta svärd som svingas som en skära, med eggen inuit bågen. Onokentaurerna ha en egen furste, som tjänstgör som mansans skattmästare och främste minister; de slå även landets mynt i silver och guld.
Alla dessa ha alltså sin egen stad i staden i Onshotu, liksom kanske ett dussin andra minde folkslag, icke alla av dem mänskliga. Över dem alla råder mansans lag för handel och samfärdsel, och alla ger mansan en tribut, som dock främst är ett av lång hävd gällande handelsavtal, så att mansan i gengäld ger dem varor från sina förråd. Runt staden finns en förstad av sammanväxta bondbyar, dock icke nog att försörja staden. Dessa bebos av keita, som lyder under keitas fyra eforer i Keita-staden i Onshotu. Av denna har jag inte sett mycket, fastän många av keitas mäktigaste män ha sina boningar där och bara resa in till staden vid något viktigt ärende.
Om mina resor längs floden Wantale och det lilla av det väldiga riket eller rikena som utgör det egentliga Wantale som jag skådat skall jag berätta en annan gång. Men låt föralldel icke bli att fråga mig om andra saker. Till det du sade i ditt förra brev: Wantalierna har akademier som vi, skolor för lärda män och förnäma mäns söner och döttrar, och dessa lärda kallas grioter; en griot är också en skald, liksom man kan finna i Tegern eller bland vedingarna, men är en bildad man kunnig i många ting.
Den främsta av alla dessa skolor finns i Onshotu och ligger i mansans palats, det han ville vinna grioternas ynnest. Där finns många böcker, vetenskapliga instrument och märkliga naturalier, men grioterna synes mig bruka de första som de sista. Hos dem är det som hos de äldsta daladher, att en lärd man skall kunna allting utantill. Grioterna lära sig därför sin konst från att lyssna till föreläsningar och förevisningar, och träna särskilt sitt minne genom en minneskonst som liknar våra liknande ars memoria, men som är långt mer intensiv.
Grioter är också läkare och ibland trollkarlar; de synes behärska galenik, fastän de är hedningar liksom dodjaberna, och tillverka också märkliga talismaner och amuletter som folk betrakta med vidskeplig vördnad. Min mystagog Aurora har dock inte kunnat säga om dessa ha någon som helst kraft. Grioterna skilja dock inte på denna magi och sin vanliga lärdom, utan hävda helt enkelt att en trollkarl är en särskilt skicklig griot som besitter särskilt förnämliga kunskaper, eftersom han kan få själva naturen att lyda honom. De säger sig inte förstå när Aurora förklarade om sin förmåga att känna fluxens rörelser, och flera har blivit illa berörda. Även de mest bildade och förnuftiga wantalier visar en märklig och nyckfull vidskepels ibland, och detta verkar vara ett sådant fall, som jag måste förhöra mig mer om, men med försiktighet. Sant är i alla fall att mången enkel wantalier tror att grioterna - som återfinns hos alla de folk jag känner till i Wantale - alla är trollkarlar, vilket förstås bara är den vidskepliges vördnad inför lärdomen.
Som jag nämnt kan de mycket om stjärnskådande och har fört noggranna almanackor. Deras medicinska kunskaper är utmärkta vad rör sitt lands gruvliga febrar och sjukdomar, men de är sämre än oss i kirurgins konst, och grioterna har inte spritt kunskaper om hygien och sårvård som våra heliga kvinnor gjort, fastän en del verkar förstå sig på dem. De är inte, som jag först trodde, avgudarnas präster. Tvärtom verkar städernas grioter, åtminstone, vara avogt inställda till de heliga män jag sett. En sade mig rakt på sak att han visserligen inte betvivlade existensen av wantaliernas avgudar, men att hans inte hade någon större respekt för dem. Han anförde som bevis härpå att Uwako Bastarden att dräpt en hel stam, man, kvinna och barn, som stått honom emot och inte kunnat ansättas av mansans folk. Detta folk, som alla andra, hade sina gudar; men gudarna hade inget gjort. Dessutom var det uppenbart att folk som inte dyrkade gudarna, till vilket han räknade oss frekrier, fick regn, sol och barn, medan gudarna inte kunde på salt och blod om inte människorna gav dem det.
Trots detta eller kanske just därför har icke missionen nått så stora framgångar här, men det är icke ett ärende för min korrespondens med er, Mäster, och icke heller för vår högtärade nästkusin, så jag slutar brevet här. Han ska säkert finna mer om detta i Luminatores**** annaler.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
*Av liknande skäl ligger helt händelsevis mansans skattkammare i markplanet, även om det är skyddat av flera enorma ebenholzdörrar beslagna med järn och meterstjocka stenmurar. Skattmästaren är ju av tradition onokentaur, och Pangaias största enskilda samling guld ligger därför förhållandesvis oskyddat. Fast det kunde Ireta inte veta.
**Ireta har fått det om bakfoten; Mansa Mokole, Drakkungen, besegrades av en hjältinna i mekembes legender, som dyrkas som anmoder av mekembe idag. De tror att deras furstinna - dvs den sittande mansans moder eller hustru - kan kontrollera Drakkungen i tider av nöd, och det är hennes bild som finns på mekembes båtar.
***Nästan. Uwako-alliansen har erövrat en tredjedel av Kerma, och en knappt en tredjedel av det gamla riket Kerma är inte en del av Wantale, fastän man betalar tribut till furstinnan av Kerma av traditionella skäl, i form av 144 vita nandu-plymer, tolv jättesengångare lastade med säd, och sex säckar med ruwi, ett pigment som används vid glasblåsning.
****"Upplysarna", ett ekomantiskt sällskap avsett att missionera utanför Vidonia, understött av fursten av Frekre till den grad att det ofta utgjort hans verktyg
Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.
Mäster,
Onshotu är en stor stad, större än Trefiburg. Den har dock inte fler innevånare än vår huvudstad, enär wantalierna ytterst sällan bygga på höjden. Detta är delvis därför att de sakna de nödvändiga kunskaperna i ingenjörskonsten, men allra främst för den roll som onokentaurerna spelar i riket. Även de ställen, såsom mansans vidsträckta palats, som ha flera våningar, är byggda utan trappor men med sluttande plan, lättare för onokentauerna att beträda*.
Mansans palats är ett helt kvarter, och fastän hela staden ligger mellan den och floden har en kanal grävts dit för att skepp skall kunna färdas fram till palatset. Palatset är nämligen också den plats där Wantales handelsmän gör upp sina affärer, och palatsets största innergård utgör i själva verket ett stort torg. Utanför palatset finns ett än större torg, där vardagens varor säljs, köps och shackras av Onshotus vanliga invånare.
Dessa bo i vart sitt kvarter, då mansans lag endast samordnar den lag som råder i de enskilda delarna av Wantale, precis såsom i Blå Kejsardömet. Stadens invånare är därför indelade efter sin stam eller nation, och det är förbjudet att bo utanför dessa kvarter. De som saknar en erkänd stam bor utanför stadsmuren, i Främlingarnas läger, som dock är en riktig stadsdel med murade hus, även om många invånare är besökare från nomadiska barbarer som verkligen slår upp sina tält. Oss frekrier och andra folk från Vidonia har anslagits ett par kvarter som tidigare tillhörd kerma-folket; dessa flyttade stoiskt på sig, och mansan gäldade dem därför med salt och stål, vilket han alltid påpekar om vi framför klagomål.
Inom varje kvarter sköter varje stam sina egna angelägenheter, och vissa styrs av stammens hövding eller furste, som en egen huvudstad. Utom i vissa trossaker är därför inte lagen godtycklig, eftersom de flesta wantaler ha liknande rättsuppfattning som varandra och även oss frekrier.
Den erfaren kan se när han passerar in i ett nytt kvarter, för även om alla de flesta husen är byggda på samma sätt, av tegel täckt med kalk och oftast med ristak, är de olika utsmyckade. Vår lokale uppsyningsman berättade, att när han var ny här, kom mansa Shande och var bekymrad eftersom huset inte förändrats nämnvärt; han tyckte de inte var tillräckligt frekriska, och antog att vi vantrivdes. Fru Tirba, som driver en taverna här där de flesta sjömännen äta, har också sagt i förtroende, att det brukade komma kerma-köpmän till henne, som trodde att kvarteret fortfarande tillhörde deras fränder, och var förvånade när de inte återfann sitt hemlands kost och öl. Sedan dess har vi försökt att dekorera husen efter eget skön, och tyvärr tvättat bort de vackra mönster som kerma bemålat väggarna med, så de är frekriskt vitmenade. Några olivträd och vinrankor, som annars icke finnas här i landet, har planterats vid templet, men är ännu späda telningar.
De största kvarteren i staden tillhör mekembe, kerma, keita, awkari och onokentaurerna. Mansans eget folk är egentligen mekembe, men hans ätt blev ursprungligen en del av dessa via ingifte, och kom från ett litet folk som kallas Smidesfolket; de har konstigt nog inget eget kvarter i staden, men det är för att de alla är mansans gäster, och vistas i palatset. Mekembe är annars fiskare och sjömän; de kommer från Wantales kust men är bosatta längs hela floden Wantale med dess byflöden. Deras ättetecken är en orm eller drake, mokole, som de säger bor i floderna och är deras avgud**. Jag har själv sett ett sådant odjur, och det verkade endast vara ett stort djur, fast mekembe säger att det är ett besjälat väsen. Draken förtär både flodhästar och krokodiler, och likt vår drake ska den kunna "andas död". Den anfaller dock inte mekembes båtar, som är prydda med en avgudabild behängd med sjungande klockor. Mekembe behärska floderna, och handeln som går på dem.
Kerma har jag nämnt er; deras länder ligger i nordost och är en del av mansas rike***. Kerma har haft ett rike längre än någon annan i Wantale och anses mycket visa, men de nyttja inte denna heder som ett sätt att göra sig förmer än andra. Kermas språk är gammalt och används i skaldkonst och gudasånger; de ha ett eget alfabete som är i bilder likt i Chu, och som inga andra wantalier verka begripa. De bygga gott i sten, inte tegel, och ha byggt mansans palats och vakttornen kring staden. Kerma synes mig dekadenta och melankoliska. De handlar främst med glas, som är mycket vackert och färggrannt, och säd, samt med sina djur. Kerma uppföda jättesengångare, stora, ludna bestar, starka som elefanter och lydiga som hundar. De finnas i två slag; en är mindre och bär dels bördor, och slaktas dels för köttets skull. Den större arten används i krig. Kerma gör tjänst i kriget mot Uwako Bastardens barbarhorder med sina krigsdjur. De hetsa också dem mot varandra som en sport, på ett stort fält utanför staden, där de byggt såsom en amfiteater, och ändå har jag sett Kermas minister gråta när hon fick veta att en av hennes papegojor dött - kerma är blodslystna i ena sekunden och milda som larer den andra. De behärskas av en furstinna som bor i kermas hemland, och alla deras regenter är kvinnor, men den egentliga makten finns hos deras minister i Onshotu, för Kerma är endast mansas lydrike, beroende av hans salt och järn.
Keita bo likt mekembe utmed floden, men ha bott där ursprungligen; det var de som behärskade de tre stora, järn, salt och guld, innan mekembe och Smidesfolket tog över. "Mansa" var titeln på deras heliga drott och en mäktig härskare. Keita härskade under Svärdseran, och deras rike föll för att mansan förslösade deras rikedomar på frivoliteter, på grund av hednisk vidskepelse. Som en helig man ansågs han inte få göra något som kunde riskera hans heliga kraft; till slut förvägrades han att gå utanför sitt palats eller ens sätta fötterna på jorden, och den siste mansan av Keita var en världsfrämmande dåre. Keita själva avsatte honom och utropade mekembes hövding till ny mansa.
Idag är keita inte lika inflytelserika i handel, utan bruka jorden längs Wantalefloden. De köpa och sälja mest sockerrör, hirs och vete, samt olika lyxvaror, såsom tobak, kakao och kolanötter. Keita uppfann tydligtvis bruket att röka tobaken, men lägger den också i stark rom och dricka brygden. Kakao lärde man bruka från kerma, men keita odlar bättre kakao idag. På samma sätt har de tagit över kolanöts-odlingen från Sussurra, ett folk från nordväst. De är ytterst dugliga agronomer. De motsätter sig mansans anspråk på övermakt som inte baseras på de facto styrka; keita hata av historiska skäl självsvåldiga envåldshärskare. Telbirs trollkarlsfurste har skaffat sig kraftfulla privilegier med sitt handelshus gentemot keitas plantageägare, men de som inte är bundna därvid är villiga att handla med oss. Då kakao, tobak och kola är så dyrt i våra hemländer, har traden med Vidonia gjort dem rika och djärva. Många keita klaga nu över att mansans avtal med dem är orättvisa och att han förvägrar dem salt och järn de ha rätt till. De är själva kända för trolldom av andra folk - om det är sanning eller vidskepelse vet jag inte - och källor säga mig att de förhandla med furst ran-Ymad om hans mekanurgiska trolltyg, för att kunna utmana mansans makt.
Awkari är ett gammalt folk från syd och väst, i bergen där floden Wantale rinner upp, även om en del av dem bebo savannen kring dessa berg. De har också en gång varit ett härskarfolk men är mansans undersåtar numera och mycket lojala. Deras patricier, ubu, liknar forna tiders jarlar med sina huskarlar, och är jordägare som gör krigstjänst hos mansan och utgör det mesta av hans fotfolk. Ingen av dem är furste över sina hemländer, utan de svär alla direkt trohet mot mansan. De handla med hudar och säd, och gör vackert trägods som används istället för tunnor och laggkärl. Ubu har, likt en del andra i Wantale, märkliga brödraskap av män som följts åt i krig, och är mycket lojala mot dessa. När man handlar med awkari, kan en ubus krigarheder göra att han håller på sina ordensbröder före andra människor, och det får man låta bero. Då vad man gör i sin orden eller brödraskap är en hemlighet, likt hos minotaurerna, kan de annars mycket ärliga och hedersamma ubu ljuga friskt om detta. I awkaris hemland härskar ubu över andra stammar som är fattiga bönder och hart när trälar; när deras nordligaste marker hotades av Uwako Bastarden, gjorde dessa uppror och anslöt sig till krigsherren, så nu är de istället dennes trälar - eller så säger åtminstone awkari, som förvisso har skäl att vara mindre sanningsenliga här.
Om onokentaurerna har jag redan förtäljt. De är småvuxna kentaurer som behärska handelsvägarna till lands och dyrkar månarna som gudar. Deras stadsdel har liknande hus som de andras, eftersom de har justerat sig efter människorna liksom vicer versa. I kriget mot Uwako har de varit ivrigast att tillägna sig vår vapen och krigstyg. Tre artillerister från Tekeburg har trätt i onokentaurernas tjänst och har gjutit små, lätta kanoner, av den sort som begagnas på små skepp; onokentaurernas soldater träna nu att springa i fält med kanonen på en vagnsläpa efter sig, så att de snabb kan förflytta sitt artilleri över fältet. Må Kosmokrator bevara oss för att inge Tublai Töruk den idén! I motsats till andra krigare i landet bruka onokentaurerna riktiga harnesk, som gamla tiders brynjor, och har krökta svärd som svingas som en skära, med eggen inuit bågen. Onokentaurerna ha en egen furste, som tjänstgör som mansans skattmästare och främste minister; de slå även landets mynt i silver och guld.
Alla dessa ha alltså sin egen stad i staden i Onshotu, liksom kanske ett dussin andra minde folkslag, icke alla av dem mänskliga. Över dem alla råder mansans lag för handel och samfärdsel, och alla ger mansan en tribut, som dock främst är ett av lång hävd gällande handelsavtal, så att mansan i gengäld ger dem varor från sina förråd. Runt staden finns en förstad av sammanväxta bondbyar, dock icke nog att försörja staden. Dessa bebos av keita, som lyder under keitas fyra eforer i Keita-staden i Onshotu. Av denna har jag inte sett mycket, fastän många av keitas mäktigaste män ha sina boningar där och bara resa in till staden vid något viktigt ärende.
Om mina resor längs floden Wantale och det lilla av det väldiga riket eller rikena som utgör det egentliga Wantale som jag skådat skall jag berätta en annan gång. Men låt föralldel icke bli att fråga mig om andra saker. Till det du sade i ditt förra brev: Wantalierna har akademier som vi, skolor för lärda män och förnäma mäns söner och döttrar, och dessa lärda kallas grioter; en griot är också en skald, liksom man kan finna i Tegern eller bland vedingarna, men är en bildad man kunnig i många ting.
Den främsta av alla dessa skolor finns i Onshotu och ligger i mansans palats, det han ville vinna grioternas ynnest. Där finns många böcker, vetenskapliga instrument och märkliga naturalier, men grioterna synes mig bruka de första som de sista. Hos dem är det som hos de äldsta daladher, att en lärd man skall kunna allting utantill. Grioterna lära sig därför sin konst från att lyssna till föreläsningar och förevisningar, och träna särskilt sitt minne genom en minneskonst som liknar våra liknande ars memoria, men som är långt mer intensiv.
Grioter är också läkare och ibland trollkarlar; de synes behärska galenik, fastän de är hedningar liksom dodjaberna, och tillverka också märkliga talismaner och amuletter som folk betrakta med vidskeplig vördnad. Min mystagog Aurora har dock inte kunnat säga om dessa ha någon som helst kraft. Grioterna skilja dock inte på denna magi och sin vanliga lärdom, utan hävda helt enkelt att en trollkarl är en särskilt skicklig griot som besitter särskilt förnämliga kunskaper, eftersom han kan få själva naturen att lyda honom. De säger sig inte förstå när Aurora förklarade om sin förmåga att känna fluxens rörelser, och flera har blivit illa berörda. Även de mest bildade och förnuftiga wantalier visar en märklig och nyckfull vidskepels ibland, och detta verkar vara ett sådant fall, som jag måste förhöra mig mer om, men med försiktighet. Sant är i alla fall att mången enkel wantalier tror att grioterna - som återfinns hos alla de folk jag känner till i Wantale - alla är trollkarlar, vilket förstås bara är den vidskepliges vördnad inför lärdomen.
Som jag nämnt kan de mycket om stjärnskådande och har fört noggranna almanackor. Deras medicinska kunskaper är utmärkta vad rör sitt lands gruvliga febrar och sjukdomar, men de är sämre än oss i kirurgins konst, och grioterna har inte spritt kunskaper om hygien och sårvård som våra heliga kvinnor gjort, fastän en del verkar förstå sig på dem. De är inte, som jag först trodde, avgudarnas präster. Tvärtom verkar städernas grioter, åtminstone, vara avogt inställda till de heliga män jag sett. En sade mig rakt på sak att han visserligen inte betvivlade existensen av wantaliernas avgudar, men att hans inte hade någon större respekt för dem. Han anförde som bevis härpå att Uwako Bastarden att dräpt en hel stam, man, kvinna och barn, som stått honom emot och inte kunnat ansättas av mansans folk. Detta folk, som alla andra, hade sina gudar; men gudarna hade inget gjort. Dessutom var det uppenbart att folk som inte dyrkade gudarna, till vilket han räknade oss frekrier, fick regn, sol och barn, medan gudarna inte kunde på salt och blod om inte människorna gav dem det.
Trots detta eller kanske just därför har icke missionen nått så stora framgångar här, men det är icke ett ärende för min korrespondens med er, Mäster, och icke heller för vår högtärade nästkusin, så jag slutar brevet här. Han ska säkert finna mer om detta i Luminatores**** annaler.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
*Av liknande skäl ligger helt händelsevis mansans skattkammare i markplanet, även om det är skyddat av flera enorma ebenholzdörrar beslagna med järn och meterstjocka stenmurar. Skattmästaren är ju av tradition onokentaur, och Pangaias största enskilda samling guld ligger därför förhållandesvis oskyddat. Fast det kunde Ireta inte veta.
**Ireta har fått det om bakfoten; Mansa Mokole, Drakkungen, besegrades av en hjältinna i mekembes legender, som dyrkas som anmoder av mekembe idag. De tror att deras furstinna - dvs den sittande mansans moder eller hustru - kan kontrollera Drakkungen i tider av nöd, och det är hennes bild som finns på mekembes båtar.
***Nästan. Uwako-alliansen har erövrat en tredjedel av Kerma, och en knappt en tredjedel av det gamla riket Kerma är inte en del av Wantale, fastän man betalar tribut till furstinnan av Kerma av traditionella skäl, i form av 144 vita nandu-plymer, tolv jättesengångare lastade med säd, och sex säckar med ruwi, ett pigment som används vid glasblåsning.
****"Upplysarna", ett ekomantiskt sällskap avsett att missionera utanför Vidonia, understött av fursten av Frekre till den grad att det ofta utgjort hans verktyg
Nightowl
Champion
Brev från Wantale III
Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.
Min herre, om landets välstånd: Wantalierna odlar med framgång vete, ehuru av ett något annorlunda slag än det vi har i Vidonia, som inte verkar ge lika goda ax. Jag har frågat vår mystagog Aurora om vi inte skulla kunna importera vårt goda vete hit, då det skulle vara bättre utsäde, men hon menar, att det inte nödvändigtvis skulle tåla klimatet. Enligt Aurora verkar det, som om wantalierna icke nog har försökt förbättra var sig säd eller jordmån så särskilt mycket. Detta är märkligt då det rått brist på föda och man länge sökt bryta ny mark. Dessutim finns geomantiska problem som inte bara försämrar bördigheten utan ger upphov till växtsjukdomar och svärmar av skadedjur. Wantaliernas trollkarlar och kloka verkar helt sakna kunskap inom geomantien, utan skyr denna magi som vi gör grönkonst och hednisk andebesvärjning, till jordbrukets men*. Här borde finnas möjligheter, om inte annat för missionen.
Förutom vete odlas av säd en växt som kallas maize, mest i södern. Denna säd har ax så stora som en beta, och korn stora som ärter och strån tjocka som en tumme. Den jäser icke bra, men blir goda kakor och gröt. Därtill odlar wantalierna pisanger, sockerrör (som ger mer och läckrare socker än betan) bönor och olika rotfrukter, men inte potatis, vin eller oliver. Olja fås från oljepalmen. Palmolja är bättre än rovolja till lyse men sämre än olivolja till föda.
Boskapen liknar den i Zagrosia och ger gott med mjölk. Bland en del bönder, liksom hos nomaderna i norr och väster, tappar man även boskapen på blod, som drickes eller används i maten. Folk här finner dock detta osmakligt och talar om att "barbarernas andedräkt stinker av blod", något jag först trodde var bildligt men alltså var bokstavligt. Själv är jag van vid blod i bröd och korv, men nomadernas blandning av blod och mjölk, som man kan köpa här på marknaderna, fanns jag odrickbar, så jag är böjd att hålla med stadsborna.
Förr om tiden vållade en sjukdom kallad sömnsjukan stor plåga bland människorna, och dödade mycken boskap, men grioterna, Wantales lärd, fann hur den skulle stoppas och spridde, om än mot betalning, botemedlet. Sjukdomen härjar dock fortfarande på slätten, då krig råder och mansan förbjudit grioter från hans välde att sälja sina tjänster till de boskapsskötande nomaderna där, ett oskäligt beteende, kriget till trots**.
Wantale saknar goda drag- och lastdjur. De jättelika sengångarna från Kerma duger likt elefanter endast till mer omfattande transporter, även om de är utmärkta för dylika. Förutom oxar används kameloparder, som dock måste importeras från ett nomaffolk i södern som kallas umamwene***. De används mest av mänskliga handelsmäns karavaner; bönderna kör oxspann eller bär sina varor själva, och onokentaurerna är sina egna lastdjur. Kameloparder kan ridas, och umamwene gör det till och med i strid, men de är långt sämre än hästar, främst för att deras höga hals skymmer sikten - kameloparderna betar från trädens toppar, så långhalsade är de. Umamwene äger också ett ordspråksmässigt rykte om våghalsighet#. Kameloparddrivare av deras stam får god lega här, och på bägge sidor i kriget mot Uwako-alliansen står legosoldater som rider kameloparder.
Bland de sällsamma pygméerna som bo invid den stora Cegako-öknen i väser rider man på rovtranor, likt våra diatrimor, men de är mindre och kan inte ridas av mänskliga ryttare. Om pygméerna finns dessutom så mycket märkligt att berätta, att jag måste göra det på en annan plats och vid ett annat tillfälle.
Av gruvor finns järn i sällsynthet, koppar något och mycket guld, det mesta i den otillgängliga västern och södern. Däremot inget silver eller tenn, som ger ett gott pris. Om de diamanter, som Telbirs furste säger sig importera från Wantale, vet man hör ingenting. Ädelstenar från Zagrosia säljer tvärtom mycket väl här, och ger ett gott pris i guld. Dock kan man ha ljugit om detta för mig. då det rör sig om stora penningar.
Det järn som tillverkas är långt sämre än det vidoniska och alls intet stål. Trots detta har de smeder som finns mycket gott rykte då dåligt järn är bättre än inget. De jobbar mycket väl med små medel. Eftersom bönder och barbarer i Wantale är tämligen vidskepliga, och främst skylla ofärd på ond trolldom, mot vilket de anse järn skydda, ses smeder som lyckobringande. Uwako Bastarden har låtit dräpa smeder i krig, för vilket han anses inte så mycket dristig som skvatt galen, men denne fältherre hålls också för hård både mot skott och svartkonst.
Fåret är okänt i Wantale och lin och nässla växer icke här, så tyg och garn görs av andra spånadsväxter. Bönder och inlandets barbarer gå visserligen ofta hart när nakna, men bättre bemedlat folk har långa, svalkande kläder. Vitt och rött tyg är särskilt kostsamt och därför värdefullt. Pälsverk har däremot landet i överflöd, och de vackraste fällar återfinns även hos enkelt folk. I att bearbeta läder och skinn är wantalierna nästan lika kunniga som minotaurerna.
Tre växter som används till njutning kommer från Wantale och finns här i så riklig mängd att även plebejer kan njuta av dem: tobak, kakao och kolanötter. Tobak är en buske som kommer från Sarandaf i sydost men vars bruk spritt sig över hela Wantale. Den odlades först av ett nu utdött folk som kallas "Häxmästarna", enär de hade rykte om ond trolldom, och som lämnat efter sig stora ruiner i djungeln och på öarna. Än idag anses den bästa tobaken komma från deras ättlingar, men keita odlar också mycket här i centrala Wantale, och deras skördar är säkrare. Tobak finns även i Regnveden; vildarna där använder dock inte pipor, utan tugga bladen eller rulla dem till rör och tänder på. Pipor av ben, horn och krita är väl säljande kram. Tobak skänker inte bara njutning utan anses också, särskilt beredd i en tinktur med rom, bota en mängd sjukdomar.
Kakao fås från frukter som växer på träd. Ur dessa får man frön, som liknar bönor. Ni har säkert själv druckit choklad##, som bryggs på dessa bönor och vatten eller mjölk, men här växer bönorna naturligt och även enkelt folk har råd därtill. Bönderna anser det fruntimmersaktigt att blanda sin choklad med mjölk och rörsocker, men bland nomaderna är chocklad drucket på detta sätt en bokstavlig gudadryck. Juma, Uwako Bastardens stam, som är de enda wantalier som känner Kosmokrator men tillskriver Den Högste en manslem###, säger att Theos lever av söt och stark choklad och inget annat. Kakao odlas främst av keita-folket, i stora odlingar liknande våra olivgårdar.
Kolanötter, slutligen, tuggas och spottas ut, särskilt bland sjömän och arbetare. Det piggar upp som kaffe eller chai, men det anses också finnas olika slag av kolanötter som har magiska eller mystiska egenskaper och betingar ett extra högt pris. Ibland dricker man en brygd på dem. Kola-växten kommer från Regnveden och växer bäst i regnrikt skogsland. Keita har dock odlat den med framgång.
Alla dessa växter kan göra den som handlar med dem förmögen om än dok inte rik. Plebejer försöker ofta odla något tobak eller kola för bruk och avsalu, men oftare, och nästan alltid vad gäller kakao, odlas de i stor skala av rika patricier. De kräver god jord, mycket vatten och omtanke. Bland keitas trollkarlar, finnes en hel kader som ägna sig åt signerier för att få dem att frodas, för missväxt kan ruinera dem. Jag har sett en av dessa män och han bar mycket guld och var en högst förnäm person. Säkert är att våra geomantiska kunskaper skulle vara till stort värde här.
Handel med dessa grödor kunde bringa oss en god vinst, men Telbir har här ett försprång och Nevstrien ligger även de före oss. Det kunde vara värt besväret att se om det icke går att få dessa växter att växa på annat, närmare håll, som i Zagrosia eller kanske till och med i Frekre. Jag besvär er än en gång att tala med vår käraste högvälborne nästkusin om hur dessa vinster kräver insatser redan nu för att kunna infrias.
Ni undrade i ert brev om de "icke-mänskliga" folk som var en del av mansas välde och frågade om någon av dem kunde fås att följa med till Frekre. Förutom onokentaurerna och pygméerna har jag skådat de märkligaste väsen, men ingen på närmare håll; wantalierna ha också många rövarhistorier därom. En av våra köpmän, en Tybal tem-Jirgis, har dock mött en losel, legendernas apfolk, och jag bifogar hans skildring av detta möte. Jag ska nämna att jag hört rapporter som styrker hans om att loseler skall ha bemannat skepp och lärt sig segla, även om de nog är överdrivna.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
(Tybals redogörelse kommer vid tillfälle/Erik)
*Inte enbart fördomar. Både magisk och icke-magisk agronomi ligger århundraden bakom Vidonia, medan medicinen gjort stora framsteg, vilket lett till befolkningsökning i det civiliserade Wantale. Om jorden inte blir bördigare men befolkningen bara blir större är det enda sättet att mätta alla munnar att nyodla, vilket i sin tur är grunden för konflikten mellan nomadiska barbarer och civiliserade bönder i Wantale. För er statsvetare som är Gondica-fans, alltså.
**Detta skriver kvinnan som något år tidigare uppmuntrat sin herre att inte sprida kunskaper om hur man botar sjukdomar till sina konkurrenter! Till mansans försvar infördes kunskapsembargot efter det att Uwako Bastarden skapat sin allians av nomader och mindre bondestammar.
***Den wantaliska jättesengångaren liknar mycket det utdöda djur vi kallar megatherium. Den wantaliska kameloparden liknar likaså det utdöda lamadjur vi kallar alticamelus eller giraffkamel, men det finns inga giraffer i Gondica. Över huvud taget har Wantale en fauna som liknar den utdöda megafaunan i Syd- och Mellanamerika.
#Ireta är lite finkänslig; talesättet ifråga säger, fritt översatt, "tokig som umamwene". Den frekriske legosoldaten Hosgirk tem-Vasar, som verkade i Wantale på 700-talet, liknade umamwenes sätt att slåss vid "en kavallerichock, fast med ögonbindel".
##Däremot har han knappast ätit chokladkonfekt, eftersom den inte är påkommen vare sig i Wantale eller Vidonia.
###Juma-folket är monoteister men i motsats till ekomantin har den ende guden ett kön och är man. Religionen har inte heller särskilt mycket gemensamt med maharahulistisk ekomanti. De flesta wantaliska folk tänker sig en upphöjd Skapargud, men denne ägnas sällan någon dyrkan. Juma är annorlunda.
Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.
Min herre, om landets välstånd: Wantalierna odlar med framgång vete, ehuru av ett något annorlunda slag än det vi har i Vidonia, som inte verkar ge lika goda ax. Jag har frågat vår mystagog Aurora om vi inte skulla kunna importera vårt goda vete hit, då det skulle vara bättre utsäde, men hon menar, att det inte nödvändigtvis skulle tåla klimatet. Enligt Aurora verkar det, som om wantalierna icke nog har försökt förbättra var sig säd eller jordmån så särskilt mycket. Detta är märkligt då det rått brist på föda och man länge sökt bryta ny mark. Dessutim finns geomantiska problem som inte bara försämrar bördigheten utan ger upphov till växtsjukdomar och svärmar av skadedjur. Wantaliernas trollkarlar och kloka verkar helt sakna kunskap inom geomantien, utan skyr denna magi som vi gör grönkonst och hednisk andebesvärjning, till jordbrukets men*. Här borde finnas möjligheter, om inte annat för missionen.
Förutom vete odlas av säd en växt som kallas maize, mest i södern. Denna säd har ax så stora som en beta, och korn stora som ärter och strån tjocka som en tumme. Den jäser icke bra, men blir goda kakor och gröt. Därtill odlar wantalierna pisanger, sockerrör (som ger mer och läckrare socker än betan) bönor och olika rotfrukter, men inte potatis, vin eller oliver. Olja fås från oljepalmen. Palmolja är bättre än rovolja till lyse men sämre än olivolja till föda.
Boskapen liknar den i Zagrosia och ger gott med mjölk. Bland en del bönder, liksom hos nomaderna i norr och väster, tappar man även boskapen på blod, som drickes eller används i maten. Folk här finner dock detta osmakligt och talar om att "barbarernas andedräkt stinker av blod", något jag först trodde var bildligt men alltså var bokstavligt. Själv är jag van vid blod i bröd och korv, men nomadernas blandning av blod och mjölk, som man kan köpa här på marknaderna, fanns jag odrickbar, så jag är böjd att hålla med stadsborna.
Förr om tiden vållade en sjukdom kallad sömnsjukan stor plåga bland människorna, och dödade mycken boskap, men grioterna, Wantales lärd, fann hur den skulle stoppas och spridde, om än mot betalning, botemedlet. Sjukdomen härjar dock fortfarande på slätten, då krig råder och mansan förbjudit grioter från hans välde att sälja sina tjänster till de boskapsskötande nomaderna där, ett oskäligt beteende, kriget till trots**.
Wantale saknar goda drag- och lastdjur. De jättelika sengångarna från Kerma duger likt elefanter endast till mer omfattande transporter, även om de är utmärkta för dylika. Förutom oxar används kameloparder, som dock måste importeras från ett nomaffolk i södern som kallas umamwene***. De används mest av mänskliga handelsmäns karavaner; bönderna kör oxspann eller bär sina varor själva, och onokentaurerna är sina egna lastdjur. Kameloparder kan ridas, och umamwene gör det till och med i strid, men de är långt sämre än hästar, främst för att deras höga hals skymmer sikten - kameloparderna betar från trädens toppar, så långhalsade är de. Umamwene äger också ett ordspråksmässigt rykte om våghalsighet#. Kameloparddrivare av deras stam får god lega här, och på bägge sidor i kriget mot Uwako-alliansen står legosoldater som rider kameloparder.
Bland de sällsamma pygméerna som bo invid den stora Cegako-öknen i väser rider man på rovtranor, likt våra diatrimor, men de är mindre och kan inte ridas av mänskliga ryttare. Om pygméerna finns dessutom så mycket märkligt att berätta, att jag måste göra det på en annan plats och vid ett annat tillfälle.
Av gruvor finns järn i sällsynthet, koppar något och mycket guld, det mesta i den otillgängliga västern och södern. Däremot inget silver eller tenn, som ger ett gott pris. Om de diamanter, som Telbirs furste säger sig importera från Wantale, vet man hör ingenting. Ädelstenar från Zagrosia säljer tvärtom mycket väl här, och ger ett gott pris i guld. Dock kan man ha ljugit om detta för mig. då det rör sig om stora penningar.
Det järn som tillverkas är långt sämre än det vidoniska och alls intet stål. Trots detta har de smeder som finns mycket gott rykte då dåligt järn är bättre än inget. De jobbar mycket väl med små medel. Eftersom bönder och barbarer i Wantale är tämligen vidskepliga, och främst skylla ofärd på ond trolldom, mot vilket de anse järn skydda, ses smeder som lyckobringande. Uwako Bastarden har låtit dräpa smeder i krig, för vilket han anses inte så mycket dristig som skvatt galen, men denne fältherre hålls också för hård både mot skott och svartkonst.
Fåret är okänt i Wantale och lin och nässla växer icke här, så tyg och garn görs av andra spånadsväxter. Bönder och inlandets barbarer gå visserligen ofta hart när nakna, men bättre bemedlat folk har långa, svalkande kläder. Vitt och rött tyg är särskilt kostsamt och därför värdefullt. Pälsverk har däremot landet i överflöd, och de vackraste fällar återfinns även hos enkelt folk. I att bearbeta läder och skinn är wantalierna nästan lika kunniga som minotaurerna.
Tre växter som används till njutning kommer från Wantale och finns här i så riklig mängd att även plebejer kan njuta av dem: tobak, kakao och kolanötter. Tobak är en buske som kommer från Sarandaf i sydost men vars bruk spritt sig över hela Wantale. Den odlades först av ett nu utdött folk som kallas "Häxmästarna", enär de hade rykte om ond trolldom, och som lämnat efter sig stora ruiner i djungeln och på öarna. Än idag anses den bästa tobaken komma från deras ättlingar, men keita odlar också mycket här i centrala Wantale, och deras skördar är säkrare. Tobak finns även i Regnveden; vildarna där använder dock inte pipor, utan tugga bladen eller rulla dem till rör och tänder på. Pipor av ben, horn och krita är väl säljande kram. Tobak skänker inte bara njutning utan anses också, särskilt beredd i en tinktur med rom, bota en mängd sjukdomar.
Kakao fås från frukter som växer på träd. Ur dessa får man frön, som liknar bönor. Ni har säkert själv druckit choklad##, som bryggs på dessa bönor och vatten eller mjölk, men här växer bönorna naturligt och även enkelt folk har råd därtill. Bönderna anser det fruntimmersaktigt att blanda sin choklad med mjölk och rörsocker, men bland nomaderna är chocklad drucket på detta sätt en bokstavlig gudadryck. Juma, Uwako Bastardens stam, som är de enda wantalier som känner Kosmokrator men tillskriver Den Högste en manslem###, säger att Theos lever av söt och stark choklad och inget annat. Kakao odlas främst av keita-folket, i stora odlingar liknande våra olivgårdar.
Kolanötter, slutligen, tuggas och spottas ut, särskilt bland sjömän och arbetare. Det piggar upp som kaffe eller chai, men det anses också finnas olika slag av kolanötter som har magiska eller mystiska egenskaper och betingar ett extra högt pris. Ibland dricker man en brygd på dem. Kola-växten kommer från Regnveden och växer bäst i regnrikt skogsland. Keita har dock odlat den med framgång.
Alla dessa växter kan göra den som handlar med dem förmögen om än dok inte rik. Plebejer försöker ofta odla något tobak eller kola för bruk och avsalu, men oftare, och nästan alltid vad gäller kakao, odlas de i stor skala av rika patricier. De kräver god jord, mycket vatten och omtanke. Bland keitas trollkarlar, finnes en hel kader som ägna sig åt signerier för att få dem att frodas, för missväxt kan ruinera dem. Jag har sett en av dessa män och han bar mycket guld och var en högst förnäm person. Säkert är att våra geomantiska kunskaper skulle vara till stort värde här.
Handel med dessa grödor kunde bringa oss en god vinst, men Telbir har här ett försprång och Nevstrien ligger även de före oss. Det kunde vara värt besväret att se om det icke går att få dessa växter att växa på annat, närmare håll, som i Zagrosia eller kanske till och med i Frekre. Jag besvär er än en gång att tala med vår käraste högvälborne nästkusin om hur dessa vinster kräver insatser redan nu för att kunna infrias.
Ni undrade i ert brev om de "icke-mänskliga" folk som var en del av mansas välde och frågade om någon av dem kunde fås att följa med till Frekre. Förutom onokentaurerna och pygméerna har jag skådat de märkligaste väsen, men ingen på närmare håll; wantalierna ha också många rövarhistorier därom. En av våra köpmän, en Tybal tem-Jirgis, har dock mött en losel, legendernas apfolk, och jag bifogar hans skildring av detta möte. Jag ska nämna att jag hört rapporter som styrker hans om att loseler skall ha bemannat skepp och lärt sig segla, även om de nog är överdrivna.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
(Tybals redogörelse kommer vid tillfälle/Erik)
*Inte enbart fördomar. Både magisk och icke-magisk agronomi ligger århundraden bakom Vidonia, medan medicinen gjort stora framsteg, vilket lett till befolkningsökning i det civiliserade Wantale. Om jorden inte blir bördigare men befolkningen bara blir större är det enda sättet att mätta alla munnar att nyodla, vilket i sin tur är grunden för konflikten mellan nomadiska barbarer och civiliserade bönder i Wantale. För er statsvetare som är Gondica-fans, alltså.
**Detta skriver kvinnan som något år tidigare uppmuntrat sin herre att inte sprida kunskaper om hur man botar sjukdomar till sina konkurrenter! Till mansans försvar infördes kunskapsembargot efter det att Uwako Bastarden skapat sin allians av nomader och mindre bondestammar.
***Den wantaliska jättesengångaren liknar mycket det utdöda djur vi kallar megatherium. Den wantaliska kameloparden liknar likaså det utdöda lamadjur vi kallar alticamelus eller giraffkamel, men det finns inga giraffer i Gondica. Över huvud taget har Wantale en fauna som liknar den utdöda megafaunan i Syd- och Mellanamerika.
#Ireta är lite finkänslig; talesättet ifråga säger, fritt översatt, "tokig som umamwene". Den frekriske legosoldaten Hosgirk tem-Vasar, som verkade i Wantale på 700-talet, liknade umamwenes sätt att slåss vid "en kavallerichock, fast med ögonbindel".
##Däremot har han knappast ätit chokladkonfekt, eftersom den inte är påkommen vare sig i Wantale eller Vidonia.
###Juma-folket är monoteister men i motsats till ekomantin har den ende guden ett kön och är man. Religionen har inte heller särskilt mycket gemensamt med maharahulistisk ekomanti. De flesta wantaliska folk tänker sig en upphöjd Skapargud, men denne ägnas sällan någon dyrkan. Juma är annorlunda.
Nightowl
Champion
Om losel eller mangani; Tybals rapport
Jag befann mig på en taverna i Olossa, en by en väktväg eller två från Onshotu, där det mest bor mekembe, men krögaren var en man från keita-folket. Wantalernas tavernor har inga väggar på skänksalen, och här var även köket öppet. Detta är bekvämt i deras klimat. Kvinnor visar sig sällan på en krog, enär det anses skamligt, men många av byborna hade sina söner med sig, även ganska små piltar, eftersom wantalerna anser att man ska uppfostras tidigt av en man för att det ska bli karl av en. Oftast är detta en av moderns bröder eller ens morfar. Därför satt det fullt med gubbar och småpojkar inne på tavernan, vilket gjorde händelsen än mer pinsam, vilket jag ska komma till.
Många av gubbarna och småungarna glodde nyfiket när min värd - en lokal köpman vid namn Etangu Jande, en trevlig och rättskaffens karl - ledde in mig på tavernan. Ingen ville dock slå sig ned vid vårt bord, utan en bänk förblev ledig.
Efter att vi börjat äta - och jag vill göra det helt klart, att där inte fanns öl ens, och ingen rom - kom det plötsligt in en figur på tavernan som jag aldrig sett dess like. Först trodde jag det var något husdjur eller keldjur till krögaren. Det liknade den största apa jag någonsin sett, men det hade en ränsel över axeln, en kort påk i ena handen och en kalebass i den andra, och en räcka halsband av bjärta frön om halsen, dem fattiga wantaliska kvinnor bär som prydnad.
Apan vaggade fram till krögaren, sträckte fram kalebassen, viftade med påken och skrek något jag först trodde var djurläten, men när den upprepade sig hörde jag plötsligt att den pratade talasse, ett enkelt språk som alla köpmän använder här, en blandning av mekembes, onokentaurernas och keitas språk*. Den skrek "rom" och "bröd" och, fakiskt, "vänlighet", vilket i talasse betyder att dess begäran var just i all vänlighet. Med andra ord, apan ville beställa, och var dessutom artig nog att säga "tack".
Mäster Jande noterade min förvirring, och hans systerson flinade öppet åt mig. Jag noterade till mitt förtret att med undantag av småbarnen var folk mindre intresserade av apan än de varit av mig. Skarpsinnigt drog jag slutsatsen att talande apor var vanligare kroggäster än folk från Frekre på det här stället.
-Men naturligtvis, sade mäster Jande, ni är ju en främling och har aldrig sett en mangan förut.
"Mangani" var vad mekembe kallade aporna. Det var inte någon enstaka naturens nyck, det fanns fler av dem. De bodde egentligen nere vid kusten, och längre söderut vid Regnveden, men ibland dök de upp här i norr också. Men hur?
-De följer med en båt, eller går. Eller så använder de sina egna båtar, svarade mäster Jande.
-Kan en sådan där bygga en båt, ifrågasatte jag.
-Inte mer än flottar, nej, medgav mäster Jande. Men de kan köpa eller stjäla riktiga båtar.
Jag mindes då att jag fått höra rövarhistorier om hur sjömän blivit anfallna av simmande apor när de passerade de farliga öarna Sarandaf, där Häxmästarnas rikes ruiner låg. Aporna kastade sjömännen överbord och satte skeppet på grund, hade man sagt mig. Nu är det god kutym i Wantale att ljuga för att skydda handelsintressen, sjömän är kända för sina rövarhistorier, och även våra skeppare hyser en vidskeplig fruktan för Sarandaf, som de lärt av wantalerna. Därför hade jag inte satt tilltro till dessa historier, men nu mindes jag också historierna i Physiologus** om losel. Losel är ett folk som liknar apor; allt de kan har de lärt sig genom att härma andra, såsom apor plägar göra. Enligt Bestiariet kan Losel inte bli frälsta genom Profetens ord innan de lärt sig förstå vad de innebär; på samma sätt, menar Physiologus, kan ingen läsa Kosmokrator utan att studera den, om han vill det ska vara meningsfullt. En from fabel, hade jag trott, men apfolket mindes jag. Jag mindes också att så många av Physiologus' varelser fanns här i landet på riktigt - kameloparden, katoplebasen, kockatrisen.
Jag ska erkänna att jag gjorde de flesta av dessa lärda reflektioner *efter* vad som nu kände, hemma i min kammare. Apan fick kalebassen full av rom*** och flera kakor nybakat tunt bröd, och räckte över mynt till krögaren tills han sade stopp. Därefter gick den bort till vårt bord - det enda lediga i salen - och klättrade upp på bänken. Jag vet inte vad jag gjorde - trots sitt sapienta väsen var apmannen kanske ändå ett djur, och reagerade på min lukt eller någon förflugen rörelse. I vilket fall blev han vred.
Han (jag såg nu att det var en han, enär han inte bar någa som helst kläder) ställde sig upp på bänken, skrek - om det var på talasse uppfattade jag inte - och hötte med sin påk. Jag ryggade tillbaka och mer eller mindre föll av stolen. Folk på tavernan skrattade. Detta gjorde apmannen än mer ilsken, tydligen, för vem tycker om att andra finner ens vrede löjlig? Han ställde sig nu ovanför mig och skrek.
-Be om ursäkt, sade mäster Jande stillsamt. En mangai är starkare än en fullvuxen karl, och den kan slita dig i stycken om den börjar slåss. Dessutom skulle värden säkert skylla på dig, om den förstör något.
Jag kunde bara protestera stammande men insåg att det inte var någon idé, så jag reste mig på darrande ben, svepte av mig hatten, och med min bästa hovbugning sade jag:
-Mina hovsammaste ursäkter, herr Losel. Jag menade inte att vara ofin. Se här, sätt er ner nu och ät. Jag ber än en gång om tillgift.
Sedan bugade jag mig igen, och kom just på att jag just stått och pratat azuli, det första språk jag tänkte på i artiga sammanhang, men loseln tycktes förstå. Han slutade visa tänderna, bugade sig själv, och klappade mig på armen. Sedan satte vi oss - jag lät honom sitta ned först.
Han erbjöd mig något rom - och jag upprepar att det var först nu jag började dricka, elaka rykten till trots - och jag och min värd erbjöd honom att smaka på vår middag, vilket han gjorde. Loseln utropade vad min talasse tolkade som rena artigheter - "gott", "vänlighet", "skål" - men lät annars maten tysta mun. Mina och mäster Jandes affärer fick vänta, för jag hade helt tappat målföret.
Så reste sig apan upp, borstade av sig, drack ur det sista ur kalebassen, och gjorde sig tydligen klar för att gå. Då ställde han sig upp och ropade "byte, byte" och pekade på min hatt, varpå han sträckte fram en påse han drog ur sin ränsel. Jag räckte över hatten och tog emot påsen utan att titta i den - jag tyckte inte det var lämpligt att pruta just då - och bugade mig utan hatt. Apan upprepade sirligt min hovbugning, samtidigt som han gestikulerade med hatten. Sedan tryckte han ned den på huvudet och vaggade värdigt men stolt sin väg.
Påsen visade sig innehålla kakaobönor av god kvalitet, och var antagligen mer värda än min hatt, åtminstone om närmsta termaliske hattmakare hade vari tvåtusen väktvägar närmare. På min begäran frågade mäster Jande, och tydligen hade loseln varit i staden för att handla just kakao och några andra saker, för vilka han betalat med mansans mynt. Just den loseln hade synts där förr, åtminstone trodde folk att det var samma person. Det verkar som hans båt - som ingen hade sett, de hade bara antagit att han färdades med båt liksom alla andra resenärer som inte är onokentaurer - hade varit ankrad utanför staden. Att döma av hans ordknappa språk hade han kumpaner ombord på den. Jag antar att de också var losel - mangani - men vet inte.
Losel, eller kanske vi bör använda mekembes ord mangani, har länge funnits, men på senare tid ser man dem oftare. De har också blivit våldsammare, fast mina sagesmän bland mekembe säger att de mangani som är rena sjörövarna kan köpas. De är skickliga simmare och fiskare, och tydligen också sjömän, vilket jag kan förstå, åtminstone vad det gäller att klänga i riggar. I motsats till oran-utan i Zagrosia, har de en riktig tumme, det alla sapienter har, även myrmica som har två, fast deras fingrar är klumpigare än minotaurens, till och med.
Mycket som sägs är dock hårresande rykten, så jag berättar endast vad jag tror på härav. Jag ska dock tillägga en vanlig legend mäster Jande förtalde mig - fast han menade det bara var skrock från kerma-folket, som han tydligen inte har stort förtroende för. Den säger, att när Häxmästarnas välde var som störst och ondast, samlade sig de andra folkens avgudar och dräpte Häxmästarnas gud, som straff för vad hans folk gjort. Häxmästarnas ädlingar dog på stället och deras trälar flydde landet, men deras plebejer straffades av avgudarna. De förvandlades till mangani. Även om detta är en amsaga, ber jag er om att uppmärksamma att wantaliska lärde har goda kalendrar, och Häxmästarnas rike gick uppenbarligen under i någon sorts magisk katastrof. Samma år som det ursprunliga Blå Kejsardömet, en kontinent bort.
Med högaktning, etc,
er
Tybal tem-Jirgis
*I motsats till Vidonia saknar Wantale ett enhetligt språk som talas överallt, men talasse ("flodtunga") fungerar för enklare kommunikation.
**Känd författare av bestiarier, dvs religiösa djurfabler förklädda till zoologi.
***På wantaliska krogar förväntas man ha egna bestick och matkärl med sig, liksom man förväntas ha egna sovkläder på wantaliska härbärgen. Det går att låna av krögaren etc men det är litegrann som att låna en slips för att komma in på en svensk lyxkrog.
Jag befann mig på en taverna i Olossa, en by en väktväg eller två från Onshotu, där det mest bor mekembe, men krögaren var en man från keita-folket. Wantalernas tavernor har inga väggar på skänksalen, och här var även köket öppet. Detta är bekvämt i deras klimat. Kvinnor visar sig sällan på en krog, enär det anses skamligt, men många av byborna hade sina söner med sig, även ganska små piltar, eftersom wantalerna anser att man ska uppfostras tidigt av en man för att det ska bli karl av en. Oftast är detta en av moderns bröder eller ens morfar. Därför satt det fullt med gubbar och småpojkar inne på tavernan, vilket gjorde händelsen än mer pinsam, vilket jag ska komma till.
Många av gubbarna och småungarna glodde nyfiket när min värd - en lokal köpman vid namn Etangu Jande, en trevlig och rättskaffens karl - ledde in mig på tavernan. Ingen ville dock slå sig ned vid vårt bord, utan en bänk förblev ledig.
Efter att vi börjat äta - och jag vill göra det helt klart, att där inte fanns öl ens, och ingen rom - kom det plötsligt in en figur på tavernan som jag aldrig sett dess like. Först trodde jag det var något husdjur eller keldjur till krögaren. Det liknade den största apa jag någonsin sett, men det hade en ränsel över axeln, en kort påk i ena handen och en kalebass i den andra, och en räcka halsband av bjärta frön om halsen, dem fattiga wantaliska kvinnor bär som prydnad.
Apan vaggade fram till krögaren, sträckte fram kalebassen, viftade med påken och skrek något jag först trodde var djurläten, men när den upprepade sig hörde jag plötsligt att den pratade talasse, ett enkelt språk som alla köpmän använder här, en blandning av mekembes, onokentaurernas och keitas språk*. Den skrek "rom" och "bröd" och, fakiskt, "vänlighet", vilket i talasse betyder att dess begäran var just i all vänlighet. Med andra ord, apan ville beställa, och var dessutom artig nog att säga "tack".
Mäster Jande noterade min förvirring, och hans systerson flinade öppet åt mig. Jag noterade till mitt förtret att med undantag av småbarnen var folk mindre intresserade av apan än de varit av mig. Skarpsinnigt drog jag slutsatsen att talande apor var vanligare kroggäster än folk från Frekre på det här stället.
-Men naturligtvis, sade mäster Jande, ni är ju en främling och har aldrig sett en mangan förut.
"Mangani" var vad mekembe kallade aporna. Det var inte någon enstaka naturens nyck, det fanns fler av dem. De bodde egentligen nere vid kusten, och längre söderut vid Regnveden, men ibland dök de upp här i norr också. Men hur?
-De följer med en båt, eller går. Eller så använder de sina egna båtar, svarade mäster Jande.
-Kan en sådan där bygga en båt, ifrågasatte jag.
-Inte mer än flottar, nej, medgav mäster Jande. Men de kan köpa eller stjäla riktiga båtar.
Jag mindes då att jag fått höra rövarhistorier om hur sjömän blivit anfallna av simmande apor när de passerade de farliga öarna Sarandaf, där Häxmästarnas rikes ruiner låg. Aporna kastade sjömännen överbord och satte skeppet på grund, hade man sagt mig. Nu är det god kutym i Wantale att ljuga för att skydda handelsintressen, sjömän är kända för sina rövarhistorier, och även våra skeppare hyser en vidskeplig fruktan för Sarandaf, som de lärt av wantalerna. Därför hade jag inte satt tilltro till dessa historier, men nu mindes jag också historierna i Physiologus** om losel. Losel är ett folk som liknar apor; allt de kan har de lärt sig genom att härma andra, såsom apor plägar göra. Enligt Bestiariet kan Losel inte bli frälsta genom Profetens ord innan de lärt sig förstå vad de innebär; på samma sätt, menar Physiologus, kan ingen läsa Kosmokrator utan att studera den, om han vill det ska vara meningsfullt. En from fabel, hade jag trott, men apfolket mindes jag. Jag mindes också att så många av Physiologus' varelser fanns här i landet på riktigt - kameloparden, katoplebasen, kockatrisen.
Jag ska erkänna att jag gjorde de flesta av dessa lärda reflektioner *efter* vad som nu kände, hemma i min kammare. Apan fick kalebassen full av rom*** och flera kakor nybakat tunt bröd, och räckte över mynt till krögaren tills han sade stopp. Därefter gick den bort till vårt bord - det enda lediga i salen - och klättrade upp på bänken. Jag vet inte vad jag gjorde - trots sitt sapienta väsen var apmannen kanske ändå ett djur, och reagerade på min lukt eller någon förflugen rörelse. I vilket fall blev han vred.
Han (jag såg nu att det var en han, enär han inte bar någa som helst kläder) ställde sig upp på bänken, skrek - om det var på talasse uppfattade jag inte - och hötte med sin påk. Jag ryggade tillbaka och mer eller mindre föll av stolen. Folk på tavernan skrattade. Detta gjorde apmannen än mer ilsken, tydligen, för vem tycker om att andra finner ens vrede löjlig? Han ställde sig nu ovanför mig och skrek.
-Be om ursäkt, sade mäster Jande stillsamt. En mangai är starkare än en fullvuxen karl, och den kan slita dig i stycken om den börjar slåss. Dessutom skulle värden säkert skylla på dig, om den förstör något.
Jag kunde bara protestera stammande men insåg att det inte var någon idé, så jag reste mig på darrande ben, svepte av mig hatten, och med min bästa hovbugning sade jag:
-Mina hovsammaste ursäkter, herr Losel. Jag menade inte att vara ofin. Se här, sätt er ner nu och ät. Jag ber än en gång om tillgift.
Sedan bugade jag mig igen, och kom just på att jag just stått och pratat azuli, det första språk jag tänkte på i artiga sammanhang, men loseln tycktes förstå. Han slutade visa tänderna, bugade sig själv, och klappade mig på armen. Sedan satte vi oss - jag lät honom sitta ned först.
Han erbjöd mig något rom - och jag upprepar att det var först nu jag började dricka, elaka rykten till trots - och jag och min värd erbjöd honom att smaka på vår middag, vilket han gjorde. Loseln utropade vad min talasse tolkade som rena artigheter - "gott", "vänlighet", "skål" - men lät annars maten tysta mun. Mina och mäster Jandes affärer fick vänta, för jag hade helt tappat målföret.
Så reste sig apan upp, borstade av sig, drack ur det sista ur kalebassen, och gjorde sig tydligen klar för att gå. Då ställde han sig upp och ropade "byte, byte" och pekade på min hatt, varpå han sträckte fram en påse han drog ur sin ränsel. Jag räckte över hatten och tog emot påsen utan att titta i den - jag tyckte inte det var lämpligt att pruta just då - och bugade mig utan hatt. Apan upprepade sirligt min hovbugning, samtidigt som han gestikulerade med hatten. Sedan tryckte han ned den på huvudet och vaggade värdigt men stolt sin väg.
Påsen visade sig innehålla kakaobönor av god kvalitet, och var antagligen mer värda än min hatt, åtminstone om närmsta termaliske hattmakare hade vari tvåtusen väktvägar närmare. På min begäran frågade mäster Jande, och tydligen hade loseln varit i staden för att handla just kakao och några andra saker, för vilka han betalat med mansans mynt. Just den loseln hade synts där förr, åtminstone trodde folk att det var samma person. Det verkar som hans båt - som ingen hade sett, de hade bara antagit att han färdades med båt liksom alla andra resenärer som inte är onokentaurer - hade varit ankrad utanför staden. Att döma av hans ordknappa språk hade han kumpaner ombord på den. Jag antar att de också var losel - mangani - men vet inte.
Losel, eller kanske vi bör använda mekembes ord mangani, har länge funnits, men på senare tid ser man dem oftare. De har också blivit våldsammare, fast mina sagesmän bland mekembe säger att de mangani som är rena sjörövarna kan köpas. De är skickliga simmare och fiskare, och tydligen också sjömän, vilket jag kan förstå, åtminstone vad det gäller att klänga i riggar. I motsats till oran-utan i Zagrosia, har de en riktig tumme, det alla sapienter har, även myrmica som har två, fast deras fingrar är klumpigare än minotaurens, till och med.
Mycket som sägs är dock hårresande rykten, så jag berättar endast vad jag tror på härav. Jag ska dock tillägga en vanlig legend mäster Jande förtalde mig - fast han menade det bara var skrock från kerma-folket, som han tydligen inte har stort förtroende för. Den säger, att när Häxmästarnas välde var som störst och ondast, samlade sig de andra folkens avgudar och dräpte Häxmästarnas gud, som straff för vad hans folk gjort. Häxmästarnas ädlingar dog på stället och deras trälar flydde landet, men deras plebejer straffades av avgudarna. De förvandlades till mangani. Även om detta är en amsaga, ber jag er om att uppmärksamma att wantaliska lärde har goda kalendrar, och Häxmästarnas rike gick uppenbarligen under i någon sorts magisk katastrof. Samma år som det ursprunliga Blå Kejsardömet, en kontinent bort.
Med högaktning, etc,
er
Tybal tem-Jirgis
*I motsats till Vidonia saknar Wantale ett enhetligt språk som talas överallt, men talasse ("flodtunga") fungerar för enklare kommunikation.
**Känd författare av bestiarier, dvs religiösa djurfabler förklädda till zoologi.
***På wantaliska krogar förväntas man ha egna bestick och matkärl med sig, liksom man förväntas ha egna sovkläder på wantaliska härbärgen. Det går att låna av krögaren etc men det är litegrann som att låna en slips för att komma in på en svensk lyxkrog.
Nightowl
Champion
Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.
Mäster,
inget annat minner mig Wantale om såsom våra förfäder daladherna. Här finnes samma städer styrda av eforer eller autokrater, några steg över sina barbariska grannar men av samma blod som de. Här finns samma hedendom med en uppsjö av avgudar, samtidigt som de bildade söker sig till en filosofi som försöker förklara tingen utan att blanda in avgudarna. Här finns ännu enstaka tappra krigsmän som mer liknar heroerna ur Acantheaden än våra generaler, och det blir inte bättre av att landets fauna fått namn av bestiariernas sagoväsenden.
Detta säger jag, för det jag tror, att de civiliserade wantalierna är mer lika oss frekrier än något annat folk, om än något efter i utvecklingen, och att vi därför kan göra än större framsteg här än i Zagrosia, det längre avståndet till trots. Glöm inte detta, när du talar med vår högstälskade nästkusin*, att här finns mer rikedomar än han kan önska sig.
Härskaren över det Egentliga Wantale kallas "mansa"; man plägar översätta det med "drott", då det inte finns något ord i nya tiders språk för den som står mellan en furste och en kejsare. Mansa Shande är en kortväxt och robust man. Han äger en säregen fåfänga, det att hans ätt var stora smeder, att han gärna uppträder sotig och svettig, och spenderar tid vid ässjan och i uppsyn över sina gruvor och malmflottar. På detta sätt visar han sig driftig och manlig för sitt folk, fastän han är outsägligt rik och har hundra tjänare att egentligen utföra sådant arbete, måhända med mer duglighet än honom själv.
Mansan av Wantale äger icke sin makt från svärdet, som Shachen av Zagrosia, inte heller av påstådd gudomlig försyn som Stjärnans Son i Chu eller av forn sed som den Blå Kejsarinnan. Istället vilar den helt på den rikedom hans folk skaffat sig, som genom handelsavtal slutit andra städer och barbariska stammar till dem, så att de blivit hans vasaller. Därför har wantaler inga köpmän, utan deras patricierskap är köpmän, per definition - en förnäm man bedriver rik handel, och den som bedriver rik handel är därmed förnäm. Så är det icke bland alla de folk som slutit sig till dem. I södra Wantale bor bondefolk som synes mig mer som de termalier under Svärdseran. De styrs av krigare som bebor befästa gårdar. Dessa är mansans soldatesk; de betalar för varor med krigstjänst.
Mansans makt kommer av hans ätts skicklighet i handel och samfärdsel, och på de tre varor, som alla wantaler åtrår, har han monopol, inte på grund av dekret utan de facto. Och dessa tre varor är salt, järn och guld, i den ordningen.
Salt är den enda vara de flesta bönder och barbarer anser sig behöva anskaffa utifrån. Den framställs dels vid kusten som vi gör i Frekre, genom att låta vatten avdunsta i bassänger, dels finns det försaltade sjöar i inlandet där man kan hacka fram salt ur marken; för detta begagnas livdömda och krigsfångar. Dessutom anser wantalerna salt vara ett begärligt offer för sina avgudar, liksom daladherna offrade vin och olja och dodjaberna blommor och frukt, och landets mer vidskepliga invånare tror att det är ett gott medel mot svartkonst, olycka och osaliga andar. Det säga, om en man som drabbats av plötsliga motgångar, att "den där har ätit osaltad mat".
Järn tarvas till både vapen och verktyg, och är sällsynt förekommande i Wantale, så att fattigt folk och barbarerna bruka knivar av sten. De enda rika järnfyndigheterna är i nordöstra Egentliga Wantale, och de ägs av mansans ätt. Från hans folk, som erkannerligen bär namnet Smidesfolket, kommer också de enda riktigt dugliga smederna och bergsmännen i hela Wantale. Annat järn är ofta uselt. För detta är vårt järn, eller ännu hellre färdigt smide i form av nålar, knivar, yxor och spjutspetsar, värt sin vikt i silver här, och för detta har mansan tvingats in i vårt mycket lönsamma kontrakt om byte av järn mot guld, eftersom han fruktar att vårt goda frekriska stål skall konkurrera ut det inhemska. Så fäst är mansan vid järnhandeln, att han länge lät barbarer köpa av honom, fast han visste, att de sålde det vidare till Uwako Bastardens barbarhorder, mansans ärkefiende.
Guld, slutligen, är långt vanligare här, i det som kallade Aurea, det Gyllene Landet, i gamla sagor, men ändå mycket eftertraktat. De begagnas inte bara till smycken, och som myntfot, utan också i serviser och dylikt, så att även mansans tjänare äter från guldfat, och mansan skänkte en samling guldkärl till vårt tempel här**. Även om många andra platser finns, där man kan gräva efter guld eller vaska det i floderna, ligger den huvudsakliga handeln i händerna på onokentaurerna, Wantales åsnefolk. De säga, och även andra som jag frågat, att de köpa det av jättelika myror som gräva fram det ur marken och som lever i en öken långt i väster. Även andra har bekräftat denna historia, men det är min tro, att det antingen rör sig om myrfolket, myrmica, som vi hört om från de fjärran bergen, eller om en rövarhistoria, avsedd att skrämma bort prospektörer***. Sådana är en accepterad del av Wantales handel. Av andra onokentaurer, som byta till sig guld från en annan, mindre fyndighet, nära djungeln i söder, har jag som exempel fått höra att de handlar med gröna dvärgar som bor under jorden och är ytterst krigiska människoätare...
Dessa kentaurer, mindre än barbarerna från den stora stäppen, och mer liknande åsnor än hästar, är mansans viktigaste allierade. Liksom hans folk kom att behärska floden Wantale och dess sjöfart, kom onokentaurerna att behärska all handel och samfärdsel till lands, och de ha med blod ingångna pakter sedan länge. Mansans skattmästare är av hävd en av dem. De är liksom andra wantalier hedningar, som dyrkar Velox som sin främste gud, som de kallar Imamse; de håller Rubeus för hans hustru, kallad Nanninya, och solen för hans son, och säger att det fanns en tid innan solen var född då världen lystes upp av månarna, Flamminfer och fixstjärnorna, det solen är den yngsta himlakroppen.
Människorna, hävdar de, skapades när solens första strålar föll på marken, och de kallar därför människor för "solbarn". Många onokentaurer jag mött tror inte att vi frekrier är människor, eller att solen inte lyser i våra hemländer, eftersom vi är så mycket mer ljushyade än wantalierna. En ung onokentaur försökte därför få följa med oss tillbaka, eftersom han var nyfiken på "Stjärnvärlden". Jag nämner detta eftersom hans far skaffade en griot, en lärd man, som skulle avstyra honom från detta företag, och grioten höll ett föredrag om astronomi, som visade att wantaliernas lärde vet lika mycket om himlakropparna som våra filosofer, bland annat att Gondica snurrar runt solen.
I landet finns också en myckenhet av gröda och växter som är värda att handla med, men de har inte haft samma vikt som salt, järn och guld. Tyvärr har trollkarlsfursten av Telbir skaffat sig dominerande kontrakt på kakao, tobak och kolanötter, genom att sluta avtal med storbönder från södern innan våra handelsmän hade utrönat deras betydelse. Han har också fasta sändebud här i Onshotu, därvid överträffande även kejsarinnan, som endast låter sina köpmän agera kunskapare vid mansans hov. Till all lycka har vi lyckats utefrysa sändebuden från alla viktigare hovfunktioner, men dessa har på senare tid fört med sig sin furstes trolltyg som gåvor till Shande. Denne, vilken som jag nämnt är ytterst fåfäng över sin ätts traditioner, har blivit mycket intresserad, och har även sänt iväg en av sina söner till Vidonia - vi antar till Telbir. Det är av yttersta vikt att en magiker kunnig i mekanurgin snarast kan skickas hit, inte för sin magis egen skull, utan av diplomatiska skäl, på grund av mansans nycker!
Det finns dock andra intressanta grödor här, som måhända kunna bli goda handelsvaror, om vilka jag skall berätta i ett senare brev, däri jag hoppas kunna bifoga allehanda prov och även botaniska beskrivningar, utförda av en mystagog kallad Aurora, som bistår församlingen här, men hon har varit så upptagen med att bistå oss med de febrar, som drabbat beskickningen, att hon inte haft tid till detta. När denna försändelse når er, Mäster, hoppas vi också därvid kunna sända besked om botemedel för dessa febrar, som wantalierna tydligen har, vilket skulle kunna rädda liv hos köpmän och sjöfolk som sändes hit. Om vi härvid följer wantalisk sed****, kan detta innebära en stor vinst för Nordhandelskompaniet.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig*****,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
*Iretas far var kusin till furstens av Frekre mor, något hon sällan försummade att utnyttja.
**Mansan hade då inte fattat att maharulister inte har någon offertjänst i sina tempel. Han hade rådgivare som antagligen visste, men hade antagligen inte lyssnat på dem. Det är ovanligt att Ireta dolde Mansa Shandes nycker och karaktärsfel, t.ex. att han inte lyssnade på rådgivare, så man kan undra varför hon utelämnade detta.
***Det rör sig om det förra och inte det senare, även om Ireta gör rätt i att vara försiktig.
****Den här meningen är mycket mer sinister än den verkar. Det framgår av andra brev, att wantaliernas mystagoger - som räknas som en del av grioterna, deras "akademiker" - inte ser att de nödvändigtvis måste sprida sina medicinska rön, vilket maharahulistiska mystagoger ser sig förpliktigade till. Om endast Nordhandelskompaniets besättningar har bot mot Wantales tropiska sjukdomar, blir det förstås svårt för konkurrenter att expandera i Wantale.
*****Spionage, med andra ord.
Mäster,
inget annat minner mig Wantale om såsom våra förfäder daladherna. Här finnes samma städer styrda av eforer eller autokrater, några steg över sina barbariska grannar men av samma blod som de. Här finns samma hedendom med en uppsjö av avgudar, samtidigt som de bildade söker sig till en filosofi som försöker förklara tingen utan att blanda in avgudarna. Här finns ännu enstaka tappra krigsmän som mer liknar heroerna ur Acantheaden än våra generaler, och det blir inte bättre av att landets fauna fått namn av bestiariernas sagoväsenden.
Detta säger jag, för det jag tror, att de civiliserade wantalierna är mer lika oss frekrier än något annat folk, om än något efter i utvecklingen, och att vi därför kan göra än större framsteg här än i Zagrosia, det längre avståndet till trots. Glöm inte detta, när du talar med vår högstälskade nästkusin*, att här finns mer rikedomar än han kan önska sig.
Härskaren över det Egentliga Wantale kallas "mansa"; man plägar översätta det med "drott", då det inte finns något ord i nya tiders språk för den som står mellan en furste och en kejsare. Mansa Shande är en kortväxt och robust man. Han äger en säregen fåfänga, det att hans ätt var stora smeder, att han gärna uppträder sotig och svettig, och spenderar tid vid ässjan och i uppsyn över sina gruvor och malmflottar. På detta sätt visar han sig driftig och manlig för sitt folk, fastän han är outsägligt rik och har hundra tjänare att egentligen utföra sådant arbete, måhända med mer duglighet än honom själv.
Mansan av Wantale äger icke sin makt från svärdet, som Shachen av Zagrosia, inte heller av påstådd gudomlig försyn som Stjärnans Son i Chu eller av forn sed som den Blå Kejsarinnan. Istället vilar den helt på den rikedom hans folk skaffat sig, som genom handelsavtal slutit andra städer och barbariska stammar till dem, så att de blivit hans vasaller. Därför har wantaler inga köpmän, utan deras patricierskap är köpmän, per definition - en förnäm man bedriver rik handel, och den som bedriver rik handel är därmed förnäm. Så är det icke bland alla de folk som slutit sig till dem. I södra Wantale bor bondefolk som synes mig mer som de termalier under Svärdseran. De styrs av krigare som bebor befästa gårdar. Dessa är mansans soldatesk; de betalar för varor med krigstjänst.
Mansans makt kommer av hans ätts skicklighet i handel och samfärdsel, och på de tre varor, som alla wantaler åtrår, har han monopol, inte på grund av dekret utan de facto. Och dessa tre varor är salt, järn och guld, i den ordningen.
Salt är den enda vara de flesta bönder och barbarer anser sig behöva anskaffa utifrån. Den framställs dels vid kusten som vi gör i Frekre, genom att låta vatten avdunsta i bassänger, dels finns det försaltade sjöar i inlandet där man kan hacka fram salt ur marken; för detta begagnas livdömda och krigsfångar. Dessutom anser wantalerna salt vara ett begärligt offer för sina avgudar, liksom daladherna offrade vin och olja och dodjaberna blommor och frukt, och landets mer vidskepliga invånare tror att det är ett gott medel mot svartkonst, olycka och osaliga andar. Det säga, om en man som drabbats av plötsliga motgångar, att "den där har ätit osaltad mat".
Järn tarvas till både vapen och verktyg, och är sällsynt förekommande i Wantale, så att fattigt folk och barbarerna bruka knivar av sten. De enda rika järnfyndigheterna är i nordöstra Egentliga Wantale, och de ägs av mansans ätt. Från hans folk, som erkannerligen bär namnet Smidesfolket, kommer också de enda riktigt dugliga smederna och bergsmännen i hela Wantale. Annat järn är ofta uselt. För detta är vårt järn, eller ännu hellre färdigt smide i form av nålar, knivar, yxor och spjutspetsar, värt sin vikt i silver här, och för detta har mansan tvingats in i vårt mycket lönsamma kontrakt om byte av järn mot guld, eftersom han fruktar att vårt goda frekriska stål skall konkurrera ut det inhemska. Så fäst är mansan vid järnhandeln, att han länge lät barbarer köpa av honom, fast han visste, att de sålde det vidare till Uwako Bastardens barbarhorder, mansans ärkefiende.
Guld, slutligen, är långt vanligare här, i det som kallade Aurea, det Gyllene Landet, i gamla sagor, men ändå mycket eftertraktat. De begagnas inte bara till smycken, och som myntfot, utan också i serviser och dylikt, så att även mansans tjänare äter från guldfat, och mansan skänkte en samling guldkärl till vårt tempel här**. Även om många andra platser finns, där man kan gräva efter guld eller vaska det i floderna, ligger den huvudsakliga handeln i händerna på onokentaurerna, Wantales åsnefolk. De säga, och även andra som jag frågat, att de köpa det av jättelika myror som gräva fram det ur marken och som lever i en öken långt i väster. Även andra har bekräftat denna historia, men det är min tro, att det antingen rör sig om myrfolket, myrmica, som vi hört om från de fjärran bergen, eller om en rövarhistoria, avsedd att skrämma bort prospektörer***. Sådana är en accepterad del av Wantales handel. Av andra onokentaurer, som byta till sig guld från en annan, mindre fyndighet, nära djungeln i söder, har jag som exempel fått höra att de handlar med gröna dvärgar som bor under jorden och är ytterst krigiska människoätare...
Dessa kentaurer, mindre än barbarerna från den stora stäppen, och mer liknande åsnor än hästar, är mansans viktigaste allierade. Liksom hans folk kom att behärska floden Wantale och dess sjöfart, kom onokentaurerna att behärska all handel och samfärdsel till lands, och de ha med blod ingångna pakter sedan länge. Mansans skattmästare är av hävd en av dem. De är liksom andra wantalier hedningar, som dyrkar Velox som sin främste gud, som de kallar Imamse; de håller Rubeus för hans hustru, kallad Nanninya, och solen för hans son, och säger att det fanns en tid innan solen var född då världen lystes upp av månarna, Flamminfer och fixstjärnorna, det solen är den yngsta himlakroppen.
Människorna, hävdar de, skapades när solens första strålar föll på marken, och de kallar därför människor för "solbarn". Många onokentaurer jag mött tror inte att vi frekrier är människor, eller att solen inte lyser i våra hemländer, eftersom vi är så mycket mer ljushyade än wantalierna. En ung onokentaur försökte därför få följa med oss tillbaka, eftersom han var nyfiken på "Stjärnvärlden". Jag nämner detta eftersom hans far skaffade en griot, en lärd man, som skulle avstyra honom från detta företag, och grioten höll ett föredrag om astronomi, som visade att wantaliernas lärde vet lika mycket om himlakropparna som våra filosofer, bland annat att Gondica snurrar runt solen.
I landet finns också en myckenhet av gröda och växter som är värda att handla med, men de har inte haft samma vikt som salt, järn och guld. Tyvärr har trollkarlsfursten av Telbir skaffat sig dominerande kontrakt på kakao, tobak och kolanötter, genom att sluta avtal med storbönder från södern innan våra handelsmän hade utrönat deras betydelse. Han har också fasta sändebud här i Onshotu, därvid överträffande även kejsarinnan, som endast låter sina köpmän agera kunskapare vid mansans hov. Till all lycka har vi lyckats utefrysa sändebuden från alla viktigare hovfunktioner, men dessa har på senare tid fört med sig sin furstes trolltyg som gåvor till Shande. Denne, vilken som jag nämnt är ytterst fåfäng över sin ätts traditioner, har blivit mycket intresserad, och har även sänt iväg en av sina söner till Vidonia - vi antar till Telbir. Det är av yttersta vikt att en magiker kunnig i mekanurgin snarast kan skickas hit, inte för sin magis egen skull, utan av diplomatiska skäl, på grund av mansans nycker!
Det finns dock andra intressanta grödor här, som måhända kunna bli goda handelsvaror, om vilka jag skall berätta i ett senare brev, däri jag hoppas kunna bifoga allehanda prov och även botaniska beskrivningar, utförda av en mystagog kallad Aurora, som bistår församlingen här, men hon har varit så upptagen med att bistå oss med de febrar, som drabbat beskickningen, att hon inte haft tid till detta. När denna försändelse når er, Mäster, hoppas vi också därvid kunna sända besked om botemedel för dessa febrar, som wantalierna tydligen har, vilket skulle kunna rädda liv hos köpmän och sjöfolk som sändes hit. Om vi härvid följer wantalisk sed****, kan detta innebära en stor vinst för Nordhandelskompaniet.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig*****,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
*Iretas far var kusin till furstens av Frekre mor, något hon sällan försummade att utnyttja.
**Mansan hade då inte fattat att maharulister inte har någon offertjänst i sina tempel. Han hade rådgivare som antagligen visste, men hade antagligen inte lyssnat på dem. Det är ovanligt att Ireta dolde Mansa Shandes nycker och karaktärsfel, t.ex. att han inte lyssnade på rådgivare, så man kan undra varför hon utelämnade detta.
***Det rör sig om det förra och inte det senare, även om Ireta gör rätt i att vara försiktig.
****Den här meningen är mycket mer sinister än den verkar. Det framgår av andra brev, att wantaliernas mystagoger - som räknas som en del av grioterna, deras "akademiker" - inte ser att de nödvändigtvis måste sprida sina medicinska rön, vilket maharahulistiska mystagoger ser sig förpliktigade till. Om endast Nordhandelskompaniets besättningar har bot mot Wantales tropiska sjukdomar, blir det förstås svårt för konkurrenter att expandera i Wantale.
*****Spionage, med andra ord.
Nightowl
Champion
Brev från Wantale IV
Då vår högstärade nästkusin frågat om wantalernas trosliv och dylika ting ska jag försöka besvara dem utifrån bästa förmåga.
Alla wantaler är hedningar och avgudadyrkare. De flesta wantaliska folk tror dock på en Övergud, Den Oskapade, som skapat världen. Övriga avgudar är skapade av denne eller har uppstått senare. Även om Den Oskapade liknar Kosmokrator, lämnade denne världen åt sitt öde för länge sedan. Bland Wantales filosofer är den stora frågan varför Den Oskapade övergett världen, varom vilket de disputerar och debatterar hett. De grioter jag talat med har framlagt fyra teser:
1, Att den Oskapade blivit missnöjd med de dödliga, eller med de avgudar han skapat, eftersom de är falska, blodtörstiga och själviska. Därför har han - ty wantaler anser att Theos har ett kön, även om han inte har en kropp - övergett världen i ren besvikelse.
2, Att den Oskapade skapat världen av skapariver, men att när den var klar tappade han intresset. Han har därför färdats någon annanstans. Allra djärvast är grioten Malal Batem, som påstår att den Oskapade skapat andra världar sedan dess, och spekulerar i huruvida man i så fall kan färdas emellan dem!
3, Att den Oskapade är död, av okänd orsak. Flera hävdar att någon av de lägre, Skapade avgudarna har dräpt honom, medan vissa grioter menar att allt så småningom förgår, och att världens Skapare helt enkelt dött av ålderdom.
4, Den åsikt som väl närmast ligger den sanna tron är, att den Oskapade är ett för dödliga ofattbart väsen, lika mycket över avgudarna som dessa står över människan, och att hans motiv därför förblir outgrundliga. Som en variant hävdar många lärda grioter att den Oskapade inte ens kan beskrivas som en gudom, utan en övergripande opersonlig naturprincip.
Argumenten för och emot dessa åsikter är många men berör knappast bönder och barbarer. Bland de senare finns dock Juma-folket, som hävdar att det endast finns en gud, som framställs som en krigare med enorm manslem; de andra gudarna är inbillningsfoster eller missuppfattningar. Juma-folket är högts rättskaffens och ädla barbarer, men det har icke gått att missionera bland dem. De få som lever kvar är soldater i Uwako Bastardens härar. Krigsherren kommer från dem, men eftersom de behandlade hans mor så illa har han inte visat dem någon särskild ynnest. Istället lät han sina krigare mörda hela sin födelsebys befolkning, bränna ned byggnaderna och salta och förbanna dess marker.
Övriga wantaler dyrka en uppsjö av avgudar, vars namn och beläten varierar med deras stam, ätt och boställe. De tvistar sällan inbördes om dessas natur, och städernas grioter bemöter dem med godmodigt förakt, tycks det mig. Gudarna liknar till formen de som dyrkades av de forna daladher och azulier; månarna har sina gudar, solen sin; det finns gudar för fiske och jakt och skaldekonst; många gudar dyrkas för att ge fruktbarhet eller krigslycka. Många gudar har djurskepnad eller har djur som tjänare.
I hela Wantale, i folklore såväl som i grioternas metafysik, skiljer man på tre sorters magi; jag har valt att översätta deras begrepp såsom sejd, trolldom och nid. Skillnaden består främst i hur en sapient får förmågan att göra övernaturliga ting, och wantalier lägger en moralisk aspekt på detta, som måhända är oss främmande, liksom inga av termaliska eller daladhiska ord gott kan beskriva dem.
Den som utövar sejd är en ’vanlig’ sapient som haft kontakt med en avgud eller ande som upplyst och förändrat honom eller henne så att vederbörande - med gudens eller andens goda minne - kan göra övernaturliga saker. Sejdare samlas ofta i sammanslutningar och collegia, likt hos minotaurerna. Smidessällskapet är exempel på detta, liksom Sköldbröderna i Awkar och Månbröderna hos onokentaurernas handelsmän. Sejdare antas ha vissa principer och följa vissa regler som sätts upp av guden eller anden. Det är oklart om ens mentalitet förändras av att kommunicera med det icke-mänskliga, om guden ställer krav på sina lärjungar, eller bäggedera.
Sejdare bemöts utifrån sin avguds och sitt sällskaps rykte - Smidessällskapet har inkluderat ett stort antal mansa och deras familjer i sina rullor, så det har hög status, särskilt i deras eget rike; Sköldbröderna är respekterade överallt för sin integritet men man antar att de skall vara lika tjurskalliga och inflexibla som sitt totemdjur; Krokodilfolket, som dyrkar flodernas värsta rovdjur, är alla fredlösa mördare och bemöts därefter.
Trolldom är inlärd magi. Isynnerhet Wantales bönder och barbarer räknar allt som kräver svår eller lång träning hit; en navigatör, smed eller kirurg är en sorts ’magiker’, för han klarar saker som andra inte klarar. I teorin kan vem som helst bli en trollkarl eller trollkvinna, även det anses underlätta med rätt sorts talang, liksom en man med gott musiköra lättare blir en god flöjtspelare, även om nästan alla kan lära sig att spela flöjt.
Det främsta exemplet är grioterna i det civiliserade Wantale. I forn tid var de skalder och lekare som bevarade var stams kunskap, men under Wantales Blå Era förädlades de till filosofer och naturvetare. De hävdar liksom många bönder att det inte är någon skillnad på magi och annan naturvetenskap. Det är en inlärd färdighet som de ständigt utvecklar genom sin vishet och tradition.
Grioternas trolldom, liksom all dylik, använder sig av redskap, formler och verktyg. En del av detta tycks vara galenik, i andra fall skapar de trolltyg vilka de kallar gri-gri, och som sägs förläna magiska krafter. Dessa är skapade av ben, torkade örter, horn, skinnstycken och andra underligheter. Jag har icke lyckats utröna om de verkligen är verksamma, även om alla här svära vid dess trollkraft. Medan bönder och barbarer säger, att andar bor i en grigri, säger grioterna i städerna att de verkar genom deras ingredienser. En griot visade på det stora ur som vår högstärade nästkusin skänkt mansan, och sade, att det var som med uret: det bor ingen ande i det som säger vad tid på dygnet det är, utan det är dess snillrika sammansättning som ger det dess egenskaper.
Grioterna kan också utföra bragder av minneskonst som liknar den jag sett i Zagrosia och vår gamla ars memoria. De kan dock inte utföra spådom med räknestycken eller genomskåda koder som Zagrosias numeromantiker, men deras tankevägar synes mig imponerande. Det är så långt gånget, att även om grioterna känner skriv- och räknekonsten, som i Wantale används av köpmän, så föraktar de böcker och räknebräden, utan memorerar all sin kunskap och räknar de svåraste tal i huvudet.
Nid, slutligen, antas vara medfött. Nidare är icke riktigt mänskliga, om du frågar en wantalier, utan något farligt, likt en styggelse. Ibland säger man att det syns på dem, men det är välkänt att det finns nidare som ser ut som vilken vanlig sapient av sin art som helst, fast onokentaurerna säger att människor är mer benägna för nidfödslar än andra. Med nid kan man bringa olycka, ofruktsamhet och sjukdom över sina fiender och deras fä och fränder, man kan betvinga andras vilja och stjäla deras kraft och lycka.
Bönder och barbarer hävdar man att nidare är fyllda av illvilja från födseln, och man går så långt så att man dödar barn som verkar deformerade för att man fruktar att de är födda till nidkonst. Andra, framförallt bland Storkonungadömets grioter, hävdar att folk knappast kan rå för att de föds med förmågan, men varnar för att använda den, ty det leder oundvikligen till sinnessjukdom. Överallt råder stränga straff för nid, som kompliceras av att det är svårt att bevisa.
Dessutom finns vad min mystagog Aurora anser vara en förgiftning i fluxen i Wantale. Detta kallas för nidcirklar; vandrande fält av sjukt oliv som bringar plötslig sjukdom, missväxt, eller spontana utbrott av ohyra och parasiter. Både vanligt olärt folk och grioterna tror att nidcirklar och de som behärskar nidkonster är sammanlänkande, men det är osäkert hur. Kanske är det nidcirklarna som gör att barn föds till nid; kanske kan man kalla fram dem med nidkonst.
Bland folket i norra Wantale är nidfinnare ganska vanliga. Det är folk som kan känna på sig (de känner en ’doft’, säger de) när nidcirklarna rör sig, och på så sätt förutsäga och till och med lindra de naturkatastrofer som orsakas av dem. De sägs också kunna känna om någon är nidfödd, eller i alla fall när någon utövar nidkonst. Bland dessa folk, liksom i delar av Egentliga Wantale, är fruktan för nid så stark att man gärna anklagar den som är extra framgångsrik (eller som verkar suspekt i största allmänhet) för att vara nidare. En nidfinnare kan därför utöva en fruktad makt.
Stamråd och furstar har velat hålla det här under kontroll. Det har förr inträffat hysterier där folk anklagat varandra för nid till höger och vänster, ibland med lynchningar eller till och med rena massakrer som följd. I det civiliserade Wantale anses det som vidskepligt och bondskt att skylla allt på nidkonster, även om man tror på nidfolk. I de mer utspridda barbarstammarna är det dock svårare att stoppa nidskräcken när den kommer.
Uwako Bastarden har dock på ett mer drastiskt sätt satt stopp för saken. Han placerade ett ’nidtecken’ - en traditionell varning för att man blivit förbannad av en nidare, som annars mycket sällan brukar några magiska redskap - och sammankallade alla sitt rikes nidfinnare och andra trollkarlar och förmanade dem att hitta den ’skyldige’. Många av dem genomskådade inte bluffen utan pekade ut rimliga kandidater - Uwakos rivaler, ättlingar till de fiender han dräpt, osv. På Uwakos order blev de alla avrättade för att ha burit falskt vittnesbörd i ett fall där lagen stadgar dödsstraff. Andra svarade ärligt att de inte visste. På Uwakos order blev de förbjudna vid vite av livets förlust att aldrig mer utöva sitt yrke, då de var tydligt inkompetenta.
Det sägs att en enda trollkarl fann ut sanningen, en krympling och spåman från Uwakos eget folk, Juma. Han är en av dem som bedriver en gruvlig form av siarkonst: en person får dricka en brygd som förvandlas till ett gift om man ljuger under dess inverkan. Trollkarlen bad att få förhöra den som han trodde var skyldig med sin brygd; när Uwako beviljade detta begärde trollkarlen att krigsherren själv skulle dricka. Han fick honom då att bekänna att han själv arrangerat detta, för att bryta nidfinnarnas makt över sina vidskepliga undersåtar. Denne man är den enda nidfinnare som nu tillåts verka i de länder som Uwakos horder behärskar.
Numera är det högförräderi att anklaga någon för nidkonst annat än inför Uwako själv, och han har strikta krav på bevisningen. Uwako har fördrivit alla andra nidfinnare till det civiliserade Wantale, där de enbart är delvis välkomna och har svårt att utöva sitt yrke. Många ruvar på hämnd. Till deras förtret har Uwako ännu inte fallit offer för nid. De har gjort sitt bästa för att sprida ryktet att detta beror på att Uwako själv är nidfödd. Hans anhängare hävdar att det beror på att han är så stark och mäktig, att ingen nid biter på honom. De säger, att hans ben är av järn och hans saliv salt som havet - järn och salt kan bryta nidkraft.
Wantalerna vet icke vad de skall göra av den magi som vi termalier behärskar. Mekanurgin synes dem trolldom och vår heliga ekomanti en sorts sejd; likt många andra hedningar tror de, att Kosmokrator är en solens avgud. Dock verkar allt tal om hemliga sinnen med vilket man är född suspekt och märkligt, då det minner dem om nidkonster. Aurora har bekräftat att såväl mesmerism som geomanti har skrämt de hon försökt tala med och visat sina konster för. Jag vet icke vad de skulle säga om dan-shis mystiker.
Det verkar för mig och Aurora som grioterna behärskar någon galenik som baseras på andra kunskaper än våra. Allt utbyte försvåras dock av att wantaliska magiker icke ser det som en plikt att dela med sig av kunskaper, utan en börda. Detta gör de blott till sina ättlingar och lärjungar. Dessutom kan Aurora icke lätt använda sin geomanti att stärka sina krafter. Förutom fluxens besmittelse har detta två gånger lett till anklagelser från nidfinnare, som uppenbarligen kan känna fluxvibrationer. Inget egentligt besvär har följt på detta, då vi frekrier är så väl ansedda, men det har varit svårt för Aurora att utöva sitt heliga kall.
Den mekanurg som uppenbarligen arbetar för furstens av Telbir beskickning har haft långt större framgång. Det har blivit uppenbart för mig, att wantalerna är mycket imponerade av våra bössor, skepp, smide etc, och att detta är en särskild "trolldom" som vi termalier behärskar och som kan vara dem till nytta. Jag bönfaller än en gång att vår högstärade nästkusin må sända hit en eller flera av sina egna mekanurger såsom en diplomatisk framstöt.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos
Då vår högstärade nästkusin frågat om wantalernas trosliv och dylika ting ska jag försöka besvara dem utifrån bästa förmåga.
Alla wantaler är hedningar och avgudadyrkare. De flesta wantaliska folk tror dock på en Övergud, Den Oskapade, som skapat världen. Övriga avgudar är skapade av denne eller har uppstått senare. Även om Den Oskapade liknar Kosmokrator, lämnade denne världen åt sitt öde för länge sedan. Bland Wantales filosofer är den stora frågan varför Den Oskapade övergett världen, varom vilket de disputerar och debatterar hett. De grioter jag talat med har framlagt fyra teser:
1, Att den Oskapade blivit missnöjd med de dödliga, eller med de avgudar han skapat, eftersom de är falska, blodtörstiga och själviska. Därför har han - ty wantaler anser att Theos har ett kön, även om han inte har en kropp - övergett världen i ren besvikelse.
2, Att den Oskapade skapat världen av skapariver, men att när den var klar tappade han intresset. Han har därför färdats någon annanstans. Allra djärvast är grioten Malal Batem, som påstår att den Oskapade skapat andra världar sedan dess, och spekulerar i huruvida man i så fall kan färdas emellan dem!
3, Att den Oskapade är död, av okänd orsak. Flera hävdar att någon av de lägre, Skapade avgudarna har dräpt honom, medan vissa grioter menar att allt så småningom förgår, och att världens Skapare helt enkelt dött av ålderdom.
4, Den åsikt som väl närmast ligger den sanna tron är, att den Oskapade är ett för dödliga ofattbart väsen, lika mycket över avgudarna som dessa står över människan, och att hans motiv därför förblir outgrundliga. Som en variant hävdar många lärda grioter att den Oskapade inte ens kan beskrivas som en gudom, utan en övergripande opersonlig naturprincip.
Argumenten för och emot dessa åsikter är många men berör knappast bönder och barbarer. Bland de senare finns dock Juma-folket, som hävdar att det endast finns en gud, som framställs som en krigare med enorm manslem; de andra gudarna är inbillningsfoster eller missuppfattningar. Juma-folket är högts rättskaffens och ädla barbarer, men det har icke gått att missionera bland dem. De få som lever kvar är soldater i Uwako Bastardens härar. Krigsherren kommer från dem, men eftersom de behandlade hans mor så illa har han inte visat dem någon särskild ynnest. Istället lät han sina krigare mörda hela sin födelsebys befolkning, bränna ned byggnaderna och salta och förbanna dess marker.
Övriga wantaler dyrka en uppsjö av avgudar, vars namn och beläten varierar med deras stam, ätt och boställe. De tvistar sällan inbördes om dessas natur, och städernas grioter bemöter dem med godmodigt förakt, tycks det mig. Gudarna liknar till formen de som dyrkades av de forna daladher och azulier; månarna har sina gudar, solen sin; det finns gudar för fiske och jakt och skaldekonst; många gudar dyrkas för att ge fruktbarhet eller krigslycka. Många gudar har djurskepnad eller har djur som tjänare.
I hela Wantale, i folklore såväl som i grioternas metafysik, skiljer man på tre sorters magi; jag har valt att översätta deras begrepp såsom sejd, trolldom och nid. Skillnaden består främst i hur en sapient får förmågan att göra övernaturliga ting, och wantalier lägger en moralisk aspekt på detta, som måhända är oss främmande, liksom inga av termaliska eller daladhiska ord gott kan beskriva dem.
Den som utövar sejd är en ’vanlig’ sapient som haft kontakt med en avgud eller ande som upplyst och förändrat honom eller henne så att vederbörande - med gudens eller andens goda minne - kan göra övernaturliga saker. Sejdare samlas ofta i sammanslutningar och collegia, likt hos minotaurerna. Smidessällskapet är exempel på detta, liksom Sköldbröderna i Awkar och Månbröderna hos onokentaurernas handelsmän. Sejdare antas ha vissa principer och följa vissa regler som sätts upp av guden eller anden. Det är oklart om ens mentalitet förändras av att kommunicera med det icke-mänskliga, om guden ställer krav på sina lärjungar, eller bäggedera.
Sejdare bemöts utifrån sin avguds och sitt sällskaps rykte - Smidessällskapet har inkluderat ett stort antal mansa och deras familjer i sina rullor, så det har hög status, särskilt i deras eget rike; Sköldbröderna är respekterade överallt för sin integritet men man antar att de skall vara lika tjurskalliga och inflexibla som sitt totemdjur; Krokodilfolket, som dyrkar flodernas värsta rovdjur, är alla fredlösa mördare och bemöts därefter.
Trolldom är inlärd magi. Isynnerhet Wantales bönder och barbarer räknar allt som kräver svår eller lång träning hit; en navigatör, smed eller kirurg är en sorts ’magiker’, för han klarar saker som andra inte klarar. I teorin kan vem som helst bli en trollkarl eller trollkvinna, även det anses underlätta med rätt sorts talang, liksom en man med gott musiköra lättare blir en god flöjtspelare, även om nästan alla kan lära sig att spela flöjt.
Det främsta exemplet är grioterna i det civiliserade Wantale. I forn tid var de skalder och lekare som bevarade var stams kunskap, men under Wantales Blå Era förädlades de till filosofer och naturvetare. De hävdar liksom många bönder att det inte är någon skillnad på magi och annan naturvetenskap. Det är en inlärd färdighet som de ständigt utvecklar genom sin vishet och tradition.
Grioternas trolldom, liksom all dylik, använder sig av redskap, formler och verktyg. En del av detta tycks vara galenik, i andra fall skapar de trolltyg vilka de kallar gri-gri, och som sägs förläna magiska krafter. Dessa är skapade av ben, torkade örter, horn, skinnstycken och andra underligheter. Jag har icke lyckats utröna om de verkligen är verksamma, även om alla här svära vid dess trollkraft. Medan bönder och barbarer säger, att andar bor i en grigri, säger grioterna i städerna att de verkar genom deras ingredienser. En griot visade på det stora ur som vår högstärade nästkusin skänkt mansan, och sade, att det var som med uret: det bor ingen ande i det som säger vad tid på dygnet det är, utan det är dess snillrika sammansättning som ger det dess egenskaper.
Grioterna kan också utföra bragder av minneskonst som liknar den jag sett i Zagrosia och vår gamla ars memoria. De kan dock inte utföra spådom med räknestycken eller genomskåda koder som Zagrosias numeromantiker, men deras tankevägar synes mig imponerande. Det är så långt gånget, att även om grioterna känner skriv- och räknekonsten, som i Wantale används av köpmän, så föraktar de böcker och räknebräden, utan memorerar all sin kunskap och räknar de svåraste tal i huvudet.
Nid, slutligen, antas vara medfött. Nidare är icke riktigt mänskliga, om du frågar en wantalier, utan något farligt, likt en styggelse. Ibland säger man att det syns på dem, men det är välkänt att det finns nidare som ser ut som vilken vanlig sapient av sin art som helst, fast onokentaurerna säger att människor är mer benägna för nidfödslar än andra. Med nid kan man bringa olycka, ofruktsamhet och sjukdom över sina fiender och deras fä och fränder, man kan betvinga andras vilja och stjäla deras kraft och lycka.
Bönder och barbarer hävdar man att nidare är fyllda av illvilja från födseln, och man går så långt så att man dödar barn som verkar deformerade för att man fruktar att de är födda till nidkonst. Andra, framförallt bland Storkonungadömets grioter, hävdar att folk knappast kan rå för att de föds med förmågan, men varnar för att använda den, ty det leder oundvikligen till sinnessjukdom. Överallt råder stränga straff för nid, som kompliceras av att det är svårt att bevisa.
Dessutom finns vad min mystagog Aurora anser vara en förgiftning i fluxen i Wantale. Detta kallas för nidcirklar; vandrande fält av sjukt oliv som bringar plötslig sjukdom, missväxt, eller spontana utbrott av ohyra och parasiter. Både vanligt olärt folk och grioterna tror att nidcirklar och de som behärskar nidkonster är sammanlänkande, men det är osäkert hur. Kanske är det nidcirklarna som gör att barn föds till nid; kanske kan man kalla fram dem med nidkonst.
Bland folket i norra Wantale är nidfinnare ganska vanliga. Det är folk som kan känna på sig (de känner en ’doft’, säger de) när nidcirklarna rör sig, och på så sätt förutsäga och till och med lindra de naturkatastrofer som orsakas av dem. De sägs också kunna känna om någon är nidfödd, eller i alla fall när någon utövar nidkonst. Bland dessa folk, liksom i delar av Egentliga Wantale, är fruktan för nid så stark att man gärna anklagar den som är extra framgångsrik (eller som verkar suspekt i största allmänhet) för att vara nidare. En nidfinnare kan därför utöva en fruktad makt.
Stamråd och furstar har velat hålla det här under kontroll. Det har förr inträffat hysterier där folk anklagat varandra för nid till höger och vänster, ibland med lynchningar eller till och med rena massakrer som följd. I det civiliserade Wantale anses det som vidskepligt och bondskt att skylla allt på nidkonster, även om man tror på nidfolk. I de mer utspridda barbarstammarna är det dock svårare att stoppa nidskräcken när den kommer.
Uwako Bastarden har dock på ett mer drastiskt sätt satt stopp för saken. Han placerade ett ’nidtecken’ - en traditionell varning för att man blivit förbannad av en nidare, som annars mycket sällan brukar några magiska redskap - och sammankallade alla sitt rikes nidfinnare och andra trollkarlar och förmanade dem att hitta den ’skyldige’. Många av dem genomskådade inte bluffen utan pekade ut rimliga kandidater - Uwakos rivaler, ättlingar till de fiender han dräpt, osv. På Uwakos order blev de alla avrättade för att ha burit falskt vittnesbörd i ett fall där lagen stadgar dödsstraff. Andra svarade ärligt att de inte visste. På Uwakos order blev de förbjudna vid vite av livets förlust att aldrig mer utöva sitt yrke, då de var tydligt inkompetenta.
Det sägs att en enda trollkarl fann ut sanningen, en krympling och spåman från Uwakos eget folk, Juma. Han är en av dem som bedriver en gruvlig form av siarkonst: en person får dricka en brygd som förvandlas till ett gift om man ljuger under dess inverkan. Trollkarlen bad att få förhöra den som han trodde var skyldig med sin brygd; när Uwako beviljade detta begärde trollkarlen att krigsherren själv skulle dricka. Han fick honom då att bekänna att han själv arrangerat detta, för att bryta nidfinnarnas makt över sina vidskepliga undersåtar. Denne man är den enda nidfinnare som nu tillåts verka i de länder som Uwakos horder behärskar.
Numera är det högförräderi att anklaga någon för nidkonst annat än inför Uwako själv, och han har strikta krav på bevisningen. Uwako har fördrivit alla andra nidfinnare till det civiliserade Wantale, där de enbart är delvis välkomna och har svårt att utöva sitt yrke. Många ruvar på hämnd. Till deras förtret har Uwako ännu inte fallit offer för nid. De har gjort sitt bästa för att sprida ryktet att detta beror på att Uwako själv är nidfödd. Hans anhängare hävdar att det beror på att han är så stark och mäktig, att ingen nid biter på honom. De säger, att hans ben är av järn och hans saliv salt som havet - järn och salt kan bryta nidkraft.
Wantalerna vet icke vad de skall göra av den magi som vi termalier behärskar. Mekanurgin synes dem trolldom och vår heliga ekomanti en sorts sejd; likt många andra hedningar tror de, att Kosmokrator är en solens avgud. Dock verkar allt tal om hemliga sinnen med vilket man är född suspekt och märkligt, då det minner dem om nidkonster. Aurora har bekräftat att såväl mesmerism som geomanti har skrämt de hon försökt tala med och visat sina konster för. Jag vet icke vad de skulle säga om dan-shis mystiker.
Det verkar för mig och Aurora som grioterna behärskar någon galenik som baseras på andra kunskaper än våra. Allt utbyte försvåras dock av att wantaliska magiker icke ser det som en plikt att dela med sig av kunskaper, utan en börda. Detta gör de blott till sina ättlingar och lärjungar. Dessutom kan Aurora icke lätt använda sin geomanti att stärka sina krafter. Förutom fluxens besmittelse har detta två gånger lett till anklagelser från nidfinnare, som uppenbarligen kan känna fluxvibrationer. Inget egentligt besvär har följt på detta, då vi frekrier är så väl ansedda, men det har varit svårt för Aurora att utöva sitt heliga kall.
Den mekanurg som uppenbarligen arbetar för furstens av Telbir beskickning har haft långt större framgång. Det har blivit uppenbart för mig, att wantalerna är mycket imponerade av våra bössor, skepp, smide etc, och att detta är en särskild "trolldom" som vi termalier behärskar och som kan vara dem till nytta. Jag bönfaller än en gång att vår högstärade nästkusin må sända hit en eller flera av sina egna mekanurger såsom en diplomatisk framstöt.
Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos