Re: Gothcon VS Lincon (OT)
Ajdå, Mindre rolig upplevelse. Har själv upplevt liknande. 1:a Visby medeltidsvecka, hårt duschgolv cement och gammalt, naturligtvis lutande. Men det har inte hindrat mig från att sova i rabbithål med söndrig luftmadrass (kan någon begripa varför luftmadrasser alltid går sönder när marken är ojämn).
Nu har jag iofs kommit fram till att sånt inte är nyttigt. Jag lider av Ischias så jag måste ha vettigt underlag, när jag någon gång får råd ska jag skaffa en vettig reservsäng (sådan där flyttbar) att ha om jag skulle komma iväg på något konvent...
*skräckfyllda minnen, panikångest, gapande entrehål, en del okända människor som går omkring och stampar utanför, inga lappar som talar om om jag kommit rätt... fortsätter skrämd och smått panisk förbi, rundar kvarteret tillbaka ner till parkeringen och maken försöker lugna mig. Hjärtat i hundranittio... paniken vill inte ge sig... ångest kramar det i så jag knappt kan andas. Minnet sliter i mig. Resan upp i landet, telefonsamtal med Krille, han ställer upp med natthärbärge halvvägs hem. Flera mil på "småvägar" senare så börjar paniken släppa ordentligt. Tårar. Ett sannslöst lugn, sannslöst för kroppen har fått nog. Börjar äntligen titta på världen utanför, det är en vacker natur. Spännande saker att titta på. Känner sig tom inombords. Kommer till Skövde, snurrar runt i alla rondeller. Stannar vid en mack och köper frukostmat för att inte tära på Krilles resurser. Letar oss bakvägen till hans krypin. Står parkerade och iakttar baksidan av hyreshuset. Går tveksamt fram och lurar i skuggorna. Dörren är öppen in och vi vet att de spelar för fullt därinne. Vill inte störa, fryser i den allt svalare kvällen. Till sist bryter de upp därinne, vi tassar in och mycket snart sover vi i varsinn soffa. Morgonen därpå är vi uppe tidigt, morgonpigga som vi är. Äter frukost utan vår värd och försvinner ur hans hem innan han vaknar. Resan hem sker under matthet. Jag känner mig som om jag sprungit ett maratonlopp. Ögonen är fortfarande röda av tårarna. Många mil senare är vi hemma. Jag är inte hälften så mänsklig som jag önskar jag var. Såren slits upp inombords igen. Tårar, tystnad och sömn tar mig tillbaka till mig själv. Minnet är fortfarande starkt och gräver i mig, jag är besviken på mig själv, ömkar mig själv och och vet, att jag i morgon kommer att känna likadant. Minnet av mitt första försök att närvara vid Gothcon gör fortfarande ont. Jag vet att jag nästa gång måste se till att jag har folk som känner mig som möter migt, annars kommer jag förevigt jagas av bilden av den där tomma tysta ingången till Gothcon*
Det är sanningen om varför jag aldrig kommit till Gothcon. Jag som stått på scen inför hela min gymnasieskola, ensam. Som deltagit i körverksamhet, åkt till Visby medeltidsvecka och första gången jag själv tog mig dit ensam satt mig som mottagare av nykomlingar (troll) och hänvisa in dem på ett ställe jag inte visste något om (Björn Hellqvist var där och då det Visbyt lärde jag känna honom och hans kvinna). Jag som... men ... det är svårt att komma över att jag bara bröt ihop på det viset....
Så synd, så synd...
Men det var inte det det hela handlade om. Lincon ligger för mig närmare och därigenom bör jag enligt min mening undvika det. Eller... jag tror inte det spelar någon roll ändå. och om man bättrar sig från år till år så bör man kunna sova på vilket konvent som helst.