Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 770
Nej. Det börjar bli ohållbart att alla SLP:er bara heter som djuret de är: Konrad Katt, Isak Igelkott, Musse Mus. Jag behöver snart ta itu med namnskicket i Krickdala.
Förnamnen är kul och lätta att hitta på. Smådjuren kan ju få heta vadsomhelst egentligen. Själv har jag en sorts personlig riktlinje som är att jag lägger övervikt åt en sorts ”förvrängd” nordeuropeisk ton för själva Krickdala (Tite, Miklas, Tektor, Milas, Alb, Lärke), fast med ”internationella” namnvarianter generöst inslängda (Mamud, Haya, Yael mm), utan att de senare alls signalerar främmandeskap. Amfibierna har nog lite turkiskt eller grekiskt klingande namn, tror jag. Och så ”intuitiva” förskjutningar i de olika väderstrecken: i norr heter folk oftare sånt som Finn, Ketill, Floka; i väster finns fler Beatrix, Celiné, österut Kimmo, Rozyuka, Ilja, och så vidare. Jag tänker nog inte att detta är något som kommer nämnas explicit i någon text, utan det får framgå av praxis i den mån det gör det.
Men efternamnen? Den stora frågan för mig är antropologisk eller kulturhistorisk, men jag kommer till den i slutet av inlägget.
Ett. Inte jätteförtjust i -son namn. Miklasson. Titesson. De blir lite för ”mänskliga” på nåt sätt, för små djur, och dessutom hänger deras vara och icke-vara samman med den kulturhistoriska frågan som kommer i slutet av det här inlägget. Jag överväger för övrigt att korparna har sådana efternamn, mest för att få ge dem namn som Raxa Raxdottir eller Arnkatl Kverrisson.
Okej. Två. Sen har vi de som bär adelsnamn från diverse gamla dynastier. De underbara absurda ottomanskklingande amfibietitlarna som jag gjorde en kul slumptabell över i somras. Och titlar från vissa kungadömen i väster och söder som enhörningen har att göra med. Lite frankskklingande. Albion, Damass, etc.
Tre. Utöver adelstitlar är det kanske helt enkelt så att folk egentligen bara har ett förnamn, och sen får ett tilläggsnamn för att särskilja dem från andra de delar namn med? Så du heter egentligen bara Pil, men det finns en Pil i grannhuset, så då blir du Pil Fiskfånge, och den andre blir Pil Rödöra. Och tilläggsnamnet kan då till exempel vara:
- Det egna yrket. Harriet Hattmakare, Kamud Skräddare, Miklas Skomakare. Inte jättekul, väl? Man är ju van vid såna namn på engelska. Taylor och Smith osv. Men på svenska? Det kanske funkar lite halvt. Jag kan hitta nån sorts arkaiska former och omskrivningar, eventuellt. Inte Hattmakare utan Hattare, inte Skräddare utan Snejder, typ.
- Tilläggsnamnet kan också baseras på något framträdande fysisk eller mentalt särdrag. Här kommer då alla förväntade Svartnos, Tretass, Halvsvans, Snabbtass, Modig, Kranke, etc. Det är en bra ingång, tänker jag. Ibland kan det här ju också vara just djursorten man är, i synnerhet om det är en ovanlig typ. Fredde Fiskarkatt. Mareke Mus.
- Något dåd de gjort. Korpspråke, Vintervake, Brunnsdyke.
- Platsen de bor på, i synnerhet ute på landet: Ronna i Saxdalen, Tyrsa i Svältestorp. Hur gör man om sådana namn till riktiga efternamn? Saxdaling? Svältestorpa? Det kan funka.
Nå. Det större problemet här handlar om hur och när och varför sådana där namn eventuellt börjar bli till efternamn som inte sätts på en enskild individ utan går i arv. Jag vet att i vissa kulturer så har familjebanden alltid varit väldigt viktiga, därför att man ingår i en sorts klan eller släkt, vilket har en närmast administrativ funktion — jag har varit på underbara, lysande platser i öknen där man förväntas kunna ange typ farföräldrarnas föräldrars namn när man fyller i en ansökan om att bli antagen till en skola, och de tycker man är en skeppsbruten och vilsen stackare som inte kan sånt. Och där heter man ju då Sinisa Ibn Abdullahi Ibn så-och-så, Ibn så-och-så, dvs son till den och en, son till den och den. Men Krickdala har ju inte en sån ordning. Men vilken ordning har en svensk köping kring tidigt artonhundratal? Och varför? Detta är väl min fråga. Jag ska googla runt förstås, men tänkte ändå slänga ut den här också.
Förnamnen är kul och lätta att hitta på. Smådjuren kan ju få heta vadsomhelst egentligen. Själv har jag en sorts personlig riktlinje som är att jag lägger övervikt åt en sorts ”förvrängd” nordeuropeisk ton för själva Krickdala (Tite, Miklas, Tektor, Milas, Alb, Lärke), fast med ”internationella” namnvarianter generöst inslängda (Mamud, Haya, Yael mm), utan att de senare alls signalerar främmandeskap. Amfibierna har nog lite turkiskt eller grekiskt klingande namn, tror jag. Och så ”intuitiva” förskjutningar i de olika väderstrecken: i norr heter folk oftare sånt som Finn, Ketill, Floka; i väster finns fler Beatrix, Celiné, österut Kimmo, Rozyuka, Ilja, och så vidare. Jag tänker nog inte att detta är något som kommer nämnas explicit i någon text, utan det får framgå av praxis i den mån det gör det.
Men efternamnen? Den stora frågan för mig är antropologisk eller kulturhistorisk, men jag kommer till den i slutet av inlägget.
Ett. Inte jätteförtjust i -son namn. Miklasson. Titesson. De blir lite för ”mänskliga” på nåt sätt, för små djur, och dessutom hänger deras vara och icke-vara samman med den kulturhistoriska frågan som kommer i slutet av det här inlägget. Jag överväger för övrigt att korparna har sådana efternamn, mest för att få ge dem namn som Raxa Raxdottir eller Arnkatl Kverrisson.
Okej. Två. Sen har vi de som bär adelsnamn från diverse gamla dynastier. De underbara absurda ottomanskklingande amfibietitlarna som jag gjorde en kul slumptabell över i somras. Och titlar från vissa kungadömen i väster och söder som enhörningen har att göra med. Lite frankskklingande. Albion, Damass, etc.
Tre. Utöver adelstitlar är det kanske helt enkelt så att folk egentligen bara har ett förnamn, och sen får ett tilläggsnamn för att särskilja dem från andra de delar namn med? Så du heter egentligen bara Pil, men det finns en Pil i grannhuset, så då blir du Pil Fiskfånge, och den andre blir Pil Rödöra. Och tilläggsnamnet kan då till exempel vara:
- Det egna yrket. Harriet Hattmakare, Kamud Skräddare, Miklas Skomakare. Inte jättekul, väl? Man är ju van vid såna namn på engelska. Taylor och Smith osv. Men på svenska? Det kanske funkar lite halvt. Jag kan hitta nån sorts arkaiska former och omskrivningar, eventuellt. Inte Hattmakare utan Hattare, inte Skräddare utan Snejder, typ.
- Tilläggsnamnet kan också baseras på något framträdande fysisk eller mentalt särdrag. Här kommer då alla förväntade Svartnos, Tretass, Halvsvans, Snabbtass, Modig, Kranke, etc. Det är en bra ingång, tänker jag. Ibland kan det här ju också vara just djursorten man är, i synnerhet om det är en ovanlig typ. Fredde Fiskarkatt. Mareke Mus.
- Något dåd de gjort. Korpspråke, Vintervake, Brunnsdyke.
- Platsen de bor på, i synnerhet ute på landet: Ronna i Saxdalen, Tyrsa i Svältestorp. Hur gör man om sådana namn till riktiga efternamn? Saxdaling? Svältestorpa? Det kan funka.
Nå. Det större problemet här handlar om hur och när och varför sådana där namn eventuellt börjar bli till efternamn som inte sätts på en enskild individ utan går i arv. Jag vet att i vissa kulturer så har familjebanden alltid varit väldigt viktiga, därför att man ingår i en sorts klan eller släkt, vilket har en närmast administrativ funktion — jag har varit på underbara, lysande platser i öknen där man förväntas kunna ange typ farföräldrarnas föräldrars namn när man fyller i en ansökan om att bli antagen till en skola, och de tycker man är en skeppsbruten och vilsen stackare som inte kan sånt. Och där heter man ju då Sinisa Ibn Abdullahi Ibn så-och-så, Ibn så-och-så, dvs son till den och en, son till den och den. Men Krickdala har ju inte en sån ordning. Men vilken ordning har en svensk köping kring tidigt artonhundratal? Och varför? Detta är väl min fråga. Jag ska googla runt förstås, men tänkte ändå slänga ut den här också.
