Om man ska titta på hur uppdelningen hög-/lågfantastik tycks användas av folk som diskuterar den har jag upplevt ett antal olika "axlar" som inte egentligen hänger ihop, men som ändå tycks klumpas ihop i dessa definitioner.
Fantastiska inslag: I vilken mån förekommer magi, icke-mänskliga humanoider, profetior, gudomliga ingripanden och liknande saker som inte tillhör vår värld? Högfantastik är "mycket", lågfantastik är "lite".
Huvudpersonernas förmåga: Är huvudpersonerna ordinära personer utan särskilda egenskaper, eller är de på ett eller annat vis extraordinära individer?
Berättelsens skala: Berör berättelsen enbart det lokala och tillfälliga, eller har den världsomspännande konsekvenser?
Nivå av sagologik: Förväntas de fantastiska elementen ha en genomtänkt orsak-verkan-effekt, eller är det sådant som viftas bort i berättelsens namn?
Miljöns spektakularitet: Utspelar sig berättelsen i grådaskiga bondbyar eller färgsprakande jättestäder?
Ofta finns någon sorts förväntan på att dessa ska hänga ihop, men de gör ju inte nödvändigtvis det. Guy Gavriel Kay har redan nämnts, som skrivit en serie som utspelar sig i en lindrigt förklädd variant av Konstantinopel under kejsar Justinianus I. Detta är definitivt en färgsprakande jättestad, men har inget annat som gör den till högfantastik. Extraordinära individer som undanröjer hot mot världen finns också i till exempel technothriller-genren. En spelvärld som D&D:s Eberron kör väldigt mycket på att det finns stora mängder fantastiska inslag men inte mycket sagologik – hela premissen är att världen befinner sig på någon sorts tidig 1900-talsnivå tack vare att magi fungerar som teknologi. Michael Moorcocks böcker om dansarna vid tidens slut är fulla med fantastiska inslag, närmast allsmäktiga huvudpersoner och spektakulära miljöer, men berättelsens skala kan ofta vara en ren comedy of manners utan större effekter utanför huvudpersonernas egna liv.
