Tack för alla förslag!
Vi spelade igenom äventyret igår och det blev väldigt lyckat.
En av rollpersonerna upptäckte när "skådespelaren" Eric Carter och hans ex-flickvän diskuterade i ett rum på festen. Han såg hur skådespelaren slog in ex-et i en vägg och hotade med att skada henne ifall hon avslöjade hans hemlighet. Skådespelaren gick och rollpersonen tröstade ex-flickvännen. Det hela ledde till att rollpersonen hamnade mitt emellan i konflikten där båda spelledarpersonerna ville ha honom på sin sida. Ex-flickvännen ville att rollpersonen skulle berätta för festens värd (James Carthfield) medan skådespelaren bad honom hålla tyst om det hela. Konflikträdd som rollpersonen var undvek han dem båda resten av kvällen.
"Den briljanta studentskan" förförde en av rollpersonerna som trodde att hon var äldre än sina 16 år. Det hela ledde till att flickans far, en konstmagnat som deltog på festen, gav rollpersonen en smäll. De andra gästerna fick dock aldrig reda på vad som hade hänt.
Angående plotten med det försvunna barnet lät jag festens enda två barn vara försvunna från sina sängar när ena barnets styvmor (och deras självutvalda barnvakt) vaknade på morgonen. Även om indikationer på att det kunde ligga något övernaturligt som låg bakom (en mystisk historia om en by som funnits där småstaden nu låg, en mystisk enstöring i skogen, ryktena om skulpturernas själförstörande m.m.) visade sig att barnen helt enkelt bara hade varit ute och lekt i skogen och glömt bort tiden.
Den unge älskaren (som jag döpte till Alejandro) berättade för den rollperson som var far till en av pojkarna (Lucius) om beatpoeten Devas perversa läggning men det hela fick inte en sådan tyngd då rollpersonen valde att ta Deva åt sidan och konfrontera honom med om han gjort barnen illa. Scenen fick inte en sådan drama som den kunde fått utan slutade med att Deva anklagade rollpersonen för att vara inskränkt och fördomsfull och att de skildes åt som ovänner.
För att fläta in min kampanjs tema "Människans inneboende ondska" lät jag avsluta spelmötet med en novell:
JORDKÄLLAREN
De två pojkarna smög tyst fram ur buskaget med sina träpinnar i händerna och kläderna blöta och smutsiga av all lek i skogen. Den gamla trästugan hade mossa på taket och underliga träverktyg som de två storstadspojkarna aldrig sett förut. Nu när de konstiga skriken från gården tystnat hade deras knorrande magar övertygat dem om att smyga fram till stugan och röva sig något att äta.
Lucius som numera kallade sig Donatello höll träpinnen likt en stav framför sig och gjorde ninjarörelser som turtles medan han sprang fram mot stugan. Kevin ”Batman” Halford rörde sig strax efter med sin något knotiga och avlånga Batman-pistol redo mot alla faror.
Lucius stannade framför stugans dörr och väntade tills Kevin halvflåsande stapplat fram bakom honom, ”Vi måste slå in dörren, Batman.”
”Prova att öppna den först”, flåsade Kevin.
”Du glömde säga Donatello”, fräste Lucius och petade med sin pinne på den åldrade trädörren.
”Men prova att öppna den”, och tillade efter att Lucius blängt på honom, ”Donatello!”.
Dörren öppnades inifrån och de två pojkarna backade skrämt bakåt när en skäggig gammal gubbe tittade ner på dem med sur blick, ”Vad vill ni pojkar?”. När Lucius och Kevin inte svarade tittade sig gubben omkring och frågade, ”Vart är era föräldrar? Är ni ensamma i skogen?”
Lucius tittade oroligt på Kevin som var nära till gråten och kom sedan ihåg vem han var, ”Jag är Donatello och han är Batman. Vi är stora.”
”Jasså, det är ni”, skrockade gubben, ”Mitt namn är Virgil. Så vad vill Donatello och Batman?”
Lucius som hade blivit lugnare nu när gubben såg vänlig ut bröstade upp sig, ”Vi kom för att röva mat eftersom vi är lite hungriga.”
Virgil synade dem, ”Mat? Ja, en macka kan ni väl få”, han steg undan från dörröppningen, ”Kom in ni”, och när Lucius steg in följde Kevin efter.
Inne i stugan brann det i en eldstad och det fanns alla möjliga konstiga föremål. På väggarna satt kaniner, rävar och andra djur som pojkarna inte kände igen. Medan pojkarna storögt tittade på alla spännande saker gick Virgil in i stugans lilla kök och bredde mackor.
”Bor du alldeles ensam här”, frågade Lucius som nyfiket petade med sin pinne på en uppstoppad fasan.
”I skogen är man aldrig ensam, pojkar”, svarade Virgil från köket.
”Varför då”, frågade Kevin som hittade en träask fylld med olikfärgade stenar.
Gubben som kom ut med två stora korvmackor på ett fat gav dem mackorna och satte sig i en gammal trästol vid brasan, ”Här i skogen finns alla djuren. I träden bor fåglar och ekorrar och i hålor i marken bor gnagare och grävlingar.”
Pojkarna tittade storögt på Virgil medan de tog stora tuggor av sina mackor. ”Men är du inte rädd för björnar, tigrar och monster”, frågade Lucius.
”Mot björnar och monster har jag mitt gevär”, sa Virgil leende, ”Vill ni ha ett glas mjölk till mackorna”, pojkarna nickade medan Virgil gick in i köket.
Kevin som redan ätit upp sin macka hade upptäckt geväret vid dörren och gick med snabba steg bort dit. Han tittade upphetsat på det och lyfte sedan upp det i sina knubbiga händer. ”Kolla”, sa han, ”Nu är alla monster rädda för mig”, och höjde det mot ett hjorthuvud på väggen.
När gubben kom ut ur köket med de två mjölkglasen i händerna såg han Kevin hålla geväret, ”Släpp det, pojk”, vrålade han så att båda pojkarna ryckte till. Kevin släppte geväret på golvet och sprang ut genom dörren och Lucius som tänkte att gubben hade blivit elak sprang skrämt efter.
***
Lucius och Kevin hade hört Virgil ropa efter dem från stugan men eftersom han kunde bli elak igen sprang de iväg och gömde sig bakom en stor sten.
”Gubben är egentligen ett monster”, sa Lucius till Kevin.
”Tror du det?”
”Ja”, sa Lucius tvärsäkert, ”Vi måste smyga tillbaka och stoppa honom.”
”Jag vet inte om jag vågar”, sa Kevin.
”Batman vågar”, Lucius tittade allvarligt på Kevin som tvekade och sedan sa,”Okej.”
När pojkarna smygit tillbaka till stugan var gubben ute på stugans gård. Gömda såg de hur han öppnade en lucka i marken och klättrade ner med en lykta i handen.
”Det där är monstrets grotta”, sa Lucius.
”Vad ska vi göra, Donatello”, sa Kevin.
”Vi måste stänga in monstret.”
Vaksamma smög de fram till det fyrkantiga hålet i marken. Ner i hålet ledde en stege och de kunde höra hur det skramlade där nerifrån. Tillsammans lyfte Lucius och Kevin upp den tunga luckan. De hörde hur monstret närmade sig stegen och såg hur han tittade upp på dem.
”Vad gör ni”, frågade han argt och började klättra upp för stegen.
”Skynda”, skrek Lucius och de tog i allt de orkade och släppte luckan så att den slog igen över hålet med en hög smäll och träffade Virgils huvud.
De hörde hur monstret föll ner och sedan blev det tyst. ”Tror du att monstret är död”, frågade Kevin oroligt.
”Jag vet inte. Vi måste vänta”, sa Kevin med pinnen i hårt grepp.
De väntade en lång stund innan de hörde monstret. Först lät det som om han hade ont och sedan sa han, ”Är ni kvar, pojkar. Snälla öppna luckan och hjälp mig ut.” Det lät som om monstret snyftande.
”Han försöker lura oss”, sa Lucius, ”Vi får inte lyssna på honom.”
Kevin nickade.
”Snälla, hjälp mig”, ropade monstret men pojkarna lyssnade inte utan sprang med snabba steg bort från luckan, ut ur skogen.
