Var det inte så att Chainmail, som är mellanledet mellan krigsspel och rollspel, var i princip ett krigsspel med individer istället för arméer? I så fall är det nog så att rollspelet föddes ur lusten att spela individer.
Nekromanti Grottkrälen och dess ursprung
- Thread starter Eksem
- Start date
Ond bråd död
Swashbuckler
Från wikipedia:
According to Gary Gygax (in an interview with Dungeon #112), the first dungeon crawl was part of a wargame in which the invading force entered the enemy's castle through a former escape tunnel dug from the fortress' dungeon. The group had so much fun with this scenario that it was repeated over and over with increasingly complex dungeons until the wargame aspect of the game was dropped in favor of exploring the dungeon.
According to Gary Gygax (in an interview with Dungeon #112), the first dungeon crawl was part of a wargame in which the invading force entered the enemy's castle through a former escape tunnel dug from the fortress' dungeon. The group had so much fun with this scenario that it was repeated over and over with increasingly complex dungeons until the wargame aspect of the game was dropped in favor of exploring the dungeon.
terje
xenomorf mystiker
Kul ämne!
Moria och minotaurens labyrint är både bra kandidater. Och helt klart är D&D så inriktat på dungeons genom sitt urpsrung i strategispel med battlemaps osv.
Vill man hitta en tidig dungeon i fantasylitteraturen som verkligen lever upp till dungeon-klichén så kan man läsa Howards conannovell The Scarlet Citadel. Stora delar av den novellen utspelas i en underjordisk labyrint under en ond trollkarls slott. Labyrinten är av okänt ursprung, förmodligen byggd av en förmänsklig art, och innehåller en massa läskiga monster och fällor. Jag tror att denna novell från 1933 är en bra kandidat som den första dungeon som lever upp till alla klyschor.
Här finns den att läsa på gutenberg: The Scarlet Citadel.
Moria och minotaurens labyrint är både bra kandidater. Och helt klart är D&D så inriktat på dungeons genom sitt urpsrung i strategispel med battlemaps osv.
Vill man hitta en tidig dungeon i fantasylitteraturen som verkligen lever upp till dungeon-klichén så kan man läsa Howards conannovell The Scarlet Citadel. Stora delar av den novellen utspelas i en underjordisk labyrint under en ond trollkarls slott. Labyrinten är av okänt ursprung, förmodligen byggd av en förmänsklig art, och innehåller en massa läskiga monster och fällor. Jag tror att denna novell från 1933 är en bra kandidat som den första dungeon som lever upp till alla klyschor.
Här finns den att läsa på gutenberg: The Scarlet Citadel.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Citerat av: Genesis</div><div class="ubbcode-body">
Men det har ju aldrig letat sig in i fantasylitteraturen? </div></div>
I viss mån har tycker jag att det har det ändå. Det är inte hela böcker som handlar om det, men om man ser på vissa passager i t.ex. Sagan om Paksenarion (plundring av något alvfäste, genomgång av rövarnäste, resnsing av generellt ont ställe), Belgarion (ormgudens palats, det-där-tornet-i-öknen-vad-det-nu-hette, Toraks hem), Sagan om ringen (Moria som nämnts, i vissa aspekter Mt Doom) osv. där det i mångt och mycket går ut på att söka sig igenom ett antal platser/rum för att nå målet.
Det som jag ser som den största skilnaden mellan sådana pasager och ett äventyr, främst de av grottröjkaraktär, är att man i äventyren ofta söker igenom större delar av byggnader eller grottor. I viss mån på jakt efter skatter mm. men i högre grad beroende på att det man söker allt som oftast är placerat löngst in, längst bak och längst underst och därför att man måste hämta komponenter i hela bygget för att kunna komma åt det.
Men det har ju aldrig letat sig in i fantasylitteraturen? </div></div>
I viss mån har tycker jag att det har det ändå. Det är inte hela böcker som handlar om det, men om man ser på vissa passager i t.ex. Sagan om Paksenarion (plundring av något alvfäste, genomgång av rövarnäste, resnsing av generellt ont ställe), Belgarion (ormgudens palats, det-där-tornet-i-öknen-vad-det-nu-hette, Toraks hem), Sagan om ringen (Moria som nämnts, i vissa aspekter Mt Doom) osv. där det i mångt och mycket går ut på att söka sig igenom ett antal platser/rum för att nå målet.
Det som jag ser som den största skilnaden mellan sådana pasager och ett äventyr, främst de av grottröjkaraktär, är att man i äventyren ofta söker igenom större delar av byggnader eller grottor. I viss mån på jakt efter skatter mm. men i högre grad beroende på att det man söker allt som oftast är placerat löngst in, längst bak och längst underst och därför att man måste hämta komponenter i hela bygget för att kunna komma åt det.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Citerat av: Moonglow</div><div class="ubbcode-body">Det är inte hela böcker som handlar om det, men om man ser på vissa passager i t.ex. Sagan om Paksenarion (plundring av något alvfäste, genomgång av rövarnäste, resnsing av generellt ont ställe)</div></div>
När jag läste Paksenarrion för en tid sedan (min bättre hälft har läst den flera gånger men det var första gången för mig) fick jag känslan av att jag läste en ambitiös logg av en D&D-kampanj.
Det är inte bara grottröjet och andra strider utan hur hon på något sätt går upp i level, lär sig nya manövrar, klarar inträdesprov och byter class från Fighter till Paladin (eller nåt, är inte så hemma i D&D).
När jag läste Paksenarrion för en tid sedan (min bättre hälft har läst den flera gånger men det var första gången för mig) fick jag känslan av att jag läste en ambitiös logg av en D&D-kampanj.
Det är inte bara grottröjet och andra strider utan hur hon på något sätt går upp i level, lär sig nya manövrar, klarar inträdesprov och byter class från Fighter till Paladin (eller nåt, är inte så hemma i D&D).
En liten sammanfattning:
Grottor och krälandet i dem förekommer i litteraturen sedan urminnes tider. Den förekommer även i den fantasy som Dungeons and Dragons är inspirerat av, men sparsamt. Några nyckeldungeons är Minotaurens labyrint, Moria och den där Conan-dungen.
Att spela grottkräl i krigsspel tände en gnista hos ett gäng nördar i USA, som tyckte att det var en höjdare att spela individuella figurer istället för arméer. Medan hobbyn fortfarande föds är grottkrälet alltså en förutsättning för att spelet skall fungera.
Intressant nog har alltså grottkrälet både storymässig och spelmässig bakgrund; och är nästan en förutsättning för att hobbyn skall födas i den form den antog.
Vilka konsekvenser tror ni det har fått för hobbyn? Stridsfokuset, miniatyrerna och kartorna kanske, men det har ju mer att göra med bakgrunden i krigsspel än specifikt grottkrälet. Kanske är spelledaren ett resultat av grottkrälet? Utan kravet på någon som presenterar en del av världen i taget (referee, som det hette från början va?) hade hobbyn kanske inte alls varit uppbyggd kring spelare/spelledare.
Grottor och krälandet i dem förekommer i litteraturen sedan urminnes tider. Den förekommer även i den fantasy som Dungeons and Dragons är inspirerat av, men sparsamt. Några nyckeldungeons är Minotaurens labyrint, Moria och den där Conan-dungen.
Att spela grottkräl i krigsspel tände en gnista hos ett gäng nördar i USA, som tyckte att det var en höjdare att spela individuella figurer istället för arméer. Medan hobbyn fortfarande föds är grottkrälet alltså en förutsättning för att spelet skall fungera.
Intressant nog har alltså grottkrälet både storymässig och spelmässig bakgrund; och är nästan en förutsättning för att hobbyn skall födas i den form den antog.
Vilka konsekvenser tror ni det har fått för hobbyn? Stridsfokuset, miniatyrerna och kartorna kanske, men det har ju mer att göra med bakgrunden i krigsspel än specifikt grottkrälet. Kanske är spelledaren ett resultat av grottkrälet? Utan kravet på någon som presenterar en del av världen i taget (referee, som det hette från början va?) hade hobbyn kanske inte alls varit uppbyggd kring spelare/spelledare.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Citerat av: Kropotkin</div><div class="ubbcode-body">När jag läste Paksenarrion för en tid sedan (min bättre hälft har läst den flera gånger men det var första gången för mig) fick jag känslan av att jag läste en ambitiös logg av en D&D-kampanj.
Det är inte bara grottröjet och andra strider utan hur hon på något sätt går upp i level, lär sig nya manövrar, klarar inträdesprov och byter class från Fighter till Paladin (eller nåt, är inte så hemma i D&D). </div></div>
Precis så kände jag också, om än inte specifikt D&D även om jag förstår vad du menar. Det var precis som du säger, att hon lärde sig diverse manövrar och trick, olika prov och prövningar och även de saker som hon fick och hittade. Det kändes som om hon blev bättre i syfte att kunna hantera den kommande handlingen.
Fast jag tycker ändå att böckerna var riktigt bra, framför allt bok ett.
Det är inte bara grottröjet och andra strider utan hur hon på något sätt går upp i level, lär sig nya manövrar, klarar inträdesprov och byter class från Fighter till Paladin (eller nåt, är inte så hemma i D&D). </div></div>
Precis så kände jag också, om än inte specifikt D&D även om jag förstår vad du menar. Det var precis som du säger, att hon lärde sig diverse manövrar och trick, olika prov och prövningar och även de saker som hon fick och hittade. Det kändes som om hon blev bättre i syfte att kunna hantera den kommande handlingen.
Fast jag tycker ändå att böckerna var riktigt bra, framför allt bok ett.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Citerat av: Eksem</div><div class="ubbcode-body">Samma sak med den gamle mannen på värdshuset med en karta. Jag kan inte minnas att jag sett det alls, faktiskt. Varifrån är de här klyschorna? Är det t.o.m. så att de har sitt ursprung i just rollspelen? </div></div>
Om spelarna i stort sett har gjort sina rollpersoner själva eller med få begränsningar (vilket jag utgår var mycket vanligt och fortfarande så bland framförallt yngre spelare; Om inte SL låter mig vara en vacker, storbystad, kvinnlig alvkrigare så vill jag inte vara med!), utan koordination med andra spelledare och spelare är det svårt att hitta på något annat sätt att motivera en fullständigt osannolik grupp med alver, magiker, dvärgar, tjuvar och barbarkrigare att arbeta tillsammans annat än pengar och skatter.
Skall du dessutom skriva ett köpäventyr - vilket förstås i sin tur tenderar att influera SL:s syn på hur ett äventyr är uppbyggt - vet du inte vilka rollpersoner som skall uppleva äventyret och då är det väldigt svårt att hitta på något bättre än att någon så att säga anställer dem.
Dessutom är värdshus troligen den enda plats som konstruktören kan vara tämligen säker att rollpersonerna befinner sig. Finniga pojkar under 1980-talet lät näppeligen sina karaktärer spendera så värst mycket tid i tempel, på badhus eller liknande. Sex och sprit är alltid ett säkert kort!
Om spelarna i stort sett har gjort sina rollpersoner själva eller med få begränsningar (vilket jag utgår var mycket vanligt och fortfarande så bland framförallt yngre spelare; Om inte SL låter mig vara en vacker, storbystad, kvinnlig alvkrigare så vill jag inte vara med!), utan koordination med andra spelledare och spelare är det svårt att hitta på något annat sätt att motivera en fullständigt osannolik grupp med alver, magiker, dvärgar, tjuvar och barbarkrigare att arbeta tillsammans annat än pengar och skatter.
Skall du dessutom skriva ett köpäventyr - vilket förstås i sin tur tenderar att influera SL:s syn på hur ett äventyr är uppbyggt - vet du inte vilka rollpersoner som skall uppleva äventyret och då är det väldigt svårt att hitta på något bättre än att någon så att säga anställer dem.
Dessutom är värdshus troligen den enda plats som konstruktören kan vara tämligen säker att rollpersonerna befinner sig. Finniga pojkar under 1980-talet lät näppeligen sina karaktärer spendera så värst mycket tid i tempel, på badhus eller liknande. Sex och sprit är alltid ett säkert kort!
Wilmer
Hero
Jag med även om jag knappt hade spelat rollspel när jag läste dem. Särskilt den där magikern som liksom "nu har jagt lagt en trollformel som varnar oss om någon smyger sig på oss när vi sover" som inte hade någon funktion för storyn över huvud taget. Och alla gånger folks svärd inte tränger genom hennes ringbrynja, kändes väldigt "titta, hennes equipment gör nytta".
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Citerat av: Organ</div><div class="ubbcode-body">Luke Skywalker som möter Darth Vader i en grotta på Dagobah</div></div>
Lucas var/är D&D-spelare från innan han gjorde filmerna.
Lucas var/är D&D-spelare från innan han gjorde filmerna.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Paksennarion är en D&D-kampanj -- författaren spelade D&D och var missnöjd med hur paladiner porträtterades, så hon skrev en bok där hon visade upp hur hon tyckte de borde te sig.
Gällande grottkräl kommer jag att tänka på "The Weird of the White Wolf", som verkligen känns som ett oldschool rollspelsäventyr. Elric träffar sin uppdragsgivare på ett värdshus, genomgår en snabbspolad resesekvens från Filkhar till Shazar, möter några random encounters, blir introducerad för den nya rollpersonen Moonglum, klättrar ned i en grotta och slutar äventyret med en massa loot (men filosofiskt otillfredsställd). Moorcock har ju också influerat D&D en hel del.
Gällande grottkräl kommer jag att tänka på "The Weird of the White Wolf", som verkligen känns som ett oldschool rollspelsäventyr. Elric träffar sin uppdragsgivare på ett värdshus, genomgår en snabbspolad resesekvens från Filkhar till Shazar, möter några random encounters, blir introducerad för den nya rollpersonen Moonglum, klättrar ned i en grotta och slutar äventyret med en massa loot (men filosofiskt otillfredsställd). Moorcock har ju också influerat D&D en hel del.
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Quote:</div><div class="ubbcode-body">Börjar inte den på just ett värdshus där hjältarna kommer öven en skattkarta från en blind gammal pirat?</div></div>
Näe. Hjälten får den av en gammal pirat som är rädd för en annan, blind pirat.
/Feliath — minimala spoilers trots åldern
Näe. Hjälten får den av en gammal pirat som är rädd för en annan, blind pirat.
/Feliath — minimala spoilers trots åldern