Mrrl.
”Strategi, mao, kan nästan *ersätta* taktik som *intesseväckare* rent speligt. […] Inget som helst ont om nya, revolutionerande (?) sätt att skapa gruppdynamik - men det gamla fungerar alltså, åtminstone för ägg* som mig.”
För min del var det tvärtom. Just den där transparensen var en av anledningarna till att jag slutade spela det ämlans spelet. Det enda som var roligt att spela var allt-i-allo-klasserna, som Shaman och Druid (och nej, det var naturligtvis inte de enda klasserna jag spelade). Och det var bara roligt för att man nästan alltid bara var backup åt alla andra – det är endast då man har frihet att göra några taktiska val. Som Priest står man där med fingret på Flash Heal-knappen, mumlandes mantrat ”först mig själv, sen tanken, sen den eventuella backup-healern, sen alla andra” om och om igen. Som Rogue sitter man och spammar Sinister Strike och Eviscerate (nej, Expose Armor är vämjelig, så den använder man inte – Warriorn har ändå håvat iväg Sunder Armor i stadig takt), alternativt Backstab och Ambush om man kör dolkar (det enda man annars egentligen kan göra är att börja tanka, ifall man märker att Warriorn inte gör sitt jobb (and most often, they don’t), men det är det få Rogues som greppat, in my experience). Som Warrior … ja, det är ju lätt att få intrycket att man inte behöver göra någonting överhuvudtaget, om man ser till hur folk spelar, men meningen är ju att man skall dra aggro och ta så mycket stryk som möjligt. Und so weiter. Valmöjligheter, well … nej, inte direkt. Som Warrior kan man liksom inte plötsligt få för sig att fokusera på endast en fiende av fem, för att döda honom (även om en del tycks göra det ändå); då dör man nämligen själv, eftersom healern inte kan göra sitt jobb utan att själv dö (nej, Fade räcker inte, och att morfa om till Bear Form är ungefär samma sak som att inte hela alls). Man måste hålla sig till sin fast definierade roll, without exception. Det går att vinna om man avviker från rollen, men då kommer förmodligen åtminstone någon att dö och (med rätta) bli förbannad.
Erm. Ja, nu blev ju det här mest en stor sur klump av bittert gnäll. Men hursomhelst så ville jag väl mest inflika att just transparensen (among other things) förstörde spelet, i min mening. Det kändes definitivt inte tillräckligt (återigen, för mig) – i vart fall inte när man spelade en nischad klass. Synd att man inte kunde spela Night Elf Paladin, annars hade det kanske varit nåt. Oh well.
<font size="1">(Och ifall någon känner sig kissnödig: Nej, det här är verkligen inte OT; det är spelmekanik som diskuteras. Jag har bara fortsatt använda WoW som ett lättillgängligt (nåja) exempel.)</font size>
”Strategi, mao, kan nästan *ersätta* taktik som *intesseväckare* rent speligt. […] Inget som helst ont om nya, revolutionerande (?) sätt att skapa gruppdynamik - men det gamla fungerar alltså, åtminstone för ägg* som mig.”
För min del var det tvärtom. Just den där transparensen var en av anledningarna till att jag slutade spela det ämlans spelet. Det enda som var roligt att spela var allt-i-allo-klasserna, som Shaman och Druid (och nej, det var naturligtvis inte de enda klasserna jag spelade). Och det var bara roligt för att man nästan alltid bara var backup åt alla andra – det är endast då man har frihet att göra några taktiska val. Som Priest står man där med fingret på Flash Heal-knappen, mumlandes mantrat ”först mig själv, sen tanken, sen den eventuella backup-healern, sen alla andra” om och om igen. Som Rogue sitter man och spammar Sinister Strike och Eviscerate (nej, Expose Armor är vämjelig, så den använder man inte – Warriorn har ändå håvat iväg Sunder Armor i stadig takt), alternativt Backstab och Ambush om man kör dolkar (det enda man annars egentligen kan göra är att börja tanka, ifall man märker att Warriorn inte gör sitt jobb (and most often, they don’t), men det är det få Rogues som greppat, in my experience). Som Warrior … ja, det är ju lätt att få intrycket att man inte behöver göra någonting överhuvudtaget, om man ser till hur folk spelar, men meningen är ju att man skall dra aggro och ta så mycket stryk som möjligt. Und so weiter. Valmöjligheter, well … nej, inte direkt. Som Warrior kan man liksom inte plötsligt få för sig att fokusera på endast en fiende av fem, för att döda honom (även om en del tycks göra det ändå); då dör man nämligen själv, eftersom healern inte kan göra sitt jobb utan att själv dö (nej, Fade räcker inte, och att morfa om till Bear Form är ungefär samma sak som att inte hela alls). Man måste hålla sig till sin fast definierade roll, without exception. Det går att vinna om man avviker från rollen, men då kommer förmodligen åtminstone någon att dö och (med rätta) bli förbannad.
Erm. Ja, nu blev ju det här mest en stor sur klump av bittert gnäll. Men hursomhelst så ville jag väl mest inflika att just transparensen (among other things) förstörde spelet, i min mening. Det kändes definitivt inte tillräckligt (återigen, för mig) – i vart fall inte när man spelade en nischad klass. Synd att man inte kunde spela Night Elf Paladin, annars hade det kanske varit nåt. Oh well.
<font size="1">(Och ifall någon känner sig kissnödig: Nej, det här är verkligen inte OT; det är spelmekanik som diskuteras. Jag har bara fortsatt använda WoW som ett lättillgängligt (nåja) exempel.)</font size>
