Nekromanti Grymmast disposition av rollspelsbok?

[Max Raven]

Det finns en del "kända" sanningar om rollspelsböcker - ingen läser spelledarkapitlet, alla skippar "vad är rollspel" efter första gången - men vilka textupplägg tycker ni är bäst? Vilka fungerade bäst, vilka var roliga att läsa, vilka var bäst ur regelsynpunkt?

 

[Arfert]

Jag föredrar böcker som är upplagda ungefär i den ordning jag brukar läsa spel, alltså i ordningen skapa rollperson – spelsystem – värld. Spelledarkapitel och "det här är rollspel" brukar vara mest skåpmat. Men de bör ju vara där. Som konsumentupplysning om inte annat.

Fast inga regler utan undantag. Castle Falkenstein var till exempel tokbra när det kom. Där världen var först.

 

[Krille]

I Blå Himmel börjar jag med spelvärlden, sedan kommer rollpersonsskapandet, reglerna, stuff (utrustning och flygmaskiner), kampanjregler, hur man spelleder och slutligen en massa appendix med uppslagsgrejer.

Jag funderar på att flytta även stuff till appendixen, men jag vet inte. De två kapitlen är både regler, världsinformation och speldata samtidigt.

 

[krank]

Jag ska kolla i hyllan hemma, men jag gillade till exempel Engel, där typ hela boken var spelvärld och regelsystemet förpassats längst bak i boken. Som en bisats. Det tycker jag är en rimlig fördelning.

I mina ögon fyller en rollspelsbok två syften; dels ska den gå att läsa från pärm till pärm när man först ska sätta sig in i det (så det är bra att introducera saker i "rätt ordning") och dels ska den gå att använda för att slå upp saker i när man sitter och planerar kampanjer (så det är bra att klumpa ihop saker som hör ihop). Så jag brukar gilla när man inte kladdar ner världsbeskrivningen med spridda regler, till exempel.

Och SL-kapitlet är ett bra mått på ett rollspel. Är det bara gammal skåpmat är spelet nästan helt säkert oanvändbart för mig. Om det ger mig konkret äventyrsbyggarhjälp däremot... (vilket nästan inga spel gör, iaf inte på det sätt jag vill).

 

[Max Raven]

Jag gillade verkligen Trinity och Aberrants upplägg. I Trinity t ex var det Fluff/Spelvärlden (IC), sedan grundläggande regler och "det här är rollspel", rollperson, resterande regler, SL-kapitel och "vad som egentligen pågår" bland det. Men det var främst uppdelningen av IC-spelvärld och regler jag gillade.

Däremot så märkte jag att oWoD-böckerna nog var bättre på att bli genomlästa, även om deras blandning av regelbitar och fluff nog gjorde att man fick leta regler en del.

Till Ett Steg Framåt överväger jag att lägga Rollperson/Team först och baka in spelvärld i rollpersonsbyggandet via bland annat bakgrunder, för att låta spelare skapa rollpersoner och ha tillräckligt hum att köra utan att behöva läsa mer av boken. Längre fram skulle jag ha en expanderad spelvärld för intresserade med spelkrokar och så vidare. Ingen aning hur väl det skulle fungera dock eller hur jag kan optimera det dock - inte säker på om jag sett upplägget i andra rollspelsböcker.

 

[wilper]

Harnmaster, reglerna är i en pärm så man kan sätta sidorna i den ordning man tycker är bäst själv. (IIRC)

 

[RasmusL]

Fluency Play är skiten. En regelbok som följer den här inlärningsmallen hade varit asgrymt.

 

[Genesis]

Fluency Play är skiten. En regelbok som följer den här inlärningsmallen hade varit asgrymt.

Det finns det böcker som gör, åtminstone delvis. Jag tycker att det är skitirriterande. "Prova nu att spela med de här reglerna och bekanta dig med dem, så går vi igenom resten senare". Det gör det jobbigt att hitta reglerna i efterhand, eftersom de är uppdelade i olika kapitel.

Dock kan detta, liksom mycket annat av dålig disposition, avhjälpas med bra regelsammanfattningar i slutet av boken.

 

[RasmusL]

Fluency Play är skiten. En regelbok som följer den här inlärningsmallen hade varit asgrymt.

Det finns det böcker som gör, åtminstone delvis. Jag tycker att det är skitirriterande. "Prova nu att spela med de här reglerna och bekanta dig med dem, så går vi igenom resten senare". Det gör det jobbigt att hitta reglerna i efterhand, eftersom de är uppdelade i olika kapitel.

Dock kan detta, liksom mycket annat av dålig disposition, avhjälpas med bra regelsammanfattningar i slutet av boken.

Jag vill ha kort och större kartongbitar med regler på och sedan längre texter och liknande i "boken". Jag vill kunna plocka upp ett spel och köra igång direkt.

EDIT: Men ja, även om man får fusklappar och regelkartongbitar så är det väl vettigt med lite djupare regelgenomgång och exempel på användning i slutet av boken.

 

[GnomviD]

Fluency Play är skiten. En regelbok som följer den här inlärningsmallen hade varit asgrymt.

Det finns det böcker som gör, åtminstone delvis. Jag tycker att det är skitirriterande. "Prova nu att spela med de här reglerna och bekanta dig med dem, så går vi igenom resten senare". Det gör det jobbigt att hitta reglerna i efterhand, eftersom de är uppdelade i olika kapitel.

Dock kan detta, liksom mycket annat av dålig disposition, avhjälpas med bra regelsammanfattningar i slutet av boken.

"A Taste for Murder" är ju till exempel en katastrof att läsa eftersom man inte ges en överblick över spelet förns alldeles i slutet.

 

[RasmusL]

Fluency Play är skiten. En regelbok som följer den här inlärningsmallen hade varit asgrymt.

Det finns det böcker som gör, åtminstone delvis. Jag tycker att det är skitirriterande. "Prova nu att spela med de här reglerna och bekanta dig med dem, så går vi igenom resten senare". Det gör det jobbigt att hitta reglerna i efterhand, eftersom de är uppdelade i olika kapitel.

Dock kan detta, liksom mycket annat av dålig disposition, avhjälpas med bra regelsammanfattningar i slutet av boken.

"A Taste for Murder" är ju till exempel en katastrof att läsa eftersom man inte ges en överblick över spelet förns alldeles i slutet.

Men aTfM är inte fluency play heller. Eller bra.

 

[GnomviD]

Men aTfM är inte fluency play heller. Eller bra.

Nja, däremot är bokens disposition ganska tydligt genomsyrad av pedagogy of play-tankarna, vilket väl är vad tråden handlade om? Missförstår jag dig om jag läser dig som att du snarare talar om spelets presentationsmöjligheter? Det är något som i mina ögon i högsta grad påverkas av bokens disposition men också delvis är någonting annat än bokens disposition (för att till exempel kunna använda den Polaris-fluency play:en måste man redan ha läst regelboken, vilket jag tycker är helt okej).

 

[RasmusL]

Men aTfM är inte fluency play heller. Eller bra.

Nja, däremot är bokens disposition ganska tydligt genomsyrad av pedagogy of play-tankarna, vilket väl är vad tråden handlade om? Missförstår jag dig om jag läser dig som att du snarare talar om spelets presentationsmöjligheter? Det är något som i mina ögon i högsta grad påverkas av bokens disposition men också delvis är någonting annat än bokens disposition (för att till exempel kunna använda den Polaris-fluency play:en måste man redan ha läst regelboken, vilket jag tycker är helt okej).

Nej, jag pratar om Fluency Play/Pedagogy of Play men är otydlig. Jag upplever inte att tanken bakom aTfM är att man ska sätta sig och dra igång spelet samtidigt som man läser det, det är alldeles för mycket text och exempel i genomgången. Polaris skapar setting och känsla genom sina interaktiva övningar och låter sedan konfliktsystemet fasas in gradvis utan att belasta. Regelfusklapparna används ett par spelmöten per styck varefter de sorteras undan när de inte används mer. Denna approach kastar även ljus på finesserna i systemet som annars kan gå förlorade vid en snabb genomläsning och jag tänker mig att det kan lämpa sig väl även för spel med hög taktiskt komplexitet.

 

[Genesis]

jag tänker mig att det kan lämpa sig väl även för spel med hög taktiskt komplexitet.

Spel med hög taktisk komplexitet har ofta en fluency of play inbyggd. Den kallas "levelsystem". Dock inte alltid inbyggd i dispositionen av boken. Den har dessutom en pacingmekanism i form av XP. Man får XP genom att interagera med stridssystemet, och efter en viss mängd XP (alltså en viss mängd användande av stridssystemet) låser man upp nya taktiska alternativ i form av nya förmågor.

 

[RasmusL]

jag tänker mig att det kan lämpa sig väl även för spel med hög taktiskt komplexitet.

Spel med hög taktisk komplexitet har ofta en fluency of play inbyggd. Den kallas "levelsystem". Dock inte alltid inbyggd i dispositionen av boken. Den har dessutom en pacingmekanism i form av XP. Man får XP genom att interagera med stridssystemet, och efter en viss mängd XP (alltså en viss mängd användande av stridssystemet) låser man upp nya taktiska alternativ i form av nya förmågor.

Ja, tänk om man bara kunde ta vara på den potentialen i sättet man disponerar sina texter också.

 

[Krille]

Spel med hög taktisk komplexitet har ofta en fluency of play inbyggd. Den kallas "levelsystem". Dock inte alltid inbyggd i dispositionen av boken. Den har dessutom en pacingmekanism i form av XP. Man får XP genom att interagera med stridssystemet, och efter en viss mängd XP (alltså en viss mängd användande av stridssystemet) låser man upp nya taktiska alternativ i form av nya förmågor.

Ja, tänk om man bara kunde ta vara på den potentialen i sättet man disponerar sina texter också.

Man skulle kunna dela in boken i avsnitt efter level: en med de lägsta levlarna, en med de medelhöga levlarna, en med de höga levlarna och en med de episkt superhöga levlarna.

Sen skulle man kunna dela in boken rent fysiskt till fyra böcker.

Och eftersom det är coolt med låda så kan man stoppa en bok i en låda, kanske med en dedikerad bok till spelledaren plus kartor och tärningar och ploppar och allt annat som behövs.

Och om det är för radikalt så kan man kanske bara göra en box med uppstarten för de lägsta levlarna och en bok med resten...

...varför är de här tankarna läskigt bekanta?

 

[RasmusL]

Spel med hög taktisk komplexitet har ofta en fluency of play inbyggd. Den kallas "levelsystem". Dock inte alltid inbyggd i dispositionen av boken. Den har dessutom en pacingmekanism i form av XP. Man får XP genom att interagera med stridssystemet, och efter en viss mängd XP (alltså en viss mängd användande av stridssystemet) låser man upp nya taktiska alternativ i form av nya förmågor.

Ja, tänk om man bara kunde ta vara på den potentialen i sättet man disponerar sina texter också.

Man skulle kunna dela in boken i avsnitt efter level: en med de lägsta levlarna, en med de medelhöga levlarna, en med de höga levlarna och en med de episkt superhöga levlarna.

Sen skulle man kunna dela in boken rent fysiskt till fyra böcker.

Och eftersom det är coolt med låda så kan man stoppa en bok i en låda, kanske med en dedikerad bok till spelledaren plus kartor och tärningar och ploppar och allt annat som behövs.

Och om det är för radikalt så kan man kanske bara göra en box med uppstarten för de lägsta levlarna och en bok med resten...

...varför är de här tankarna läskigt bekanta?

...och om man ändå tagit sig så långt så är det för mig oförståeligt att man inte anpassar själva texten i avsnitten för detta. Om jag ändå måste läsa igenom skiten innan vi kan börja spela är hela fluence play-grejen totalt bortkastad, särskilt som reglerna inte förklarar sig genom spel och den tyngsta läsningen och förståelsen måste tillgodogöras i de tidiga avsnitten.

 

[Oldtimer]

 

[Ögat]

Såvitt jag kan se är problemet med fluency play att ingen hittills har fått det att funka.

Och det är kanske inte så konstigt. Man kan titta i en helt vanlig lärobok i matte - som följer samma idé - för att inse hur svårt det är att få till en gradvis inlärning: antingen är takten så låg att man tappar intresset, eller så går det för fort så man tappar bort sig. Vad än värre är, är samma instruktion ofta både för långsam och för snabb. Folk lär sig helt enkelt på olika sätt - några genom att läsa, några genom att göra, några genom att analysera efteråt, osv.

Risken med en bok som är disponerad utifrån fluency play/nånting - som jag ser det - är att den erbjuder en inlärningsmetod som inte passar någon.

Jag tror att de flesta spelgrupper - såväl "onsdagsrollspelsgruppen" som "nu spelar vi fia med familjen på landstället-gruppen" - har en naturlig regeluttolkare. I vår brädspelsgrupp är det ofta J. När vi spelar ett spel som ingen är bekant med, läser han igenom reglerna och förklarar dem sedan för oss. Problemet med en fluency play-disposition (eller de exempel jag upplevt) är att de sveper undan benen för hela upplägget - vi vänder oss fortfarande till J för att få reglerna förklarade, men han vet inte svaret för att vi inte kommit dit i reglerna än.

TL;DR
Jag tror inte fluency play är vare sig ett möjligt eller önskvärt mål för disposition. Istället tror jag att ett rollspel ska disponeras för att en någorlunda van läsare (SL) så enkelt som möjligt ska kunna förstå spelet, och kunna förklara det viktigaste för övriga deltagare.

 

[RasmusL]

TL;DR
Jag tror inte fluency play är vare sig ett möjligt eller önskvärt mål för disposition. Istället tror jag att ett rollspel ska disponeras för att en någorlunda van läsare (SL) så enkelt som möjligt ska kunna förstå spelet, och kunna förklara det viktigaste för övriga deltagare.

Jag vet att "lära sig krångliga regler" är för många en stark spärr för att testa nya spel och regelbokens tjocklek är, gissar jag, starkt förknippad med upplevelsen av regelkrångel. Att skriva genom fluency play tar bort behovet av en regeluttolkare som orkar läsa en hel jävla bok på säkert 40-50+ sidor för att kunna spela. Samma regeluttolkare som du nämner blir säkerligen den som läser de första två sidorna introduktion till hur boken ska användas samt blir den som håller i övningarna och stegen framåt men kravet på uthållighet är i alla fall rimligare. Rollspel till folket och onördarna!