Nekromanti Gudar som äter tro suger!

[God45]

Gudar som får sina krafter från att folk tror på dem är en fullständigt utsliten ide. Den bra en gång i tiden, riktigt bra till och med, som när Pratchet använde den i Small gods. Men Small gods kom ut när jag var 3 och det var sista gången den här iden gjordes på ett bra sätt. Men den lever vidare i fantasy för att folk vill ha ett tydligare förbund mellan människorna och gudarna eller för att de vill att de dödliga ska kunna påverka gudarna eller av någon annan anledning. Men jag har kommit på ett sätt som vi kan fixa det här på. Man behöver bara ändra en enda sak, man kan ha kvar exakt samma gudar men allt det uttjatade skrubbas bort omedelbart. Vad är förändringen?

Gudarna behöver inte de dödligas tro och får inte kraft från den. Istället behöver de de dödligas lidande och får kraft från det.

Människor är gjorda för att lida och det driver gudarna. Det är därför vi kan våndas över vår existens, det är därför det finns monster och demoner och helveten, det är därför vi blir sjuka och dör. Till och med saker som hopp och hjältar finns där för att skapa mer lidande långsiktigt och få folk att stå ut längre. Himmelriken finns för att de som inte hamnar där ska våndas mer.

Och i övrigt ändrar man inte en enda sak. Vad tycks?

 

[Minimoni]

Svinbra! Bra orsaker till att gudarna önskar heliga krig och liknande.

 

[God45]

Svinbra! Bra orsaker till att gudarna önskar heliga krig och liknande.

Exakt! Och varför människo offer är en grej.

 

[Genesis]

Det var ju en tråd rätt nyligen som gjorde troätargudar till en jättecool grej, där det egentligen inte är någon skillnad mellan gudar och människor och alla blir mäktigare av att folk hejar på en, beundrar en och ber till en. Det var skitcoolt, tycker jag. Gudar som äter lidande känns väldigt "Allt är mörkt och gritty och alla lider och är skitstövlar", och det är kanske det enda som är ännu mer uttjatat än troätargudar. Gudar som äter lidande skulle nog få mig att himla med ögonen och gå vidare.

 

[Staffan]

Jag gillar "troätande" när troätandet är en "lyx" för gudarna. De får ut något av att folk tror på dem, men de är inte beroende av det.

I (gamla) Exalted finns t ex bakgrunden "Cult" som innebär att man hade en massa folk som tillber en, vilket gör att man får extra magipoäng att röra sig med. Även utan den har man dock en rätt saftig bunte poäng från sitt Essence-värde och diverse andra stats, så det är absolut inte nödvändigt, och man kan även få extra magipoäng genom att ha en koppling till en plats som är naturligt magi-rik.

 

[Minimoni]

Jag är lätt mer inne på vad God45 säger. För det första så passar det de världar jag själv föredrar att spela i och det är dessutom en ny variant av troätar grejen som börjar bli rätt tråkig.

Och nu lite OT, men som lärare i religion är det inte en helt svår förklaringsmodell till många religioners regler och läror.

 

[Krille]

Jag är egentligen trött på båda. I min värld är gudar helt enkelt bara tokmäktiga saker som kör världen. All skit som händer i världen är när vi dödliga råkar komma i vägen för deras världskörande, och allt bra som händer i världen är antingen en sidoeffekt av något helt annat, en politisk manöver för att sabba för några gudars fiender, eller något vi dödliga fixar själva för att vi är trötta på att ingen faktiskt svarar i stora bönetelefonen. Men de är inte beroende av vare sig vårt lidande eller våra böner, och ska sanningen fram så klarar vi oss nog rätt bra utan dem också.

 

[Mannen i skogen]

Och jag håller med om det första G45 skriver. Gudar som är beroende av att ha anhängare är enligt mig som rosa ponnyer i spelvärlden – lite för pinsamma för att ha med.
Jag gillar bäst när spelarna aldrig får veta vilka gudar som finns i spelvärlden – de får hålla sig till respektive rollfigurs tro eller brist därpå. Däremot finns det ingen som helst korrelation mellan rollfigurens tro och handlingen i spelet. Gudarnas ingripande är en jokerbricka åt spelledaren, att användas sparsamt, och helst med en öppning för "naturlig förklaring".

 

[Arfert]

Gillar att gudarna skiter i oss, de har sina egna problem. Men ibland har de tråkigt och ställer till saker. Eller blir kåta. Och ställer till saker.

 

[.113]

I min värld tänker jag väl mer att gudarna är väldigt olika, men en del njuter av att folk tillber dem på samma sätt som en riktig diva njuter av att bli sedd, men de får inte någon extra kraft av det. Andra bryr sig helt enkelt inte alls och några är väl på sitt sätt ute efter tex lidande och så men inte pga att de får kraft utan för att de i sin tur njuter av förstörelse.
De flesta gudar, om man fick ett svar alls, skulle nog vara överens om att tillbedjande och respekt mest är en naturlig sak till så mäktiga varelser.

 

[Inkognito]

Denna modell skulle förklara en hel del kring religion i vår värld!

Men, kanske att vissa gudar riktar sig framförallt till de som lider och har det svårt, dvs. att de får fler anhängare ju fler som lider.. Lite som med en del politiska partier...?
Kanske blir det en paradox där guden i smyg vill att människor ska lida så att de sållar sig till skaran.

 

[erikt]

Att det skulle vara en särksilt utsliten idé att gudar får kraft av att folk dyrkar dem vet jag inte om jag håller med om. Inte mer utsliten än mycket annat när det gäller gudar, och inte hälften så utsliten som tanken att det finns gudar åtminstone.

Small Gods må vara ett av de mer kända exemplen på idén, men den var inte precis ny när Pratchett använde sig av den utan det är en gammal, gammal idé. Äldsta kända varianten kan spåras tillbaka till Gilgamesh-eposet, dvs ca 4000 år sedan.