Halvkort teogoni (OK då, rätt långt)
Däribland utgick vi dåifrån att de fanns 2 mäktiga gudar i början innan alla dom andra gudarna blev till (typ som boccob å dom)
Men vi kan inte få ihop nån story hur vida den guden vart ond å hur dom andra gudarna vart till... skulle vara trevligt med lite hjälp att få ihop de... Jag förklarar gärna lite närmare om nån inte förstår...
Skapelseberättelser och sådant är ju alltid kul. Säker på att du inte vill fnula ihop den helt själv?
Men eftersom du frågar har jag en här:
Så skapade Tomien världen med ett slag av Sina mäktiga vingar och från Hans strålande blick utgick ett heligt ljus. Och detta heliga ljus delade sig som kaskader från ett vattenfall och spred sig och fyllde världen med andar och väsenden.
Sedan stängde Tomien Sina ögon och andarnas höljen stelnade i enlighet med deras arter och avsikter. Så tog världens alla varelser form och drivna av sina andar började de själva se sig omkring. Men deras blick var inte Tomiens och de förmådde icke själva skapa med sina ögon.
Tomien förnam detta och hörde det, men Han öppnade inte sina ögon mer, ty de var fyllda av skapelsens ljus och skulle ånyo omskapa världen om de öppnades. Men Han fylldes av medlidande ty Han förstod mer än någon annan driften att skapa. Därför tog Han Sin högra hand och lade den i världen och gav den liv och vilja för sig själv och bjöd den att lära världens alla varelser att med sina lemmar dana sig boningar och uppfylla sina önskningar.
Och handen var Sabarant och den tog formen av ett hukande väsen med många händer och började kila omkring och lära världens alla varelser deras lemmars bruk. Och så förgick en ålder av lärande och lägre skapelse.
Men Sabarant kunde ibland stanna vid någonting särdeles vackert som någon av världens varelser skapat och han kunde sucka i sitt hjärta och önska att han själv vore den som danat det sköna.
Och så älskade han skönhet att han tog sig för att bortföra sådant som skapats och sedan lämnats öde. Och han grävde en grotta och tog dessa ting dit för att beundra dem.
Men Sabarants värv var inte klart och han kunde inte länge stanna i sin grotta. Därför, när han kilade världen kring och hjälpte och lärde så tänkte han alltmer längtansfullt på sin grotta och dyrbarheterna där. Och ljuset i hans inre, Tomiens ljus, fördunklades och blev som skymningens ljus.
Han började nu också ta det som skapats men inte helt övergivits. När en färggrann fågel lagt vackra ägg i sitt rede kunde han tag äggen med sina händer och bära dem till sin grotta och glädjas åt deras kala renhet och vackra mönster. Men när han förstod att de bara skulle förbli så och aldrig kunna kläckas till den färggranna fågel han sett blev han otålig och sprang och hämtade också fågeln och satte den att ruva äggen. Och när de kläcktes höll han den och ungarna kvar där i sin grotta.
Även andra ting började han ta. Sköna föremål som högre varelser snidat, välskapta barn som lekte när föräldrarna var annorstädes. Ja, han kunde även ta åkerns härdiga växtkraft, sångarens stämma och kärlekens band.
Och för var sak han tillskansade sig växte hans begär och Sabarant själv växte och fick än fler händer och klor och hans kropp blev lång och mörk och han färdades än med häftighet, än med slugt tålamod hit och dit över världen på jakt efter det som var skönt.
Och Tomien som inte ser men som hör den minsta viskning märkte detta och våndades, ty Sabarants lystnad var ett ont som nu genomsyrade världen så att den inte kunde rotas ut med mindre än att hela världen rotades ut och förgjordes.
Ur denna vånda sprang gudarna och bland dem fanns dels de som strävade efter att hejda Sabarant och lindra de plågor han åsamkat, och dels de som smittades av hans lusta och själva tog sig för att med våld tillskansa sig sådant de önskade. Men där kom också gudar som strävade efter balansen mellan den blinda godheten och den giriga viljan…