Nekromanti Gudomen Antimons/Malgorahs/Ahrimans roll, funktion och syfte

[Kärlekscraft]

I Eon presenteras vi för Mundanas version av Lucifer/Satan/Djävulen – även kallad Antimon/Malgorah/Ahriman/Den onde etc. som framförallt framställs som Daaks störste motståndare – likt vår traditionelle Satan som sitter i sitt helvete och utmanar Gud. Men denne nämns överhuvudtaget inte i modulen Religioner: Gudarnas Kamp, han nämns dock utspritt bland böckerna, bl.a. i Legender & Hemligheter där han beskrivs som perpetins (mörkret) högste ledare som de ledande demonprinsarna/demonfurstarna slåss för, man får då intrycket att han är Demonernas/Daimatropernas gud.

Men då kommer vi också till nästa punkt: Mörkerherrerna – en av dem: Thanata visade sig i senare moduler vara lamiornas(vampyrernas) gudinna som de övergivna/oberoende nekrokrater inte följer – smärtans gud Xinu räknas väl som en mörkerherre? Så då är det inte bara högt rankade daimatropiska väsen som kan räknas som mörkerherrar, även onda gudar?

/Inom Daaktron (Religioner, s.21-22) beskriv flera förbjudna samfund upp: bl.a. Ayonsekten, men också:

*Malgoarhiter - Denna trosinriktning är bannlyst eftersom de dyrkar Daak och Malgorah som två likvärdiga gudomar. De anser visserligen att Daak är god och Malgorah är ond, men detta ses inte som någon förmildrande omständighet av Tibara – dyrkar man den onde skall man utrotas. ”Snällare” variant.:wink:

*Antimoniter - Antimoniterna dyrkar den store Antimon, såsom den sanna Daak. Dessa djävulsdyrkare tycks alltid ha funnits, men moderkyrkan har trots evig bannlysning inte lyckats utrota dem. Antimoniterna är inkvisitionens största fiende. En viktig antimonitisk föreställning är att Antimon förkroppsligar Daaks ondska och att man på sätt kan förklara lidandet. ”Ondare” variant.:sad:

Man skulle då kanske ha någon form av tvåighet(se: treenigheten) där Daaks onda/lägre personlighet är Antimon. Dock får man inte glömma hur teologin ser ut i vår värld: att vara satanist är bra idiotiskt, Gud är den allsmäktiga skaparen, och följer du honom belönas du med himmelriket – resten förbränns.

Men i Mundana finns verkligen möjligheten att göra uppror och bli belönad – för Daak är inte den enda, omnipotenta guden! Här kan man också komma in på rebellaspekten till Guds hegemoni, regler och underkastelse.
Neogames har också en bok: http://www.adlibris.com/se/bok/nar-a...-9789127087941
Blir lätt lite tråkigt om Antimondyrkan endast är en variant av Blizzard’s Diablo-serien/Chaos Marines i 40K & Warhammer. DÖDHHD! Taggar! Blod! Onda! Demoniska svärd! /Men det kan alltid vara kul med besatta kultmedlemmar som bedriver blodsorgier i bagerikällaren!
Iochförsig har vi ju de galna nekrokulterna/xinukulten och Arachneas barn vilket passar in bra på ovanstående beskrivning. Men att förädla antimondyrkan lite kanske?
Ett tidigare inlägg på det gamla forumet beskrev Antimon som en del av Ahrimans lägre personifieringar, fanns också en text om att Antimon var en del av ondskans väsen som slet sig i 7 delar, Xinu var en kroppsdel på, liksom Antimon var huvudet. I landet Menon-Aun beskrivs också ondskan som en niosvansad drake.

*Sedan kan man också se till kulten Azradeus barn – Blodet & Svavlets gud med den mäktiga demonen Nyahrl’am Shaggai som världslig representant i helvetshålet i Momolan. Bland annat har dödsguden Dibuk olika former av dyrkan i Mundana. Inte endast nekrokulter dyrkar honom, utan han är också känd som Juubal & Azkann – även jordemoderälskande bönder tillber honom(mer eller mindre i smyg) för då kanske han stillar sin lie ett tag till eller låter ens slut vara mer behagligt – kanske kan man baka in så att Azradeus är en av Antimons alternativa namn?
Skulle lösa en del av den oskrivna problematiken. I mitt Ebhron så dyrkas det massor av olika gudar – likt gamla Rom/Grekland/Indien, där t o m man kan finna något gatualtare tillägnat Dibuk – typ en dödskalle med lagerkrans med rökelse framför sig, chockar vissa västerländska besökare. Hålla sig på god fot med Antimon?

Alternativa religiösa strömningar
*Som ett alternativ skulle man kunna blanda in hindusimen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Shiva
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vishnu
http://sv.wikipedia.org/wiki/Brahma

Brahma är skaparen av världen(tänk också på att den hinduiska världen är cyklisk och hjulformad), tillbes dock inte så mycket – ej nödvändigt. Vishnu däremot tillbes aktivt – för han är den store UPPRÄTTHÅLLAREN, Shiva däremot är ”ond”, den store förstöraren, han kan dock ses som nödvändig då han symoboliserar kaos – dvs förändring, medan Vishnu representerar ordning/oföränderlighet. Shiva är dock inte totalt ond, utan tillbes också som fruktbarhetsgud. Han är dessutom meditationens, asketens och yogans gud – han upprätthåller också världen i viss mån.

*Sedan kan man också blanda in Vajrayana-buddhismen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vajrayana
http://en.wikipedia.org/wiki/Vajrayana Den jättroliga kulten Aum Shinrikyo praktiserade denna mörkare variant av Buddismen.
http://en.wikipedia.org/wiki/Aum_Shinrikyo

”Vajrayanas metod för befrielse från "samsara" utgår från att världen endast existerar som en illusionernas komposition eller ett slags kollektivt tankefoster. Det innebär bl.a. att allt i världen kan förändras genom manipulation av denna apparition. Man fäster stor vikt vid ritualer och symbolism, och till en del även vid magiska traditioner. Varjayana fokuserar, som en metod för att nå upplysning, mycket på att acceptera och därigenom förstå alla sinnestillstånd, även hat och sexuell njutning. Dessa metoder anses vara en snabbare väg till upplysning än de metoder som mahayana och theravada använder sig av. Det bör också betonas att mahayana och varjayanas mål snarare är att bli en boddhisattva, en upplyst människa som valt att delta i livscykeln (samsara) för att hjälpa andra att uppnå upplysning, medan theravada strävar efter att helt befrias från samsara.”
Kontentan blir att det är okej/nödvändigt att synda – eftersom man då slutligen kan bemästra självdisciplin mot sina drifter så att man inte styrs av dem.
Den rolige Rasputin hade en del idéer om att man först måste synda djupt för att nå kontakt med Gud och få dennes förlåtelse(eg. orgier). http://sv.wikipedia.org/wiki/Grigori...ts.C3.A4gelser

*Man kan också blanda in Church of Satan. http://en.wikipedia.org/wiki/Church_of_Satan
The Church of Satan does not "worship" or believe in Satan, nor does it believe in gods. LaVeyan Satanism follows the belief that one's self is one's own "God". It does not believe in suppression of desire and human nature. In an interview with David Shankbone, High Priest Peter Gilmore stated "My real feeling is that anybody who believes in supernatural entities on some level is insane. Whether they believe in the Devil or God, they are abdicating reason". Gilmore defines the word "Satan": "Satan is a model or a mode of behavior. Satan in Hebrew means 'adversary' or 'opposer'; one who questions."
Gilmore went on to add "Satanism begins with atheism. We begin with the universe and say, 'It’s indifferent. There’s no God, there’s no Devil. No one cares!'
The Nine Satanic Sins are regarded as:

1. Stupidity
2. Pretentiousness
3. Solipsism
4. Self-deceit
5. Herd Conformity
6. Lack of Perspective
7. Forgetfulness of Past Orthodoxies
8. Counterproductive Pride
9. Lack of Aesthetics

The Nine Satanic Statements outline what "Satan" represents in the Church of Satan:

1. Satan represents indulgence instead of abstinence.
2. Satan represents vital existence instead of spiritual pipe dreams.
3. Satan represents undefiled wisdom instead of hypocritical self-deceit.
4. Satan represents kindness to those who deserve it instead of love wasted on ingrates.
5. Satan represents vengeance instead of turning the other cheek.
6. Satan represents responsibility to the responsible instead of concern for psychic vampires.
7. Satan represents man as just another animal, sometimes better, more often worse than those that walk on all-fours, who, because of his "divine spiritual and intellectual development", has become the most vicious animal of all.
8. Satan represents all of the so-called sins, as they all lead to physical, mental, or emotional gratification.
9. Satan has been the best friend the Church has ever had, as He has kept it in business all these years.

*Slutligen kan man blanda in Zoroastrismen – vilka var de första med en dualistisk världssyn.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ahura_Mazda
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ahriman
http://sv.wikipedia.org/wiki/Zoroastrism
Den gode Ahura Mazda står emot den onde guden Ahriman/ Angra Mainyu.
Och det är härifrån som mycket av den kristna djävulsbilden härstammar ifrån, Satan i vår kultur blev någon slags personifiering av ondskan, med antihedniska förtecken. Neptunus treudd och Pans kropp kom till användning – likaså hedniska symboler/ritualer såsom det onda pentagrammet, vilket i sig inte är ont. Jämför gärna med svastikan i andra kulturer. https://www.google.se/search?q=penta...w=1366&bih=597

Inom Islam kallas Satan för Iblis, men ses där mer som en ”trickster” än en nästan jämbördig motståndare och antites till Gud(även om Gud klår honom). Sedan hittade jag också ett jättebra inlägg på ett annat forum om att framförallt Abhramitiska(men även andra religioner) praktiserar en form av dödsdyrkan, då livet efter detta ses som det viktigaste/enda viktiga - och dödskulter är ju onda! En annan kritik är att hedendomen är betydligt mer tolerant/trevlig då det viktiga inom Abhramitiska är att underkasta sig betydligt mera än inför de hedniska gudarna, som istället är mer upplyftande/stärkande. Dessutom tolerar man andra trossystem istället för att man måste rädda dem från den eviga elden eftersom alla andra dyrkar falska religioner.

 

[Ymir]

Oj! Spännande! Långt... jag håller kanske inte riktigt med om resonemanget att abrahamitiska religioner praktiserar en form av dödsdyrkan, där efterlivet ses som det enda viktiga... jag är också skeptisk till resonemanget att hedendomen skulle vara mer trevlig/tolerant...men strunt i detta! Låt oss prata om Eon istället för att flumma ut i off-topic.

Mörkerherrar: Jag har alltid trott att 'Mörkerherre' var en extremt luddig term som kan tillskrivas vem som helst som haft en remotely signifikant roll under Mörkret. Be it gudar, människor, demoner, what not.

Antimon: Jag har inte tänkt närmare på det, men tenderar att föreställa mig Antimon som en ganska irrelevant och patetisk figur i Daaktron, lite som Iblis i islam. Kanske bidar han sin tid i världen, gömd i mörka hålor i skydd undan Daaks hegemoni, sprider långsamt sitt inflytande i väntan på att slå till? Han skulle eventuellt kunna vara samma teotropiska konstruktion som Ilik, ondskans ande i Mhîmrättens folktro, som dock var en av zhanernas gamla gudar. Det fanns en föreställning i Mûhad att Ilik är synonym med Edrons höggud Raptari (se citat nedan), men i nya versioner av Västlandenmanuset tonar jag kanske ned detta då min bild av Raptari sedermera utvecklats åt ett lite annat håll:

Ilik är ondskans ande och trolldomens gud, och åkallas i många besvärjelser och riter. Ofta anses han bebo Saqâr, en ödslig, underjordisk domän – han är dödsrikets herre i momolansk mytologi, men framställs i mûhadinsk folktro mer som dess väktare, i de övriga forngudarnas frånvaro. Han är en illvillig figur som korrumperar människors hjärtan och ställer till mycket ont, men som också besitter en lekfull humor och en viss känsla för rättvisa. Ilik var för djupt rotad i folktron för att trängas undan ens av Mhîmrätten – han kom med tiden att fungera som en slags djävulsgestalt, en ond, men svagare, motpart till Mhîm. Han nämns inte i några officiella religiösa texter, men gott och väl hälften av Mûhads lahider erkänner hans existens. Hans namn är den vanligaste svordomen i Västlanden. Ilik var en mycket stor gud i det edronitiska riket, och tillskrevs där något annorlunda egenskaper i en mytologi som handlade om balans mellan motsatta krafter. I sin edronitiska inkarnation, under namnet ”Raptari”, tillbeds han fortfarande av i Mhîmrättens ögon kätterska kulter här och var; och det sägs att han fortfarande vördas av befolkningen på de mytomspunna Vittrade öarna.

Asradeus: Kan för all del också vara synonym med Ahriman, men jag får intrycket i L&H att de är olika mörkererrar. I Västlandenmanuset har jag jobbat lite på en mytologi kring Asradeus som associerar den med 'Sovarna', legendariska cthulhu-väsen i västerländsk mytologi, och centrala i Mhîmrättens världsbild:

Altâbur är ett mûhadinskt ord av oklar betydelse, och sällan brukat eftersom bara yttrandet av det är tabu i många sammanhang - istället använder man omskrivningar som Ilgûr ("De uråldriga") och Sîrdaw ("De namnlösa odöda"). Al- är en hederspartikel, medan -ur verkar referera till ålderdom, men mittledet 'tab' är uråldrigt och obegripligt. Begreppet refererar hursomhelst till det som i folkmun kallas "Sovarna" eller "De sovande", destruktiva väsen från forna skapelser som Det himmelska ljuset förjagade från världen i början av denna skapelse. Sovarna lade sig att slumra i underjorden i väntan på en tid när Mhîms ljus skulle falna i världen, och de åter kunde göra jorden till sin. Men det himmelska ljuset är evigt, och även om Sovarna en gång skulle vakna och förstöra jorden, kommer ljuset att bestå och en ny skapelse att bli till, där solen ännu en gång förjagar dessa mörka, urtida krafter. De Sovande upptar en relativt perifer plats i Mhîmrättens ortodoxi; de nämns bara i Fata'a en enda gång, som förklaring till ondskans ursprung i världen. Däremot förekommer de ibland i folktro och mystik, där en utbredd uppfattning är att de är onda gudar som rådde över världarna innan Den himmelska elden kom till, och därmed fullt legitima rivaler till Mhîm och himlen över herraväldet på jorden. De må vara slumrande, men deras illvilja infesterade skapelsen i begynnelsen, och förde med sig kaos, lidande och destruktivitet, och en del demoner och vredsinta naturandar går ännu i deras ledband. En del ökenstammar i Västlanden har mycket gamla ritualer som går ut på att blidka lokala Sovare, ibland involverandes människooffer. Mûhadinerna förbjöd sådana ritualer för länge sedan, men de fortgår i periferin av den ortodoxa Mhîmrättens inflytande, särskilt i Târ-öknen och runt Helveteshålet i Momolan, två olycksbådande platser där plötsliga jordbävningar och andra märkliga fenomen tolkas av lokalbefolkningen som att Altâbur är nära att vakna.

Malgoarhiter: Tycker jag är sjukt spännande då jag som alla rollspelsförfattare ever har en mystisk fetisch för dualism & gnosticism. Jag har flummat lite kring en jargisk utbrytarstat, Karanthos, belägen på ön utanför Kamor, som grundats av ädlingar som drevs i exil på grund av sin malgoarhitiska tro, och som numera utgör en avfällig bransch till kejsarätten, skyddad av en oförmånlig allians med cirefalierna. Detta var dels ett sätt att få fler statsbildningar i Mundana, dels ett sätt attt bredda och diverseifiera Daaktron mer än min spelgrupp redan gjort med Arkipelagen. Nu lär Karanthos aldrig bli officiellt, men kanske skulle man istället kunna tänka sig Menon-Aun, Lopnor eller något sådant avlägset område som en bastion för en avvikande form av Daaktro?



Sen för protokollet, eftersom Kärlekscraft ändå tog upp det, vill jag påpeka att buddhism (i synnerhet tibetbuddhism) och hinduism har vansinnigt coola kosmologier och mytologier som får alldeles för lite kärlek i västerländsk fantasy. Men! Detta kommer jag åtgärda efter bästa förmåga i 'Västlanden', och man borde även med fördel kunna ta inspiration av dharmiska trossystem till andra befintliga religioner i Mundana, då kanske i synnerhet Allvetandets brödraskap.

Spoiler: kommentarer

Långt är alltid bättre. Det där om dödsdyrkan kan ses som en "subjektiv åsikt", även om just all religion baserar sig på efterlivet i någon form. 'Hedendomen' är för övrigt ett sjukt brett begrepp, inkluderar egentligen alla övriga religioner(+de dharmitiska). Men somliga religioner är ju rätt expansiva och vill 'omvända'. Syftet var att addera ett till perspektiv för inspirationens skull.
Grejen är att få in Antimondyrkan som en till "ond" kult med inslag av lite köttrikare/vettigare material så att det inte blir black-metal-satanister-i-mundana-fast-på-riktigt!

Ja, det är så sant. Och vi behöver onekligen tänka lite utanför lådan om vi ska 'rädda' Antimon-kulten eftersom det redan gjorts ett så mäktigt jobb här på forumet genom åren med att lyfta Xinukulten från travesti-3v1l till fascinerande och djup. Kanske kunde man onekligen lägga fokus på nån slags egalitär/tolerant doktrin hos Antimoniterna?

 

[Telephalsion]

Antimoniterna kanske tror att nytänkande och uppfinningsrikedom är någonting att eftersträva, och att Antimon står för kaos, men också utveckling, medan Daak står för ordning, och också stasis. Antimoniterna är därför snabba på att anamma främmande seder och bruk, utforska vetenskapliga områden och allmänt göra sådant som konservativa Daakpräster fnyser åt.

 

[Tell]

Vi har tvärt om gjort daakkyrkan förtjust i teknologisk utveckling, och relativt sett tolerant inombords - trots allt måste man visa på alternativen till magi.

Genom att låta Daaks visdom och Den Högste Aboraten (som fenomen) etableras samtidigt, och ha konkurrerande maktanspråk, har vi givit religionen en dubbelauktoritet, som naturligtvis försvagar centraliseringstendensen. Varje Daaksekt som kontrollerar tillräckligt många primoder inom Daaks visdom, är s.a.s. automatiskt accepterad. De största religionerna utanför är just antimoniterna, och samorismen (omtolkad enligt -var det bearnies? den klassiska forumvarianten- version), samtidigt som Drunocs visdomskyrka stadigt tappar mark. Till saken hör att vi har omplacerat Sunari och Damarien till att bli delstater på Ebhron, där den "damariska kyrkan" är majoritetsreligion (viliket innebär ca 1/5 av befolkningen). Denna erkänner andra gudar, men gör Daak till den enda gud som bör tillbes, för sin makts och godhets skull, vilket är betydligt mer hädiskt än vad Drunoc:s visdomskyrkas frånvaro av primodutnämningar är - icke desto mindre ses den senare som farlig, medan Damariernas tro är konstig men accepterbar. Heresi och förföljelser av troendegrupper är alltså ett kyrkopoligiskt, inte ett doktrinärt beslut, och heresi mäts inte binärt, utan på en glidande skala. Däremot sköts individuell Heresi av inkvisitionen, som har enorm makt, och som i princip är populärare ju läskigare platsen man är på är - i centrala jargien, ses de som personer som lägger fingrarna i gröten, och är onödigt intoleranta, i södra consaber häcklas de öppet som okunniga fanatiker, i norra consaber är de folkets livförsäkring mot elaka baroner, och ges för det mesta den vördnad som annars bara visas druider, och då med en armbåge utåt, eftersom de trots allt är utlänningar.


Vi har använt den klassiska romerskkatolska vigningen från senantiken för präster, vilket har givit dem ett annat stuk - i D&D-termer hade alla fullvärdiga primoder, varit minst lvl7, och hade genomgått följande steg:

1. Exorcist, egentligen psykopomp, rituell specialist och schaman. Troende magiker, som använder ritualer för att jaga magiker, demoner och schamaner. Har vid befordran fv 10 i retorik, andesyn, schamanism, ceremoni, lagkunskap och ritual. Huvuduppgifter i vardagen: Stöd ordningsmakten med förhör, notariekunskaper, och koll mot andeplanet; sköt om sjuka, döende och döda (i.e. behandla dem med daaks smöjelse, som lindrar stora mängder trauma, och -i vår version- gör dem självlysande på andeplanet för daaks helgon att hämta till paradiset); fungera som inkvisitionens fotsoldater, vad gäller att ta hand om människor, och hindra elaka magiker från att våldta dem via viljeförsvagande, ta deras hem via karisma, bränna deras hem via blixt, eller äta deras själar, via schamanism.

2. Utkastare. Kyrkans soldat och beskyddare. Jobbet är att kunna gå in och medla i församlingen, samt kunna gå in och skydda den mot otäckheter. Det inkluderar dessutom att vara gratis arbetskraft åt kyrkan när det behövs. Den här rangen är i princip designad för att arbeta bort vad fysisk svaghet den prospektiva prästen möjligen kan ha kvar. Innan man blir befordrad, har man förmodligen 12 i lagkunskap, samt 10 i vardera slagsmål, undvika, och valfria två andra färdigheter som har att göra med det fysiska arbete man gjort. Normalt sett blir man befordrad i 25-årsåldern, efter två års tjänst.

3. Diakon: Tar hand om en församling, lyssnar på församlingsmedlemar vid enskilda samtal, sköter deras sjuka, hanterar deras oro, medlar i deras konflikter, och faciliserar affärer mellan ungdomar som snart kommer giftas bort med fel personer. De individer som syns mest i församlingen, och som har starkast socialt kapital. FV12 i läkekonst, terapi, manipulation, retorik, teologi, ledarskap. De sistnämnda färdigheten kommer av att man ofta ledare grupper av utkastare och exorcister som skall hantera problem i de troendes liv, såsom rövare, sjukdom, eller släktfejder.

4. Äldste/Präst: Den högsta profana rangen - när man kommer till denna, börjar löften om kyskhet, askes, och vad nu man kan tänkas hitta på träda i kraft. Antingen tar man ederna, och blir präst (och ansvarig för riterna i en kyrka), eller också låter man bli, och blir äldste. Träningen och livet som präst handlar om rituell renhet, prästmagi (ceremoni&schamanism), samt om perfektion av självet, för att bli en värdig representant av den egna församlingen inför gudarna. Prästen har endast kontakt med de faktiska troende genom bikten, och ritualen vid altaret (samt vid särskillt svåra fall av exorcism, eller medling). Prästens stab kommer i en normalstor att bestå av omkring fem diakoner, ca 15 utkastare, och ca 15 exorcister. Själv ingår hen i en grupp om (minst) fyra kyrkor, som tillhör varsin profet, och sköter mässcykeln gemensamt. Dessa delar dessutom på en eller två stipendier, för att finansiera nästa rang, de universitetsutbildade.

Äldstar är sekulära präster, och för det mesta en rang som de som har politiska ambitioner, alternativt vill ha makt på byggden ser till att nå, oavsett börd. Det innebär att man är fullärd i Daakkyrkans vanliga värv, och att man har en moralisk auktoritet över diakoner, utkastare och exorcister. Rollen inför denna, är en äldre brors (oavsett kön) och rådgivares. Inför vanligt folk är personen halvhelig, och fungerar som nödpräst, om det behövs, även om hen då inte kan lämna syndernas förlåtelse (detta sker via bikten, och kan göras av präster eller högre sakrala individer).

5. Lektor: De mest klipska prästerna, sänds till universitet och kommer hem som lektorer. Det finns fall där äldstar når denna rang via dispension, men denna måste då bekräftas av en primod. Dessa ansvarar för utbildningen av präster, och i mån av tid av vanligt folk, samt sammanställer rapporterna till primoden - prästernas och äldstarnas rapporter går till den lokala aboraten, vilket innebär att lektorns perspektiv blir det gällande vid kyrkans centralorganisation. Ansvarar därutöver vanligen för kvalificerade uppgifter i den lokala aboratens administration.

6. Aborat: Ansvarar för en mindre reliigiös orden, ett större kloster, en större religiös ordens närvaro på en viss plats, eller en grupp av kyrkor. Den högsta nivån en kvinna inom Daakkyrkan kan nå. Har total auktoritet över alla troende inom sitt område, undantaget lektorerna. Inkvisitörsmästarna är i regel av dennar rang, och leder en grupp om ca 5 experter, varefter man tar lokal hjälp av troende på plats.

7. Primod: Ansvarar för en grupp troende, en större orden, eller en provins i storleksordningen ett hertigdöme. Väljer bland sig själva ut Daaks visdom. Ansvarar för den doktrinära renheten inom sitt område, och har rätt att kalla på hjälp utifrån. Skall teoretiskt sett ansvara för alla teologiska och administrativa frågor inom sitt län. Kan endast avsättas av den högste aboraten eller av daaks visdom (eller av de administrativa högprimoder som DHA deputerar att hålla kontroll över vissa andra primoder). Utser själv sin efterträdare bland de manliga aboraterna i sitt dioces, som inte är släkt inom tre nivåer till sig själv. Praxis är att man samråder med två andra primoder, och de mest respekterade lektorerna i området.

...sen kommer rangerna som leder mot Daaks visdom. "Den Högste Aboraten" utser själv sin efterträdare, bland individer av primods eller aborats rang, paradoxalt kan alltså en prästinna nå DHA:s tron, dock utan att någonsin ha varit primod. Detta var fallet med Sta Alexesia, den första aboraten, och har hänt en gång sedan dess - och var vad som nära nog orsakade den (då) coloniska kyrkans avhopp.

Spoiler: kommentarer

ANTIMONITERNA SÅ: Daakkyrkans centralnarrativ är att daak antog total kunskap och blev ett med berget athor, för att på bästa sätt driva ut antimon. Processen beskrivs som smärtsam, och kontexten beskrivs som ett desperat krig för världens fortsatta existens.
Detta innebär att Daak inte hade kunnat driva ut Antimon hux flux, utan behövde ta dessa drastiska steg. Teologer har därför ofta argumenterat för att antimon är en lika mäktig gud som daak, vilket alltså skulle driva in element av Dualism i Daakkyrkan. När detta först skedde, mördade Desmund Ayon hela Daaks visdom, inklusive den besökande Aboraten, och orsakade en kontinuitetskris i kyrkan. Man har därför utvecklat en fobi för att ta i frågan, och tillerkännande av Antimon den makt han teologiskt faktiskt har, har utvecklats till en autodödssynd, som innebär avrättning utan rättegång.

Det finns alltså egentligen två former av denna rörelser - antimoniter, som menar att daak är ond, och som tros vara en skuggkyrka inom kyrkan (de existerar i huvudsak i primodernas fantasi, men i vårt mundana finns rörelsen trots allt där, och är särskillt spridd på Ebhron, där den relativa tryggheten från inkvisitionen innebär att man kan smida planer på att krossa materien, ostörda); samt malgoariter, vilket i princip översätts "kunskapssyndare". Att anklaga meningsmotståndare för malgoaritism är ett jättebra sätt att slippa dem i framtida maktkamper, för till och med ljud om det, innebär att inkvisitionen kommer att ta in personen på offentliga förhör, och bedöma trovärdigheten, nästan oavsett vad som pågår i resten av personens liv. Detta sagt, så är nästan en tredjedel av teologerna som når högre utbildning hemliga malgoariter, eftersom det är det enda logiska sättet att tolka religionen. Malgoar är helt klart kaos och magins oheliga furste, och den godrene daaks mörka tvilling. Grejen är dock att de för det mesta är för att bränna de malgoariter som blir påkomna, eller som öppet predikar läran. Den är för de få, de utbildade, eftersom folkflertalet uppenbart inte skulle kunna hantera frågan (se på Ayon, som i de flesta mysteriespel svarar på den nya informationen genom att på bästa miltonmanér svära sin trohet till mörkret, för att störta denna jämmerdal i kaos, hellre än leva i slaveri under en gud som inte bryr sig). Detta är också förklaringen till varför mer utbildade Daakpräster tenderar att vara mer fanatiska än de mindre utbildade - de mindre utbildade, tror att daak har vunnit, och att de lever i den tid som handlar om att utsträcka daaks auktoritet så att alla får del i dess välsignelser - ordning, rikedom, frihet från magi, och själslig disciplin. De mer utbildade vet att kriget pågår, och ser varje slump som bevis på Malgoars makt - de är (med god anledning) löjeväckande vettskrämda, och ser reagerar genom att vilja utrota ondskan (slumpen).

Forts./Förtydligande
Detta innebär i sin tur att Daakkyrkans ledning har inbyggda element av heresi, och därför är oerhört försiktig med att utveckla en starkare doxa i frågor om detta. De flesta teologiska verk har karaktären av begreppsutredningar, snarare än deduktioner, och kommer vanligen fram till att ett eller två sätt att se på en sak är rimligare, eftersom de andra kräver sidoargument som inte stödjs av de skrifter som är kanoniska. I de fall där det senare tas till bekräftelse för en mindre ståndpunkt (när två-tre successiva DHA och lika många Daaks visdom varit överens om en ståndpunkt, dvs när den varit doxa i ca 80-90 år), så skrivs stödargumenten retroaktivt in i religionen, genom att man hittar apokryfa, eller helgonpublikationer som stödjer dessa tolkningar. Det är en djupt organisk process, men roten (bergets rot) ses som Libra, Ritualerna, och de tre heliga platserna - Athorberget, Platsen där daaks öga vilar (för närvarande Daval), samt Tibaria, där flest helgon verkat, och både DHA och Daaks Visdom residerar.