Nekromanti Häftigaste upplevda fight i något spel?

[Rising]

Spel - då tänker man på spelmässighet och fantastiska möjligheter till krävande utmaningar... Men vilka spel (dator- kort-, solo- eller bräd-) har bjudit på de häftigaste fajter för er? Vilka har varit svårast på ett bra sätt (korkad styrning och helt idiotisk slumpmässighet kan visserligen göra en fajt skitsvår, men det är ju inte bra utmaning för det) och vilka kändes mest belönande när ni till sist vann?

Här är mina:

Lifa Tree - Final Fantasy IX
Den här striden är den tuffaste jag upplevt i ett RPG, kanske för att jag hade lökiga gubbar när jag väl gick dit, sånt där är jag dåligt på att avgöra. Grejen var iaf att så fort striden började så spydde trädet ur sig någon sorts megadödattack som gjorde att alla karaktärer åkte ner på 1 HP. Sedan dog folk förstås till höger och vänster vid varje attack, så att de som fortfarande levde fick använda magi och phoenix downs för att revitalisera karaktärerna och hela dem till någon sorts vettig hälsa. Att försöka hinna med att utdela någon skada är inte det lättaste, för Lifa Tree tar liksom inte någon paus och väntar på att han man skall få ordning på ens karaktärer.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag spöade trädet till slut, men jag fick köra om striden flera gånger och testa alla möjliga sorters varianter. Jag vet iaf att det blev en helt grym strid och att jag var fullständigt utmattad när striden var slut. Det där med att monstret börjar striden med att djävlas helt otroligt med en - det känner jag igen från det häftigaste FF-monstret av dem alla - Marlboro'n (här i en rätt ful tolkning. Det är FF VIII-varianten som är bäst) som börjar striden med att spy ur sig ett giftmoln som gör alla karaktärer förgiftade, förvirrade och aggresiva (eller? Det är typ en massa statuseffekter iaf)

Diablo - Final Fantasy VIII
Många strider i FF VIII var skitjobbiga och inte ett dugg häftiga - men Diablo bjöd mig på en fullkomligt skithäftig strid. Man fick Diablo i en flaska eller något, att använda närhelst man önskade. Då fick man möta demonen Diablo och slåss mot honom. Vann man så fick man använda honom som en följeslagarmakt. Jag försökte spöa honom på en gång, men han var alldeles för tuff. Faktiskt så fick jag så mycket problem att äventyret bara malde på och på utan att jag fick någon större framgång mot djävulen.

Diablo anfaller med gravitationsattacker; det är ett typiskt FF-element som ger mycket skada på varelser som dels ser stora ut (typ stora rustningsgiganter) och framförallt de som tål mycket. De tar nämligen bort en procentuell del av offrets hälsa. Ju mer han tål, desto bättre är gravitationsattackerna. Okej, i början så blev jag livrädd när alla attacker tycktes göra så mycket skada, men när jag lärde mig tricket så förstod jag att det inte var någon riktig poäng med att hela mina karaktärer när de tålde typ mer än hälften. Vidare så prövade jag en märklig taktik genom att kasta reflect över hela gruppen med mitt lilla monster Carbuncle. Det betydde att många av Diablos gravitationsmagier (men inte alla) reflekterades tillbaka mot honom själv. Han fick alltså slå ut sig själv medan jag fokuserade på att hålla mina reflektionsmagier igång och hålla gänget levande. En -stenhård- strid blev det, men just eftersom min strategi visade sig vinnande så kände jag mig verkligen duktig när jag till slut vann.

Mr. Sandman - Punch Out
Alla mina kompisar var skitgrymma på nintendospel när jag var liten, men jag har alltid varit rätt sugig. Jag klarade mig inte förbi den gula grejen som delade upp sig i partiklar i Mega Man, jag klarade mig inte förbi liemannen i Castlevania, och jag klarade mig aldrig förbi Super Macho Man i Punch Out, men Mr. Sandman klarade jag. Varje gång jag möter honom så brukar jag tänka "ahh... hur var det nu man skulle slå för att göra skada på honom?" och han bjuder mig alltid på en riktigt tuff match. Men, jag brukar till sist klara honom, och det sker nästan alltid under lika dramatiska former. Det blir alltid långa fajter, och jag känner mig alltid riktigt mörbultad när striden är klar, men han ligger ändå på typ samma nivå som jag själv. Så han är riktigt kul att möta.

I Super Punch Out är han tyvärr alldeles för lätt. Super Macho Man är roligare att spöa där, men även han är lite för lökig. De riktigt tuffa slutbossarna i spelet är visserligen riktigt utmanande, men de är å andra sidan fula och slåss på tråkigt sätt, så där finns det tyvärr inte någon motståndare som är lagom svår och riktigt rolig att möta.

Vilka är era bästa fajter?

 

[DODswe4]

Emerald weapon i FF7 är ganska hemsk, man åker på tok spö oftast.

 

[Johan K]

Tjaa, nu har jag väll inte spealt så välldans mycket fighting-spel..
Dock så har jag väll haft en del coola värstingrejer när jag har lirat Diabo 2.. Har då lirat barbaren & när han ghar börjat att vifta igång med sina grejer så har det varit riktigt häftigt måste haf säga !
Ananrs så har jag väll åxå haft några trevliga fighter i Carcassonne(om man kan räkna det som fighter.. ), haft några trevliga duster i magic åxå.

 

[Rickard]

Quake 1
Med detta spel tillbringade jag 300 (eller var det 600?) timmar online, spelandes Capture The Flag (CTF).. Det innebär att det är två lag med vardera bas.. Målet är att ta motståndarens flagga som var lokaliserad i motståndarens bas och föra den till sin egen flagga i sin egen bas.. Hade någon snott sin eget lags flagga när man var i egen bas, så fick man gott vänta tills någon dödat och returnerat flaggan (det räckte med att nudda, så teleporterades den till basen).. Skillnaden mellan vanliga Quake och CTF var att man även hade något som hette grappling hook.. Den kunde man skjuta iväg och fästa i något (även en motståndare, som då fick skada) och sedan drogs man närmare.. Släppte man grappling hooken så flög man en bit av farten från "hooken"..

Här är några duster som fick min puls att säkert gå upp 20-40 slag..

Jag hade tagit flaggan och kom tillbaka till egen bas.. Motståndarna hade dock tagit basen, så två motståndare satt och väntade på mig och jag hade inga vapen att attackera med.. Så jag plockade fram "hooken" och började svinga mig längs med taket.. Det var en hel del kraftiga smällar från de andras rocket launchers men eftersom jag hela tiden bytte riktning när jag flög fram i taket, så missade dem (det var dessutom 400-700 i ping --> 0,4-0,7 sekunders fördröjning).. Till sist kom en av de bättre i mitt lag och tog ut dem båda som tagit vår bas.. Efter striden väntade vi och till sist kom flaggan och vårt lag fick poäng.. Antagligen så hade jag en runa med regeneration.. Annars hade nog detta inte funkat..

Jag mötte en gång tre av motståndarna i ett och samma rum.. Jag hade förvisso rocket launcher men tre killar brukar vara för mycket att möta.. Fast jag hade ingen chans att komma undan, så jag slängde mig istället in i högen och rörde mig runt dem i hopp om att de skulle träffa varandra.. Vilket de också gjorde och jag sköt i backen, så att flera fick skada av explosionen.. Efter vad som kändes som minuter (det var säkert över på 20 sekunder) så tog jag sista gubben med en raket.. Jag snodde deras utrustning och rörde mig sedan vidare..

En tredje skrävlarhistoria.. Vårt lag var totalt oorganiserat.. Motståndarna kunde springa mellan vår bas och deras bas.. Det viktiga med CTF är som med fotboll och ishockey.. Man måste bygga upp från försvaret.. Ett stadigt försvar ger organisation för att kunna anfalla.. Jag hittade en runa (det fanns fyra olika runor på banan) som gjorde att jag fick mindre i skada och lyckades plocka rocket launchern och granatkastaren.. Sedan begav mig jag till min bas.. Hookade mig flygandes in i vår egen bas och började mata boomsticks (granater) runtomkring mig.. De som överlevde plockade jag med raketerna.. Sedan väntade jag och bara försvarade egen bas.. Jag skrev "Own base secured".. Det kom en kille och hjälpte till att vakta.. När det gått en liten stund, tyckte jag att jag campat tillräckligt så jag gav lite raketer till min lagmedlem och gav mig av till motståndarens bas..

Deras bas hade en rätt stor "hall" in och sedan en stoort inhängat område där man fick springa på pelare upp till motståndarens flagga.. Man kunde "hooka" sig upp och stå på kanten till området och med raketkastaren plocka alla som stod i "öppningen" till hallen in till området med flaggan.. Jag visste var killen stod någonstans, för jag hade sett varifrån raketerna kom när personen sköt på mina lagkamrater.. Så jag sprang in och började mata raketer i blindo mot platsen tills jag fick slut på raketer.. Det stod även en killen vid platån på flaggan så medan jag hoppade mellan pelarna upp mot platån till flaggan så ven det raketer förbi mig.. När jag kom nära så ställde jag mig bredvid honom och plockade fram "grillen" (en blixt som ger väldigt mycket i skada).. Efter att ha matat motståndaren med raketgeväret med elchock i tre sekunder medan jag strafeade undan från hans raketer så skrev jag "Enemy base taken".. Vi vann den matchen..

Kan säga att alla de här bedrifterna inte hade varit möjligt om det inte laggat.. Det gjorde att folk missade och ibland träffade sina vänner.. Jag lärde mig efter ett tag att sikta precis lagom långt framför någon för att träffa.. Det hände en gång att jag till och med träffade en person i luften (riktigt ovanligt) när denne hoppade ner från en bro..

Oni
Det här är ett coolt mangadatorspel, där man kan karata sig i first person shooterspel.. Man ser sig själv i tredjeperson, likt Tomb Raiderspelen.. Ju mer man spelat, desto fler och bättre kastmanövrar och slag- och sparkkombinationer kan man göra.. Det finns handeldsvapen också, men de är rätt sega men funkar innan man kommit fram för att kicka arsel.. Eftersom de är sega så kan man tajma in motståndarens eld och glidtackla denne och precis ducka när denne skjuter, eller göra en volt över skottet och sparka till motståndaren..

I alla fall.. Ett område i spelet så hamnar man i bakhåll.. Jag kommer inte ihåg hur man hamnade där, men det är oviktigt.. Saken är den att rummet är trångt och det står fullt med obeväpnade mooks runtomkring en.. Jag insåg att om jag skulle köra på en enkel slagkombination så skulle det komma någon i ryggen och slå ner mig, så jag körde rent instinktivt på det jag tidigare lärt mig.. Det blev världen kamp.. Jag vet inte hur många det var mot mig i det trånga utrymmet.. 7-8 personer kanske?

Vändpunkten var när jag tog tag i en kille i mitten av utrymmet och gjorde en 360-graderssving runt hans nacke och sparkade alla runtomkring samtidigt som jag knäckte nacken på honom.. Efter det kunde jag plocka upp killar med kast och slänga dem på dem andra och helt kontrollera striden.. Jag hade gärna velat spela om sekvensen (savefunktionen kom rätt sällan) och sett om det bara var tur/instinkt eller om det var enkelt motstånd.. Det kändes svårt och det kändes som en bedrift att klara mig såpass bra som jag gjorde..

Starlancer
Quake 1 med flera first person shooter-spel är skittråkiga när det kommer till death match.. Jag spelar mycket hellre CTF.. Duke Nukem var exempelvis klart roligast i co-operative.. I Starlancer kan man köra singelplayeruppdragen i co-operative.. Vi satt ett helt LAN och bara spelade det.. Vissa köpte (billiga) joysticks bara för att få bättre spelkänsla.. Det roliga var att kunna koordinera hur man skulle spela igenom uppdraget och säga saker som "Ni tar torpederna och skyddar moderskeppet, så håller vi ögonen och försvarar vår kapten från att bli nerskjuten".. Ibland fick vi spela igenom ett uppdrag för att få överblick över vad som skulle hända och sedan ha en kort briefing..

Jag kommer inte ihåg någon särskild strid, men det var rätt roligt i första uppdraget.. Då kommer det fram en cloakad fiende och kör en liten mellansekvens där han säger en one-liner.. Det var bara det att alla hade kört singelplayer och visste precis var skeppet skulle dyka fram så vi bröt formationen och ställde oss och väntade.. Cloaking kunde man se, precis som Predators cloaking, där det bryter ljuset så när vi såg skeppet smyga fram så klippte vi den.. Då kraschade spelet, för att det inte fick köra sin mellansekvens..

Så nästa gång fick vi lugna ner oss och låta datormotståndaren köra sin one-liner innan vi krossade honom..

/Han som babblar på och som knappt orkar korrläsa detta

 

[Nightowl]

Arcanum
I slutet hade jag tre följeslagare - två alvbrudar, en mördarhund - och dessutom TVÅ automatons (ångdrivna stridsrobotar) och en medicin-spindel (en mekanisk spndel som springer omkring och injicerar helande droger i en) så jag hade numerical superiority i två fall av tre. Dessutom kunde flera av dem hela mig, så jag kunde panga på med mina super-guns som jag byggt (jag använde faktiskt ett koolare energivapen man var tvungen att hitta grejerna till istället för den bästa handkanonen jag kunde bygga genom erfarenhet).

Så det var häftigt på grund av välförtjånt powergaming.

World of Warcraft
När jag för en gångs skull spelade i en slumpmässig grupp som funkade jäkligt bra; vi tog oss an en kille i det där Syndicate-fästet ni vet, han med en livvakt som heter Otto (WoW vet nog vem jag menar). I alla fall, killen som kom att leda gruppen gjorde det verkligen också. Han var riktigt i sin esse och skrek ut order och vi hade an plan och allting. Det finns nog en liten fascist i mig för det var jäkligt kul att vara en kugge i en så väl sammansvetsad maskin. Det var litegrann som i gamla Marvel-serier, ni vet, där Captain America leder hela Hämnarna mot en invasion från rymden eller så - synkat helhäftigt, och all använde sina förmågor till max.

Jag återvände senare med annan grupp när jag ökat i nivå (jag hade ju redan gjort det men dom skulle hjälpa mig med någon annan quest) men vi hade inget samarbete och allt sög apgenitalier, så jag var den enda som överlevde (som skurk såg jag till att Vanish när det började ser förjävligt ut) fast vi hade högre partynivå.

Här var det alltså kul att samarbeta och utnyttja systemet.

Erik

 

[walium]

Jag gillar slutstrider där man kan besegra sin motståndare bara genom att snacka (typ Planescape: Torment, Arcanum mfl.) vilket passar mig utmärkt eftersom jag alltid brukar skapa smarta, karismatiska pratgubbar.

Fallout 2
Precis i början när man är beväpnad med ett vässat spjut så är vartenda random encounter otroligt svårt, även om det bara är tre köttätande växter. Man ber till gudarna att man ska få något slumpmöte där två grupper slåss mot varandra så att man kan plundra de döda och åtminstone få tag i ett avsågat hagelgevär. Efterhand som man blir bättre och bättre så blir slumpmötena snarare ren underhållning. Inte ens mutanter, Aliens eller Deathclaws är egentligen någon utmaning längre. Det har sin charm det också, men det är roligast precis i början.

Annars tycker jag att multiplayerspel som nya Battlefield 2 ofta bjuder på en hel del roliga och oväntade fighter. Jag tycker att det är roligast att köra runt i någon form av stridsfordon även om jag i bästa fall är en högst medelmåttig spelare.
När vi spelade i lördags så satt jag och en annan kille i en stridsvagn och hade precis tagit en flagga och var på väg mot en annan. Plötsligt slank en liten beachbuggy-liknande bil förbi i hög fart och vi visste att han var på väg mot vår flagga. Jag svängde runt den klumpiga stridsvagnen och körde över stock och sten för att hinna ikapp. Jag lyckades stänga in motståndaren i en dörrpost och var tvungen att backa ut för att kunna göra en massiv overkill med kanonen. Det var häftigt och väldigt coolt trots att stridsvagnen blev skadad.

Annars är jag en notorisk fegspelare som sparar hur ofta som helst, dessutom spelar jag mestadels datorrollspel där storyn är viktigare och mer utvecklad än enskilda fighter.

 

[Snow]

Jag har haft många sköna timmar i multiplayer i mechwarrior 4 mercenaries.
Med trasiga ben försöker man kämpa sig fram till motståndarnas bas. Radarn visar inkommande mechar. Man kollar sina vapen, jajamen, gott om ammo kvar (den går nästan aldrig åt). O sen blir det duell, circle of death o sånt. Mycket snabba beslut, skott som missar eller träffar. Man sitter som på nålar.

Även i singleplayer har jag haft roliga strider. Bästa striden är när det är 16 blandade mechar, alla mot alla. Man själv har tyngsta mechen, maxat pansar och enbart döda-döda-närstrids-vapen (alltså inte tönt-missiler). Datorn spelar nämligen inte riktigt rent. Man får genast tre mechar (i samma klass som den man själv har) på sig. Första gången man försöker så dör man på ungefär fem sekunder. Sen lär man sig att utnyttja alla fultrix man har.

I Beyond good and evil finns en riktigt mäktig fajt. Den går i många olika steg. Man får bland annat möta en massa onda kopior av alla ens gamla vänner som utnyttjar sina superattacker. Sen får man möta slutbossen. Sen får man möta slutbossen igen, fast med alla kontroller bakvända (man börjar nalkas sin sanna natur och börjar tappa kontrollen över sin gamla kropp). Det är mest att lära sig utantill och tajma alla attackerna rätt, vilket låter rätt tråkigt. Men det är stenkul.

När man kör sitt skepp mot den stora spindeln är också en mycket rolig fajt. Spindeln skjuter sina energistrålar i olika mönster som man måste undvika samtidigt som man ska skjuta tillbaka. Inte så svårt förrän de allra sista mönsterna men ändå mycket underhållande.

 

[Twooshort]

Många coola fajter har det blivit genom åren

Oni
Oni är (precis som tidligare nämnt) ett helt underbart hong-kong-action-i-en-nära-framtid-datorspel och just manövern att springa rakt in i en grupp, greppa tag om en av moståndarnas nacke och sedan göra en brutalt snygg 360-spark mot alla andra är lätt den bästa manövern i spelet. Alla fiender hamnar på rygg, så medan de håller på att resa sig igen kan man springa bort lite för att sedan göra om manövern en sekund senare, och så kan man hålla på tills det är helt slut på fiender.
Absolut coolast var den manövern när jag högst uppe på nån skyskrapa hoppar ut på ett litet tak och plötsligt finner mig omringad av tre ninja-liknande figurer som hoppat upp efter mig. En halv sekund senare ligger en av dem på ryggen med riktigt ont i nacken, och de två andra är på väg i hög hastighet mot trottaren nedanför...

Fallout 2
Känns som om jag bara upprepar vad andra sagt nu, men de där slumpmötena när man hamnar mitt emellan två grupper som slåss är riktigt kul. Hade precis börjat med en ny gubbe och hade väl inte ens levlat tre gånger än innan jag fann mig mitt i en showdown mellan maffian och yakuzan! Snabbt tog jag mig ur vägen för att sedan stå och se på medans de tre gangtrarna och fyra låtsas-samurajerna gjorde slut på varandra, sånär som på en gangster som sprang och gömde sig i ett tält och en samuraj som gömde sig bakom en buske.
Smidig som en halt räv smög mig jag upp bakom gangster, satte en kiv i ryggen på honom och sköt ned sammurajen med hans Tommy Gun. Där stod jag sedan med tre automatvapen och två snipergevär samt tre wakisashis. Gissa om jag mådde som en kung då!

 

[Renfield]

Deus Ex
Deus Ex är ett FPS med inslag av RPG som utspelar sig i en fiktiv framtid, där man är en überagent med nanoteknologiska prototyp-implantat som ger olika fördelar. Man kan inte ha alla implantat, utan måste välja, och tillsammans med skills av olika slag ger det ett stort replayvärde.

Fighten ifråga var ganska kort, men intensiv. Jag hade valt ett implantat i benen som minskar fallskada, möjliggör riktigt höga hopp, och ökar hur fort man kan springa. Lägg till det armimplantat som ökar styrkan, elektronisk cloaking, svärd med monomolekylär egg och maxad melee-skill.

Jag skulle ta mig in i en militärbas, där ingången vaktades av stora stridsrobotar, riktigt stora och grymma jävlar med automatvapen och rocket launchers. Istället för att rusa på hoppade jag upp för hustaken i området, succesisvt högre och högre, tills jag till slut var säkert 20 våningar över marken.

Därifrån dök jag ner, mitt i högen av robotar, med implantaten aktiverade, och fick ihjäl första roboten med en gång när jag landade på honom och klippte honom rakt i skallen med svärdet. Snabbt som attans dök jag in bakom roboten bredvid när den första sköt, och raketen träffar roboten, som lätt avslutas med svärdet då.

Sprinta in bakom en container, i med cloakingen, och när roboten börjar runda containern är det bara att "osynlig" gå fram och plantera en EMPgranat på dennes rygg.

Total maktkänsla. Robotarna hade inte en chans, jag var helt oskadd efter fighten, och jag kände mig verkligen oövervinnerlig..

World Of Warcraft
När jag var level 60 med min rogue hälsade jag på två guildvänner [mycket lägre level än mig] i Badlands för att ge lite prylar till en av dom. Dom blir påhoppade av ett 5mannagäng Hordes [aningens lägre level än mig] precis när jag kommer ridande på min panther, och min vän huntern dör mer eller mindre med en gång.

Jag tänker inte efter utan rider rakt in i härjet, hoppar av panthern och börjar hugga loss med svärden. Min kvarvarande vän, som var paladin, står bara och förtvivlat helar sig själv för att överleva, medan jag hugger mig fram genom fienderna en efter en i rasande fart. Alla spexialprylar med lång cooldown är igång, och när jag dödat tre av dom dör min kvarvarande vän.

Dom två fiender som är kvar försöker fly, men jag sprintar ikapp dom och hugger ner båda två. Hela fighten var över på nolltid, jag hade mindre än en tiondel av mitt liv kvar, och mina vänner var döda.

När jag då stod där i det dammiga landskapet kände mig som hjälten i någon actionfilm, enda överlevande och allt det där. Fighten kändes så kort, brutal och osofistikerad.

Aliens Vs Predator
SciFi-FPS med Marines, Predators och Aliens.
LANade med några vänner, och vi körde Species Deathmatch, då alla av en ras är på lag. Vi var totalt 7 stycken som spelade, och alla var Aliens utom jag, som spelade Predator. Eftersom jag hade spelat mer än alla andra tyckte vi att det kunde vara bäst att börja så, för att jämna ut saker och ting. Efter fyra matcher där jag vunnit klart bestämde jag mig för att köra en match enbart med wristbladet [som är precis som i Predator-filmerna], trots att det är en kraftig nackdel.

I slutändan blev det så att jag aldrig ens kom ut ur rummet där jag började, då dom andra 6 zergade mig totalt, och hela rummet blev ett stort blodbad av kapade armar, ben, svansar och annat. Så fort en dog respawnade han bara och rusade tillbaka, för att dö igen. Repeat, repeat, repeat. Efter ett antal kills blev jag bokstavligt talat "overrun" och sliten i småbitar. Jag respawnar, och efter bara några sekunder [liten bana, snabba aliens] hittar första killen mig, och alla flockas dit. Samma sak igen, bara blod, splatter, adrenalin, och totalt kaos.

I slutändan förlorade jag matchen med några poäng. Dom hade 100 poäng [10 per kill på mig], och jag hade 93 [3 per kill på dom], så jag lutade mig tillbaka i soffan med bultande hjärta och svettringar större än någonsin. Colaflaskorna gick varvet runt flera gånger, och alla såg helt utamattade ut när dom gratulerade varann till sin hårt förvärvade vinst.
Jag förlorade, men jag var nöjd. Det var en kick, och jag tog många med mig.

Finns fler, men det finns begränsad mängd text jag orkar skriva..

 

[Twooshort]

Fler coola fajter

Ho-hum, det blev lite lite tid att skriva senast. Får kompletera såhär istället då redigera-funktionen har en tidsbegränsning...

Baldur's Gate II: Shadows of Amn
Folk som spelat detta underbaraste av underbara spel (möjligen näst efter BG1 och WoW) har antagligen någon gång spelat munken, och häpnat över dess destruktiva förmåga (hur kommer det sig att munken äger fett i datorspelen, men får pisk av allt i det vanliga rollspelet?).
Hade precis blivit level 13 och lärt mig Quivering Palm, dvs förmågan att ha ihjäl exakt vad som helst med ett slag och ohemula mängder tur. Givetvis var jag tvungen att testa den mot den röda draken Firkraag, även om jag "visste" att han hade på tok för bra saves och spell resistance för att kunna dö på detta snöpliga vis.
En halv sekund senare, innan Minsc ens hunnit lyfta sitt svärd, låg draken död för mina fötter, dräpt av ett slag från en "vanlig" dödlig människa. Detta var ungefär sista gången jag väntade så länge med att gå och döda drakar...

Counterstrike
Givetvis har man haft många coola duster med eller mot terrorister i detta spel, men en upplevelse som nog alla CS-spelare haft är den härliga känslan av att spela på banan Assault (ni vet, den med lufttrumman på taket) på ett mini-LAN. Ungefär var och varann runda hörde man någon i salen skrika "Trumman!" och sedan brassades det på för fullt mot nyss nämnda lufttrumma.
Till min vetskap är jag fortfarande den enda som krypit in den vägen, blivit upptäckt och beskjuten av åtta stycken terrorister med kulsprutor och AK47-or, överlevt och sänkt hälften av terroristerna med endast en pistol. Har i och för sig aldrig gjort om detta, men det var förbaskat kul när det hände.
Då är det ingen som tar en, man är kung kung kung på banan!

 

[Sodivra]

Fet tråd!

Först av allt så håller jag med Snow fullständigt, sista bossen i Beyond Good and Evil är asgrym. Musiken, dialogen och ljuseffekterna byggde verkligen upp mina känslor för striden. Bossen teleporterar runt en, och man måste snabbt slå till honom. Sedan stegras alltihop, det går snabbare och kontrollerna inverteras, och så fort man missar ett slag slår han till en själv och man måste börja om från början, vilket jag inte fattade först. Alltså var han assvår och jag hatade honom verkligen, och satt och hånade honom framför datorskärmen. Till slut fixade jag sekvensen och klämde till honom, YES!

I Metal Gear Solid 2 så hade jag en del problem med Vamp och Rays, men de är inte så intressanta strider igentligen. Det var ändå skönt att spöa dom.

Annars måste jag nog säga Jesus från Madness Interactive. Det spelet är så jäkla läckert - I början så är det svårt som fan att koordinera sina rörelser, sitt skjutande, sitt bullet time, men allt eftersom man lär sig det så går det att spela riktigt jävla snyggt.

Iallafall, Jesus är den enda bossen (Sen kommer sheriffen, men han har bara en bra bössa. Räcker att skjuta honom innan han hinner använda den) i spelet. Förutom att han tål grymt mycket stryk och kan regenerera så kan han resa zombies. När jag hade tränat upp mig på spelet så dog jag aldrig på vägen till Jesus, för att sedan dö två eller tre gånger i det jäkla rummet. (Sen dödar man honom förstås med en gång om man har Flare, men det är töntigt.) Pur tillfredsställelse när jag äntligen kom förbi honom!

Får man räkna matcher också så har jag haft oändligt många grymma matcher i Natural Selection.

Spelet är som en mix mellan FPS och RTS, med byggnader, baser och en befälhavare på den mänskliga sidan. Matcherna tar en 20-30 minuter, och det kan bli riktigt tight om man svetsar ihop laget över voicecomm, och alla arbetar förtvivlat för att ro hem segern, försöker trycka sig närmare brytningspunkten när man får upp en phase gate, en siege turret-farm (skjuter sönder motståndarens bas genom väggar) eller försöker pressa sitt team in och ha ihjäl hivet. Jag älskade att vara befälhavare. Det är nog det bästa spel jag spelat.

En match jag minns så här i efterhand var när vi hade förlorat vår comm chair = inget befälhavarsupport, inga byggnader, inga nya tunga vapen.. Vi kunde i princip spawna och fylla på vår ammo, men det var allt. Då börjar den här ryssen samla ihop folk på voicecomm: Vi kunde fixa det om vi försökte!
Hela laget samlar sig och laddar upp, springer in i motståndarens hive (Vi var nästan alla puny light armor/light machine gun mot motståndarna som kunde uppgradera sig till fades och onos hur de ville..

Under rop som "Lets DO it!" (Ryssen) och "For mother Russia!" (Mig) rusar vi in i en av deras hive (De har alltid minst en, max tre.), ignorerar aliens som försöker äta upp oss bäst det går, och skjuter allt på själva hive:t. Folk dör till höger och vänster, jag dör.. Sen hör vi ryssen säga att det dog. Whoa!

Enda anledningen till att vår bas inte är skrot än är att aliens varit för självsäkra för att organisera en attack. Alla samlar sig igen, mot nästa hive, i ventilationsrummet. Vi pressar som marines aldrig pressat förut, tar oss in (Lyckligtvis inga stationära försvar) och tar ner ett till hive! Tydligen har de hunnit bygga ett tredje, eftersom Ping of Death inte sätter igång, men detta är det sista!

Där dog vi. Men det var jävligt ballt!

 

[Krille]

Il-2 Sturmovik

Ett trettiotal spelare från hela Europa och Ryssland hade samlats på nätet för ett scenario i Il-2 Sturmovik. Det var 14 spelare på den tyska sidan, som flög Focke-wulf FW-190 och Messerschmitt Bf-109. På den ryska sidan var det sexton spelare, varav tre flög Il-2 och tretton flög MiG-3.

Vid en viss stad på ryska stäppen så fanns en järnvägsknutpunkt och ett tyskt högkvarter. Tyskarna låg i startgroparna för en motoffensiv, och ryssarnas största möjlighet att stoppa offensiven eller i alla fall fördröja den var med ett flyganfall mot staben och järnvägen. Till detta skrapades en liten anfallsstyrka fram. Prioriteringen var att sabba järnvägsknuten i första hand så att materiel inte kunde komma fram till fronten och högkvarteret i andra hand, i förhoppningen att en tysk general skulle gå till sina förfäder.

Jag och två britter flög Sturmovikarna, och en hel klase ryssar flög MiG-3. Det var en rätt skön känsla att höra en massa ryskt radiotjatter över gamevoice - liksom, ryssar ska flyga på ryska. Så är det bara.

Den ryska jakten gjorde en heroisk framstöt och lyckades slå ett hål i det tyska försvaret, så att jag och mina två kumpaner kunde anfalla. Vi dånade fram över stäppen, in genom hålet, steg till såpass hög höjd att vi kunde störtbomba, och dök sedan ner mot järnvägsstationen.

Under dykningen så märkte jag att jag hela tiden kom närmare killen framför mig, så till slut var jag till och med tvungen att väja för honom. Raketer flög, granater flög, och till slut så föll även bomberna. Jag drog spaken i magen för att räta upp planet...

...och upptäckte att rodren inte tog, så jag hann inte räta upp planet alls innan det for rakt in i järnvägsstationen där generalstaben fanns. I en stor satans smäll försvann ett antal ånglok, ammunitionsvagnar och en generalstab.

Över gamevoicen så kom en mycket lakonisk och brittisk kommentar från en av mina gruppkamrater: "Von Sudden (det är ett av mina vanligaste onlinespelnick), air brakes are there to be used."

 

[ikaros]

I World of warcraft, när jag och guilden jag är med i (Holy Warriors) sänkte Lucifron i Molten Core. En jättelik ödlemänniska med 2 biffiga monster, de tål typ 700000 eller så (en vanlig fiende tål bara ett par tusen liv vardera).

Att myllra runt där med 37 andra spelare där alla har en roll att spela, chatten fylls med komandon och Lavagrottan lyses upp av Lucifrons fruktansvärda mass-förbanelser. När Lucifron till sist faller, efter 5 minuters intensiv kamp, så är det ren och skär lycka att vinna.

Men de mest givande spelupplevelserna är nog kopplade till det asiatika brädspelet go. Efter 2 timmars turnerings spelande, mot spelare på sin egen nivå, där man växlar mellan anfall och försvar och till sist lyckas segra, det är härligt.

 

[ikaros]

oj, Lucifrons kompisar tål inte alls så mkt ursäkta, kanske bara 100 000-200 000 eller så(är inte alls säker)

 

[Björn_UBBT]

Soldiers!

Soldiers: Heroes of WW2

Har några utav det coolaste fighterna som finns. Striderna i det här spelet brukar ha en extrem intensitet och det känns nästan som att strider i en krigsfilm eller nått. Hus körs sönder eller skjuts sönder utav tanks, Soldater sprängs i bitar när de springer på minor som man lagt ut eller så mejas de ned utav ens trupper. Tanks börjar brinna och dess besättningar hoppar ur tanksen som brinnande facklor.

En utav de absolut coolaste fighterna är den sista banan i den Tyska kampanjen. Där en ensam Tiger tank + en extra tank besättning ska hämta en trasig Tiger tank mitt inne i en Allierad stad och sedan hålla staden tills dess att förstärkningar kommit. Striden blev grymt hård, men med hjälp utav två tiger tanks och en övertagen Sherman så lyckades den lilla gruppen med Tyskar hålla staden emot en enorm Allierad offensiv på ca 20-30 tanks + en massa infanteri. Tyskarna klarade sig med endast en död besättningsman (som var utanför tanksen och försökte att laga dem... han råkade fatta eld när en utav tanksens motor började att brinna)

Operation flashpoint

Har skapat en hel del sköna banor till det här spelet Kommer bl.a. tydligt ihåg en bana där en trupp med jänkare ska attackera en rebell postering i en dalgång. Jag har lagt dit en massa moddade granatkastare som lobbar granater lite slumpmässigt mot en Så medans man springer så ser men granater slå ned lite varstans och tar kål på ens kamrater. Sedan så var många utav spelets banor väldigt coola, det kändes lite grann som att man var i ett riktigt krig.

GTA 3

Alltid kul att bara åka runt i stan och bli jagad utav polisen under de mest galna former och spränga en massa saker

Den här är redan nämnd men:

Fallout 2

Det är som sagt kul att ställa sig vid sidan av en fight mellan två mäktiga fiender och sedan plocka upp deras vapen. Sedan så är det alltid kul att se när fienden eller ens egen grupp råkar ta kål på sina egna eller oskyldig förbipasserande med hjälp utav en felriktad automatelds salva Mycket p.g.a. man kan dö på rätt brutala sätt när man blir skjuten i Fallout 2 lol

 

[Sodivra]

Du, mine gode man, upplever häftiga strider.

Deus Ex-fajten var ju asball, för det är ju så det ska gå till! Trick och manövrar som kan vara snygga och smarta även om de hade varit en del av en renodlad story (serie, film, bok..) snarare än ett interaktivt spel. Jävligt häftigt.

Var det ettan det gällde?

 

[Rising]

Jag förlorade, men jag var nöjd. Det var en kick, och jag tog många med mig.

Det där tycker jag var vackert. Att loosa som en riktig man, och kunna bjuda på det.

Softa stridsupplevelser öht, förresten. Det finns många pärlor i den här tråden, men jag vill inte svara på dem allihop. Man blir iaf riktigt inspirerad.

 

[EchonCique]

EVE Online

Vilka har varit svårast på ett bra sätt (korkad styrning och helt idiotisk slumpmässighet kan visserligen göra en fajt skitsvår, men det är ju inte bra utmaning för det) och vilka kändes mest belönande när ni till sist vann?

Mest Svårast
En slutboss i ett av äventyrsspelen till SEGA Megadrive, tror det var Y's 3 eller så. Väl framme hos denna slutboss hade man inget annat val än att slåss, då man inte kunde bakåt i spelet och döda monster för att gå upp i nivå utan man var liksom fast i den här striden. Kruxet här var att han dödade alltid en av ens gubbar per stridsrunda, minst, och att man var tvungen att maxa alla sina träffar med alla sina gubbar samtidigt som han missade upprepade gånger för att ens ha en chans.

Vet inte hur många timmar vi spenderade på att klubba denne sega sate till slutboss innan vi började om spelet och såg till att ha långt högre nivå till nästa gång.


Mest Korkad
Öhum, det måste väl vara någon sorts strid som bara är helt slumpmässig och inte baserad på något annat. Kan inte dra mig till minnes någon nu, förutom alla dessa idiotiska fiender som dyker upp på skärmen, gör specialattack, för att sen försvinna igen. Det bygger alltså på att man avfyrar sina vapen innan man ser fienden och siktar precis på det ställe som bossen sen väl dyker upp på.

Det är korkat, segt och hjärndött skött av speltillverkarna men det finns ett antal sådana bossar i de spel jag nött på amiga, ps och ps2'an hittils. Förhoppningsvis inga mer ..


Mest Enklast
Måste lägga in det här också .. Jag spelade igenom Dungeon Siege och gick rätt linjärt rakt igenom spelet på hyfsat kort tid och dödade varenda fiende jag såg i spelet. Rensade alla grottsystem fullständigt innan jag gick vidare till exempel. Så efter ett gäng timmar har jag pumpat upp mina gubbar med den bästa utrustning jag kommit över och gör mig redo för en lång och hård strid mot slutbossen..

Sedan bara dör han där på några sekunder. Utan att ens skada mig. Världens antiklimax där jag byggt upp adrenalin och spänning i nästan en timme så går han och är världens mes och dör så fort jag blåser på den. Liksom, hallå, så får man inte göra!


Mest Belönande
Det är ingenting som gått upp emot de fighter jag upplevde under mina år fast i MMORPG-spelet EVE Online.

Jag var med i ett företag/gille/klan som spelade hyrsoldater och vi deklarerade krig mot de som vår uppdragsgivare önskade se dödade. Sagt och gjort, det hände. Många gånger. Efter ett tag var vi bland de mest erkända stridspiloterna i hela spelet.

Det är då de mest spännande, nervkittlande, nervösa, neurosframkallande och underbara striderna tog plats. Varje sida bestod av över trettio spelare var och vi slogs vid en och samma plats i flera timmar i sträck. Man manövrerar runt bäst man kan för att få ett överläge, avger eld mot ett och samma mål innan man flyttar på sig en mindre sträcka för att motverka fiendens moteld skulle göra större skada på en. På det sättet böljade striden fram och tillbaka.

De piloter som förlorade sina skepp och kanske sina livkapslar hoppade raskt in i ett backupskepp som var förberett och förutrustat och begav sig i rask takt tillbaka till systemet där striden stod. Väl framme hoppade piloten in i gänget igen för att fortsatta striden mot fienderna.

Hela tiden hade vi kommunikation över TeamSpeak med två stycken befäl som hela tiden pumpar ut kommandon såsom vilka bokmärken man skall warpa till, vart man skall rikta sitt skepp mot för att lätta komma ut ur striden om allt skulle skita sig, vem som var första mål, andra mål och tredje mål med mera. Allting är hela tiden koordinerat och ingen pilot avviker från det som befälet befaller och efter flera timmars stridande så står vi ensamma kvar i den mörka rymden som segrare efter att ha förstört såpass många stora stridsskepp hos fienden att den inte längre kan strida med hopp om att nedgöra någon av våra piloter.

Idag är mitt gamla företag med i Mercenary Coalition som är den enhet i spelet som är mest avskytt att strida emot då resultatet i alla tidigare krig talar ett simpelt språk - MC förintar sina fiender.

Det var helt hysteriskt när vi till exempel dödade en allians i spelet som bestod av över 1100 piloter med våra 20. Vi dödade 409 av deras skepp på 7 dagar samtidigt som vi förlorade 39 stycken. Då de hade cirka 300 piloter i den icke säkra delen av spelet som dödade de med samma raska takt gick de under på dessa 7 dagar.

Det är helt enkelt ett paradis för den som vill slåss att vara medlem i en av dessa företag som nu utgör MC.

 

[Wilmer]

Chaos Gate
Chaos Gate är ett turordningbaserat strategispel som utspelar sig i Warhammer40k universumet. Man är kommenderar Ultra Marines i deras kamp mot Chaos
Marines och demonerna.
På den tuffaste svårighetsgraden får man grymt hårt motstånd men det skönaste är att varje drag autosavas. Och eftersom man bara kan ha en savefil får man dras med sina misstag hela kampanjen! Något annat som gör det svårt är att det ofta finns dåligt med ammo till de häftiga vapnen, så de tas bara fram när de verkligen behövs.

Hursomhelst, under ett uppdrag en bit in i kampanjen (då en del soldater nått hjältestatus genom sin enorma erfarenhet) skulle en av Chaos Marines grottor stormas och deras stordator skulle hackas. Till det hade man en specialkaraktär, Techmarine, som är en sorts datorschaman. Tre-fyra squads med Khorne Berzerkers välkomnade oss. Bärsärkarna gjorde som de brukade och rusade mot oss med motorsågsyxor och energisvärd i högsta hugg. I äkta 1700-talsanda satte sig mina soldater på knä och fyllde dem med bly. Marken var röd av blod och målade power armours men en av dem han fram och satte med en enda sving sin yxa i skallen på min Techmarine. Inte bra! Nu måste datorns generatorer sprängas istället, vilket är mer tidskrävande. Med flitigt användande av eldakastare kämpade sig Ultra Marines genom grottgångarna och fann till sist stordatorn i en enorm sal fylld med fiender. Dessutom satt ett gäng fulingar uppe på små balkonger och decimerade min styrka med sina raketer och heavy-bolters. Det enklaste sättet att förstöra de fyra generatorerna (som var utspridda i rummet) skulle vara att kasta en pansarbrytande granat på varje. Högra delen av salen togs lätt av en squad mer oerfarna krigare. Fyra av de mest erfarna krigarna spurtade mot salen vänstra halva men de tre häftigaste blev nedgjorda och deras legendariska vapen förlorade. Den fjärda han in i ett litet skyddad hålrum. Den kvarvarande mittstyrkan som plockat racketjävlarna fick uppehålla den vänstra fiendestyrkan medan den överlevande hjälten kunde krypa fram ur sitt skydd och spränga generatorerna.
Fram till den striden hade jag förlorat i genomsnitt en man per uppdrag. Nu låg 9 Ultra Marines döda (man har 45 från början). Några uppdrag senare hade jag förlorat allt för många för att kunna förtsätta slåss, kampanjen var förlorad och kunde aldrig laddas om.

Counter-Strike : Source har för övrigt en väldigt bra stridskänsla. Eftersom folk värderar sitt liv högt (man måste ju vänta till nästa runda innan man respawnar) så händer det ofta att de båda lagen möts, skjuter lite, och när någon dör tappar de modet och drar sig tillbaka. Jag har svårt att tänka mig det hända i en Day of Deafet eller UT2k4 match

The Ship är en mod till Half-life 1. Den kan nog bäst beskrivas som en lönnmördarsimulator i 20-tals miljö.
Du märker att någon följer dig med blicken. Du beger dig till din hytt för att låtsas sova. När mördaren öppnar dörren välkomnar du denne med en gevärssalva i bröstet.
Ditt offer är nödig och går på toaletten. Du kryper in genom ventilationstrumman, hittar toaletten, och släpper elegant ner en handgranat precis när offret försäkrat sig om att ingen följde efter in på toa.

 

[Madon]

Battlefield 2

Det finns en enorm intensitet i det spelet ibland.

Det regnar artilleri, man ser hur en tank precis håller på att komma mot ens bas, och man är Special Forces.

Killen har inte sett dig, så du kastar dig bakom väggen, sakta rullar runt honom medans han svänger runt med kanonen och spränger dina vänner. Man slänger en C4 på honom, och springer för att lösa ut det.

Innan man har hunnit nog långt så börjar tanken skjuta på en, man gör ett snabbt beslut, spränga sig själv och tanken, eller riskera att tanken överlever.

PANG! tanken är förstörd, och man ligger på backen och ropar efter en medic.


Spelet har många liknande uppleverser