Nekromanti Håller varje gamer på sin nisch? Varför?

[Cissi]

I’m into a niche segment of a niche hobby, and my experience shows that introducing new people to gaming is likely to be more successful than trying to convert existing role players into the style of games I like.

Efter att ha läst en hel del trådar här på sidan och speciellt efter ha hittat ovanstående citat av Wilper när jag läste hans trevliga blogg så har frågan återigen väckts hos mig.

Är det så att man som rollspelare är väldigt nischad och helst eller bara spelar en viss sorts spel? Detta så till den grad att det verkar vara ett dömt misslyckande att försöka ”omvända” någon. Och om det nu är så. Varför är det så?

Enlighten me please!

/Cissi, som inte fattat att hon måste nischa sig för att vara en riktig rollspelare...

 

[krank]

Tja... Jag tänker mig att det är lite samma grej som att försöka konvertera någon som gillar fotboll och hockey till att gilla, säg, konståkning eller nåt. Inte sagt att det är omöjligt, men det finns en tröghet inblandad; den sorts rollspel man är van vid, som man vet funkar och "alltid spelat", är inte bara en aktivitet utan också en del av ett identitetsbygge.

Jag märker det hos de av mina vänner som inte är lika aktiva på nätet. Det är oerhört viktigt för dem - som det var för mig en gång - att se ner på indiespel och på "dungeonbashing". Det är en del av kulturen. Tyvärr.

Så var det för mig också. Det var väldigt viktigt för mig att D&D "inte var rollspel", att jag tog avstånd från rollspel jag inte spelade själv.

Jag tänker mig att det är lite samma grej som när folk säger att musikstil X "inte är musik", eller som att få någon som identifierar sig som hårdrockare att gilla dansband.



Med detta absolut inte sagt att det måste vara så. Jag lyssnar själv på allt möjligt, spelar numera D&D och har byggt indiespel, etc. Jag försöker släppa det där med att tycka saker är dåliga bara för att jag inte håller på med dem. Men jag tror att många inte riktigt är där än. Det är jobbigt att ifrågasätta och mjuka upp sitt identitetsbygge.

 

[Cissi]

Tja... Jag tänker mig att det är lite samma grej som att försöka konvertera någon som gillar fotboll och hockey till att gilla, säg, konståkning eller nåt. Inte sagt att det är omöjligt, men det finns en tröghet inblandad; den sorts rollspel man är van vid, som man vet funkar och "alltid spelat", är inte bara en aktivitet utan också en del av ett identitetsbygge.

Jag märker det hos de av mina vänner som inte är lika aktiva på nätet. Det är oerhört viktigt för dem - som det var för mig en gång - att se ner på indiespel och på "dungeonbashing". Det är en del av kulturen. Tyvärr.

Så var det för mig också. Det var väldigt viktigt för mig att D&D "inte var rollspel", att jag tog avstånd från rollspel jag inte spelade själv.

Okej, jag ser din poäng. Men varför reagerar en del så kraftigt på huruvida något är att betrakta som rollspel eller inte, varför är begreppet så viktigt? (Den som gör om det här till en tråd som handlar om vilka spel som är rollspel eller inte skickar jag Krille på!)

Och varför är det viktigt att definera något som det ena eller andra? Jag kan tänka mig (jag kan) att folk som håller på med fysiskt krävande sporter ser ned lite på sporter som inte är fullt lika fysiskt krävande just för det skiljer en del i just det jag nämnde.

Jag ser också just bekvämlighetsaspekten i det här, alltså ovilja blandat med latheten i att inte orka lära sig nått nytt. Speciellt om man hittar något som man gillar och som är kul. Då är det ju korkat att testa något nytt för risken finns ju alltid att man blir besviken och att man på så sätt har kastat bort tid. Eller?

Däremot så ser jag också att för hårda nischer skapar läger inom en hobby/intresse och kan leda till onödiga och hårda diskussioner och när det blir konflikter så tenderar de olika grupperingarna att sluta sig ännu mer. Jag tror inte det är bra.

 

[krank]

Okej, jag ser din poäng. Men varför reagerar en del så kraftigt på huruvida något är att betrakta som rollspel eller inte, varför är begreppet så viktigt? (Den som gör om det här till en tråd som handlar om vilka spel som är rollspel eller inte skickar jag Krille på!)

Och varför är det viktigt att definiera något som det ena eller andra? Jag kan tänka mig (jag kan) att folk som håller på med fysiskt krävande sporter ser ned lite på sporter som inte är fullt lika fysiskt krävande just för det skiljer en del i just det jag nämnde.

Min hobbyteori är att det handlar om otrygghet. Den tid då jag själv var som allra värst i det här (avskydde actionfilmer och alla filmer som inte var supersmarta, avskydde all mainstreammusik, hatade alla sorters rollspel jag inte höll på med) var också den tid då jag i allmänhet mådde som sämst. Det var väldigt viktigt för mig att få känna att jag tillhörde något, att jag hade en trygghet i min identitet. Idag är jag i allmänhet mycket tryggare i mig själv, och har kunnat slappna av mer i mitt förhållande till den typen av grejer.

Jag vet inte riktigt vad man kan "göra åt" det här, om nu min hobbyteori stämmer. Utom att försöka vara kärleksfull och bejakande mot folk i allmänhet, och visa att de blir visst accepterade av mig även om de gillar dansband eller vad det nu handlar om. Och att de inte måste gilla samma saker som mig för att jag ska kunna "stå ut med" att umgås med dem.

Mycket handlar det om gruppförstärkning, tror jag. Man skapar grupptrygghet och tillhörighet genom exkludering, och gruppen förstärker individens grundläggande otrygghet genom interna kommentarer som förstärker kategoriska åsikter. Lite som när jag träffar mina Hudiksvallsboende släktingar och bekanta och inser hur deras kommentarer till varandra om "stockholmare" eller om "storstan" förstärker deras individuella identitetsbyggen om sig själva som "icke-storstadsmänniskor"...

 

[Übereil]

Okej, jag ser din poäng. Men varför reagerar en del så kraftigt på huruvida något är att betrakta som rollspel eller inte, varför är begreppet så viktigt?

Klassiskt identitetsskapande: positionera dig själv som bra genom att visa på att andra är dåliga och att du skiljer dig från dessa på de punkterna. För att ta "D&D är inget riktigt rollspel" som exempel så är målet med den positioneringen att visa att du, till skillnad från de där D&D-spelande loserserna, har fattat vad det där med rollspel egentligen går ut på. Och att du därmed är lite mer äkta, sofistikerad och raffinerad än pöbeln till D&D-spelare är.

Folk gör såhär hela tiden. Jag tror människan har ett behov av att känna att hen är lite bättre än omgivningen, att hen så att säga är en vinnare snarare än en medelmåtta, för att må bra. Jag har nämligen hört att de enda som inte gör såhär är de som är deprimerade (det kan å andra sidan vara lite hönan och ägget här)...

Übereil

 

[solvebring]

Tja, identitet och smak får man väl lov att säga; precis som vi gillar olika musikstilar, olika konststilar, har olika hobbys i stort osv. Inom olika områden har vi alla mer eller mindre tvärsmak. Vissa håller på men fem stycken väldigt olika hobbys, andra lyssnar på all sorts musik osv. Samtidigt finns det vissa som bara har en enda hobby som de skulle kunna dö för, liksom att det finns de som bara lyssnar på en sorts musikgenre eller bara läser svenska deckare etc.

Och tja, same shit när det gäller spel precis som med allt annat. Själv är jag inte alls nischad. Jag är dock lite mer intresserad av vissa spel än andra beroende på period, och jag spelleder helst en viss sorts spel just för att de passar mig bättre. Som spelare kan jag dock tänka mig att spela i princip vad som helst, om andan faller på, för alla spel – mer eller mindre – är coola och roliga på sitt sätt.

 

[solvebring]

Okej, jag ser din poäng. Men varför reagerar en del så kraftigt på huruvida något är att betrakta som rollspel eller inte, varför är begreppet så viktigt?

Omognad? Trågnsynthet? ... Jag vet inte, och jag tänker inte döma någon. Jag vet bara att jag själv varit så där, med alltifrån musik till rollspel ("Alla som tycker att Metallica är bra efter 1988 är idioter!"), men att jag med åren kommit att tänka i större banor och skaffat mig mycket mer acceptans för det mesta och att jag försöker att inte tänka så subjektivt i de här banorna. För mig handlar det nämligen om det; noll vidd och överdriven subjektivitet som säger att "Det jag tycker bäst om är bäst! Det ska vara som jag tycker!"

/solvebring som skäms för alla de gånger han på allvar påstått sådana där saker, som att "ditt rollspel är inte ett riktigt rollspel" ...

 

[Cissi]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Jag kan hålla med om att det kan handla om att man vill hitta en identitet med gruppen man tillhör och att tillhörighet på något sätt är mycket viktig för människan. Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar. Det kanske bara är något som vi uppfunnit för att skapa nya fack i facket. Det räckte inte med att vara gamer, vi måste vara något ännu smalare än det.

 

[solvebring]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Den här hobbyn – nej, det finns väl överallt. Ja, är det trots allt inte människor vi talar om?

Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar.

Klart det finns. Finns massor med olika genrer och stilar. Och skillnaderna är påtagliga och betydande. Att det finns det betyder dock inte att man måste tillhöra just en eller bråka med dem som inte tillhör samma. Det är det jag tycker är grejen här. Liksom, klart det finns skillnader, det dumma är bara när vi låter dem bli för stora och skapa klyftor emellan oss – när allting ändå står på samma grund.

 

[Sodivra]

I’m into a niche segment of a niche hobby, and my experience shows that introducing new people to gaming is likely to be more successful than trying to convert existing role players into the style of games I like.

Efter att ha läst en hel del trådar här på sidan och speciellt efter ha hittat ovanstående citat av Wilper när jag läste hans trevliga blogg så har frågan återigen väckts hos mig.

Är det så att man som rollspelare är väldigt nischad och helst eller bara spelar en viss sorts spel? Detta så till den grad att det verkar vara ett dömt misslyckande att försöka ”omvända” någon. Och om det nu är så. Varför är det så?

Enlighten me please!

/Cissi, som inte fattat att hon måste nischa sig för att vara en riktig rollspelare...

Jag har arrangerat Indierummet på GothCon med wilper, och det man märkte där var att det var ofta lättare att sätta igång story games/samberättarspel med besökare som aldrig eller bara några få gånger spelat rollspel än med besökare som spelat simulationsspel hela sitt rollspelsliv.

Det behöver inte betyda att det finns rollspelare A och rollspelare B och aldrig mötas de två. Det fanns ju en tredje kategori också, spelare som mest spelat sim-spel, men som var intresserade av och hajade grejen med den spelstil vi erbjöd. Det är väl nyckelorden här, att man har intresset för en stil och färdigheterna som gör det belönande att ge det ett försök.

Jag tänker att den här nybörjareffekten handlar om att det är svårare att glömma ett mindset än att lära sig ett nytt från scratch.

 

[Cissi]

I’m into a niche segment of a niche hobby, and my experience shows that introducing new people to gaming is likely to be more successful than trying to convert existing role players into the style of games I like.

Efter att ha läst en hel del trådar här på sidan och speciellt efter ha hittat ovanstående citat av Wilper när jag läste hans trevliga blogg så har frågan återigen väckts hos mig.

Är det så att man som rollspelare är väldigt nischad och helst eller bara spelar en viss sorts spel? Detta så till den grad att det verkar vara ett dömt misslyckande att försöka ”omvända” någon. Och om det nu är så. Varför är det så?

Enlighten me please!

/Cissi, som inte fattat att hon måste nischa sig för att vara en riktig rollspelare...

Jag har arrangerat Indierummet på GothCon med wilper, och det man märkte där var att det var ofta lättare att sätta igång story games/samberättarspel med besökare som aldrig eller bara några få gånger spelat rollspel än med besökare som spelat simulationsspel hela sitt rollspelsliv.

Jag tänker att det är svårare att glömma ett mindset än att lära sig ett nytt från scratch.

Det här kändes mer optimistiskt.

Att det är svårare att se utanför en befintlig låda än att kliva ner i en helt ny är en bra iakttagelse.

Men i så fall, vilket är lättast? Gå från regeltugnt till friform eller tvärt om? Att gå från simulation till samberättar eller tvärt om?

 

[krank]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Jag inser att det innebär att människor i allmänhet är en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer.

Och det stämmer ganska bra med mina övriga observationer. Av andra såväl som av mig själv.

Om jag inte vara projicerar, då.

 

[Xyas]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Klart den gör, och glöm inte mordiska, läser du inte tidingarna? Jävla skithobby

 

[Sodivra]

Det här kändes mer optimistiskt.

Att det är svårare att se utanför en befintlig låda än att kliva ner i en helt ny är en bra iakttagelse.

Men i så fall, vilket är lättast? Gå från regeltugnt till friform eller tvärt om? Att gå från simulation till samberättar eller tvärt om?

(Notera att jag skrev till ett stycke i inlägget i efterhand, det är sånt jag gör. )

Min gissning är att alla har sina egna svar på din fråga (vilket är lättast?) baserat på sin historia, baserat på vad de har för intresse och färdigheter i rollspel.

Min historia är att jag gick från sim till sam och det gick bra, men tittar jag tillbaka så var det alltid som att jag brottades med simparadigmet och ville komma någon annanstans, och nu har jag "hittat hem".

Jag kan tänka mig tillbaka när jag var 13 år, hade jag börjat spela Primetime Adventures, Dogs in the Vineyard och Utpost om någon hade stuckit dem i handen på mig då? Hmm, jag tror faktiskt jag hade gjort det, ja. Och då kanske jag hade struntat i Drakar och Demoner, Mutant och Werewolf - Men jag vet inte. Det blir ju spekulation och filosoferande från min sida. Min spelgrupp hade nog velat att vi fortsatte spela de spelen iallafall.

 

[Cissi]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Den här hobbyn – nej, det finns väl överallt. Ja, är det trots allt inte människor vi talar om?

Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar.

Klart det finns. Finns massor med olika genrer och stilar. Och skillnaderna är påtagliga och betydande. Att det finns det betyder dock inte att man måste tillhöra just en eller bråka med dem som inte tillhör samma. Det är det jag tycker är grejen här. Liksom, klart det finns skillnader, det dumma är bara när vi låter dem bli för stora och skapa klyftor emellan oss – när allting ändå står på samma grund.

Ja, hobbys, är hobbys, är hobbys, men jag pratar om gamers!

Okej, men om vi benar ner det till grunden. Träffas med vänner och spela spel. Punkt. Det är det som förenar oss, right? Right.
Med denna gemensamma grund borde det väl då rimligtvis gå att förena intresset även högre upp. Vi håller ju på med en hel del moddanden, lånar regler härifrån till dit, skadessytem därifrån och hit.
Vi säger hela tiden att vi inte är riktigt nöjda med vad vi har och skapar egna system som ska bli det bästa.
Men om vi nu inte är så himla nöjda med systemen i alla fall, utan allt bara handlar om att umgås och ha trevligt. Hur kommer det sig att vissa frågor då är så känsliga??

 

[Hunk]

Jag har arrangerat Indierummet på GothCon med wilper, och det man märkte där var att det var ofta lättare att sätta igång story games/samberättarspel med besökare som aldrig eller bara några få gånger spelat rollspel än med besökare som spelat simulationsspel hela sitt rollspelsliv.

Det behöver inte betyda att det finns rollspelare A och rollspelare B och aldrig mötas de två. Det fanns ju en tredje kategori också, spelare som mest spelat sim-spel, men som var intresserade av och hajade grejen med den spelstil vi erbjöd. Det är väl nyckelorden här, att man har intresset för en stil och färdigheterna som gör det belönande att ge det ett försök.

Jag tänker att den här nybörjareffekten handlar om att det är svårare att glömma ett mindset än att lära sig ett nytt från scratch.

Jag tror att du har stora poänger (även om först friformsscenen och sedan Story Games-scenen till stor del består av f.d. gamister och simulationister, så vissa går nog att omvända).

Jag tillhör själv kategorin rollspelare som fastnat i gamla hjulspår och är ganska nöjd med det. Jag har förvisso testat både frifrom och narrativistiska spel, men genrerna har inte tilltalat mig. Kanske har jag inte gett Story Games-scenen tillräckligt många chanser, men eftersom jag spelar rollspel såpass sällan som jag gör, så väljer jag hellre att lägga den lilla speltid jag har på sånt jag vet är kul än sånt som möjligen kan vara kul. Så lathet/tidsbrist är nog ett skäl gott som något för att folk fastnar i ett fack.

 

[Cissi]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Klart den gör, och glöm inte mordiska, läser du inte tidingarna? Jävla skithobby

Jag har precis läst "De övergivnas armé", Där stod det att vi var terrorister, mördare och förtappade själar svikna av vuxensamhället. Det är inte konstigt att vi strider inbördes...

 

[Sodivra]

Kanske har jag inte gett Story Games-scenen tillräckligt många chanser

Äh! Precis som du säger: Livet är för kort för att göra sånt man egentligen inte har lust med!

 

[krank]

Jag inser att det innebär att människor i allmänhet är en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer.

Eller ja, möjligen betyder det att det finns ett fåtal som är extra säkra, modiga, villiga, bejakande, positiva och identitetssäkra typer, som är mer trygga i sig själva.

Och det är såklart den gruppen jag gärna identifierar mig med. Och de där andra, det är de jag vill positionera mig emot. Det är en del av mitt identitetsbygge.

 

[Hunk]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Jag är övertygad om att rollspelshobbyn har en relativt större andel av "osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer" än samhället i stort.