Nekromanti Håller varje gamer på sin nisch? Varför?

[krank]

Jag är övertygad om att rollspelshobbyn har en relativt större andel av "osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer" än samhället i stort.

Det tror jag inte på. Min upplevelse är att folk är ganska mycket så i stort. Rollspelare eller ej.

 

[DeBracy]

Jag har precis läst "De förlorades armé", Där stod det att vi var terrorister, mördare och förtappade själar svikna av vuxensamhället. Det är inte konstigt att vi strider inbördes...

Det var inget med om att vi är dryga och petiga också, i De övergivnas armé?

 

[Cissi]

Jag har arrangerat Indierummet på GothCon med wilper, och det man märkte där var att det var ofta lättare att sätta igång story games/samberättarspel med besökare som aldrig eller bara några få gånger spelat rollspel än med besökare som spelat simulationsspel hela sitt rollspelsliv.

Det behöver inte betyda att det finns rollspelare A och rollspelare B och aldrig mötas de två. Det fanns ju en tredje kategori också, spelare som mest spelat sim-spel, men som var intresserade av och hajade grejen med den spelstil vi erbjöd. Det är väl nyckelorden här, att man har intresset för en stil och färdigheterna som gör det belönande att ge det ett försök.

Jag tänker att den här nybörjareffekten handlar om att det är svårare att glömma ett mindset än att lära sig ett nytt från scratch.

Jag tror att du har stora poänger (även om först friformsscenen och sedan Story Games-scenen till stor del består av f.d. gamister och simulationister, så vissa går nog att omvända).

Jag tillhör själv kategorin rollspelare som fastnat i gamla hjulspår och är ganska nöjd med det. Jag har förvisso testat både frifrom och narrativistiska spel, men genrerna har inte tilltalat mig. Kanske har jag inte gett Story Games-scenen tillräckligt många chanser, men eftersom jag spelar rollspel såpass sällan som jag gör, så väljer jag hellre att lägga den lilla speltid jag har på sånt jag vet är kul än sånt som möjligen kan vara kul. Så lathet/tidsbrist är nog ett skäl gott som något för att folk fastnar i ett fack.

Då kom vi tillbaka till bekvämlighet och hur vi vill fördela vår tid. Jag anser att detta är ett gott och fullt legitimt själ till att välja en viss sorts spel och bidrar säkert till att man snöar in i en viss igloo.

Kan det ha att göra med annat också? Att en del inom hobbyn, nördar som vi är, har en tendens att snöa in och inte komma vidare (jag är sån även om jag strider mot det varje dag)?

 

[Cissi]

Jag har precis läst "De förlorades armé", Där stod det att vi var terrorister, mördare och förtappade själar svikna av vuxensamhället. Det är inte konstigt att vi strider inbördes...

Det var inget med om att vi är dryga och petiga också, i De övergivnas armé?

Ändrat! Tack, DeBracy!

 

[Hunk]

Kanske har jag inte gett Story Games-scenen tillräckligt många chanser

Äh! Precis som du säger: Livet är för kort för att göra sånt man egentligen inte har lust med!

Mitt kul är ju alltid bättre än ditt kul .

För fem år sedan, innan jag hade barn, ville jag verkligen testa den då så heta "indiescenen" och vi testade en del grejer. Tyvärr var det i en spelgrupp där flera var fast i antingen BRP- eller D&D-träsken (vi var väl tre som var positiva till att testa nytt och tre som inte var det), vilket förmodligen gjorde att spelgruppens sammansättning inte var optimal för att skapa största möjliga nöje för mig. Under andra omständigheter hade jag kanske varit Story Games-frälst. Eller inte?

 

[Xyas]

Ja, hobbys, är hobbys, är hobbys, men jag pratar om gamers!

Okej, men om vi benar ner det till grunden. Träffas med vänner och spela spel. Punkt. Det är det som förenar oss, right? Right.
Med denna gemensamma grund borde det väl då rimligtvis gå att förena intresset även högre upp. Vi håller ju på med en hel del moddanden, lånar regler härifrån till dit, skadessytem därifrån och hit.
Vi säger hela tiden att vi inte är riktigt nöjda med vad vi har och skapar egna system som ska bli det bästa.
Men om vi nu inte är så himla nöjda med systemen i alla fall, utan allt bara handlar om att umgås och ha trevligt. Hur kommer det sig att vissa frågor då är så känsliga??

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar här, men i sann internet-anda tänker jag plöja på som om att jag gjorde det

Att umgås och ha trevligt är en del av hobbyn och det som lockar mig att förbli en gamer. Men det är inte hela hobbyn, och kanske inte ens en majoritet många gånger. Tävlingsmoment, emotionellt engagemang, nya/unika upplevelser och så vidare väger också in. Som med alla andra hobbys såklart (jag har till exempel svårt att se ett genomsnittligt fotbollslag gå med på att deras aktivitet i huvudsak handlar om att umgås och ha trevligt).

Rollspel är en aktivitet jag är passionerad för! Som jag söker upp för dess egen skull, inte enbart som ett sätt att träffa människor, som jag anser mig vara bra på men skulle vilja bli bättre och bredare på. Och när ämnet är såpass laddat är det klart att ämnen inom det blir känsliga för mig. Därmed inte sagt att jag har några åsikter om hur andra spelar, jag vill ju prova allt! (xyas för 15 år sen däremot, det är en annan femma. Han var inte lika vidynt...)

Summa sumarum: Att det skulle handla om att umgås och ha trevligt köper jag inte. Då hade jag väl gått och fikat istället?

 

[Sodivra]

Jag är övertygad om att rollspelshobbyn har en relativt större andel av "osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer" än samhället i stort.

Det tror jag inte på. Min upplevelse är att folk är ganska mycket så i stort. Rollspelare eller ej.

Om det skulle vara så att rollspelare framstår som mer osäkra och rädda (vi kan kalla det ångest) än normalpopulationen så kan det vara ett tecken på att...

A; Rollspelare har mer ångest
B; Rollspelare regulerar inte sin ångest med försvarsmekanismer lika mycket
eller C; Rollspelare regulerar inte sin ångest med de försvarsmekanismer som omvärlden ser som normala

Varken B eller C är något negativt, egentligen.

 

[Cissi]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Jag är övertygad om att rollspelshobbyn har en relativt större andel av "osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer" än samhället i stort.

Fast det här har jag svårt att tro. Kanske lite blygare än gemene man men väldigt mycket kreativare.

Och utifrån detta?

Hur villiga är vi att släppa in andra gamers från "de andra fraktionerna" i vår egen spelvärld? Om jag, som bara spelat DoD och vampire och en del friform skulle vilja smyga över till vitulv och säga, hey lär mig det där "vad-du-nu-håller-på-med". Skulle ha ta emot mig med öppna armar? (Ja, det är klart, det är ju jag!)

Men allvarligt talat, hur är vi med att öppna vår speldörr för andra "oinvigda"? Hur hårt håller vi på vår nisch?

 

[Hunk]

Jag är övertygad om att rollspelshobbyn har en relativt större andel av "osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer" än samhället i stort.

Det tror jag inte på. Min upplevelse är att folk är ganska mycket så i stort. Rollspelare eller ej.

Du kan ha rätt. Men min erfarenhet är i alla fall att jag har sett starkare sådana tecken hos folk i gamersammanhang än jag sett i andra sammanhang. Men mina erfarenheter är inte någon allmängiltig sanning.

 

[DeBracy]

Men allvarligt talat, hur är vi med att öppna vår speldörr för andra "oinvigda"? Hur hårt håller vi på vår nisch?

Jag vet inte om det här har med nischen att göra. Det finns folk i alla delar av rollspelshobbyn som är utåt, arrangerar grejer på konvent för att få visa upp det de gillar, och allmänt tycker om att vara nån slags ambassadörer för vad de håller på med. Det finns också folk som gör sin grej med sin i stort sett oföränderliga klick.

 

[Cissi]

Ja, hobbys, är hobbys, är hobbys, men jag pratar om gamers!

Okej, men om vi benar ner det till grunden. Träffas med vänner och spela spel. Punkt. Det är det som förenar oss, right? Right.
Med denna gemensamma grund borde det väl då rimligtvis gå att förena intresset även högre upp. Vi håller ju på med en hel del moddanden, lånar regler härifrån till dit, skadessytem därifrån och hit.
Vi säger hela tiden att vi inte är riktigt nöjda med vad vi har och skapar egna system som ska bli det bästa.
Men om vi nu inte är så himla nöjda med systemen i alla fall, utan allt bara handlar om att umgås och ha trevligt. Hur kommer det sig att vissa frågor då är så känsliga??

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar här, men i sann internet-anda tänker jag plöja på som om att jag gjorde det

Att umgås och ha trevligt är en del av hobbyn och det som lockar mig att förbli en gamer. Men det är inte hela hobbyn, och kanske inte ens en majoritet många gånger. Tävlingsmoment, emotionellt engagemang, nya/unika upplevelser och så vidare väger också in. Som med alla andra hobbys såklart (jag har till exempel svårt att se ett genomsnittligt fotbollslag gå med på att deras aktivitet i huvudsak handlar om att umgås och ha trevligt).

Rollspel är en aktivitet jag är passionerad för! Som jag söker upp för dess egen skull, inte enbart som ett sätt att träffa människor, som jag anser mig vara bra på men skulle vilja bli bättre och bredare på. Och när ämnet är såpass laddat är det klart att ämnen inom det blir känsliga för mig. Därmed inte sagt att jag har några åsikter om hur andra spelar, jag vill ju prova allt! (xyas för 15 år sen däremot, det är en annan femma. Han var inte lika vidynt...)

Summa sumarum: Att det skulle handla om att umgås och ha trevligt köper jag inte. Då hade jag väl gått och fikat istället?

Jag menade att detta var den minsta gemensamma nämnaren och sedan så växer det därifrån.

Och du har rätt i vad hobbyn är, trevligt inlägg.

En sak som jag dragit som slutsats efter att ha läst i den här tråden nu är att det verkar vara ett ungdomssyndrom, det här med att inte tolerera varandras spelformer. De flesta har sagt "...när jag var yngre" eller "...för femton år sen" och liknande saker.

Så det jag tolkar utav det är att nischandet är något som de yngre spelarana håller på med i större utsträckning. Och det hänger ju i så fall också ihop med hela det här köret om att söka sin identitet och sin plats. Logiskt.

 

[Sodivra]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Jag kan hålla med om att det kan handla om att man vill hitta en identitet med gruppen man tillhör och att tillhörighet på något sätt är mycket viktig för människan. Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar. Det kanske bara är något som vi uppfunnit för att skapa nya fack i facket. Det räckte inte med att vara gamer, vi måste vara något ännu smalare än det.

Jätteintressant diskussion det här, jag känner att den borde fortsättas i en egen tråd. "Är rollspelare osäkra och insnöade eller öppna och kreativa?" är ett annat ämne än "Håller varje gamer på sin nisch? Varför?". Jag vill skriva i bägge!

 

[RasmusL]

Ni inser att det ni säger innebär att den här hobbyn består av en stor hoper osäkra, rädda, ovilliga, bittra, deprimerade och identitetsosäkra typer?

Den här hobbyn – nej, det finns väl överallt. Ja, är det trots allt inte människor vi talar om?

Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar.

Klart det finns. Finns massor med olika genrer och stilar. Och skillnaderna är påtagliga och betydande. Att det finns det betyder dock inte att man måste tillhöra just en eller bråka med dem som inte tillhör samma. Det är det jag tycker är grejen här. Liksom, klart det finns skillnader, det dumma är bara när vi låter dem bli för stora och skapa klyftor emellan oss – när allting ändå står på samma grund.

Ja, hobbys, är hobbys, är hobbys, men jag pratar om gamers!

Okej, men om vi benar ner det till grunden. Träffas med vänner och spela spel. Punkt. Det är det som förenar oss, right? Right.
Med denna gemensamma grund borde det väl då rimligtvis gå att förena intresset även högre upp. Vi håller ju på med en hel del moddanden, lånar regler härifrån till dit, skadessytem därifrån och hit.
Vi säger hela tiden att vi inte är riktigt nöjda med vad vi har och skapar egna system som ska bli det bästa.
Men om vi nu inte är så himla nöjda med systemen i alla fall, utan allt bara handlar om att umgås och ha trevligt. Hur kommer det sig att vissa frågor då är så känsliga??

Här kommer en länk till Ron Edwards essäer (http://adept-press.com/ideas-and-discourse/big-model/) som handlar ganska precis om det här. Det är många (många!) sidor med opedagogiskt skriven text och även efter att ha läst skiten är det nästan nödvändigt att komplettera med gamla forumtrådar och annat jox (jag kan länka mer då) för att verkligen hajja vissa begrepp MEN för mig var det här sjukt intressant och lärorikt! ((Reklam: Den här guldgruvan av insikter borde läsas och diskuteras av alla rollspelare, vare sig de håller med eller ej, för rollspelshobbyns framtids skull ))

Rörande aversiion mot att testa nytt kan jag tänka mig ha att göra med inlärningskurvan för att spela rollspel. De klassiska svenska simspelen är ganska lika och risken är stor (tror jag) att det är där man baserar sin erfarenhet. Har man spelat Eon i fem år kan det kanske kännas ovärt att få mattan bortdragen från under fötterna på en och bli slagen i huvudet med tekniker och mekanik som verkar vara från en helt annat typ av spel!

 

[Troberg]

Min teori

Jag tror att det är väldigt enkelt. När man hållit på ett tag så har man provat på det mesta och vet vad man gillar och vad man ogillar.

Liksom, har man en gång ätit pannkaka med hackad rå lever så undviker man att äta det i framtiden, och man berättar gärna för folk hur äckligt det är jämfört med pannkaka med sylt och grädde.

 

[krank]

Jag kan hålla med om att det kan handla om att man vill hitta en identitet med gruppen man tillhör och att tillhörighet på något sätt är mycket viktig för människan. Men jag kan ärligt talat inte se jättestor skillnad i de olika spelstilarna, om det ens finns olika spelstilar. Det kanske bara är något som vi uppfunnit för att skapa nya fack i facket. Det räckte inte med att vara gamer, vi måste vara något ännu smalare än det.

Jag kom på att jag ville svara på det här också. För såhär är det nämligen inom allt. För utomstående kanske "sportintresserade" är en homogen grupp, men inom den gruppen har vi olika sporter, olika ligor, olika lag, olika spelare att "hejja på" och så tycker man alla som inte hejjar på precis samma spelare är dumma i huvudet. Det är lite det jag menar med positionering, identitetsbyggande: Man vill kunna kontrastera sig själv mot andra, antagligen i grupp.

Man lyssnar inte på "hårdrock" - man lyssnar på "Metallica innan 1988" så att säga. Man kan känna samhörighet med andra som lyssnar på Metallica innan 1988, något mindre med de som lyssnar på Metallica efter 1988, ännu mindre på folk som lyssnar på hårdrock men inte metallica... Det skapas en hierarki, en struktur, där man i sina egna ögon har en plats, och dessutomk status eftersom man själv tillhör "best of the best".

Alla intressen är lite som fraktaler. Ju närmare man tittar, desto fler detaljer framträder.

 

[Cissi]

Re: Min teori

Jag tror att det är väldigt enkelt. När man hållit på ett tag så har man provat på det mesta och vet vad man gillar och vad man ogillar.

Liksom, har man en gång ätit pannkaka med hackad rå lever så undviker man att äta det i framtiden, och man berättar gärna för folk hur äckligt det är jämfört med pannkaka med sylt och grädde.

Okej, självklart, det bidrar. Men varför finns behovet av att påpeka för folk att pannkaka med rå lever är äckligt? Och varför finns behovet av att påpeka att folk som gillar pannkaka med rå lever att de är dumma i huvudet?

 

[krank]

Re: Min teori

Liksom, har man en gång ätit pannkaka med hackad rå lever så undviker man att äta det i framtiden, och man berättar gärna för folk hur äckligt det är jämfört med pannkaka med sylt och grädde.

Mmmm, fast den analysen blir gärna lite ytlig. Varför är det så att man "gärna" berättar om det för folk?

Min erfarenhet är sedan att ganska många av de som ogillar indie/D&D (t.ex.) har inte spelat någon av dem utan bara läst/hört...

 

[God45]

Jag skyller på The Forge.

Innan the Forge fanns fanns ingen "Indie" rörelse men i och med det forumet skapades rörelsen runt indiespelen. Även om det fanns indie spel innan The Forge var de inte kallade det eller tänkta på som det.

Så The Forge kommer och producerar fantastiska spel så som Sorcerer. (Som jag kommer kickastarta till för att få en uppdaterad version). Men vad The Forge också gör är att dra till sig folk som inte gillar tradspel eller grottröj och vill ha någonting "bättre" vilket de tycker sig finna i indie och narrativa spel.

Så de börjar prata om hur deras spel är bättre och utformar teorier för att visa varför deras spel är bättre och börjar använda termer som ni ser på det här forumet varje dag så som: "Teoribildning".

Med andra ord betedde de sig som pretentiösa missförståda konstnärer och som om de är bättre än andra sorters rollspelare.

Den andra rörelsen som skapas som en reaktion på forge rörelsen är Old School Renässansen som romantiserar de äldre typerna av rollspel innan Indie människorna kom och förstörde allting. OSR spelen har ett sätt att skriva om spel på som är mycket mer om kännsla och det här är coolt faktor än Indie männIskorna.


Sedan finns den tredje kategorin som är "Mainstream spelen" som de nya versionerna av D&D, WOD eller Gurps. Den här kategorin kan också kallas moderna spel och spelas av folk från de båda första kategorierna och av andra. det är är mer eller mindre mainstream fåran.



Så varför kommer inte Indie och oldschool spelarna överens? Låt oss se:

Indie spel bygger på att man inte litar på GM:en utan har regler för så mycket som möjligt. Old school bygger på att man litar på sin GM så mycket att han bara kan hitta på nya regler.

Indie ser karaktärer som investeringar av tid som inte ska gå förlorade utan konsensus och hand hållande. Old school dödar 1d4 spelare i minuten.

Indie spel har ett stort antal spelare som gillar att säga hen och vara inkluderande. Old school har D&D with pornstars och Frazetta målningar.

Och det fortsätter.

Poängen är att indiespelarna och oldschool spelarna har olika kulturer som är långt mycket mer annorlunda än de faktiska spelen.

 

[krank]

Jag skyller på The Forge.

För det fanns ju ingen alls positionering mellan D&D-spelare och DoD-spelare... =)

 

[Cissi]

Så varför kommer inte Indie och oldschool spelarna överens? Låt oss se:

Indie spel bygger på att man inte litar på GM:en utan har regler för så mycket som möjligt. Old school bygger på att man litar på sin GM så mycket att han bara kan hitta på nya regler.

Indie ser karaktärer som investeringar av tid som inte ska gå förlorade utan konsensus och hand hållande. Old school dödar 1d4 spelare i minuten.

Indie spel har ett stort antal spelare som gillar att säga hen och vara inkluderande. Old school har D&D with pornstars och Frazetta målningar.

Och det fortsätter.

Poängen är att indiespelarna och oldschool spelarna har olika kulturer som är långt mycket mer annorlunda än de faktiska spelen.

Det här är intressant!

Spelkulturen i all ära men ibland går de typer av spelare som dras till de olika spelformerna inte ihop. Det som du säger här, God45, är att mycket handlar om vilken typ av människor som olika spelstilar attraherar.

Detta kan så klart vara ett svar på varför nischerna blir så tydliga och varför det blir så svårt att få folk att gå emellan dem.