Nekromanti Håller varje gamer på sin nisch? Varför?

[Recca]

I’m into a niche segment of a niche hobby, and my experience shows that introducing new people to gaming is likely to be more successful than trying to convert existing role players into the style of games I like.

Efter att ha läst en hel del trådar här på sidan och speciellt efter ha hittat ovanstående citat av Wilper när jag läste hans trevliga blogg så har frågan återigen väckts hos mig.

Är det så att man som rollspelare är väldigt nischad och helst eller bara spelar en viss sorts spel? Detta så till den grad att det verkar vara ett dömt misslyckande att försöka ”omvända” någon. Och om det nu är så. Varför är det så?

Enlighten me please!

/Cissi, som inte fattat att hon måste nischa sig för att vara en riktig rollspelare...

Nej.

Det är som med alla grejer. Om man kan lägga fram vettiga anledningar för att spelet är bra, så kan man få folk att spela det. Men om personerna är fullt nöjda med det de har, varför ska de byta?

Det är mitt huvudsakliga svar.

Sen så finns det säkert en del förutfattade meningar som bidrar också.

Personligen vore min främsta anledning att inte byta spel, att jag måste läsa in mig på ett nytt system/värld och sedan antagligen inte vilja spela det för att jag inte gillade det ändå.

Min främsta anledning för att byta spel vore att nån jag kände spelade spelet och hade gott att säga om det spelet.

 

[Cissi]

Posten som Cissi citerar ur är: Playing with (adult) beginners

Och nja, det är väl inte dömt att misslyckas. Däremot är det förmodligen inte så att man lyckas att konvertera någon som älskar att spela på ett visst sätt.

Men jag har märkt att de som är nybörjare i hobbyn ofta är mer öppna för att pröva nya saker.

Själv har jag pendlat enormt i frågan. Som småknatte testade jag allt jag kunde komma över. När friformsvågen slog över landet stod jag på tradbarrikaderna och sa en hel del saker jag inte skulle säga idag. Sedan kom en period av utforskande, främst driven av missnöje med det jag hade. Och nu börjar jag sluta mig igen, desillusionerad och bitter, och testar bara "nya" saker om de kommer med garantier från folk jag litar på.

Jag tänker att de som skapar rollspel borde förespråka att man testar nya saker. För om ingen testade nya saker, vem skulle testa deras spel?
Bara en iakttagelse.

 

[Lupus Maximus]

Som Krank redan varit inne på, så ser jag det som delvis att det är en bred hobby (sportparallellen) samt grupptillhörighetssökande från vissa.

Själv introducerades jag till rollspel med friformad sandboxspelande. Så jag hade den bakgrunden när jag köpte Drakar och Demoner som mitt första rollspel. Så jag ser regelboken som en uppsättning förslag, dvs en "rule zero"-människa. Så de Forgeiga system jag sett, de som vissa kalla indie-spel, är för speliga i min smak. Jag gillar inte heller den nischning som klass och levelsystem ger, så andra system passar mig bättre.

Så det gör att vissa nischer passar mig bättre än andra. Som en hyfsad introvert person, som får en överdos av mänskligt umgänge i stort sett varje arbetsdag, så att spela bara för att umgås går bort för det mesta.

 

[Svarte Faraonen]

Så, du menar att det har gått politiska och moraliska troll i rollspelshobbyn?! Och att det är detta som delar lägren idag?

Jag menar att det alltid funnits lägerbildning i rollspelshobbyn, (poäng krank) men nu finns det en större mångfald i hobbyn och därmed större skillnad mellan lägren.

Det är något som jag tror river upp mer känslor nu än vad tidigare lägerbildning gjort (poäng God45), men som i långa loppet kommer leda till ökad tolerans och utveckling.

(Jag ser att du la in en smiley, men jag fattade inte riktigt skämtet, så jag svarade straight )

Jag tror, som God45 poängterar, att skillnaden mellan Story Now och OSR också har ett gäng andra kulturella dimensioner, vilka inte bygger så mycket på spelstilen i sig som på vilka övriga konnotationer de element som ingår i spelsubkulturen har. Story Now, med sina anspråk på att säga något relevant om det mänskliga tillståndet, drar till sig folk som tycker att rollspel är konst, och att det som uttrycks konstnärligt är Stort och Viktigt. OSR-stilen drar till sig folk med mer av en laissez-faire-attityd till vad som uttrycks i spel. Sedan har vi en hel jävla hög med olika förväntningar på hur attityder till konst hänger ihop med olika politiska åskådningar, vissa av dem hyfsat logiska, andra rena tillfälligheter, som i slutändan mynnar ut i en kulturskillnad som går långt bortom vilka spel man gillar.

 

[solvebring]

Men om vi nu inte är så himla nöjda med systemen i alla fall, utan allt bara handlar om att umgås och ha trevligt. Hur kommer det sig att vissa frågor då är så känsliga??

Det får du fråga dem som är känsliga.

Men jag frågar ju er!

Det jag menar är: Det finns uppenbarligen slitningar mellan olika grupper inom hobbyn. Sen vad som ligger bakom, det är en helt annan sak.
Det jag har kunnat skönja i det här är följande:

- Det finns en osäkerhet och ett sökande efter identitet hos utövarna
- Det handlar om okunskap om "den andra sidan"
- Det är främst yngre spelare som håller på sina nischer
- Det handlar om olika personlighetstyper

Är det såhär? Och finns det då nischer i nischer i nischerna? Hur långt ner kan man gräva?

Tja, det är väl några bidragande faktorer. Saken är väl dock den att man inte kan göra det så enkelt, eftersom det här beror helt på vem du diskuterar spel med och hur ni diskuterar spel.

Dock vad gäller att klanka ned på andras spelande tror jag är så enkelt som att det man gillar handlar om smak, och om man sedan utgår från att ens egen smak är det mer rätta eller enda rätta – just för att man bara utgår från frågan rent emotionellt och subjektivt – så får man det resultatet: "Det jag gör är bättre än det du gör". Det handlar liksom den egna filosofin kring vad man skapat sig för uppfattning av vad spel är och att man tagit skolorna på så stort allvar att man endast tror att en skola är den rätta – kanske ungefär som att "Min religion" eller liknande är den enda rätta, för tja, det finns folk som tar spel, musik and whatever på lika stort allvar som om man diskuterade gudommar. ... Det är min uppfattning om detta – för stort allvar och för mycket ego bygger murar för den som är sån.

/solvebring – han som inte håller på någon nisch utan som föredrar att helt enkelt syssla med det han vill göra just då.

 

[wilper]

Tja. Folk har ju ingen skyldighet att testa mina spel, eller någon annans spel heller för den delen.

Jag tror inte på att dundra in i ett D&D-gäng och konvertera dem med till samberättande. Däremot tycker jag att det kan vara listigt att hålla ett öga på det som sker bortom det egna spelbordets gränser. Då har man någonstans att börja leta efter en ny gnista den dag man ledsnar på det man gör.

 

[Cissi]

I’m into a niche segment of a niche hobby, and my experience shows that introducing new people to gaming is likely to be more successful than trying to convert existing role players into the style of games I like.

Efter att ha läst en hel del trådar här på sidan och speciellt efter ha hittat ovanstående citat av Wilper när jag läste hans trevliga blogg så har frågan återigen väckts hos mig.

Är det så att man som rollspelare är väldigt nischad och helst eller bara spelar en viss sorts spel? Detta så till den grad att det verkar vara ett dömt misslyckande att försöka ”omvända” någon. Och om det nu är så. Varför är det så?

Enlighten me please!

/Cissi, som inte fattat att hon måste nischa sig för att vara en riktig rollspelare...

Nej.

Det är som med alla grejer. Om man kan lägga fram vettiga anledningar för att spelet är bra, så kan man få folk att spela det. Men om personerna är fullt nöjda med det de har, varför ska de byta?

Det är mitt huvudsakliga svar.

Sen så finns det säkert en del förutfattade meningar som bidrar också.

Personligen vore min främsta anledning att inte byta spel, att jag måste läsa in mig på ett nytt system/värld och sedan antagligen inte vilja spela det för att jag inte gillade det ändå.

Min främsta anledning för att byta spel vore att nån jag kände spelade spelet och hade gott att säga om det spelet.

Så förutfattade meningar och då alldeles säkert ens vänners åsikter om ett spel spelar in. Jag undrar då, måste jag läsa in mig på hela det nya systemet/världen/reglerna in i minsta detalj eller kan jag spela i alla fall?

Och, hur stor inverkan har ovanstående för att man ska tycka ett spel är bra. Kan man spela ett spel och gilla det fast man inte riktigt begriper reglerna eller inte gillar skadesystemet?

 

[Sodivra]

Så, du menar att det har gått politiska och moraliska troll i rollspelshobbyn?! Och att det är detta som delar lägren idag?

Jag menar att det alltid funnits lägerbildning i rollspelshobbyn, (poäng krank) men nu finns det en större mångfald i hobbyn och därmed större skillnad mellan lägren.

Det är något som jag tror river upp mer känslor nu än vad tidigare lägerbildning gjort (poäng God45), men som i långa loppet kommer leda till ökad tolerans och utveckling.

(Jag ser att du la in en smiley, men jag fattade inte riktigt skämtet, så jag svarade straight )

Jag tror, som God45 poängterar, att skillnaden mellan Story Now och OSR också har ett gäng andra kulturella dimensioner, vilka inte bygger så mycket på spelstilen i sig som på vilka övriga konnotationer de element som ingår i spelsubkulturen har. Story Now, med sina anspråk på att säga något relevant om det mänskliga tillståndet, drar till sig folk som tycker att rollspel är konst, och att det som uttrycks konstnärligt är Stort och Viktigt. OSR-stilen drar till sig folk med mer av en laissez-faire-attityd till vad som uttrycks i spel. Sedan har vi en hel jävla hög med olika förväntningar på hur attityder till konst hänger ihop med olika politiska åskådningar, vissa av dem hyfsat logiska, andra rena tillfälligheter, som i slutändan mynnar ut i en kulturskillnad som går långt bortom vilka spel man gillar.

Ja, jag är med er.

Kan också känna viss ödmjukhet inför Hunks längre historia, så jag vill inte heller beskriva den nuvarande identitetsklyftan som helt unik jämfört med tidigare sådana.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, jag är med er.

Kan också känna viss ödmjukhet inför Hunks längre historia, så jag vill inte heller beskriva den nuvarande identitetsklyftan som helt unik jämfört med tidigare sådana.

Följdfrågan blir då i vilken mån det är möjligt och/eller önskvärt att överbrygga denna klyfta. Båda inriktningarna slår mig som hyfsat "vuxna" spelstilar (rent åldersmässigt, alltså -- en angelägenhet mer för trettioåringar än gymnasieungdomar), så folk kanske är mer set in their ways? Jag vet inte, själv spelar jag ju båda och har ungefär lika svårt för vissa portalgestalter inom båda.

 

[RasmusL]

Kan man spela ett spel och gilla det fast man inte riktigt begriper reglerna eller inte gillar skadesystemet?

Ja, det går ju givetvis, men risken är att du inte kommer till spelbordet av samma anledning som de som kan reglerna och gillar skadesystemet och då kan det bli problem.
För att rollspel ska vara bra för mig i längden gäller det att jag hittar människor som spelar för att få ut samma saker som jag. Det behöver inte vara samma sak i varje spel eller konstellation av människor men det underlättar för mig mycket om jag har koll på vilken typ av upplevelse jag ska få/ge vid ett givet tillfälle. Där ser jag ännu en splittring, "Varför spelar vi rollspel?", och jag tror att det är starkt sammankopplat med olika preferenser rörande spel. Om jag sedan inte är öppen för att det finns andra anledningar att spela rollspel än den just mina egna så ligger det nära att idiotförklara andra för sina val av spel, "Va!? Fjollor! Det finns ju ingen utmaning, det finns ju inget tävlingsmoment! Det är ju bara slump! Jag kan inte på något sätt med min skicklighet och påhittighet påverka utfallet! HUR KAN NI SPELA THE CAT OF EXCELLENCE!?!?!?" (notera dock att jag är en stor tCoE fan!).

 

[Arfert]

Den andra rörelsen som skapas som en reaktion på forge rörelsen är Old School Renässansen som romantiserar de äldre typerna av rollspel innan Indie människorna kom och förstörde allting.

Nej, nej nej, det där är en missuppfattning. OSR var en reaktion på feta över-regelstyrda spel med tusen sidor och en massa böcker. Som D&D tre och fyra som tydligast exempel. Spel med rör mycket regler och "har du inte rätt Feat så kan du inte det"-attityd. Indiespelen var inte nåt man brydde sig så mycket om, de var en för liten del av hobbyn. Och de var för svårspelade på sitt sätt för många. Det var inte det man var ute efter.

Skulle OSG vart en svensk företeelse hade den varit en reaktion på Eon och DoD T. Som jämförelse.

 

[Bassejr]

Jag är öppensinnig och provar gärna på nya spelstilar. Jag vet inte om det gör mig unik, men en sak som jag Vet att jag delar med resten av mänskligheten är att jag är dömd till att tycka om vissa spel, stilar, och genrer mer än andra. Jag tror fortfarande att det är viktigt för det sociala i spelgruppen (och på forumet) att våga prova nya saker, vara öppen för "Tänk OM jag tycker om det här".

Han i citatet i startinlägget har helt klart rätt i att man inte kan tvinga någon att tycka om någonting, det är inte så världen eller människan fungerar. Men om någon blåvägrar pröva någonting nytt säger jag att den personen inte är värd att spela med i spel den tycker om heller, för det tyder på en så löjligt insnöad och barnslig attityd att personen i fråga antagligen också är en skitstövel.

Jag kommer aldrig bli Förälskad i "Fiasco", men av ren respekt för mina vänner, och för att jag tycker om deras sälskap Vad vi än sysslarr med, kan jag acceptera att spela "Fiasco" med dem, trots att jag själv skulle ha valt BRP eller "Fantasy!".

OBS! Disclaimer

Spoiler

Jag har köpt "Fiasco" som zip från DrivethruRPG efter att de blandat ihop böckerna jag beställde och gav mig en $10 raincheck hos dem, och jag har faktiskt inte prövat spelet än, men jag läser igenom det och det ser intressant ut, Jag använde det bara som exempel för diskussionen.

 

[RasmusL]

Jag tror fortfarande att det är viktigt för det sociala i spelgruppen (och på forumet) att våga prova nya saker, vara öppen för "Tänk OM jag tycker om det här".

Ja!

Och när man spelar något som känns lite far out jämfört med van man är van vid kan jag rekommendera mantrat "det här är inte ett rollspel, det här är något helt nytt" för att så lite som möjligt färga upplevelsen med sina förutfattade meningar kring vad ett rollspel är och bör vara.

 

[Lupus Maximus]

Jag är öppensinnig och provar gärna på nya spelstilar. Jag vet inte om det gör mig unik, men en sak som jag Vet att jag delar med resten av mänskligheten är att jag är dömd till att tycka om vissa spel, stilar, och genrer mer än andra. Jag tror fortfarande att det är viktigt för det sociala i spelgruppen (och på forumet) att våga prova nya saker, vara öppen för "Tänk OM jag tycker om det här".

Han i citatet i startinlägget har helt klart rätt i att man inte kan tvinga någon att tycka om någonting, det är inte så världen eller människan fungerar. Men om någon blåvägrar pröva någonting nytt säger jag att den personen inte är värd att spela med i spel den tycker om heller, för det tyder på en så löjligt insnöad och barnslig attityd att personen i fråga antagligen också är en skitstövel.

Jag kan ofta blåvägra att prova något. Vill de andra i en spelgrupp prova något annat, som jag inte är intresserad av att testa, så skippar jag helt enkelt att spela med dem den gången.

Jag testar nytt om och när jag är intresserad av att testa något. Det handlar inte om att våga, utan vad jag väljer att spendera min tid på.

Det kan vara så att jag inte är intresserade av att spela spelet med just denna grupp också, för att det går att spela på flera olika sätt, och de är ute efter ett annat sätt än vad jag är intresserad av. Så jag kanske kan tänka mig spela det med en annan grupp.

Har också hänt att jag valt att bara titta på. Lättare för mig att analysera spelmekaniken och dynamiken som utomstående betraktare.

Så själv skulle jag inte ha något problem med att spela med någon som aldrig skulle kunna tänkta sig prova något nytt. Under förutsättning att det den personen är intresserad av råkar vara något jag är intresserad av. Sedan får jag hitta andra personer att spela annat med.

 

[Bassejr]

Jag är öppensinnig och provar gärna på nya spelstilar. Jag vet inte om det gör mig unik, men en sak som jag Vet att jag delar med resten av mänskligheten är att jag är dömd till att tycka om vissa spel, stilar, och genrer mer än andra. Jag tror fortfarande att det är viktigt för det sociala i spelgruppen (och på forumet) att våga prova nya saker, vara öppen för "Tänk OM jag tycker om det här".

Han i citatet i startinlägget har helt klart rätt i att man inte kan tvinga någon att tycka om någonting, det är inte så världen eller människan fungerar. Men om någon blåvägrar pröva någonting nytt säger jag att den personen inte är värd att spela med i spel den tycker om heller, för det tyder på en så löjligt insnöad och barnslig attityd att personen i fråga antagligen också är en skitstövel.

Jag kan ofta blåvägra att prova något. Vill de andra i en spelgrupp prova något annat, som jag inte är intresserad av att testa, så skippar jag helt enkelt att spela med dem den gången.

Jag testar nytt om och när jag är intresserad av att testa något. Det handlar inte om att våga, utan vad jag väljer att spendera min tid på.

Det kan vara så att jag inte är intresserade av att spela spelet med just denna grupp också, för att det går att spela på flera olika sätt, och de är ute efter ett annat sätt än vad jag är intresserad av. Så jag kanske kan tänka mig spela det med en annan grupp.

Har också hänt att jag valt att bara titta på. Lättare för mig att analysera spelmekaniken och dynamiken som utomstående betraktare.

Så själv skulle jag inte ha något problem med att spela med någon som aldrig skulle kunna tänkta sig prova något nytt. Under förutsättning att det den personen är intresserad av råkar vara något jag är intresserad av. Sedan får jag hitta andra personer att spela annat med.

Jag menade inte att alla som är ointresserade av ett enda spel är dåliga människor. Inte heller att välja ett spel över ett annat, som du beskriver, att välja vad man vill göra med sin tid, ingick i vad jag menade med Blåvägra. Och om du går med på att titta på när folk spelar för att analysera spelet är det raka motsatsen på att blåvägra, eftersom du går med på att delta, om än passivt, i spelmötet.
Det jag menade med att Blåvägra är människor som, till exempel, Älskar Drakar och Demoner 6, och därför inte kan spela någonting annat än Drakar och Demoner 6, av den enkla anledningen att det inte är Drakar och Demoner 6, och ovanpå det häldre skulle välja att sitta ensam ute i snön och gny än att ens pröva på, eller titta på, eller höra talas om, någonting som inte är Drakar och Demoner 6.

Som du beskriver dig själv räknar jag nog heldre in din atityd bland de andra, som är helt eller delvis öppensinniga om nya spel och speltyper, trots att de, precis som alla människor, har saker de tycker om mer än andra saker.

 

[Lupus Maximus]

Det jag menade med att Blåvägra är människor som, till exempel, Älskar Drakar och Demoner 6, och därför inte kan spela någonting annat än Drakar och Demoner 6, av den enkla anledningen att det inte är Drakar och Demoner 6, och ovanpå det häldre skulle välja att sitta ensam ute i snön och gny än att ens pröva på, eller titta på, eller höra talas om, någonting som inte är Drakar och Demoner 6.

Jag kände mig inte träffad.

Det blev snarare en väldigt lång start innan min slutpoäng Att jag inte skulle ha något emot att spela med den spelaren om personen kan uppföra sig som folk, och jag vi råkar vara kompatibla då det gäller kampanj och spelstil.

Sedan faller den spelaren/spelledaren bort när något annat skall spelas. Men det är den personens val

 

[Recca]

Så förutfattade meningar och då alldeles säkert ens vänners åsikter om ett spel spelar in. Jag undrar då, måste jag läsa in mig på hela det nya systemet/världen/reglerna in i minsta detalj eller kan jag spela i alla fall?

Jag antar att du ställer en följdfråga på det här:

Personligen vore min främsta anledning att inte byta spel, att jag måste läsa in mig på ett nytt system/värld och sedan antagligen inte vilja spela det för att jag inte gillade det ändå.

Så för att klargöra vad jag menar. De flesta system och världar kommer antagligen inte få mig att explodera i multipla orgasmer av spänning. Jag lyssnar jättemycket på vad andra har att säga, positivt och negativt om spelet innan jag skulle få för mig att köpa en 200-sidig bok fylld av påhittad fakta. Jag har aldrig gillat faktaböcker och i min åsikt är rollspelsböcker i regel 200-sidiga fakta-böcker där informationen inte ens är applicerbar på verkligheten. Det är ju därför konvent är så himla bra, jag behöver ingen förkunskap, jag behöver inte läsa in mig på nåt. Jag behöver bara köpa spelledarens vision. Nomnomnom.

Du undrar om jag/du måste läsa in dig på hela världen/systemet för att spela det? Jag tycker det är en konstig fråga. Det beror naturligtvis på världen/systemet men i regel bör man läsa hela grundboken innan man ger sig i kast med spelet. Edit: Och jag utgår ifrån mig själv som spelledare här. Naturligtvis läser jag inte böckerna om jag inte är SL, det är ju nästan fusk ändå.

Och, hur stor inverkan har ovanstående för att man ska tycka ett spel är bra. Kan man spela ett spel och gilla det fast man inte riktigt begriper reglerna eller inte gillar skadesystemet?

Som Spelledare måste jag kunna spelet. Det går inte att spela det annars. Men du talar utifrån spelarsynvinkel, förstår jag. Naturligtvis behöver du inte kunna systemet då. Personligen behöver jag kunna "köpa" spelsystemet (alltså "tro" på det) för jag är intresserad av spelmekanik. Det kanske inte gäller dig och jag kan inte svara på den frågan åt dig.

 

[Cissi]

Så förutfattade meningar och då alldeles säkert ens vänners åsikter om ett spel spelar in. Jag undrar då, måste jag läsa in mig på hela det nya systemet/världen/reglerna in i minsta detalj eller kan jag spela i alla fall?

Jag antar att du ställer en följdfråga på det här:

Personligen vore min främsta anledning att inte byta spel, att jag måste läsa in mig på ett nytt system/värld och sedan antagligen inte vilja spela det för att jag inte gillade det ändå.

Så för att klargöra vad jag menar. De flesta system och världar kommer antagligen inte få mig att explodera i multipla orgasmer av spänning. Jag lyssnar jättemycket på vad andra har att säga, positivt och negativt om spelet innan jag skulle få för mig att köpa en 200-sidig bok fylld av påhittad fakta. Jag har aldrig gillat faktaböcker och i min åsikt är rollspelsböcker i regel 200-sidiga fakta-böcker där informationen inte ens är applicerbar på verkligheten. Det är ju därför konvent är så himla bra, jag behöver ingen förkunskap, jag behöver inte läsa in mig på nåt. Jag behöver bara köpa spelledarens vision. Nomnomnom.

Du undrar om jag/du måste läsa in dig på hela världen/systemet för att spela det? Jag tycker det är en konstig fråga. Det beror naturligtvis på världen/systemet men i regel bör man läsa hela grundboken innan man ger sig i kast med spelet. Edit: Och jag utgår ifrån mig själv som spelledare här. Naturligtvis läser jag inte böckerna om jag inte är SL, det är ju nästan fusk ändå.

Och, hur stor inverkan har ovanstående för att man ska tycka ett spel är bra. Kan man spela ett spel och gilla det fast man inte riktigt begriper reglerna eller inte gillar skadesystemet?

Som Spelledare måste jag kunna spelet. Det går inte att spela det annars. Men du talar utifrån spelarsynvinkel, förstår jag. Naturligtvis behöver du inte kunna systemet då. Personligen behöver jag kunna "köpa" spelsystemet (alltså "tro" på det) för jag är intresserad av spelmekanik. Det kanske inte gäller dig och jag kan inte svara på den frågan åt dig.

Jag tänkte nog på frågan mer i "jag" som i "man". Tycker gemene rollspelare att man måste läsa in sig på systemen man spelar för att kunna bidra med något eller kunna tillgodogöra sig spelsituationen?

Jag är själv relativt ointresserad av regelsystem och har inte läst en regelbok från pärm till präm någonsin. Learning by doing är mitt motto. det innebär att jag tar lite längre tid på mig att lära mig ett system än en spelare som läst boken innan spel, och det innebär att jag struntar i matematiken och gärna låter någon anna göra matten åt mig tills jag kan det i huvudet. AH, en så bökig spelare!

Det jag vill gräva lite i här är olika läger av olika nördiga djup. Dvs, de som läser allt, allt, allt och de som inte läser särskilt mycket alls.
Vad finns det för slitningar här emellan?

 

[Niklas73]

Så här Cissi. Det handlar inte om att folk nishar sig i rollspel även fall det ibland är övertydligt här och den frågan kan vi lämna där hän. Det handlar om att folk i gemen är extremt obenägna att ändra åsikt. De håller fast vid den tills döddagar för att erkänna att man har fel eller att ändra sig är en prestigeförlust och ett tapp av egot så det åker i golvet med en skräll som liknar Big band. Tror de. De enda som kan få dem att ändra åsikt är ledare och mentorer. Ibland kan dessa ledare och mentorer säga att det är gott och chickt att äta bajs bara det kommer från New York och då tycker vederbörande det också.

Det här ser du dagligen. Själv tillhör jag den lilla skaran av människor som inte har problem med att ändra mig om jag får bättre argument än vad jag själv har.

Ska vi ta det här till rollspel så är varken Han eller Nässe en mentor för mig även om de har stor erfarenhet av rollspel (Rising var den jag såg upp till men han var också en av de få som kunde ändra sigb trots gedigna kunskaper så därför gjorde iaf jag det) men båda två fick mig att skriva om min mekaniken rejält för att jag insåg att de _hade rätt_.

Du känner också igen en person som är förändringsbenägen på att hon ofta ger komplimanger till folk. Det här är sympatiska människor med mycket gott självförtroende som vågar blotta sig själva.Var rädd om dem! Det handlar inte om att nischa sig i rollspel, det handlar om att prestige. I alla fall väldigt ofta.

Sen vad det gäller nischningar i rollspel så är det så klart så att en del gillar vissa typer av spel och ser ingen anledning att byta men det är nog den minsta anledningen tror jag.

 

[krank]

Det här ser du dagligen. Själv tillhör jag den lilla skaran av människor som inte har problem med att ändra mig om jag får bättre argument än vad jag själv har.

Grejen är väl att precis så uppfattar de flesta människor sig själva också... =)