Björn Wärmedal
Björning Wheel
Den största anledningen till att jag hållit mig borta från DnD och dess varianter har alltid varit just levels och vad det innebär att levla. För mig känns det fel att rollpersoner blir mäktigare och mäktigare på ett sånt sätt att de horder av orcher som en gång var livsfarliga efter ett tag bara är ett tidsfördriv.
Jag inser att jag förenklar nu, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag förstår också tanken med progressionen och kraftnivåerna som uppnås; man spelar legendariska hjältar, inte vanliga svensson.
Mitt problem med det är jag upplever att spelvärlden tar slut. När man till slut kommer upp på en kraftnivå av halvgudar finns det helt enkelt inget kvar att göra än att rädda världen. Igen och igen. Vid det laget har det för mig slutat vara fantasy och blivit Marvel dark ages, ungefär (vilket iofs skulle kunna vara ett häftigt spel, men det är inte det spelet jag är ute efter).
Har jag en förvriden syn på det här? Mina mångtaliga år som Eon-spelare kanske helt enkelt har förstört mig. Hur fungerar det i era spelgrupper och kampanjer?
Jag inser att jag förenklar nu, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag förstår också tanken med progressionen och kraftnivåerna som uppnås; man spelar legendariska hjältar, inte vanliga svensson.
Mitt problem med det är jag upplever att spelvärlden tar slut. När man till slut kommer upp på en kraftnivå av halvgudar finns det helt enkelt inget kvar att göra än att rädda världen. Igen och igen. Vid det laget har det för mig slutat vara fantasy och blivit Marvel dark ages, ungefär (vilket iofs skulle kunna vara ett häftigt spel, men det är inte det spelet jag är ute efter).
Har jag en förvriden syn på det här? Mina mångtaliga år som Eon-spelare kanske helt enkelt har förstört mig. Hur fungerar det i era spelgrupper och kampanjer?