Nekromanti Hör levels och superepiska kampanjer ihop?

[Björn Wärmedal]

Den största anledningen till att jag hållit mig borta från DnD och dess varianter har alltid varit just levels och vad det innebär att levla. För mig känns det fel att rollpersoner blir mäktigare och mäktigare på ett sånt sätt att de horder av orcher som en gång var livsfarliga efter ett tag bara är ett tidsfördriv.

Jag inser att jag förenklar nu, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag förstår också tanken med progressionen och kraftnivåerna som uppnås; man spelar legendariska hjältar, inte vanliga svensson.

Mitt problem med det är jag upplever att spelvärlden tar slut. När man till slut kommer upp på en kraftnivå av halvgudar finns det helt enkelt inget kvar att göra än att rädda världen. Igen och igen. Vid det laget har det för mig slutat vara fantasy och blivit Marvel dark ages, ungefär (vilket iofs skulle kunna vara ett häftigt spel, men det är inte det spelet jag är ute efter).

Har jag en förvriden syn på det här? Mina mångtaliga år som Eon-spelare kanske helt enkelt har förstört mig. Hur fungerar det i era spelgrupper och kampanjer?

 

[Necross]

Pjo, det är väl ungefär så det är. Har iaf aldrig fortsatt spela efter typ lvl 18. Man vill ju börja om istället, även om t ex spel där man styr riken och har politiska intriger vore läckert (a la Kingmaker eller Birthright). Men vetefan om jag inte skulle spela med ett annat spelsystem då ändå. D&D är ju liksom gjort för grottröj, hur man än vrider och vänder på det.

Det där med orcherna är förresten lite kul. Senast när vi spelade (lvl 12 nu) var motståndet supertuffa barbarorcher (8+ HD). Då var gruppen lite förvånad

Sedan tror jag också konceptet "minions" ändrar det där lite. Infördes i 4E, men kan tillämpas överallt tycker jag. Bassar som faller i drivor, men som liksom ändå är i vägen. Känns episkt.

 

[Vitulv]

Den största anledningen till att jag hållit mig borta från DnD och dess varianter har alltid varit just levels och vad det innebär att levla. För mig känns det fel att rollpersoner blir mäktigare och mäktigare på ett sånt sätt att de horder av orcher som en gång var livsfarliga efter ett tag bara är ett tidsfördriv.

Jag inser att jag förenklar nu, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag förstår också tanken med progressionen och kraftnivåerna som uppnås; man spelar legendariska hjältar, inte vanliga svensson.

Mitt problem med det är jag upplever att spelvärlden tar slut. När man till slut kommer upp på en kraftnivå av halvgudar finns det helt enkelt inget kvar att göra än att rädda världen. Igen och igen. Vid det laget har det för mig slutat vara fantasy och blivit Marvel dark ages, ungefär (vilket iofs skulle kunna vara ett häftigt spel, men det är inte det spelet jag är ute efter).

Har jag en förvriden syn på det här? Mina mångtaliga år som Eon-spelare kanske helt enkelt har förstört mig. Hur fungerar det i era spelgrupper och kampanjer?

Du har faktiskt rätt i ditt antagande, alltså att spelvärlden "tar slut". Faktum är att på högre nivåer så antas rollpersonerna börja lägga sig i gudarnas affärer, resa till andra plan och ge sig ned i helvetet för att slåss med demoner och djävlar. Det ligger i D&D:s narrativ.

Men det ska också sägas att det här inte är något som alla spelgrupper hamnar i. Jag spelledde en PF-kampanj i två år, och ingen av rollpersonerna lyckades under den tiden stiga till nivå 20. För de allra flesta spelgrupper tror jag att kampanjerna sällan leder så långt. I vår kampanj nådde rollpersonerna level 15 eller 16, och då finns det gott om faror kvar i Golarion (Pathfinders kampanjvärld).

Nu upplever jag det inte som att ditt problem med levels är att de är "orealistiska", men för säkerhets skull vill jag ändå påpeka att de är en narrativ och spelmekanisk konstruktion - inte en simulationistisk. Levels är inte, och ska inte vara, en efterhärmning av verkligheten utan existerar av helt andra anledningar.

I vilket fall så tror jag inte att levels är något för dig, eftersom du i första stycket skriver att du inte gillar att rollpersonerna med lätthet tar sig an horder av låglevelmonster. Dock ska det väl sägas att jag ändå tycker att den funktionen stöder narrativet. Min uppfattning är nämligen att en hord av orcer* leds av en större och starkare orch. Boromir slaktade uruk-hai på löpande band tills dess att Lurtz dök upp, liksom. Så tänker i varje fall jag.




* eller människor, eller kobolder, eller goblins, etc.

 

[DanielSchenström]

Njae är mitt svar.

Levels som de är i många spel innebär en viss ökning av allt som rollpersonen kan göra och utstå men det finns så många variabler att det blir svårt att diskutera.

Men om man tar levels som de är i D&D (original och advanced) så ökar ens möjligheter en hel del, det blir en stegring. Samtidigt tenderar motståndet att också öka så egentligen går man plus minus noll. På en hög nivå är orcher inget att bry sig om, för man är som Legolas och andra huvudpersoner i en bok och film. Man ränner runt och är överlägsen tills en ringvålnad eller ledare får syn på en, då är det mer jämlikt.

Orcherna kanske inte heller är nåt för ens RP alls. Medan andra hjältar och vanligt folk tampas med orcher kanske man är djupt inne i ondskans land och slåss mot landets elit.

Spelvärldens slut. Tja, om man spelar samma spel hela tiden kan man nog spela slut på den. Gygax räknade ut att om man spelar mellan 50-75 spelmöten om året skulle det ta ca 5 år till level 10, och sen kanske 5år för 2-3 grader till så då skulle det ta tid att nå till den där nivån.
Och tja halvgudar... I originalversionen, 4:e utgåvan så kunde man spela från level 1 till gud och ha gudomliga äventyr.

Men se det såhär: I stigande ordning, om man hela tiden ska stegra insatsen så börjar man med att rädda nån/några personer från mundana besvär, sen kanske man räddar en hel släkt, en liten by, ett kvarter, sen hela städer, hela landskap, hela länder, hela kontinenter, hela världsdelar, hela världar, hela solsystem, hela andra dimensioner, hela universum, hela multiversum, hela världsalltet.
Det går att dra ut det en hel del, och efter att ha spelat ett spel en gång i veckan i 20-30 år, då kanske man är redo att testa en ny värld, en ny RP.
Jag ser det inte heller som ett måste att stegra insatsen materiellt, det är mycket viktigare att den emotionella insatsen finns där.

Sen så finns det ett par lätta fixar som gör att man inte behöver eskalera motståndet om man inte vill och hålla allt på en mer verklig nivå men ändå låta rp utföra stordåd. Den enklaste är att RP får sin CON i Hit Points från början och aldrig får höja.

Jag vet att många har favoritlevels och bara kör kampanjer som rör sig i dem.

I min spelgrupp har jag bara haft en kampanj som nått 20:e graden (D&D3-3.5) och de kändes inte som i närheten av att vara halvgudar just pga eskalerande motstånd. Inte räddade de världen heller, men sig själva. I AD&D och OD&D så tror jag 14:e är den högsta leveln en RP har och dennes grupp är i stadiet att de hjälper till i stora krig, men deras roller blir att kontra de som är mäktiga på andra sidan. Med stor makt kommer också att man blir en måltavla för de som ser en som hinder och de har åtminstone 2 demonlorder som vet vilka de är.

 

[God45]

Om man bara fortsätter att gå till grottor och på quests och grejer så är höga levlar skittråkiga. Vad du vill göra är att se på de äldre D&D varianterna där man runt level 10 bygde en borg och började styra ett rike. Vad man hanterar där bör vara diplomti, krig och så vidare. Inte att gå in i dugenons. Att anställa äventyrare att gå in i Dungeons sysslar man däremot med om man vill.

Vill du ha ett bra exempel på hur man gör detta lyssna på RPPR:s New World actual play: http://slangdesign.com/rppr/the-new-world-free-4e-dd-campaign-setting/

Där börjar gruppen med att utforska dungeons för att sedan gå över till att arbeta med politiken i staden för att sedan bygga sin egen stad, styra den och hantera yttre hot från omgivningen till att skapa ett rike till att till sist hantera gudomliga problem.

Inte för att du behöver höga levlar för det här. I en av mina mest framgångsrika kampanjer hade spelarna ett mindre grevskap vid level 3. De ledde sin arme (20 killar med de bästa kortsvärd man kan stjäla), byggde sin egen dungeon (armborst i skrev höjd kopplade till snubbeltrådar är bra fällor), trollkarlen hade ett mystiskt torn (inte alls en gammal silo) och de hade diplomatiska relationer med den lokala druid cirklen som de inte vågade slåss med (3 tjejer mellan 14-17).

Sedan bygger man därifrån. Vid level 7 var det en hel stad med 20.000 invånare, vid level 10 förde de krig mot det orkiska riket och när vi slutade kampanjen runt level 12 försökte en av spelarna bli en gud och de andra stoppa henne.

 

[Eksem]

Det är en viss skillnad på olika DnD-versioner, dels i vad end game går ut på; dels hur lång tid det tar att nå dit. Med det sagt har jag spelat olika DnD-versioner i typ 10 år och har nog aldrig skrapat ihop mer än 8 levels i en kampanj. Det tar helt enkelt väldigt lång tid, och spelgrupper faller isär och det bildas nya, och pågående kampanjer blir färdiga och ersätts av nya.

Så strukturen i DnD är att man på ett eller annat sätt blir en väldigt storslagen figur (en Herkulesliknande halvgud, en kung över ett rike, en gud eller något annat väldigt large), vilket för vissa spelare säkert kan innebära att man är "färdig" (back in the day hade många spelare pensionerade rollpersoner som de bara tog fram nån gång om året) eller också att den nivån av fantastik helt enkelt inte är tilltalande.

Men den strukturen tar också mycket lång tid (återigen, beroende på version av spelet). Vi har spelat 11 spelmöten i Barrowmaze, och jag har förstås inte varit med på alla och min första rollperson dog, men jag är ÄNTLIGEN level 2 och en hygglig bit på väg till level 3. Än så länge har jag 4 hit points och AC12, jag dör i princip om någon trillar in i mig. Att ens nå level 6 (där vi kan börja prata om att vara riktigt exceptionell, och lämna de nivåer där typ Eon-rollisar befinner sig) skulle väl ta resten av året i den här takten i bästa fall. Att ta sig till halvgudsstatus är säkerligen ett år till.

 

[Recca]

Vet inte vad folk skrivit men jag har kört Drakar och demoner super-episkt. Har försökt lite med WoD däremot och det funkade mindre bra.

Grejen är att levels ökar ju hitpoints och det är bra om man kör epic games ju. Och på så vis funkar det ju bra ihop. Men det finns bra andra system som oxo funkar till epic games. Hjältepoängen i DoD är ju ett sånt exempel.

 

[anth]

Förutom DnD så har jag hunnit med att spela flera andra rollspel.
Ett par av dessa har varit RuneQuest och GURPS. I de spelen finns inga levels, men man blir bättre - och blir man tillräckligt bra är det inget som helst problem att vada genom horder av orcher.
Jag har även spelat Vampire en gång - och även om det inte är fantasy skulle min vampyr utan något som helst problem kunna vada genom horder av orcher den med. Samma sak med Mage och Werewolf (även om jag inte spelat dessa).

Om du nu tycker att det är episkt tråkigt att vada genom horder av orcher - betyder det att du inte tycker om RuneQuest, GURPS eller Storyteller heller?

Samma sak med bok-trilogin om härskarringen:
- I början är hoberna så fega att de knappt vågar lämna Fylke.
- När de kommer hem igen rensar de Fylke ungefär som man schasar ut katten.

Jag kan fortsätta med exempel:
- Jämför Harry Potter i första boken med Harry Potter i sjunde.
- Jämför Luke Skywalker i filmen Stjärnornas krig med filmen Jedins återkomst.
o.s.v.

Vad jag ville visa var mest att:
Ja - levels hör ihop med episka sagor: man börjar som småtjuven Conan som lever i rännstenen för att sluta som Kung Conan av Aquilonien, en legend i hela världen.
Nej - episka sagor kräver definitivt inte levels.

Kort sagt: levels är bara ett sätt av många att mäta episkhet på - och de flesta fantasy-berättelser är episka på det ena eller andra sättet.

***

Sedan är det väldigt stor skillnad på olika DnD-versioner. Man kan alltså byta nivån av episkhet genom att byta DnD-version.
Men normalt tar det antagligen flera års spelande för att komma upp till episka nivåer - hur länge har du haft samma Eon-gubbe?

Om jag var du skulle jag även titta på speltesten av DnD Next - där försöker man göra så att Orcher fortsätter att vara farliga även vid högre levels.

 

[Bassejr]

Om karaktärerna i en superepisk kampanj har en hög startlevel är det väl lättare att copy-paste någon episk drake eller demon till kampanjen. Och det fins ju riktlinjer för hur hög svårighets man ska sätta på handlingsslagen. Personligen går jag efter ett table jag hittade i DnD 3.5 Dungeonmasters guide (tror jag, det om "Track ten giants across a muddy field"). Om man följer de riktlinjerna, och inte använder allt för mycket divine intervention för att rädda karaktärerna, blir det ju mer episkt ju högre level karaktärerna är.

Tar man BRP som exempel, där det hela med lyckade/misslyckade handlingar går på mer automatik, blir det ju så att ju mer poäng man har i en skill desto oftare lyckas man, och ju oftare man lyckas, desto mer episkt blir det. Då måste man ju ha en högre "Power level" på karaktärerna för att det ska kännas mer episkt.

Mitt svar på den originella frågan i trådens titel: Både Ja och Nej. Det beror på hur man spelleder. Men det blir, enligt min erfarenhet, antingen mer episkt eller mer flummigt (eller både och) av sig självt om man spelar med högre levlade karaktärer. Sen kan man ju tolka levels olika. Om du anser att en karaktär i lv 1 är en "Mindre" demi-god, eller om du anser att den är en vanlig svenson, är ju upp till dig och din spelgrupp.