Nekromanti [Höstdimma] Första gången.

[wilper]

Kanske hamnat i fel forum, bara att flytta till Höstdimma-forumet om det skulle vara så.

Idag samlades DeBracy, Archin (ickeforumit) och F (ickeforumit) hos mig för att spela, nått.

DeBracy är Höstdimmaveteran, och har spellett spelet en massa på SnöKon.

Archin är rätt ny i gamet och har spelat rollspel i nått år nu och har mest spelat Höstdimma tidigare.

F är ny rollspelare och senaste tillskottet till spelgruppen.

Och själv, tja, jag har skrivit Höstdimma och spellett det massor.

Först dividerade vi om vad som skulle spelas, men sen så sa Archin att han kunde tänka sig att spelleda Höstdimma.

Det blev första gången han spelledde.

Och det blev första gången jag faktiskt spelade spelet, jag har bara sett spelet från andra sidan av spelledarskärmen tidigare.

Vi fick direktiv om att göra några sjöbusar, och vi fick 21 poäng var, en nivå som motsvarar rollpersoner som är hjältar i tv-serier ungefär.

F gjorde en ung sjörövardam vid namn Lotus, med mästarfärdighet i Rörelse och Närstrid. Hon skaffade sig dessutom klättersporrar så hon kunde klättra obehindrat på de flesta underlag.

DeBracy gjorde en kanonjär vid namn Tivan, med mästarfärdighet i Avståndsvapen och Vapensmide. Han hade dessutom en gnutta Sever-blod i sig och tog en artefakt, ett mörkersikte som han kunde sätta på sin dubbelpipiga nedmonteringsbara musköt.

Själv gjorde jag en timmerman vid namn Ivochev med mästarfärdighet i Närstrid och Mekanik. Han var medlem i ett hemligt brödraskap av teknikivrande kättare och tog som vapen en huggare kombinerad med pistol och en ring med brödraskapets symbol.

Äventyret utspelade sig på en av Sever-öarna i norr, ett område som tacksamt nog har varit relativt outforskat i det "officiella" materialet, så Archin tog sig rätt fria händer. Det blev ett klassiskt matine-actionäventyr, komplett med nattliga överfall av gycklare, strider med en påse stenkulor som tillhygge, häftig ny teknologi, skurkaktiga officerare, ett inbrott i ett fort mitt i natten för att befria en fånge, hemliga sällskap och naturligtvis trekantiga hattar.

Det var som sagt första gången jag spelade, och jag såg till att köpa rejält med Öde för att kunna ta ut svängarna, dessutom ansträngde jag mig flitigt. Det hela var enormt roligt, jag satt nästan och studsade i stolen då det var som mest spännande, något som inte har hänt på år och dar.

Jag gjorde några observationer:

1. Öde är jättekul, jag har haft kul som spelledare när spelarna har hoppat in i äventyret och lagt sin touch på handlingen. Men att faktiskt själv få utropa "Men som genom en ödets nyck!" och räta ut något eller göra ett coolt stunt var ännu roligare.

2. Att ha möjlighet att säga "Jag anstränger mig!" när man skall göra något viktigt ger faktiskt en känsla av nyans och kontroll i regelsystemet som jag inte har tänkt på så mycket innan.

3. Nya spelledare måste inte vara dåliga spelledare. Äventyret hängde ihop bra, trots att han var tvungen att improvisera en massa när det som han planerat som en kort introduktion till själva äventyret växte ut och blev ett helt spelmöte. Det riktiga äventyret ligger kvar och väntar till nästa gång vi kan sammanstråla.

4. Jag måste koncentrera mig för att inte hoppa in och börja spelleda hux flux när det ligger Höstdimma på bordet. Det var några gånger jag kom på mig själv med att ha utropat vad resultatet blev av någon av mina medspelares tärningsslag. Något ofint, men Archin hade inte tagit illa upp i alla fall.

5. Höstdimma rockar, fler borde spela Höstdimma.

 

[Deodanders]

Det låter som ni hade riktigt roligt, Wilper. Kul att du fick chansen att spela ditt eget spel också.

Jag reagerade på det här:

Äventyret hängde ihop bra, trots att han var tvungen att improvisera en massa när det som han planerat som en kort introduktion till själva äventyret växte ut och blev ett helt spelmöte. Det riktiga äventyret ligger kvar och väntar till nästa gång vi kan sammanstråla.

Skulle man kunna säga att det riktiga äventyret är det som han improviserade fram i samarbete med er, och att det han planerat för och förberett i förhållande till det bara är idéer och anteckningar som stod sig slätt mot vad som skapades genom att spela tillsammans?

Kanske är det så att det hängde ihop just därför att det genom att inte förhålla sig till på förhand bestämda händelser, och istället utgå från och reagera på er som spelare och era karaktärer, skapade ett sammanhang? Att det faktiskt hängde ihop på grund av att han var tvungen att improvisera, och inte trots det, alltså.

Bara några tankar. Och jag menar inte att låta näsvis och säga att det är så eller något, utan är intresserad av att veta vad du tror som faktiskt var med.

 

[wilper]

Kanske, för mig är det sak samma. Det sker minst lika mycket metadiskussioner vid mitt bord som faktiskt spel, och Archin var väl medveten om att spelare inte alltid gör som man tänkt. Så de två aspekterna som du tar upp har flutit samman en del.

Med "äventyret" så menar vi här "Den förväntade händelseutvecklingen med de specifika händelserna.", han hade dock något som liknade en enkel fisktank till bas för äventyret, och baserat på hur vi kryssade runt mellan kontrollpunkterna så justerades vad som blev spelupplevelsen. När vi började fokusera på punkter som han hade förväntat sig att vi skulle fara förbi så drog vi ut på handlingen, men grunden i äventyret förblev densamma. Då vi knappt kom mer än genom prologen till det så känns det faktiskt som att det "riktiga" äventyret ligger kvar till nästa gång vi spelar, även om prologen i sig blev en god historia, och ett äventyr i sig.

 

[wilper]

Sedan var kommentaren huvudsakligen en eloge till Archin, som trots att det var första gången han satt bakom spelledarskärmen direkt anpassade sig när vi inte gjorde riktigt som han tänkt.