Nekromanti Höstfesten

[Trudvi]

Detta rollspelet utspelar sig någon gång på medeltiden, och har fantasylutning. Alltså så kan allt från alver till troll medverka, bring it on! Skriv bara lite om vad du är, och hur någåot om din karaktär. (En bild är ju toppen)

Såhär börjar det:

Musiken var festlig, spelemännen höll inte igen sina felor och stämningen var lättsint och förväntansfull. Bortanför de dignande matborden sprakade den stora höstbrasan, omgiven av starka män och ivriga barn som under höga tjut matade den med nya kvistar. Trädens löv hade en gyllene ton, och en lätt bris drog igenom bladverken så att det sjöng i trädkronorna. Solen hade precis börjat gå ner och färgade marken till guld, vilket innebar starten på den årliga höstfesten i samhället. Alla kom hit. I vilket manér berodde självklart på vem man var, och till vilka grupper man hörde. Skäggiga män från byn hade redan börjat festen med ett stop mjöd eller två, och kom sjungandes med sina kvinnor under armen. Alverna brukade traditionellt komma lite senare, och hålla sig på sin kant. Ofta, speciellt efter många böner från de andra, brukade de förgylla kvällen med att själva framföra sina egna musikstycken till stum beundran.
Men där var man inte ännu! För festen skulle precis börja, och man väntade bara på att någon skulle ta modet till sig och dra i den stora järnklockan...

 

[vandraren]

Trollet Günther tittade storögt på elden och alla små människor som sprang runt och tjoade med sina pipiga röster. Han tyckte om att leka med dem, men de brukade bli så rädda när han kom fram ur skogen, så idag skulle han vänta tills det blev mörkt innan han kom fram. Han gned sin stora, gröna potatisnäsa och smackade lite. Vid ett stort träd satte han sig i skuggan och lade fötterna på en sten. Ekorrar, möss, harar och några rådjur kom också fram och tittade på festen. Några fåglar landade på hans huvud, som var täckt av mörkt, tovigt hår.

Han hoppades att han skulle få höra alverna sjunga, de var så duktiga på det. Deras hår var så fint också. En gång hade Günther också försökt sjunga på en höstfest, men människorna hade sprungit därifrån den gången. Men nu hade Günther en plan, han hade sytt ihop några segel till en stor säck som han tänkte dra över sig. Då skulle ingen kunna se att han var ett troll. Och han skulle låta alverna stå för sjungandet.

Ett brummande skratt undslapp honom när han tänkte på hur listig han var. Ikväll skulle han äntligen dansa med människorna och alverna!

 

[Trudvi]

Freja satt med ryggen mot en tjock, skrovlig trädstam och glodde bistert ut på spektaklet en bit bort. Hennes långa, ljusblonda hår var flätat i ett dussin mjuka småflätor som sträckte sig bakåt längst huvudet för att förena sig i en enda lång spiral som slutade längst med ryggen. Hon hade på sig den traditionella vita klänningen, något som de flesta flickor i hennes ålder bar - hon kunde redan se flera av dem längre bort vid bordet. "Denna speciella åldern... giftasåldern." Tänkte hon mulet, och petade bort ett visset löv från ena knät.
Hennes far Borud, en enorm man med vildvuxet, mörkbrunt hår och bred bringa, hade tvingat hit henne ikväll, och det gav inget till att säga ifrån. Hon skulle hjälpa till vid festen precis som alla andra, och sen var det slutpratat om det!
Freja kunde också se Borud stryka omkring borta vid brasan, men han verkade för upptagen av både musik och människor för att lägga märke till om hon var där och bar på vinkrus eller ej.
Nöjd med sig själv och sitt gömställe sträckte hon ut benen framför sig, och skulle just till att dra upp ett långt grässtrå som stack upp från marken brevid henne, då hon hörde något från skogen därbakom, något som inte tänkbarligen kunde vara en ekorre, och något som fick henne att störta framåtstupa.
Med hjärtat i halsgropen sprang hon upp på fötterna och snodde runt för att vilt stirra in bland de gyllenfärgade trädstammarna medan hon tog några varliga steg bakåt. Hon visste ju att det det inte var säkert att sitta själv, ensam vid skogen. Hon visste det! Och nu skulle hon dö... Nuuu skulle hon säkert dö, uppsliten av vargar, nerskjuten av mörkeralver, gnagd itu av någon otäck best med två huvuden...
Den ena morbida tanken efter nästa for igenom Frejas huvud. En av händerna var utställd bredvid henne, redo att försvara sig om nödvändigt, och den andra grävde frenetiskt i en av de djupa fickorna på klänningen efter Boruds kniv hon hade plockat med sig, till skydd mot eventuella bedruckna män, innan hon gick hemifrån.

 

[Lycan]

En sak att tänka på: jag tror det är bra om du skapar en tråd för in character-rollande, och en för off character-beskrivningar.

Hur som helst ska jag vara med:

Roll: Cælin, den dystre gycklaren

En bit bort från de skrattande människorna vid eldarna sitter Cælin. Förstrött leker han med en halv handfull mynt, mörka ögon vända mot fjärran.

Någon går förbi, ägnar honom knappt ett ögonkast. Bara en spenslig yngling med bleka kinder och linjer av kol under ögonen. De som kommer närmare anar kanske något annat, en trött sorg, ett ansvar, något som verkar trotsa mannens unga år, men går raskt vidare.

En grupp barn kommer springande, tjatar på honom; "visa oss fler konster!", han ler trött och säger åt dem att vänta till morgondagen.

När solen börjar gå ner blir det kallare i den lilla gläntan, Cælin sveper sin mångfärgade mantel hårdare om sig och huttrar. Hans exotiska kläder i svart och rött, behängda med kedjor och smycken, illa lämpade för klimatet. Imorgon ska han sätta igång på allvar, lovar han sig. Imorgon ska han göra den långa resan till Höstfesten värd alla mödor.

 

[Trudvi]

((Vandraren, du kan ju alltid göra något gensvar med ditt troll. X) ))

 

[Syliar]

Han drog sin gröna mantel med silverbroderier tätare runt kroppen. Det var en kall höstkväll som snart skulle bli varmare än den soligaste sommardag. Eiwen som denna lilla pojkade kallade sig själv, ty det var inte hans namn, var påväg till den alltid lika värmande höstfesten. Festen var något han alltid såg fram emot, något han alltid hade i tankarna.

Han spetsade sina långa spetsiga öron när han närmade sig festplatsen. De var inte där än, de äldre, de rådande. Han blev inte förvånad, de vuxna alverna brukade aldrig visa sig på festen förrens efter skymningen, men Eiwen kunde inte vänta. Han ville börja festa redan nu, eller i alla fall komma till festplatsen då det var den plats hans sökande lett honom till.

Han kunde skymta elden nu, den brann lika vackert som året dessförinnan, lika värmande som vinet flickorna bar ut.
Han slöt sina smala fingrar om halsbandet han hade runt halsen "Shiwarta" viskade han. Halsbandet glimmade till och han slöt sina ögon.
Ja, det här var platsen han sökte. Hon skulle finnas här och han skulle hitta henne. Det var hans uppdrag.
Han stoppade snabbt ner halsbandet under tröjan innan han steg fram mot elden.

 

[Andy]

I dagar hade Taehreck från Wästmark spårat det stora trollet. Hans mat var slut och hans ben skulle när som helst sluta att bära honom. Men där, en glänta, ljus från en lägereld och ljudet från sjungande människor. Livet som trolljägare var ensamt, hans enda vän var hans spjut och det håll han alltid hårt i. Han tittade på sig själv. Den gröna skjorteln var trasig, de mjuka läderstövlarna var blöta och hans blodröda, huvförsedda hjortskinnshätta var sotig och svart. Skulle han kunna dyka upp oinbjuden på en fest, så som han såg ut?

Han rörde sig närmare. Det var hungerna som tvingade hans magra kropp närmare doften av grillat svin och skummande mjöd. Men där, till vänster. En stor skepnad, ett vitt tält och en skrämd flicka. Han såg i hennes ansikte att hon sett ett troll. Så mycket hade han lärt sig. Han fattade spjutet så att knogarna vitnade och smög snabbt fram mot stentrollet. Nu var hans jakt äntligen över.

 

[Trudvi]

((Inget troll i sikte! Vi får väl försöka utan... igen))

Freja fortsatte stirra in i skogen, alla sinnen på helspänn och den lilla dolken i handen riktad in mot den bäcksvarta skogen, där de tjocka trädstammarna stod som tysta, mörka pelare. Pelare som döljde något bakom sig... Vad? Hon hade ingen aning, hon ville inte veta! Allt hon ville var att ta sig så långt ifrån denna tysta skog som inte var till någon hjälp alls.
Hon förbannade sig själv igen från att nånsin ha lämnat den stora elden, värmen och musiken bakom sig. Var fanns Borud nu?! Var fanns hennes evigt närvarande far nu, när hon för en gångs skull inte skulle sky hans övervakande, mörkt plirande öga?
Han var väl med de andra karlarna, drack och skrålade, och skålade! Skålade för vilka mäktiga män de var, för den lyckade jakten, för kvinnor och för mjöd.
Freja svor tyst och började långsamt maka sig bakåt, ett steg i taget. Hon ville inte göra något förhastat. Det fanns en möjlighet att vad det än var som lurade bakom träden inte hade sett henne, inte ännu hade hört henne. Om hon bara kunde ta sig tillbaka... tänkte hon, och tog ytterligare några steg bakåt. Den vita klänningen var tack och lov inte längre än att den gick en bit ovanför anklarna, så hon skulle inte riskera att snava på den broderade fållen. Vad hon inte hade räknat med var den stora, multna stocken som låg raklång som ett hinder bakom henne och stigen tillbaka till Höstfesten...
Ett sista steg och Freja kände det murkna, mossbeklädda trädet slå emot vaden, hon spärrade upp ögonen och hann precis sno runt med huvudet för att se vad som skulle få henne att spektakulärt falla rakt bakåt ner i lingonris och ljung!
"Wah!" Skorna flög av åt varsitt håll, och det tvinnade håret som hade varit så dekorativt uppsatt med gyllene tråd, föll ner från sina knutar och dekorerades nu istället med torkade löv och kvistar.

 

[Halvtand]

Kohn, den muntre orchbanemannen stod borta vid drinkbordet och hävde i sig av det mesta han kunde nå, vilket inte var för mycket eftersom han var en dvärg.
Kohn hade varit bland de första på festen, och hade hjälpt till med att sätta upp bord, slå ner pålar till tält och att provsmaka på maten som det skulle bjudas på.

Han hade kommit dit med ett litet gäng av sina vänner, de hade redan bestämt vad de skulle göra. Först skulle de äta, sedan supa, till sist skulle de rumla lite. Om kvällen fortfarande inte var slut vid det laget skulle de börja om med lite mat.

Kohn kliade sig lite förstrött i skägget och fick tag på en av de många bitar mat som fastnat där under årens lopp. Han luktar på matbiten först och försöker identifiera vad det kan vara, men rycker sedan på axlarna och slänger in biten i munnen lagom till att festens bryggare kommer med tunnan öl som Kohn beställt till sig själv och sina vänner.

Glatt tuggande på sin nyfunna skatt lägger han tunnan på ryggen och börjar traska till bordet dvärgarna reserverat till sig. Dans, stoj och försupna människor ligger ivägen överallt så Kohn får ta en omväg runt hela dansbanan.
Han kommer runt ett av hörnen och får insyn mellan två tält lagom för att se en vitklädd människoflicka landa på ändan i gräset.
Utan att tänka sig för börjar dvärgen gapskratta, och lyckas bara behålla förståndet länge nog för att ställa ner tunnan någorlunda försiktigt.
Kohn börjar få ont om luft när den unga kvinnans ens sko kommer farande och träffar den liggande dvärgen rakt i nyllet.
Kohn tar inte illa upp, utan får ännu en skrattattack och börjar känna hur magmusklerna krampar.
Han tvingar sig själv att sluta av rena överlevnadsskäl och reser sig upp med kvinnans sko i handen.
Med ett bredd flin går han fram till den unga människan och räcker fram sin fria hand för att hjälpa henne upp.

 

[Trudvi]

((OCC: Hej! Förlåt att jag har varit helt borta härifrån! Jag flyttade utomlands för ett tag sen, men nu är jag hemma igen. Glömde helt bort att säga till ju förlåt. Om nån är intresserad så kan det ju vara kul att ta upp den igen. :b ))

På rygg... shockad, omtumlad, knäckt med skrapad armbåge och kantstött värdighet låg Freja och stirrade upp i mörka, svajande trädkronor ovanför utan att riktigt förstå vad som just hade skett - i någon sekund vill säga, innan hon kom ihåg den lurande skuggan i mörket och en känsla av panik började smyga sig på. Hon bjöd ju in till att bli uppäten!
Freja såg sig omkring på marken och försökte sätta ena handen under sig för att pressa upp överkroppen, då hon fick syn på någonting i ögonvrån och knyckte snabbt med huvudet åt sidan...

"AAHH!!"

Hon skrek, högt! Det Freja kunde se av Kohn var i hennes ögon en hårig best som tillslut hade bestämt sig för att attackera. Med nerver som redan var på bristningsnivå fumlade hon i mörkret med ena handen bredvid sig tills den kom i kontakt med en tjock, rätt kort trädgren som hon grep tag i medan hon tumlade runt och kom upp på knä.

"Kom inte hit! Du kommer ångra dig, om du kommer hit!"

Gapade hon och svingade med all kraft trädgrenen framför sig medan hon försökte resa sig upp på fötter. All nervositet var ersatt med adrenalin som pumpade genom blodet och fick hennes röst att gå upp en flera oktaver. Hon skulle svinga den där grenen tills hon dog om hon var tvungen!