Nekromanti Hack and Slash, Monsterbash...

[Gabri L]

Många som klagar på D&D lägger just tyngdpunkten på att det lätt urartar i Hack&Slash, att det nästan är ett brädspel mer än ett rollspel. Detta är ju snarare en orsak av att regelsystemet är som det är, med XP-earnings osv. Många DM´s säger att de plockar bort, och lägger till regler för att göra saken lite mer balanserad. Min fråga är lagd med utgångspunkt från att man inte ändrar systemet, och att man kör spelet enligt reglerna som de kommer förpackade. Diskussionen har tagits upp här förrut, men jag tänkte ta upp den ur en annan vinkel:

Kan inte MonsterBash osv vara nödvändigt för att en kampanj skall vara intressant? Kan det inte vara så att en rejäl slutfight, som sätter blodet i svallning, med den hjältemodige krigaren som sätter foten på "Bossens" sargade kropp och håller upp sitt blodiga svärd mot skyn, är en integral del? Helt enkelt en del som måste finnas på plats för att ett äventyr skall kallas bra?
Jag menar nu inte med monsterbash att man skall slakta sig hela vägen genom horder av småmonster, bara för att ha en anledning till att spela. Visst man kan allt som oftast undvika strid helt och hållet, använda spells och stealth för att passera fienden, för att sedan låta krigaren anfalla slutbossen under skydd av en Invisibility och en silence spell. Eller så kan man ha äventyr som inte innehåller strider över huvud taget. Spöa nekromantikern med intriger i stället, osv. Men är inte det att frångå hela konceptet som är D&D?
Hoppas att ni förstår vart jag ville komma med den här oklara frågan...

 

[Magnus Seter]

Mina tankar...

...är att alla äventyr behöver någon slags konfrontation, nått som händer. Ofta är det strid som passar bra, en rejäl slutstrid är alltid kul om äventyret har byggts upp stämningsmässigt.

Jag har inte längre roligt om det bara blir rollspelande, och tebjudningar, och intriger, under en spelkväll. Jag vill ha en blandning av detta och action, med fart och fläkt och mycket stress för rollpersonerna.

Det uppnår man lättast med strid, men också en kamp mot klockan brukar fungera bra. Tex rädda prinsen från giftmördaren innan denne slagit till, eller rädda staden genom att rensa bort all bråte som dämmer upp floden och hotar med översvämning, innan regnet har förstört allt! Och så vidare!

M.

 

[entomophobiac]

Re: Mina tankar...

...alla äventyr behöver någon slags konfrontation...

Jag håller verkligen inte med, men det är också därför jag oftast kallar mina spelsessioner för "scenarion" istället för äventyr. Äventyr verkar för mig vara just dessa swashbuckling-orgier i monsterslakt och skattplundring.

I mina scenarion (...) behöver det inte vara en enda strid på en hel kväll eller en hel hoper kvällar. Under flera av mina kampanjer har det knappt förekommit tärningsslag, medans andra varit rena slaktfester. De roligaste har verkligen inte varit slaktfesterna.

D&D däremot är ganska centrerat på just strid och dylikt, varför skulle annars nästan varje klass ha något som gör dem bättre på att dänga monster av ett eller annat slag.

Samtidigt tycker jag att det finns flera kvaliteter i många av de världar som finns till D&D, så det är svårt att låta bli att spela spelet. Detta har länge gjort att jag varit väldigt kluven till spelet. Å andra sidan är det rätt kul att slappna av med lite tärningsspel då och då.

 

[Magnus Seter]

Hur spelar du egentligen?

(Ursäkta den provocerande titeln, inget illa menat)

Men är det verkligen så att det inte finns några konfrontationer när du spelar?

Inget som går fel som måste rättas till?
Inget dåligt väder som måste trotsas?
Ingen otäck illbatting som mobbar andra och som måste tillrättavisas?
Ingen skurk som gör nått dåligt?
Ingen sak som tappats bort?

Hur ser en värld ut där det inte finns konfrontationer? Där inget händer som måste ställas tillrätta?

"Hej, vi är äventyrare! Vad har hänt, och vad kan vil hjälpa till med?"

"Ingenting, för här har inte hänt nått sen... ja, sen gudarna skapade landet. Det händer aldrig nånting här. Och alla så så överens om saker och ting som det går att vara! Alla är glada! Och alla är kändisar!"

Så blodfattigt kan det väl ändå inte vara?

 

[Gabri L]

Re: Mina tankar...(OT)

Detta kanske skulle vara ngt att hålla en poll om?

 

[entomophobiac]

Re: Hur spelar du egentligen?

Hehe.

Det beror helt på vilken typ av metod jag använder mig av. Vissa kampanjer har helt drivits av karaktärers egna handlingar och ambitioner, genom att intriger påverkat de övriga karaktärerna så mycket att det krävt represalier. Helt enkelt ett kaotiskt virrvarr av lögner, svek, hot och annat härligt. Dock inte reglerat, utan helt upp till händelser och tolkningar bland spelarnas karaktärer själva.

Annars spelar jag, och spelleder, allt från klassisk fantasy (ibland D&D, med strid!) till skräck eller Survival Horror i sämsta möjliga Resident Evil anda.

Men det är sällan, för att inte säga aldrig, som jag spelleder riktiga hjältekampanjer. Jag tycker nämligen inte om det, för att bara gå runt och göra världen en konstant tjänst, ofta utan motivering, blir tråkigt efter ett tag. Hur många unga prinsessor eller eldsprutande drakar har inte fungerat som motivering till fullkomligt irrelevanta händelseförlopp?

Kort och gott är jag nog mer Enemy Within än Temple of Elemental Evil...

 

[Magnus Seter]

So am I

Jag tränar min engelska, kastar mig mellan ENWorld och rollspel.nu friskt just nu.

I alla fall, du spelar troligen ganska exakt som jag spelar. Kaos är spelledarens bästa vän.

M.

 

[Rising]

Re: Hur spelar du egentligen?

"Hur ser en värld ut där det inte finns konfrontationer? Där inget händer som måste ställas tillrätta?"

Jag tror inte det var vad Entomophobiac menade. Han menar nog att spelsessionerna inte behöver vara fulla med en massa hinder som skall överkommas och utmaningar som skall klaras. Varför måste rollpersonerna vara äventyrare som ska lösa världens problem? Kan de inte vara vanliga människor som råkar ut för problemen istället?

Det här med "äventyr" som består av en serie hinder som alla skall överkommas tycker jag också är lite trist. Jag föredrar nog ett "scenario" som får genomlevas, och där det inte krävs några prestationer från rollpersonernas håll.

Om man sedan lever i en värld där det finns krig och elände, det hör inte hit. Frågan är om spelledaren förväntar sig att problemen skall lösas av rollpersonerna (som i ett äventyr) eller (mycket intressantare om du frågar mig) om det är problem som på ett naturligt sätt färgar rollpersonernas tillvaro, och påverkar berättelsen som utgör deras liv.

"Hur ser en värld ut där det inte finns konfrontationer? Där inget händer som måste ställas tillrätta?"

Tja, som verkligheten för de flesta av oss vanliga människor? Jag har inget i mitt liv som "måste ställas tillrätta". Mina problem är antingen oöverkomliga eller bara smått irriterande. I vilket fall som helst så är de av sådan art att jag tvingas försöka genomlida dem så gott jag kan.

/Rising

 

[Magnus Seter]

Hur spelar DU egentligen?

Huga, rollspel där det inte krävs några prestationer från rollpersonerna. Jag skulle tvärdö om jag satt med en sån grupp.

SL: "Okej, då börjar vi. Det springer förbi en massa skurkar, men polisen kommer och tar dem! Sen blir det bråk, men ni behöver inte ingripa, för det gör barägaren. Sen tappar en vacker kvinna sin handväska... men hon plockar upp den igen. Och sen, sen, vet ni vad som händer sen... nån tappar en tallrik mat i knät på er. Men ni behöver inte städa upp, för det kommer nån och gör det. Ni behöver faktiskt inte göra nånting alls... ni kan nog gå hem så fortsätter jag själv här..."

Spelarna: "Gäsp. Ja, okej då. Hejdå!"

Lite överdrivet, men vad gör man inte för att få hem en krystad poäng.


Och verkligheten är inte så problemfri som man gärna tror. Om man tittar på den med en dramturgs ögon.

Tänk efter. Du har inget som måste ställas tillrätta i ditt liv? Du är nöjd med allt? Du har bra lön, obegänsat med vänner och en flott villa att rollspel alla dina tusentals rollspel? Du är aldrig nervös när du går ut på stan på nätterna? Du blir aldrig knuffad på krogen och blir sur och önskade att folk slutade knuffas? Du tycker aldrig att dina kompisar är korkade och vill förklara för dem exakt varför de har fel? Och så vidare...

På nått sätt har jag svårt att tro att det är så.

Mitt liv är fyllt med motigheter, konfrontationer, oro, glädje, saker om måste ställas tillrätta, och så vidare. Det är det jag kallar för "liv".

Men i det stora hela perspektivet, typ livet, universum och det mesta, då händer det inte så mycket i mitt liv. Men om man zoomar in lite, då jävlar!

MVH

Magnus

 

[Rising]

Re: Hur spelar DU egentligen?

Jag menar nog snarare att lösandet av ett problem är trist i jämförelse med genomlevandet av det. Istället för att rollpersonerna skall förhindra ett gisslandrama så kan de få uppleva det istället, och drabbas av stockholmssyndromet med allt vad det innebär. Gisslantagarna är alltså inte fiender som skall besegras, utan personer som påverkar rollpersonernas liv. Äventyret går inte ut på någonting, annat än att gestalta sin rollperson och berätta rollpersonens levnadsberättelse.

Jag tycker triangeldramer är en av de intressantaste spelsituationerna som finns, och de är ju inga -utmaningar- som måste -överkommas- av rollpersonerna. Det är bara deras liv, helt enkelt.

Självklart kan rollpersonerna ha problemfyllda liv. Poängen är att jag inte tycker spelsessionerna skall vara avhängiga om dessa problem löses eller inte. Så är det i ett äventyr. Löser ni inte gåtan på porten så kommer ni inte in i grottgångarna. Lyckas ni inte komma förbi goblinarna så kommer ni avrättas. Lyckas ni inte hämta artefakten så går jorden under, osv. Rollpersonerna måste lyckas med något för att äventyret skall fortsätta.

Jag tycker det blir intressantare när rollpersonerna hamnar i situationer där berättelsen tolererar misslyckande. Att försöka arrangera ett bröllopp kan bli en intressant spelsituation, och brölloppet kan säkert bli en bättre spelsession om rollpersonerna arrangerar det dåligt. Fattar du? Det går inte ut på att arrangera ett fint bröllopp. Det går inte ut på någonting. Det är bara ett fritt, interaktivt skådespel, och det uppspelas till stor del på ett bröllopp. That's it. Det kan gå bra, det kan gå dåligt, i vilket fall som helst så kan berättelsen faktiskt tjäna på att rollpersonerna agerar "framgångslöst", exempelvis genom inre konflikter och liknande.

Där tycker jag skillnaden går mellan äventyr och scenarion.

/Riz

 

[Balderk]

slutfight! OT

hehe... kunde inte ungå komiken i detta ord! eftersom ett ord är på engelska läser jag även det första på engelska och då blir det Slut Fight! Något helt annat än du syftade på

Hihi, ta inte illa upp... det lät bara för mysko för att inte påpekas...

/Jonas, lite barnslig

 

[Oldtimer]

Re: Hur spelar DU egentligen?

Jag måste få lov att hålla med Magnus i detta. Gud så tråkigt!

Inte tusan vill jag i ett rollspel uppleva sån't som jag kan uppleva på riktigt. Arrangera bröllop... det tog musten ur mig redan när det var på riktigt. Nä, spelar jag rollspel skall det vara äventyr! Min rollfigur skall lyckas med saker som jag själv aldrig skulle kunna eller våga. Och om allt går väl har han, när krutröken lagt sig, räddat kungariket och halva prinsessan... eller hur det nu var.

Det är sådant drömmar vävs av.

/Mikael

 

[Rising]

Prestationsspelare och Rollgestaltare

"Inte tusan vill jag i ett rollspel uppleva sån't som jag kan uppleva på riktigt. Arrangera bröllop... det tog musten ur mig redan när det var på riktigt. Nä, spelar jag rollspel skall det vara äventyr! Min rollfigur skall lyckas med saker som jag själv aldrig skulle kunna eller våga. Och om allt går väl har han, när krutröken lagt sig, räddat kungariket och halva prinsessan... eller hur det nu var."

Tjaaa... här är skillnaden mellan prestationsspelare och rollgestaltare tydlig. Grejen är att utföra äventyr, det kan man göra i dator- och brädspel. Döda drakar, gå i labyrinter, rädda prinsessor, utföra hjältedåd osv. Allt det där är brädspelshändelser.

Äventyr är brädspelsrollspel.

När rollspel slutar gå ut på något så framhävs däremot rollpersonernas egna sidor. Jag kommer aldrig kunna vara en helt annan person och hamna i situationer där den personen agerar på ett helt annat sätt än vad jag skulle göra eller vad jag skulle vilja göra. Det är unikt för rollspelsmediet. Ingen annan berättarform klarar detta, och därför tycker jag att rollspel blir roligast när det inriktar sig helt på just detta.

Om jag spelar en barbar i en grotta och konfronteras med en minotaur så skulle jag slå ner honom. Det är precis vad Johan Rising skulle vilja kunna göra om han hamnade i samma situation. Alltså är min rollperson inte egentligen en person med egna mål och perspektiv på livet, utan en simpel marionett som jag "styr" genom äventyret. Precis som i ett datorspel.

Då tycker jag det blir mycket intressantare när min rollperson hamnar i en situation där hon gör andra saker än vad jag någonsin ens skulle komma att tänka på. "Vad gör hon nu? Tänker hon försöka avstyra bröllopet!?" Då plötsligt kan man börja leva sig in i en annan människa (eller någon annan sorts varelse) och nå den totala illusionen.

Det är sånt som drömmar vävs av.

I min bok, iaf. Jag tycker det är kul att folk spelar rollspel olika.

/Riz

 

[Boobis]

Re: Mina tankar...

Jag har inte längre roligt om det bara blir rollspelande, och tebjudningar, och intriger, under en spelkväll. Jag vill ha en blandning av detta och action, med fart och fläkt och mycket stress för rollpersonerna.

Det här har jag också funderat på. Förr i tiden kunde vi i min spelgrupp spela flera sessioner utan ett slagsmål (eller annan form av action för den delen), men det här passar mig inte alls längre. Numera får SL vara så god och blanda upp intrigerna med lite röj. Av något slag. Inte nödvändigtvis strid, men någon form av ös (sånt man inte har på ex. primogenmöten i allas vårt favorit-drickablod-spel).

Det hade väl inte varit så mycket att fundera över om det om det inte var så att jag har fått för mig att man blir äldre och {fult ord} seriösare {/ fult ord} med tiden. Det är väl den gamla vanliga "anti-kobold-mentaliteten" som på något omvänt sätt får mig att känna det som att lite hedligt röj är "fult".

-J

 

[Boobis]

Re: Prestationsspelare och Rollgestaltare

Här tycker jag att du har väldigt fel. Bara för att scenariet är ett äventyr som går ut på att rollpersonerna skall åstakomma någonting, så medför det inte att man måste gestalta rollpersonen "sämre", samt att rollpersonen måste vara mer lik dig själv.

Det kommer alltid finnas likheter mellan dig och din rollperson, mer eller mindre. Om inte annat besitter ni båda en överlevnadsinstiknt. Om din rollperson alltid skall göra på ett sätt som inte du skulle gjort blir den nog väldigt kortlivad, och inte särskilt levande.

Och varför skulle det inte kunna uppstå situationer där din rollperson gör annorlunda än du i ett äventyr? "Vad gör han nu, tänker han döda prinsessan?"

Jag håller med om att det (för mig iaf) blir mindre rollgestaltning i ett äventyr med mycket action, kanske bara av den enkla anledningen att jag måste rulla tärningar ibland, och för att för mig kan det ta lite tid att komma på vad personen jag försöker gestalta skulle göra i en situationen, och när det är action har man ont om tid. Annars skulle det inte vara action.

Det för mig enklaste sättet att göra rollpersonen olik mig själv är att spela den med annan etik/moral (alignment i d&d), och det går lika bra när det är action som när det inte är det.

-J

 

[Oldtimer]

Re: Prestationsspelare och Rollgestaltare

Grejen är att utföra äventyr, det kan man göra i dator- och brädspel. Döda drakar, gå i labyrinter, rädda prinsessor, utföra hjältedåd osv. Allt det där är brädspelshändelser.

Äventyr är brädspelsrollspel.

Det var ju ett skojigt epitét som jag inte hört förut... "brädspelsrollspel". Visst kan man spela dator- och brädspel, men de saknar, som vi vet, några viktiga element från rollspelen. Såsom spelledare och rollgestaltning.

Och även om "utföra hjältedåd" kan hända i ett brädspel, behöver det ju inte ge händelsen klassificeringen "brädspelshändelse". Kan det inte också hända i gamla klassiska hjältesagor? Blir dessa sagor "brädspelssagor" då? Nej, bara för att rollspel lånat vissa element ur brädspel (dock inte just "utföra hjältedåd") gör det dem inte till några "brädspelsrollspel".


Det är unikt för rollspelsmediet. Ingen annan berättarform klarar detta, och därför tycker jag att rollspel blir roligast när det inriktar sig helt på just detta.

Det är inte direkt unikt för rollspel. Improvisationsteater har kunnat detta länge. Själv tycker jag rollspel blir roligast när det försöker vara just ROLL-SPEL ("Role-Playing Game") och inte något annat.


Om jag spelar en barbar i en grotta och konfronteras med en minotaur så skulle jag slå ner honom. Det är precis vad Johan Rising skulle vilja kunna göra om han hamnade i samma situation. Alltså är min rollperson inte egentligen en person med egna mål och perspektiv på livet, utan en simpel marionett som jag "styr" genom äventyret.

Är det så säkert att barbaren vill göra samma sak som Johan Rising i den (något kargt beskrivna) situationen? Varför har han inte egna mål och perspektiv just här? Och bara för att det handlar om ett äventyr, måste väl inte barbaren dräpa minotauren? Kanske han söker minotaurens hjälp mot något värre. Kanske barbaren är den inte som vågar försöka närma sig minotauren för att vinna hans förtroende. Kanske minotauren inte ens är den stereotypa råbusen som den brukar gestaltas som. Vad gör barbaren om minotauren plötsligt sjunker ihop och börjar gråta hejdlöst? Barbaren är fortfarande på ett äventyr, men det behöver inte betyda att han inte kan hamna i situationer där hans reaktioner inte är givna på förhand.

Sedan kan det ju också resultera i en bister kamp mellan barbaren och minotauren. Vad är problemet med det? Det är ju inte vad Johan Rising skulle göra i samma situation (kanske skulle kunna, men knappast göra), så han är ju uppenbarligen inte varken Johan Rising eller en "simpel marionett". Tycker jag.


Visst är det kul att folk spelar olika, men personligen tycker jag att man helt tappat bort "Game"-delen av rollspelet i ditt sätt att spela. Det passar inte mig alls. Lika lite som att spela "rollspel" på datorn, då man ju tappar bort rollgestaltningsbiten.

Mitt ideal är när det är en mix av "action", mysterier och rollgestaltning. Och, för att återknyta till forumsämnet, här tycker jag D&D fungerar perfekt.


/Mikael

 

[Magnus Seter]

Tja, om inte...

...prästen får upp dörren till kyrkan på bröllopsdagen, blir det ju inget bröllop. Eller om brudgummen inte hittar sina bilnycklar och är i fel stad, blir det inget bröllop. Och så vidare... Jag tycker helt enkelt att du gör en onödig distinktion mellan "äventyr" och "scenario". Varför detta är viktigt för dig, förstår jag inte.

Vad jag vänder mig mot i dina beskrivningar är att du påstår att det inte går ut på nånting. I min värld kan inte ett rollspel inte gå ut på nånting. Om du spelar gisslan under ett norrmalmstorgsdrama, så går det ut på att din rollperson vill överleva dramat. Det är vad scenariot går ut på. Att hävda nått annat är ju att helt bortse från de mekansimer som styr en sådan siutation.

Om nånting inte går ut på nått, så finns i min värld heller ingen drivkraft att göra nått, att handla över huvudtaget.

Atta arrangera ett bröllop går ut på att arrangera ett bröllop och vad som händer under detta arrangemang. Det är lika mycket styrt av konfrontationer av problem och saker som vilket annat äventyr som helst (jag använder förresten "äventyr" som det svenska ordet för "scenario" i rollspelssammanhang. Ibland säger jag "scenario" men för mig betyder orden samma sak).

Så kanske vad som är skillnaden är vad vi menar när vi pratar "gå ut på". Detta finns ju i (minst) två nivåer: vad går det ut på för spelaren, och vad går det ut på för rollpersonen. Detta är oftast två olika saker, såvida man inte skarplajvar sitt eget bröllop, vilket jag inte rekommenderar.

Så för spelaren går det ut på att få en stimulerande upplevelse av att deras rollpersoner försöker arrangera ett bröllop. Det är, i rollspelens destillerade essens, vad rollspel går ut på. Bröllopet kan lyckas eller misslyckas, det spelar ingen roll, för att för spelaren går inte äventyret/scenariot ut på att arrangera ett bröllop, utan på att få en stimulerande upplevelse.

Men... men, men... för rollpersonerna går äventyret/scenariot ut på att arrangera ett bröllop. Redan där har du satt upp ett mål som ska uppnås, och en story som ska spelas ut. Du har redan där satt upp hinder och lägen för konfrontatoner och roliga eller spännande situationer.

Med andra ord, rollspel kan inte inte gå ut på nåt. Och ja, det ska vara två "inte" i den meningen.

Inte ens om du tar spelarna, ger dem färdigskapade rollpersoner, och säger, "Vad gör ni?" utan att ge dem nån info förutom det, kan inte rollspelet inte gå ut på nått. För spelarna går det ut på att utforska vad de skulle göra i ett läge där de inte har någon ram att röra sig i, och från detta få en stimulerande upplevelse. För rollpersonerna går det ut på att bestämma sig hur de ska förhålla sig till situationen, och vad situationen egentligen är.

I mitt tycke går det inte att undvika att rollspel går ut på nåt.

MVH

Magnus

 

[Gabri L]

LOL (OT)

Haha, tänkte inte på det.

Borde inte varje äventyr innehålla det?

SL: "På väg mot Den Mörka Borgen passerar ni en Farm, med en liten lada. I den bråkar två kvinnor. De är ihopspända med ett bälte, och verkar försöka tvinga fast den andras arm mot väggen. Vad gör ni?!" (Verkar scenariot bekant?)

Spelare: "Slut fight! COOOOOOL!!!"

 

[Gabri L]

Re: Hur spelar du egentligen?

Det här med "äventyr" som består av en serie hinder som alla skall överkommas tycker jag också är lite trist. Jag föredrar nog ett "scenario" som får genomlevas, och där det inte krävs några prestationer från rollpersonernas håll.

Om inte, varför då spela D&D överhuvud taget? Ursäkten att man tycker om spelvärldarna, som torde vara några av de mest välgestaltade av alla rollspeluniversa, håller i min mening inte. Det lurar ju monster bakom varje sten, nekromantiker och annat härligt drägg intrigerar i varje stad, och det finns alltid en ny orchord på andra sidan horisonten. Konflikter för en karaktär i dessa världar är näst intill oundvikliga, en viktig del av rollspelet D&D. Hur pass kul skulle det vara att spela ett gäng skomakare och bönder, lvl 0, som lever sina lugna liv i Bullerbyn, och man måste se till att få ihop till levebrödet? Då kan jag lika gärna strunta i D&D helt och hållet.

Det kan vara nog så givande att spela rollspel så som du beskriver det, jag föredrar det tillochmed, men inte när jag spelar D&D. Då kan jag hålla mig till i stort sett vilket som helst, då de i min mening är mest intuitiva.

 

[Rising]

Roleplaying game = Rollspelslek

"Och även om "utföra hjältedåd" kan hända i ett brädspel, behöver det ju inte ge händelsen klassificeringen "brädspelshändelse". Kan det inte också hända i gamla klassiska hjältesagor? Blir dessa sagor "brädspelssagor" då?"

Prefixet "brädspels-" syftar på att det finns en utmaning åt spelaren som denne förväntas försöka klara så gott han kan. Det är gemensamt för brädspel som Talisman, datoriserade brädspel som Nethack och brädspelsrollspel såsom den typ av "äventyr" jag pratar om. Det behöver inte ha med hjältedåd att göra. Mordgåtor är också brädspelsrollspel. Det är en utmaning, ett eldprov som skiljer vinnare från förlorare.

Ett scenario har inga "vinnare" eller "förlorare". Det har blott "aktörer".

"Det är inte direkt unikt för rollspel. Improvisationsteater har kunnat detta länge. Själv tycker jag rollspel blir roligast när det försöker vara just ROLL-SPEL ("Role-Playing Game") och inte något annat."

Ett av de största missförstånden som rört till rollspelsdiskussioner genom tiderna är att "game" i "Roleplaying game" skulle översättas till "spel". Det kan ju lika gärna översättas till "lek" och det är (om du frågar mig) betydligt närmre sanningen. Man skiljer på "roleplaying" (som kan vara sexuella lekar, terapiövningar och en massa andra saker) och "roleplaying game" som alltså är rollspel för nöjes skull. Sverok vill kalla bordsrollspel för "hobbyrollspel" just för att skilja det från andra sorters rollspel som folk kan hänge sig åt av olika anledningar.

Vi bordsrollspelare tar alla och "rollspelsleker" men det är inte alla som "rollspelsspelar". Därför tycker jag att vi en gång för alla kan konstatera att "game" i "roleplaying game" skall översättas till "lek" och inget annat, eftersom "spel" är fullkomligt inadekvat och opassande.

"Är det så säkert att barbaren vill göra samma sak som Johan Rising i den (något kargt beskrivna) situationen? Varför har han inte egna mål och perspektiv just här? Och bara för att det handlar om ett äventyr, måste väl inte barbaren dräpa minotauren?"

Nej, om jag som spelare tror att våld är fel i sammanhanget så påverkas mitt rollgestaltande förstås av det. Min barbar är en marionett som jag styr för att försöka klara utmaningarna i äventyret. Precis som i ett datoriserat brädspel som Nethack. Rollpersonen gör vad jag skulle göra i samma situation, eller vad jag skulle vilja göra i samma situation.

Ett scenario är däremot annorlunda. Där finns det inga utmaningar som måste klaras av, så jag kan leva mig in i min rollperson istället och låta den leva sitt eget liv istället. Bortom Johan Risings egna målsättningar.

Nå, jag vill förstås poängtera att det inte är vattentäta skott mellan "äventyr" och "scenarion". De flesta rena äventyr har en massa situationer där man saknar direkta utmaningar framför ögonen. Då hamnar man väl någonstans i gränslandet mellan de två polerna. Själv föredrar jag dock att ha mina scenarion så rena som möjligt.

/Riz