Hantverksklubben #70: Att gestalta ett monster
Igår samlades jag, Alexi, Anne och @Joel för en monstruös hantverksomgång. Temat var Alexis och handlade om hur man gestaltar ett monster. Även om vi diskuterade mänskliga monster, vilket jag utan att tänka hade utgått ifrån när jag läst titeln, så var fokuset på ickemänskliga eller halvmänskliga varelser och på det som gör dem omänskliga, djuriska och/eller främmande. Vi diskuterade hur monster i fiktion har lite två olika typer, de mer mänskliga som kan ha vara protagonister (typexempel vampyrer) och de mindre mänskliga som nästan uteslutande är antagonister (typexempel zombier). Vi pratade om deras tematiska användning, om hur de används, men framförallt talade vi om hur man kan gestalta dem i rollspel, hur man kan få in det där omänskliga i ett subjekt, att se saker från monstrets ögon. I rollspel där monster finns så är de oftast fiender, och man spelar sällan från deras perspektiv. I undantag som Svart av kval, vit av lust så är monstren relativt mänskliga, helt enkelt eftersom man behöver kunna identifiera sig med dem. Men kan man berätta från ett omänskligt monsters perspektiv?
Samtalsämnen:
Någonting har vaknat i den sömniga småländska småstaden Sävsjö. Det jagar. Det dödar. Det drivs av hunger och stillar den, först med en älg, sedan Pantar-Jörgen, sedan Siw och hennes hund. Det bor i Clara, en ensamstående mamma med en uppkäftig son som inte uppskattar henne. I början vet hon inte vad som händer. Hon har minnesluckor, får underliga ekon av upplevelser hon inte känner igen. Drifter, instinkter. Till slut har hon inte kontrollen längre, och när hon vaknar till efter att ha tryckt i sig ett halvt paket rå köttfärs som hon skulle steka upp till sin son, medan brandlarmet skriker om bränd lök, tappar hon greppet. Där, i de mörka skrevorna i hennes sinna, möter hon det. Det är starkt, fritt, hungrigt, överlägset. Det kan befria henne. Det är i toppen av näringskedjan. Det slickar sig om hennes läppar.
Historien var relativt simpel, som de ofta är i Hantverksklubben, men vi tog ut svängarna en hel del i gestaltandet på ett spännande sätt. Vi hade en del scener från monstrets perspektiv, där vi bland annat jobbade med att avhumanisera det genom att använda "det" eller "den" och genom att beskriva omgivningen från dess perspektiv, där människor beskrevs som bytesdjur, där Pantar-Jörgen var en svag flockmedlem som blivit utstött och isolerad.
Scenerna från Claras perspektiv var också intressanta. Vi jobbade en del med ekon och minnesbilder och med hennes förvirring inför vad som hände henne. I scenen i köket blev det väldigt effektfullt där hon river sig på rivjärnet, suger på fingret där en blodsdroppe bildats, och sedan plötsligt står med en slemmig smak i munnen och halva köttfärspaketet är borta. Även scenen i sjukhuset där hon kommunicerade med monstret inom henne blev bra, där det kommunicerade i känslor och intryck, inte i ord. Och den sista scenen, när hon blivit tillfångatagen och hålls fastspänd i en militäranläggning och talar med någon sorts specialagent från svenska staten. Här hade Clara och monstret smält samman, och Anne beskrev det hela tiden med fraser som "det söker i hennes minnen" och "det ler med hennes mun". Sjukt effektfullt.
Igår samlades jag, Alexi, Anne och @Joel för en monstruös hantverksomgång. Temat var Alexis och handlade om hur man gestaltar ett monster. Även om vi diskuterade mänskliga monster, vilket jag utan att tänka hade utgått ifrån när jag läst titeln, så var fokuset på ickemänskliga eller halvmänskliga varelser och på det som gör dem omänskliga, djuriska och/eller främmande. Vi diskuterade hur monster i fiktion har lite två olika typer, de mer mänskliga som kan ha vara protagonister (typexempel vampyrer) och de mindre mänskliga som nästan uteslutande är antagonister (typexempel zombier). Vi pratade om deras tematiska användning, om hur de används, men framförallt talade vi om hur man kan gestalta dem i rollspel, hur man kan få in det där omänskliga i ett subjekt, att se saker från monstrets ögon. I rollspel där monster finns så är de oftast fiender, och man spelar sällan från deras perspektiv. I undantag som Svart av kval, vit av lust så är monstren relativt mänskliga, helt enkelt eftersom man behöver kunna identifiera sig med dem. Men kan man berätta från ett omänskligt monsters perspektiv?
Samtalsämnen:
- Något omänskligt och illvilligt
- Gestaltas oftast utifrån, inte med det subjektiva perspektivet
- Lär känna monstret genom dess offer
- Ondskefullt kontra amoraliskt, omänskligt kontra djuriskt
- Monstret är ett koncept, metafor, gestalt för mänsklig rädsla (Frankenstein och rädsla för teknologi)
- Monster som protagonister (mer mänskliga) kontra antagonister (mer omänskliga).
- Toi qui eller omvänd Toi qui.
- Omänskliggöra genom att använda pronomenet "det". Dehumanisera.
- Beskriva människor som djur. "Honans avkomma".
- Svårt att inte utgå från sitt eget moraliska narrativ
- Spela samma scen från olika perspektiv. Mänskligt, monstrets, objektivt.
- Objektifiera, mänskliga monster, ondskans banalitet
- Ge explicita instruktioner till hur vi beskriver i scenen
- Behöver man ha samma perspektiv på vad som är "mänskligt"?
- Kommunicera genom känslor och bilder, inte språk. Undvika monster som har en "dialog".
- Risken att omänskligt och främmande blir till "slumpmässigt"
- Något som är logiskt för en är inte nödvändigtvis logiskt för någon annan
Någonting har vaknat i den sömniga småländska småstaden Sävsjö. Det jagar. Det dödar. Det drivs av hunger och stillar den, först med en älg, sedan Pantar-Jörgen, sedan Siw och hennes hund. Det bor i Clara, en ensamstående mamma med en uppkäftig son som inte uppskattar henne. I början vet hon inte vad som händer. Hon har minnesluckor, får underliga ekon av upplevelser hon inte känner igen. Drifter, instinkter. Till slut har hon inte kontrollen längre, och när hon vaknar till efter att ha tryckt i sig ett halvt paket rå köttfärs som hon skulle steka upp till sin son, medan brandlarmet skriker om bränd lök, tappar hon greppet. Där, i de mörka skrevorna i hennes sinna, möter hon det. Det är starkt, fritt, hungrigt, överlägset. Det kan befria henne. Det är i toppen av näringskedjan. Det slickar sig om hennes läppar.
Historien var relativt simpel, som de ofta är i Hantverksklubben, men vi tog ut svängarna en hel del i gestaltandet på ett spännande sätt. Vi hade en del scener från monstrets perspektiv, där vi bland annat jobbade med att avhumanisera det genom att använda "det" eller "den" och genom att beskriva omgivningen från dess perspektiv, där människor beskrevs som bytesdjur, där Pantar-Jörgen var en svag flockmedlem som blivit utstött och isolerad.
Scenerna från Claras perspektiv var också intressanta. Vi jobbade en del med ekon och minnesbilder och med hennes förvirring inför vad som hände henne. I scenen i köket blev det väldigt effektfullt där hon river sig på rivjärnet, suger på fingret där en blodsdroppe bildats, och sedan plötsligt står med en slemmig smak i munnen och halva köttfärspaketet är borta. Även scenen i sjukhuset där hon kommunicerade med monstret inom henne blev bra, där det kommunicerade i känslor och intryck, inte i ord. Och den sista scenen, när hon blivit tillfångatagen och hålls fastspänd i en militäranläggning och talar med någon sorts specialagent från svenska staten. Här hade Clara och monstret smält samman, och Anne beskrev det hela tiden med fraser som "det söker i hennes minnen" och "det ler med hennes mun". Sjukt effektfullt.