Dranolir
Veteran
Säg mig, är det här alla skräcknissar håller till? I så fall undrar jag hur man bäst sätter skräck i spelarna på ett vanligt fantasy-rollspel. Vore kul om någon hade något tips.
Nekromanti Har jag kommit rätt?
- Thread starter Dranolir
- Start date
Sadaigh
Swordsman
Denna frågan kommer upp ganska ofta, använd sökfunktionen, eller bläddra en sida neråt eller så, så borde du hitta vad du letar efter.
Och ja, det är här vi håller till=P
Och ja, det är här vi håller till=P
Lord Duregar
Warrior
Dranolir du läste väl forumsnamnet?
Ifall du inte har gjort det så står det ''Skräckrollspel''.
+Det är här alla skräcknissar håller till=)
Ifall du inte har gjort det så står det ''Skräckrollspel''.
+Det är här alla skräcknissar håller till=)
Sadaigh
Swordsman
Haha, ja så kan man också resonera=)
Ymir
Liten kantbaron
Re: Meningslösa inlägg
Och också sådana här meninslösa inlägg får ni gärna skippa
- Ymir, moderator också här.
Och också sådana här meninslösa inlägg får ni gärna skippa
- Ymir, moderator också här.
Rising
Vila i frid
Skräck i Fantasyrollspel
Åh, bra ämne! Det var länge sedan vi hade generella skräckdiskussioner, och skräck i "ickeskräckrollspel" är ett av mina favvotrix.
Först ämnar jag peka på några fördelar med skräck i "vanliga" rollspel:
De är inte beredda
När man spelar skräckrollspel så vet spelarna att de skall spela ett skräckäventyr, och därför stålsätter de sig redan från start. När man däremot lirar ett vanligt matinérollspel så slår man undan benen för dem. De är inte beredda på det läskiga när det väl slår till.
Dels kan det göra själva skräcktillfället effektivare, men framförallt gör det de vardagliga scenerna mer avslappnade. Spelarna sitter inte bara och riktar misstankar mot alla de möter, osv.
Skönare stämning
De flesta skräckrollspel utspelas i verkligheten, och det gör gärna spelsessionerna stelare. Ingen vill överdriva sina rollgestaltningar för att det skulle förstöra stämningen och verka oseriöst, men i ett fantasyrollspel kan man tänja mer på gränserna. En slp kan vara ett buttert gammalt halvtroll, en annan kan vara en raggar-alv som stöter på allt kjoltyg han ser, en tredje kan vara en mytomanisk trollpacka osv. Det accepteras. Det gör ofta spelsessionerna mycket mer levande och tydliga. Trovärdiga människoporträtt är också bra, men kärleksfulla karikatyrer har sin charm.
---
Nå, nu till tipsen. Det här skall man tänka på:
Se upp för strider
I fantasyspel är spelarna vana vid att konflikter lätt kan lösas med våld. Det här är en föreställning som du måste bryta sönder till varje pris. Annars funkar det inte. Då blir ju spelarna bara glada när demöterettroligt monster som de kan få försöka döda. Här kommer några tips på hur man löser detta:
#1: Dröj med konflikten. Låt spelarna få se kadaver från monstrets offer och låt andra äventyrare få försöka avråda rollpersonerna från att försökra besegra monstret i väpnad kamp. Monstret kan också besöka rollpersonerna, ställa till med lite bus (hota dem, lägga förbannelser över dem, döda deras riddjur om natten, försöka lönnmörda dem i sömnen osv) och sedan fly. Ju längre tid det tar från det att du etablerat monstret tills dess att rollpersonerna har en chans att besegra det, ju mer skräck blir det.
#2: Låt monstret vara odödligt. Vanliga vapen biter helt enkelt inte på det. (Om du har tröga spelare, använd ett spöke eller gast av något slag. Då begriper de kanske att det inte spelar någon roll att de har tvåhandssvärd.) Istället måste man utföra någon ritual/ förstöra någon artefakt/ använda något speciellt medel för att döda fienden.
#3: Strunta i monsterböckerna. Dina spelare har säkert läst dem. Hitta på ett eget monster, och bry dig inte så mycket om monstrets värden. Det viktiga är att monstret besegrar äventyrarna som ingenting om de bara skulle gå fram och försöka döda det i en hederlig duell. Strunta i spelvärden - gå på känsla.
Se upp för humor
I vart fall om du har lika skämtsamma spelare som jag. Mina spelare garvar och skojar mycket om de tror att de spelar ett roligt äventyr. Därför måste man vara väldigt noga med vilka signaler man skickar ut. De måste veta när det inte längre är läge för skämtsamma repliker och stoj.
Nå, grejen är att jag tycker skräck i fantasy blir som bäst om det får innehålla både skämtsamheter och krypande, tung skräck. Därför låter jag mina äventyr gärna börja med skojsigheter, och sedan långsamt gå över i den mörka stämningen. Det viktiga att komma ihåg är:
#1: Låt det ta tid. Tro inte att ett plötsligt dödsfall räcker för att ändra stämningen som i ett trollslag. Låt det få gro. Länge.
#2: Markera det tydligt. Mörker, vargavinter, fattigdom, sjukdomar, dödsfall, oroligheter, mystiska omständigheter och allmän djävlighet. Börja långsamt med enstaka orosmoln på himlen, och låt det sedan bli allt svartare och svartare. Till slut fattar spelarna vilken känsla du är ute efter.
---
Hoppas det hjälper. Vad har du tänkt dig att äventyret skall handla om?
---
/Rising
som tycker att gengångare är läskigare i fantasy än i nutidsrollspel
Åh, bra ämne! Det var länge sedan vi hade generella skräckdiskussioner, och skräck i "ickeskräckrollspel" är ett av mina favvotrix.
Först ämnar jag peka på några fördelar med skräck i "vanliga" rollspel:
De är inte beredda
När man spelar skräckrollspel så vet spelarna att de skall spela ett skräckäventyr, och därför stålsätter de sig redan från start. När man däremot lirar ett vanligt matinérollspel så slår man undan benen för dem. De är inte beredda på det läskiga när det väl slår till.
Dels kan det göra själva skräcktillfället effektivare, men framförallt gör det de vardagliga scenerna mer avslappnade. Spelarna sitter inte bara och riktar misstankar mot alla de möter, osv.
Skönare stämning
De flesta skräckrollspel utspelas i verkligheten, och det gör gärna spelsessionerna stelare. Ingen vill överdriva sina rollgestaltningar för att det skulle förstöra stämningen och verka oseriöst, men i ett fantasyrollspel kan man tänja mer på gränserna. En slp kan vara ett buttert gammalt halvtroll, en annan kan vara en raggar-alv som stöter på allt kjoltyg han ser, en tredje kan vara en mytomanisk trollpacka osv. Det accepteras. Det gör ofta spelsessionerna mycket mer levande och tydliga. Trovärdiga människoporträtt är också bra, men kärleksfulla karikatyrer har sin charm.
---
Nå, nu till tipsen. Det här skall man tänka på:
Se upp för strider
I fantasyspel är spelarna vana vid att konflikter lätt kan lösas med våld. Det här är en föreställning som du måste bryta sönder till varje pris. Annars funkar det inte. Då blir ju spelarna bara glada när demöterettroligt monster som de kan få försöka döda. Här kommer några tips på hur man löser detta:
#1: Dröj med konflikten. Låt spelarna få se kadaver från monstrets offer och låt andra äventyrare få försöka avråda rollpersonerna från att försökra besegra monstret i väpnad kamp. Monstret kan också besöka rollpersonerna, ställa till med lite bus (hota dem, lägga förbannelser över dem, döda deras riddjur om natten, försöka lönnmörda dem i sömnen osv) och sedan fly. Ju längre tid det tar från det att du etablerat monstret tills dess att rollpersonerna har en chans att besegra det, ju mer skräck blir det.
#2: Låt monstret vara odödligt. Vanliga vapen biter helt enkelt inte på det. (Om du har tröga spelare, använd ett spöke eller gast av något slag. Då begriper de kanske att det inte spelar någon roll att de har tvåhandssvärd.) Istället måste man utföra någon ritual/ förstöra någon artefakt/ använda något speciellt medel för att döda fienden.
#3: Strunta i monsterböckerna. Dina spelare har säkert läst dem. Hitta på ett eget monster, och bry dig inte så mycket om monstrets värden. Det viktiga är att monstret besegrar äventyrarna som ingenting om de bara skulle gå fram och försöka döda det i en hederlig duell. Strunta i spelvärden - gå på känsla.
Se upp för humor
I vart fall om du har lika skämtsamma spelare som jag. Mina spelare garvar och skojar mycket om de tror att de spelar ett roligt äventyr. Därför måste man vara väldigt noga med vilka signaler man skickar ut. De måste veta när det inte längre är läge för skämtsamma repliker och stoj.
Nå, grejen är att jag tycker skräck i fantasy blir som bäst om det får innehålla både skämtsamheter och krypande, tung skräck. Därför låter jag mina äventyr gärna börja med skojsigheter, och sedan långsamt gå över i den mörka stämningen. Det viktiga att komma ihåg är:
#1: Låt det ta tid. Tro inte att ett plötsligt dödsfall räcker för att ändra stämningen som i ett trollslag. Låt det få gro. Länge.
#2: Markera det tydligt. Mörker, vargavinter, fattigdom, sjukdomar, dödsfall, oroligheter, mystiska omständigheter och allmän djävlighet. Börja långsamt med enstaka orosmoln på himlen, och låt det sedan bli allt svartare och svartare. Till slut fattar spelarna vilken känsla du är ute efter.
---
Hoppas det hjälper. Vad har du tänkt dig att äventyret skall handla om?
---
/Rising
som tycker att gengångare är läskigare i fantasy än i nutidsrollspel
Lord Duregar
Warrior
Re: Meningslösa inlägg
Jag instämmer med Ymir, detta var ett väldgt onödigt inlägg!!!
Jag instämmer med Ymir, detta var ett väldgt onödigt inlägg!!!
Fantasi även i fantasy
Det främsta vapnet är fantasi, både i "skräckrollspel" och i "fantasyrollspel". Inlevelseförmåga är vad det hela hänger på i slutändand. Inlevelse och ambition. Sl och spelare bör vara överens om att man ska spela stämningfullt rollspel, vilket innebär att man försöker eftersträva just rollspelande och undviker avbrott, skämt och handlande (i spelet) som inte stämmer med de ramar man ställt upp (att spelarna inte agerar "out of character" är viktigt - t.ex. att en uttalat hederlig riddare sviker sitt ord eller stjäl, det stör stämningen). Naturligtvis finns det en massa tricks som sl kan genomföra i sina beskrivningar och i sitt upplägg för spelomgångarna (Rising ger en hel del sådana tips), t.ex. att framställa saker mer skrämmande (mörkret är mörkare, grottorna trängre och svårframkomligare, trollen är större och stinker värre etc. - tänk groteskt så löser det sig nog) eller att låta saker och ting vara outsagda (var det någon i gränden? tittade inte greven lite obehagligt på den unga tjänsteflickan? verkar inte bönderna spända, vad döljer de?). Däremot tycker jag att du, till skillnad från vad Rising sa, bör använda etablerade monster. Personligen har jag haft mycket kul och lyckats skrämmas bra med både vampyrer och varulvar trots att alla vet hur de "beter sig" och hur de ska bekämpas. Man kan skrämmas rejält genom att använda utnötta klichéer och bara vrida till dem en aning (vildvuxna, övergivna kyrkogårdar tycks t.ex. skrämma trots att de är klichéer - och de blir bara mer skrämmande om INGENTING händer där, det är väl skumt om något?). På så sätt kan t.o.m. slitna fiender som orcher och troll bli genuint obehagliga. Låt dem vara så groteskt obehagliga som de måste vara om de skulle existera i "verkligheten". Jag har upptäckt att det är rätt lätt att uppnå sådan effekt - låt bara rollpersonerna snubbla över resterna av en av orcher plundrad människoby och beskriv stanken av död och bränt kött samt de döendes jämranden och suckar i det grå gryningsljuset... En sl jag råkat ut för räddade de i Dungeons and Dragons utslitna Gnolls från likgiltighetens öde genom att låta rp:na hitta en döende pojke som våldtagits av ett band av gnolls. Magstarkt, men effektivt. Nivån kan variera, men känslan av allvar kan nog inte ersättas om man vill skrämmas. Känn dina spelare väl, du kommer behöva uppröra dem i lagom grad för att skrämma dem. Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra.
Det främsta vapnet är fantasi, både i "skräckrollspel" och i "fantasyrollspel". Inlevelseförmåga är vad det hela hänger på i slutändand. Inlevelse och ambition. Sl och spelare bör vara överens om att man ska spela stämningfullt rollspel, vilket innebär att man försöker eftersträva just rollspelande och undviker avbrott, skämt och handlande (i spelet) som inte stämmer med de ramar man ställt upp (att spelarna inte agerar "out of character" är viktigt - t.ex. att en uttalat hederlig riddare sviker sitt ord eller stjäl, det stör stämningen). Naturligtvis finns det en massa tricks som sl kan genomföra i sina beskrivningar och i sitt upplägg för spelomgångarna (Rising ger en hel del sådana tips), t.ex. att framställa saker mer skrämmande (mörkret är mörkare, grottorna trängre och svårframkomligare, trollen är större och stinker värre etc. - tänk groteskt så löser det sig nog) eller att låta saker och ting vara outsagda (var det någon i gränden? tittade inte greven lite obehagligt på den unga tjänsteflickan? verkar inte bönderna spända, vad döljer de?). Däremot tycker jag att du, till skillnad från vad Rising sa, bör använda etablerade monster. Personligen har jag haft mycket kul och lyckats skrämmas bra med både vampyrer och varulvar trots att alla vet hur de "beter sig" och hur de ska bekämpas. Man kan skrämmas rejält genom att använda utnötta klichéer och bara vrida till dem en aning (vildvuxna, övergivna kyrkogårdar tycks t.ex. skrämma trots att de är klichéer - och de blir bara mer skrämmande om INGENTING händer där, det är väl skumt om något?). På så sätt kan t.o.m. slitna fiender som orcher och troll bli genuint obehagliga. Låt dem vara så groteskt obehagliga som de måste vara om de skulle existera i "verkligheten". Jag har upptäckt att det är rätt lätt att uppnå sådan effekt - låt bara rollpersonerna snubbla över resterna av en av orcher plundrad människoby och beskriv stanken av död och bränt kött samt de döendes jämranden och suckar i det grå gryningsljuset... En sl jag råkat ut för räddade de i Dungeons and Dragons utslitna Gnolls från likgiltighetens öde genom att låta rp:na hitta en döende pojke som våldtagits av ett band av gnolls. Magstarkt, men effektivt. Nivån kan variera, men känslan av allvar kan nog inte ersättas om man vill skrämmas. Känn dina spelare väl, du kommer behöva uppröra dem i lagom grad för att skrämma dem. Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra.
Re: Skräck i Fantasyrollspel
Kan vara en trist invändning, och känns som en träaktig (samt väntad) fortsättning på "Rising vs. Ghoulz" (känn dig hedrad, jag satte ditt namn först!) - men som jag nyss skrev till Dranolir: "Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra." Får vi en diskussion till nu?
Kan vara en trist invändning, och känns som en träaktig (samt väntad) fortsättning på "Rising vs. Ghoulz" (känn dig hedrad, jag satte ditt namn först!) - men som jag nyss skrev till Dranolir: "Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra." Får vi en diskussion till nu?
Rising
Vila i frid
Konventioner? Bu eller Bajs?
"Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra." Får vi en diskussion till nu?"
Well, jag påstod faktiskt inte att det inte går att skrämmas med konventionella monster, utan jag föreslog blott "Strunta i monsterböckerna" som ett av tre tips på hur man kan undvika stridsorgier i fantasyskräck och mana till osäkerhet. Att möta något som man inte vet hur man dödar och vilka förmågor det har, det är nämligen väldigt otäckt. Fungerar eld? Nähä, silver? Ajdå, inte det. Gift? Ojdå. Kan det passera en obruten saltlinje? Juppz. Har någon en bit jade på sig? Nähä, inte det... Flyyy!!!
Jag har spelat alldeles för många spelsessioner med spelare som vetat hur man enklast skall döda monstret för att inte rekommendera spelledare att hitta på sina egna monster. Det är i vart fall ett bra tips av många möjliga.
---
Att bruka klichéer är något helt annat. Jag kan hitta på ett sjukligt blekt amfibiemonster med nervösa glosögon som anfaller genom att öppna sin mun och hulka ut tjogvis med aggresiva giftormar. Monstret är nytt, medan skräcken för ormar ligger djupt rotad i människans inre. Det är ett bruk av klichéer, trots att monstret inte står i någon monsterbok.
När det gäller DoD6 (som jag gjort till ett utpräglat skräckrollspel) så kunde jag inte låta bli att ge mina spelare Jorges' så de kunde få bläddra i den, men jag aktade mig noga från att använda monstrena så som de stod beskrivna i boken. Snarare använde jag den som inspiration till mina egna kreationer.
Spelarna vet alltså ingenting om vilka förmågor Nidtrollen eller Glodrerna besitter, men jag anspelar givetvis på de klichéer som de redan känner till genom Jorges. Resultat: Hög osäkerhetsfaktor, samtidigt som de får känslan av att utforska något okänt och mystiskt. -En väldigt bra känsla i fantasyskräck.
---
Det går naturligtvis att spela med varulvar och vampyrer, men då får man hitta på något annat sätt att se till att inte rollpersonerna bara kastar sig in i en duell med dem. Det finns många tips för detta, men om jag ska ge tips till nybörjare så anser jag att det är enklare att bara hitta på ett eget oförstörbart monster istället.
/Rising
som gärna duellerar med Ghoul någon annan gång. Jag har till exempel fortfarande inte haft tillfälle att replikera om hans vanföreställning angående Hitchcock, Thriller och Horror.
"Personligen tror jag att det bekanta, i form av klichéer och igenkännande av monster, kan verka för den sl som vill göra sina spelare osäkra." Får vi en diskussion till nu?"
Well, jag påstod faktiskt inte att det inte går att skrämmas med konventionella monster, utan jag föreslog blott "Strunta i monsterböckerna" som ett av tre tips på hur man kan undvika stridsorgier i fantasyskräck och mana till osäkerhet. Att möta något som man inte vet hur man dödar och vilka förmågor det har, det är nämligen väldigt otäckt. Fungerar eld? Nähä, silver? Ajdå, inte det. Gift? Ojdå. Kan det passera en obruten saltlinje? Juppz. Har någon en bit jade på sig? Nähä, inte det... Flyyy!!!
Jag har spelat alldeles för många spelsessioner med spelare som vetat hur man enklast skall döda monstret för att inte rekommendera spelledare att hitta på sina egna monster. Det är i vart fall ett bra tips av många möjliga.
---
Att bruka klichéer är något helt annat. Jag kan hitta på ett sjukligt blekt amfibiemonster med nervösa glosögon som anfaller genom att öppna sin mun och hulka ut tjogvis med aggresiva giftormar. Monstret är nytt, medan skräcken för ormar ligger djupt rotad i människans inre. Det är ett bruk av klichéer, trots att monstret inte står i någon monsterbok.
När det gäller DoD6 (som jag gjort till ett utpräglat skräckrollspel) så kunde jag inte låta bli att ge mina spelare Jorges' så de kunde få bläddra i den, men jag aktade mig noga från att använda monstrena så som de stod beskrivna i boken. Snarare använde jag den som inspiration till mina egna kreationer.
Spelarna vet alltså ingenting om vilka förmågor Nidtrollen eller Glodrerna besitter, men jag anspelar givetvis på de klichéer som de redan känner till genom Jorges. Resultat: Hög osäkerhetsfaktor, samtidigt som de får känslan av att utforska något okänt och mystiskt. -En väldigt bra känsla i fantasyskräck.
---
Det går naturligtvis att spela med varulvar och vampyrer, men då får man hitta på något annat sätt att se till att inte rollpersonerna bara kastar sig in i en duell med dem. Det finns många tips för detta, men om jag ska ge tips till nybörjare så anser jag att det är enklare att bara hitta på ett eget oförstörbart monster istället.
/Rising
som gärna duellerar med Ghoul någon annan gång. Jag har till exempel fortfarande inte haft tillfälle att replikera om hans vanföreställning angående Hitchcock, Thriller och Horror.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
The best of Troberg (jättelång (inlägget alltså))
Jag har tipsat om detta några gånger, så jag klipper ihop det jag sagt då i en röra här.
Råd till spelledaren:
Jag har tipsat om detta några gånger, så jag klipper ihop det jag sagt då i en röra här.
Råd till spelledaren:
Råd till spelaren:
Jaja, jag vet att alla hatar best of-plattor, men om artister kan göra massor av stålar på att rapa om sådant som råkat hamna på topplistorna så kan väl jag också få fuska?
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
Det går naturligtvis att spela med varulvar och vampyrer, men då får man hitta på något annat sätt att se till att inte rollpersonerna bara kastar sig in i en duell med dem. Det finns många tips för detta, men om jag ska ge tips till nybörjare så anser jag att det är enklare att bara hitta på ett eget oförstörbart monster istället.
Fast till och med gamla klassiska Dracula kan funka som skräckis. När du väl funderar på det - hur ska man vara säker på att det verkligen är påle genom hjärtat eller solljus som gäller? Dessutom kan man använda vampyrers traditionella förmågor på nya sätt som gör dem mycket skrämmande. Dimman känns aldrig lika lugn och hemtrevlig som efter Draculas uppdykande. Den japanska filmen "Ring" (snart i amerikansk remake som "the Ring" på svenska biografer) är en bra variant på gamla spökhistorier som fortfarande funkar utan att man egentligen tillför någonting nytt. Allt handlar om att ta storyn på allvar. Att stå inför en varulv måste vara skrämmande för den som gör det. Då spelar det ingen roll att en silverkula dödar den (hur får man tag på en sådan förresten?). Man måste fortfarande hitta den och sedan förklara hur det kom sig att man dräpte personen ifråga. Och etablera att det rör sig om en varulv, hur man nu gör det. Jag tror stenhårt på "utelämnandet" som nyckeln till att få spelarnas fantasi att börja röra sig. Det är Något i mörkret i skogen, och oavsett om det är en ynka orch vet man bara att det är "Något". Det handlar helt enkelt om hur man presenterar det hela. På så sätt blir varulven minst lika främmande och skrämmande som Något Helt Nytt. Mer skrämmande därför att man vet vad varulvar gör, men inte vad just den här varulven ska göra. Även för en nybörjare, som till och med kan bli hjälpt av klichéernas allmängiltighet. Men det är klart, det kan ju bli "En amerikansk varulv i Paris" av hela skiten. Men det kan du ju bli av det glosögda ormspottarmonstret också - X-files har gjort det där SÅ många gånger (förstört "den okända hemska främmande varelsen" alltså).
Nåja, diskussionen kan säkert fortsätta med en utvilad och klartänkt Ghoulz. Vi kan ju alltid låtsas som att någon bryr sig och inspireras av vårt spånande.
Och vad det gäller vanföreställningar tror jag att den diskussion kring begreppen thriller och horror skulle rensa bort en hel del sådana hos delar av forumets brukare. Ghoulz vanföreställningar är dock av hårdare virke än så.
Det går naturligtvis att spela med varulvar och vampyrer, men då får man hitta på något annat sätt att se till att inte rollpersonerna bara kastar sig in i en duell med dem. Det finns många tips för detta, men om jag ska ge tips till nybörjare så anser jag att det är enklare att bara hitta på ett eget oförstörbart monster istället.
Fast till och med gamla klassiska Dracula kan funka som skräckis. När du väl funderar på det - hur ska man vara säker på att det verkligen är påle genom hjärtat eller solljus som gäller? Dessutom kan man använda vampyrers traditionella förmågor på nya sätt som gör dem mycket skrämmande. Dimman känns aldrig lika lugn och hemtrevlig som efter Draculas uppdykande. Den japanska filmen "Ring" (snart i amerikansk remake som "the Ring" på svenska biografer) är en bra variant på gamla spökhistorier som fortfarande funkar utan att man egentligen tillför någonting nytt. Allt handlar om att ta storyn på allvar. Att stå inför en varulv måste vara skrämmande för den som gör det. Då spelar det ingen roll att en silverkula dödar den (hur får man tag på en sådan förresten?). Man måste fortfarande hitta den och sedan förklara hur det kom sig att man dräpte personen ifråga. Och etablera att det rör sig om en varulv, hur man nu gör det. Jag tror stenhårt på "utelämnandet" som nyckeln till att få spelarnas fantasi att börja röra sig. Det är Något i mörkret i skogen, och oavsett om det är en ynka orch vet man bara att det är "Något". Det handlar helt enkelt om hur man presenterar det hela. På så sätt blir varulven minst lika främmande och skrämmande som Något Helt Nytt. Mer skrämmande därför att man vet vad varulvar gör, men inte vad just den här varulven ska göra. Även för en nybörjare, som till och med kan bli hjälpt av klichéernas allmängiltighet. Men det är klart, det kan ju bli "En amerikansk varulv i Paris" av hela skiten. Men det kan du ju bli av det glosögda ormspottarmonstret också - X-files har gjort det där SÅ många gånger (förstört "den okända hemska främmande varelsen" alltså).
Nåja, diskussionen kan säkert fortsätta med en utvilad och klartänkt Ghoulz. Vi kan ju alltid låtsas som att någon bryr sig och inspireras av vårt spånande.
Och vad det gäller vanföreställningar tror jag att den diskussion kring begreppen thriller och horror skulle rensa bort en hel del sådana hos delar av forumets brukare. Ghoulz vanföreställningar är dock av hårdare virke än så.
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
"Den japanska filmen "Ring" (snart i amerikansk remake som "the Ring" på svenska biografer) är en bra variant på gamla spökhistorier som fortfarande funkar utan att man egentligen tillför någonting nytt. Allt handlar om att ta storyn på allvar."
Visst, men nu gällde det ju nybörjare, och för nybörjare är ju sådant inte helt lätt. Därför måste jag hålla med Rising om att det i det läget är enklare att hitta på egna hemskheter.
Och så lite OT: strunta i den hemska amerikanska remaken av Ring. Originalet är det enda som gäller.
"Den japanska filmen "Ring" (snart i amerikansk remake som "the Ring" på svenska biografer) är en bra variant på gamla spökhistorier som fortfarande funkar utan att man egentligen tillför någonting nytt. Allt handlar om att ta storyn på allvar."
Visst, men nu gällde det ju nybörjare, och för nybörjare är ju sådant inte helt lätt. Därför måste jag hålla med Rising om att det i det läget är enklare att hitta på egna hemskheter.
Och så lite OT: strunta i den hemska amerikanska remaken av Ring. Originalet är det enda som gäller.
Du är inte så kort du heller (NT)
NT = No Text (Ingen text)
NT = No Text (Ingen text)
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
Visst, men nu gällde det ju nybörjare, och för nybörjare är ju sådant inte helt lätt.
Det där är väl inte helt självklart. Man måste f.ö. ta det hemmagjorda monstret på allvar också, kanske i högre grad än Vampyren eftersom man INTE har att göra med etablerade klichéer (i samma utsträcking). Ser man det så är det nog svårt att hitta på egna hemskheter som funkar. En oerfaren sl kanske tycker att ett "etablerat" monster är lättare att gestalta?
Och när det gäller att välja mellan originalet och en amerikansk remake i filmsammanhang är det väl överflödigt att kommentera originalets överlägsenhet?
Visst, men nu gällde det ju nybörjare, och för nybörjare är ju sådant inte helt lätt.
Det där är väl inte helt självklart. Man måste f.ö. ta det hemmagjorda monstret på allvar också, kanske i högre grad än Vampyren eftersom man INTE har att göra med etablerade klichéer (i samma utsträcking). Ser man det så är det nog svårt att hitta på egna hemskheter som funkar. En oerfaren sl kanske tycker att ett "etablerat" monster är lättare att gestalta?
Och när det gäller att välja mellan originalet och en amerikansk remake i filmsammanhang är det väl överflödigt att kommentera originalets överlägsenhet?
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
"Man måste f.ö. ta det hemmagjorda monstret på allvar också, kanske i högre grad än Vampyren eftersom man INTE har att göra med etablerade klichéer (i samma utsträcking)."
Jag vill nog ändå hävda att problemet ligger just i de etablerade klichéerna; en vampyr blir inte en läskig blodsugande best, utan en gothare med vassa tänder och rejäla pigmentproblem. Återigen så går det ju att ändra på den uppfattningen, men det är det jag hävdar är svårt för nyisar. Ett hemmagjort monster har fördelen att man slipper sådana uppfattningar - monstret blir istället härligt okänt, och som vi redan konstaterat så är "Något i skogen" alltid mycket läskigare än "den gamla goda varulven/vampyren/hajen/jättekrokodilen/mördarkaninen".
"Och när det gäller att välja mellan originalet och en amerikansk remake i filmsammanhang är det väl överflödigt att kommentera originalets överlägsenhet?"
Man vet aldrig vad folk tänker - vissa har ju t.o.m gått och sett filmen. Jag gör bara vad jag kan för att förhindra att ännu fler gör det misstaget, utan istället pallrar sig ner till godtycklig videobutik och inhandlar originalet.
"Man måste f.ö. ta det hemmagjorda monstret på allvar också, kanske i högre grad än Vampyren eftersom man INTE har att göra med etablerade klichéer (i samma utsträcking)."
Jag vill nog ändå hävda att problemet ligger just i de etablerade klichéerna; en vampyr blir inte en läskig blodsugande best, utan en gothare med vassa tänder och rejäla pigmentproblem. Återigen så går det ju att ändra på den uppfattningen, men det är det jag hävdar är svårt för nyisar. Ett hemmagjort monster har fördelen att man slipper sådana uppfattningar - monstret blir istället härligt okänt, och som vi redan konstaterat så är "Något i skogen" alltid mycket läskigare än "den gamla goda varulven/vampyren/hajen/jättekrokodilen/mördarkaninen".
"Och när det gäller att välja mellan originalet och en amerikansk remake i filmsammanhang är det väl överflödigt att kommentera originalets överlägsenhet?"
Man vet aldrig vad folk tänker - vissa har ju t.o.m gått och sett filmen. Jag gör bara vad jag kan för att förhindra att ännu fler gör det misstaget, utan istället pallrar sig ner till godtycklig videobutik och inhandlar originalet.
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
Ett hemmagjort monster har fördelen att man slipper sådana uppfattningar - monstret blir istället härligt okänt, och som vi redan konstaterat så är "Något i skogen" alltid mycket läskigare än "den gamla goda varulven/vampyren/hajen/jättekrokodilen/mördarkaninen".
Det är bara det att "något i skogen" även kan vara "den gamla goda Whatever". Det är nästan bättre. Jag begriper inte hur det hemmagjorda monstret (tm) ska kunna göra något helt NYTT för och i rollspelet. Jämför med X-files där vi får en ny skräckis i varje avsnitt och där hälften av dessa skräckisar är variationer på vampyrtemat (oavsett ifall monstret äter njurar/suger pigment/slukar bajs i kloakerna etc.) i olika former. Jag säger inte att vampyren bör presentera sig som "Greve Alucard" och vara en bleksiktig gothare (vilket knappast är vampyrens ursprungliga eller enda uppenbarelse f.ö.) utan att det är lättare att säga Vampyr än Sak i skogen. Vampyren som monster har dessutom fördelen att till stor del framstå som mänsklig och kan därför i vissa lägen smälta in bland människorna. Variera gärna vampyren, men vampyren (och vilken som helst av de klassiska skräckisarna) tål att användas i former som påminner om våra klassiska uppfattningar om dem. Jag vidhåller att klichéerna arbetar för oss oftare än vad vi tror. Särskilt för nybörjaren. I grunden är spelledarens enda problem med vampyren att förmedla bilden av en mordisk varelse som inte kommer försvinna lätt och som antagligen är svårbesegrad (oavsett hur många olika metoder man har hört talas om är det till sist oklart hur man verkligen dräper en vampyr - och hur som helst tål den mycket stryk). Därur kan man föda skräck. Med det Nya Monstret måste man först etablera dess farlighet och en massa andra faktorer (samt modus operandi och liknande - det har man gratis med den karpatiska vampyren, funkar störtskönt för att bygga story på). Hur länge håller det Nya Monstrets skräckinjagande effekt i sig? Hur många Nya Monster kan man egentligen introducera? Klassikerna är väl beprövade, men de har uppenbarligen hållit ett tag (som variationer på ett tema snarare än som ett enhetligt fenomen). Kanske håller de ett tag till?
Och SÅ dålig är inte "the Ring". Den är bara undermålig i jämförelse med originalet. Om man inte kommer åt originalet hävdar jag bestämt att remaken får utgöra tillfälligt substitut. För ingen skräck-sl kan undvara underverket, så är det bara.
Ett hemmagjort monster har fördelen att man slipper sådana uppfattningar - monstret blir istället härligt okänt, och som vi redan konstaterat så är "Något i skogen" alltid mycket läskigare än "den gamla goda varulven/vampyren/hajen/jättekrokodilen/mördarkaninen".
Det är bara det att "något i skogen" även kan vara "den gamla goda Whatever". Det är nästan bättre. Jag begriper inte hur det hemmagjorda monstret (tm) ska kunna göra något helt NYTT för och i rollspelet. Jämför med X-files där vi får en ny skräckis i varje avsnitt och där hälften av dessa skräckisar är variationer på vampyrtemat (oavsett ifall monstret äter njurar/suger pigment/slukar bajs i kloakerna etc.) i olika former. Jag säger inte att vampyren bör presentera sig som "Greve Alucard" och vara en bleksiktig gothare (vilket knappast är vampyrens ursprungliga eller enda uppenbarelse f.ö.) utan att det är lättare att säga Vampyr än Sak i skogen. Vampyren som monster har dessutom fördelen att till stor del framstå som mänsklig och kan därför i vissa lägen smälta in bland människorna. Variera gärna vampyren, men vampyren (och vilken som helst av de klassiska skräckisarna) tål att användas i former som påminner om våra klassiska uppfattningar om dem. Jag vidhåller att klichéerna arbetar för oss oftare än vad vi tror. Särskilt för nybörjaren. I grunden är spelledarens enda problem med vampyren att förmedla bilden av en mordisk varelse som inte kommer försvinna lätt och som antagligen är svårbesegrad (oavsett hur många olika metoder man har hört talas om är det till sist oklart hur man verkligen dräper en vampyr - och hur som helst tål den mycket stryk). Därur kan man föda skräck. Med det Nya Monstret måste man först etablera dess farlighet och en massa andra faktorer (samt modus operandi och liknande - det har man gratis med den karpatiska vampyren, funkar störtskönt för att bygga story på). Hur länge håller det Nya Monstrets skräckinjagande effekt i sig? Hur många Nya Monster kan man egentligen introducera? Klassikerna är väl beprövade, men de har uppenbarligen hållit ett tag (som variationer på ett tema snarare än som ett enhetligt fenomen). Kanske håller de ett tag till?
Och SÅ dålig är inte "the Ring". Den är bara undermålig i jämförelse med originalet. Om man inte kommer åt originalet hävdar jag bestämt att remaken får utgöra tillfälligt substitut. För ingen skräck-sl kan undvara underverket, så är det bara.
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
"Jag säger inte att vampyren bör presentera sig som "Greve Alucard" och vara en bleksiktig gothare (vilket knappast är vampyrens ursprungliga eller enda uppenbarelse f.ö.) utan att det är lättare att säga Vampyr än Sak i skogen."
Tja, visst, men om du nyttjar ordet "vampyr" så får folk bilder i skallen vare sig du vill eller inte, och att ändra dem är inte sådär extremt enkelt.
"I grunden är spelledarens enda problem med vampyren att förmedla bilden av en mordisk varelse som inte kommer försvinna lätt och som antagligen är svårbesegrad (oavsett hur många olika metoder man har hört talas om är det till sist oklart hur man verkligen dräper en vampyr - och hur som helst tål den mycket stryk)."
Just det är väl ganska enkelt egentligen; ingen har ju nånsin anklagat vampyren för att vara ofarlig. Nåt som är farligt behöver dock inte vara läskigt, och om folk är bekanta med monstret så blir det mindre okänt, alltså mindre läskigt. Sen kan det ju gå käpprätt ner i diket också, om nån får för sig att börja kånka runt på en imponerande arsenal av kors, silver, vitlök, eld och gud-vet-vad. "Nähepp, pålen funkade inte, Pelle, räck mig eldkastaren"... (extremt exempel, javisst, men jag ville illustrera min poäng)
"Med det Nya Monstret måste man först etablera dess farlighet"
Enligt min erfarenhet tenderar spelare att antaga det värsta i sådana lägen, men det varierar ju förstås från person till person. Har man övermodiga spelare så är det väl ett problem, antar jag, men så svårt är det inte att lösa. Nån söndersliten kropp här, nån blodpöl där, så löser det sig.
"Hur länge håller det Nya Monstrets skräckinjagande effekt i sig?"
Beror väl på hur bra monstret blev.
"Hur många Nya Monster kan man egentligen introducera?"
Inte lika många som i X-Files bara. Den redan nämnda bajsätaren var droppen som fick badkaret att rinna över.
"Och SÅ dålig är inte "the Ring". Den är bara undermålig i jämförelse med originalet. Om man inte kommer åt originalet hävdar jag bestämt att remaken får utgöra tillfälligt substitut. För ingen skräck-sl kan undvara underverket, så är det bara."
Bah, en rabiat Japan-taliban som jag skulle aldrig erkänna det, så jag tänker fortsätta mitt korståg mot amerikanska remakes av högkvalitativa japanska filmer.
"Jag säger inte att vampyren bör presentera sig som "Greve Alucard" och vara en bleksiktig gothare (vilket knappast är vampyrens ursprungliga eller enda uppenbarelse f.ö.) utan att det är lättare att säga Vampyr än Sak i skogen."
Tja, visst, men om du nyttjar ordet "vampyr" så får folk bilder i skallen vare sig du vill eller inte, och att ändra dem är inte sådär extremt enkelt.
"I grunden är spelledarens enda problem med vampyren att förmedla bilden av en mordisk varelse som inte kommer försvinna lätt och som antagligen är svårbesegrad (oavsett hur många olika metoder man har hört talas om är det till sist oklart hur man verkligen dräper en vampyr - och hur som helst tål den mycket stryk)."
Just det är väl ganska enkelt egentligen; ingen har ju nånsin anklagat vampyren för att vara ofarlig. Nåt som är farligt behöver dock inte vara läskigt, och om folk är bekanta med monstret så blir det mindre okänt, alltså mindre läskigt. Sen kan det ju gå käpprätt ner i diket också, om nån får för sig att börja kånka runt på en imponerande arsenal av kors, silver, vitlök, eld och gud-vet-vad. "Nähepp, pålen funkade inte, Pelle, räck mig eldkastaren"... (extremt exempel, javisst, men jag ville illustrera min poäng)
"Med det Nya Monstret måste man först etablera dess farlighet"
Enligt min erfarenhet tenderar spelare att antaga det värsta i sådana lägen, men det varierar ju förstås från person till person. Har man övermodiga spelare så är det väl ett problem, antar jag, men så svårt är det inte att lösa. Nån söndersliten kropp här, nån blodpöl där, så löser det sig.
"Hur länge håller det Nya Monstrets skräckinjagande effekt i sig?"
Beror väl på hur bra monstret blev.
"Hur många Nya Monster kan man egentligen introducera?"
Inte lika många som i X-Files bara. Den redan nämnda bajsätaren var droppen som fick badkaret att rinna över.
"Och SÅ dålig är inte "the Ring". Den är bara undermålig i jämförelse med originalet. Om man inte kommer åt originalet hävdar jag bestämt att remaken får utgöra tillfälligt substitut. För ingen skräck-sl kan undvara underverket, så är det bara."
Bah, en rabiat Japan-taliban som jag skulle aldrig erkänna det, så jag tänker fortsätta mitt korståg mot amerikanska remakes av högkvalitativa japanska filmer.
Re: Konventioner? Bu eller Bajs?
Tja, visst, men om du nyttjar ordet "vampyr" så får folk bilder i skallen vare sig du vill eller inte, och att ändra dem är inte sådär extremt enkelt.
Nix, men det finns en hel del olika variationer på vampyrtemat. Allt från Nosferatu till Dracula till folklore till Vampyrninjan från Chock. Den "välkända vampyren" behöver alltså inte vara fullt så kartlagd som man kan tro. Men okej, det kan vara bekymmersamt för en nybörjarsl. Mend et måste inte vara det. Kanske är det just vampyrer som skräckspelaren vill ha och som kanske kan funka även där? En absolut regel är nog omöjlig, men att uppmuntra nybörjare att skapa sina egna monster från scratch bör kompletteras med rådet att även klichéer funkar (och det gäller i än högre grad miljö och teman - isolation, utelämnande etc. är givna skräckförhöjare).
Nåt som är farligt behöver dock inte vara läskigt, och om folk är bekanta med monstret så blir det mindre okänt, alltså mindre läskigt.
Men på vilket sätt är vampyren bekant? Dess huvudsakliga modus operandi är känd, och hur man bekämpar den - i alla fall finns det en uppsättning olika tekniker för att ha ihjäl vampyren. Och monstrets farlighet är väl ändå sammankopplat med dess läskighet? Jag är dne förste att medge att enkla motståndare kan vara skräckinjagande om de används på rätt sätt (allt ligger i beskrivningen), men vampyrens seghet är knappast något som ligger den i fatet. Och minns Lucy från Dracula - hur lätt är det att dräpa sina unga hustru som ber om nåd? Där finns en del i vampyrens farlighet och otäckhet. "it could be someone you love..."
Och överbeväpning och liknande porblemlösningsstrategier kan nog sl undvika genom hänvisningar till rollpersonernas kunskaper och materiella tillgångar.
Jag tror, till sist, att det bästa är en gyllene medelväg. Använd "Det nya monstret"-tekniken på "Vampyren" så har vi nog en rätt bra lösning. Om "Vampyren" bjuder på en del lätt igenkänning samtidigt som "Det nya monstret" erbjuder en smula mystik och främmandeskap så kan dessa nog kombineras för att skapa underhållande skräck. Att fastna i konventionerna är något annat än att använda sig av dem.
Tja, visst, men om du nyttjar ordet "vampyr" så får folk bilder i skallen vare sig du vill eller inte, och att ändra dem är inte sådär extremt enkelt.
Nix, men det finns en hel del olika variationer på vampyrtemat. Allt från Nosferatu till Dracula till folklore till Vampyrninjan från Chock. Den "välkända vampyren" behöver alltså inte vara fullt så kartlagd som man kan tro. Men okej, det kan vara bekymmersamt för en nybörjarsl. Mend et måste inte vara det. Kanske är det just vampyrer som skräckspelaren vill ha och som kanske kan funka även där? En absolut regel är nog omöjlig, men att uppmuntra nybörjare att skapa sina egna monster från scratch bör kompletteras med rådet att även klichéer funkar (och det gäller i än högre grad miljö och teman - isolation, utelämnande etc. är givna skräckförhöjare).
Nåt som är farligt behöver dock inte vara läskigt, och om folk är bekanta med monstret så blir det mindre okänt, alltså mindre läskigt.
Men på vilket sätt är vampyren bekant? Dess huvudsakliga modus operandi är känd, och hur man bekämpar den - i alla fall finns det en uppsättning olika tekniker för att ha ihjäl vampyren. Och monstrets farlighet är väl ändå sammankopplat med dess läskighet? Jag är dne förste att medge att enkla motståndare kan vara skräckinjagande om de används på rätt sätt (allt ligger i beskrivningen), men vampyrens seghet är knappast något som ligger den i fatet. Och minns Lucy från Dracula - hur lätt är det att dräpa sina unga hustru som ber om nåd? Där finns en del i vampyrens farlighet och otäckhet. "it could be someone you love..."
Och överbeväpning och liknande porblemlösningsstrategier kan nog sl undvika genom hänvisningar till rollpersonernas kunskaper och materiella tillgångar.
Jag tror, till sist, att det bästa är en gyllene medelväg. Använd "Det nya monstret"-tekniken på "Vampyren" så har vi nog en rätt bra lösning. Om "Vampyren" bjuder på en del lätt igenkänning samtidigt som "Det nya monstret" erbjuder en smula mystik och främmandeskap så kan dessa nog kombineras för att skapa underhållande skräck. Att fastna i konventionerna är något annat än att använda sig av dem.