Har ni blvit mer cineastiska?

[anth]

Idag på väg till jobbet så jag trailern till senaste Marvel-filmen Eternals.
Den såg jättehäftig ut med massor med specialeffekter (betyder inte nödvändigtvis att den är bra).
Då slog det mig hur mycket actionfilmer utvecklats de senaste två decennierna.
Man kan t.o.m. tala om actionfilmer före och efter Matrix 1999.

Fråga: har de senaste årens actionfilmer påverkat hur ni spelar rollspel?
D.v.s. har era rollpersoner blivit mer "cineastiska"?
Jag tycker t.ex. att DnD är ett utmärkt exempel på spel som blivit mer och mer cineastiskt för varje version.
Jag spelar ibland med en gammal rollspelskompis barn som är runt 15 år gamla. De började med DnD5 och vi har väldigt svårt att introducera rollspel som är mindre flashiga än DnD5.

 

[Svarte Faraonen]

Tvärtom. Jag har snarare vänt mig från "rule of cool" allt mer, i viss mån i reaktion på ett underhållningsklimat som är övermättat med den varan. Men "actionfilm" är också sällan en referenspunkt för hur jag vill ha det.

 

[EvilSpook]

Fråga: har de senaste årens actionfilmer påverkat hur ni spelar rollspel?
D.v.s. har era rollpersoner blivit mer "cineastiska"?

Nä. Estetiken för mig är fortfarande 80-tal, både för film och spel. Massor med automateld och inga träffar. Fummel är den mest framträdande konfliktlösningsmekanismen.
Ingenting är nånsin coolt eller awesome förutom skitiga pannband och tomhylsor.

//EvilSpook

 

[Genesis]

Beror lite på vad man menar med "cineastisk". Jag ogillar när man försöker efterapa film i rollspel, eftersom film är ett såpass annorlunda medium än rollspel. Böcker är myyyycket närmare rollspelen än vad film är, eftersom både böcker och rollspel är verbala medier. Så jag försöker att medvetet hämta inspiration från litteraturen istället. Jag gillar inte när man talar om kameravinklar och närbilder (förutom i Prime Time Adventures, såklart), och jag tycker att folk ofta lägger för mycket fokus på syn, istället för lukt, smak, tankar och känslor, som inte kommuniceras i film.

Sedan är jag nog till stor del isolerad från fenomenet eftersom jag väldigt sällan ser amerikansk film. Så jag har nog missat den här trenden med specialeffekter och action. Jag såg Avengers på ett flyg, och den första Spindelmannen-filmen (jag vill säga 2004?), men det är de enda Marvel-filmer jag sett.

Däremot har jag inget emot "rule of cool" om jag spelar ett actioninriktat rollspel. Men det gör jag nog alltmer sällan numera. Jag gillar ju, som jag sagt i en annan tråd, vanliga jävla människor.

 

[entomophobiac]

Fråga: har de senaste årens actionfilmer påverkat hur ni spelar rollspel?

På sätt och vis, eftersom det gjort att jag slutat titta så mycket på film och därför spelat och läst fler rollspel. Så inte egentligen på något cineastiskt sätt, utan snarare precis tvärtom.

 

[Rymdhamster]

Inte mer, däremot har jag nog nu en bättre känsla för när det passar utifrån de spel jag spelar, framför allt genom att spara beskrivningen till _efter_ att alla tärningsslag är gjorda.

När man hackar ner ett monster från 200 HP käns det onödigt att beskriva varje liten träff som gör 1-10 HP i skada. Om någon dishar in en brutal attack som gör 70 HP i skada däremot känns det rätt att beskriva det mer inngående.

Jag finner detta mycket mer tillfredsställande än att börja med en episk beskrivning av en attack som sen bara gör 1 HP i skada (och det sparar lite tid).

Möjligen är det att jag blivit mycket mer avslappnad i hur jag applicerar regler (och förutsätter detta hos andra SL:ar också) som gör att jag är friare i att tillåta häftiga manövrar.

Förr i tiden, om någon ville svinga sig i en takkrona över rummet och kasta sig över en motståndare hade de först fått slå akrobatik för att svinga sig i kronan, ett till akrobatik för att landa utan att snubbla, och sen ett attackslag för att se om de lyckas med attacken.

Nu hade jag nog mest bara låtit dem slå ett attackslag, eventuellt med en mindre modifikation; om de kunnat springa fram och bara slå i alla fall så får de kanske en mindre bonus för en kreativ manöver, om de annars varit omöjligt för dem att anfall den personen får de kanske ett smärre avdrag. mest symboliskt, antar jag.

Om de hittar på något riktigt awesome jag aldrig kunnat föreställa mig så blir det nästan garanterat en lite större.

Så det är ju tankar jag haft ända sen jag började spela rollspel, och jag tror jag hade blivit mer avslappnad vad gäller regler oavsett. Däremot tror jag att om det inte var för alla häftiga actionfilmer hade jag gått åt andra hållet och helt struntat i att ha med cinematiska beskrivngar. Nu har jag istället gjort en annsats att ha med dem ibland när jag tycker det passar.

 

[Zire]

Filmernas specialeffekter har väl utvecklats av det avsätts mer pengar för specialeffekter och tekniken att skapa dem har dramatiskt förbättrats.

Inom rollspelsvärlden tycker jag att motsvarande verkar vara att spelen fysiskt ser mycket bättre ut, är bättre inbundna och har dragit nytta av billigare och bättre trycktekniker.

 

[Dr_Dängrot]

Nej då vi i min spelgrupp sällan spelar rollspel där rule of cool gäller eller på sätt där rule of cool ofta kommer in i spel .

Flashy Errol Flynn swashbucklery är inte vår grej .

 

[luddwig]

Jag blir snabbt mätt på storslagen action. Om jag ska likna mitt rollspelande vid film är det nog Quentin Tarantino som kommer närmast. Inga direkta hjältar, mycket snack och så enstaka utbrott av våld, dock inte med i närheten av så mycket blod som i filmerna. Något jag skulle vilja bli bättre på i mitt spelledande är faktiskt just målande beskrivningar av avgörande händelser, både att komma ihåg att göra sådana själv och att vid lämpliga tillfällen delegera till spelarna att beskriva.

 

[Gabrielle de Bourg]

Njae, jag kommer ju från film från början och likaså min första spelgrupp, där rollspel blev får outlet för sådant som var filmiskt men vi inte kunde göra film av, så jag har alltid influerats och påverkats mycket av film.

 

[Rickard]

Nej, för jag har senaste 20 åren utvecklat mycket av mitt spelande till att "fånga" filmkänslan (snarare än att imitera), så det är inget som skett under sista tiden.

Det kan vara att lätt nedgöra mängder av fiender, att överlåta till gruppen att beskriva handlingar på ett visst sätt, det kan vara att beskriva från olika "trånga" perspektiv för att väcka uppmärksamhet (precis som kameror kan zooma in och då döljer saker runtomkring eller klippa mellan olika händelser). Just beskrivningsperspektiv (forced perspective) är något jag känner borde experimenteras med och diskuteras mer.

 

[Dr_Dängrot]

Rent generellt är det många av oss som är cineastiska och flamboyanta och lite extra i sina beskrivningar av slp eller karaktärers agerande ?

Jag satt och ransakade mitt minne och kom på mig med att jag har varit det när det kommer till vissa spel tex 7:th sea eller regime diabolique .

I regime diabolique där svingade sig min musketör i ljuskronor och gjorde volter ifrån bordskanten och balanserade på fönsterkarmen medans hen fäktades med kardinalens män men där kände jag att spelet på något vis efterfrågade att man skulle vara lite flamboyant swashbuckler.

Så jag tror jag gör det när jag känner att spelet bjuder in till det, dock spelar jag väldigt sällan spel som bjuder in till det.

 

[bortom12e]

Jag och min spelgrupp hoppar hejvilt mellan kameraåkningar och inzoomningar till att vara helt bakom ögonen på karaktärer och trigga andra sinnen som känsel, smak, doft, energi osv.
Det är ju en av storheterna med rollspel, att man kan byta hej vilt mellan olika upplevelseramar

 

[wilper]

Vi spelade en massa Höstdimma för 10 år sen, det är swashbucking och tempo, kanske närmaste vad vi menar med cineastiskt. Det var rätt utmattande i långa loppet.

Nu spelar vi kammarspel och romantik. Strider och äventyrande känns mest som en distraktion från det roliga.