Har ni någonsin dolt/tigit om ert rollspelande ?

[Dr_Dängrot]

Inspirerad av tråden vad tyckte era päron om er rollspelande startar jag nu tråden har ni någonsin dolt ert rollspelande .

Rollspel har ju ofta genom historien setts som underligt ,udda, kufiskt, nördigt och töntigt osv av mainstream NORMIE folket vilket resulterat i att man fått ta emot en hel del hån.

??????Det har ju också figurerarat en hel del förutfattade meningar om rollspelare allt ifrån vi är en satanisk kult till nazism till att vi är antisociala massmördare in the making helt utan social skills och fast i våra föräldrars källare efter 40 års åldern .

Har dessa uppfattningar hos mainstream folk fått er att hålla tyst om eller dölja ert rollspelande ifrån tex släkt , vänner , kollegor , partners osv ?

Jag kan erkänna att jag dolt det ifrån partners , det är inte det första jag berättar om mig själv inför en ny partner att jag på söndagar brukar jag sitta med 4 andra överviktiga män i 40 års åldern och äta chips och låtsas att vi är krigare och trollkarlar och att vi slåss mot troll och drakar

 

[Rickard]

Nej, jag har aldrig tigit om det.

Jag tar inte upp det i varenda diskussion heller, men jag brukar slänga in att jag spelar rollspel i bisatser, typ "Klart jag har sett Sagan om ringen. Jag måste se filmen, eftersom jag spelar rollspel. Det är typ min plikt då". Jag brukar aldrig heller sitta och förklara djupgående om vad det är. En eller möjligtvis två meningar om vad det är räcker.

Har någon haft förutfattade meningar kring rollspel är det ändå ingen person jag velat umgås med, varken när jag var tonåring eller nu vuxen.

Inte ens på 90-talet teg jag, när satanistdyrkan var som hetast i rollspelssvängen, och då var jag ändå mellan 10-20 år.

 

[Rangertheman]

Nej, jag är väldigt öppen med rollspelandet i alla sammanhang. Enda gången jag kanske inte nämner det är om jag vet att jag inte kommer att få chansen att förklara att det inte är en sexlek mellan mig och min partner utan något helt annat.

 

[ÅkeZorkh]

Känner en snubbe (nej, det var inte jag) som under en period bad att få sina nyinköpta rollspelsböcker inslagna, ifall han skulle råka på sin bästa kompis på väg hem från SF-bokhandeln. När han skulle spela rollspel med sitt alternativa kompisgäng hette det att han skulle dinera med modern. När han senare "kom ut" blev kompisen sur för att han inte fått chansen att involveras i rollspelandet tidigare - det visade sig att det verkligen var hans grej. Åren som följde detta kliv ut ur garderoben medförde att vi helt plötsligt hade en stor lokal spelgrupp baserad på goda vänner.

 

[PalMer]

Nja, förr så var det inte direkt öppningsrepliken när man var ute och festa. Inte något jag tar upp i alla sammanhang nu förtiden heller. Kommer man in på ämnet eller längre diskussioner om vad man gör på fritiden så har jag inga problem att berätta om det. Sammanfattningsvis så har jag ett visst filter kring när och med vem jag tar upp det.
Det roliga är att ofta när det kommer på tal så dyker det upp en och annan doldis som då också ”erkänner” att de spelar. Sitter jag på mässen och äter så kan jag allt diskutera spel med andra kollegor jag vet spelar så vi smyger inte med det så mycket.

/PalMer - lite doldis

 

[Bifur]

Nja, förr så var det inte direkt öppningsrepliken när man var ute och festa. Inte något jag tar upp i alla sammanhang nu förtiden heller. Kommer man in på ämnet eller längre diskussioner om vad man gör på fritiden så har jag inga problem att berätta om det. Sammanfattningsvis så har jag ett visst filter kring när och med vem jag tar upp det.

Ungefär så här med.

 

[Franz]

Nej, jag har aldrig känt att jag behövt smussla med det, Någon gång har det väl hänt att jag om jag skriver på ett rollspelsäventyr och nämner det för någon som aldrig spelat rollspel, säger att jag skriver på en kreativ historia, men det är inte för att jag skäms eller så utan för att jag inte pallar dra en lång förklaring om vad rollspel är, hur det går till o.s.v. Så det har mer med lathet att göra från min sida

 

[krank]

Har dessa uppfattningar hos mainstream folk fått er att hålla tyst om eller dölja ert rollspelande ifrån tex släkt , vänner , kollegor , partners osv ?

Nä.

Alla jag träffar märker ganska omgående att jag är en nördig kuf. En entusiastisk, nördig kuf. Jag har aldrig någonsin haft ett kompisgäng jag skulle kunna kalla "mainstream"; mainstream är för mig rätt mycket något som händer andra människor. Jag har nog knappt varit med om att någon jag faktiskt pratat med IRL reagerat negativt på det, heller. Eller ja, många tycker ju att det är lite kufiskt, men det får de väl tycka.

Jag har ingen vana alls vad gäller liksom… passera som mainstream-person. Det är snarare så att när jag upplever att jag uppfattas som lite för mainstream så måste jag göra något – skaffa en ny frisyr eller något, eller börja bära nördiga tröjor, eller ställa upp en del av min samling plastfigurer på en hylla ovanför arbetsbordet. Jag kan inte tänka mig något tråkigare för egen del än att bara vara "vanlig".

Så att folk ser mig som en nördig kuf är något jag aktivt trivs med och uppmuntrar.

Om det är en del varför att jag saknar partner så får väl det vara hänt, då. Såpass stor del av mitt jag handlar om att vara en nördig kuf att om jag skulle behöva dölja det för en partner så skulle ju hela relationen bygga på en lögn. Hen skulle inte känna mig överhuvudtaget. Och det känns inte speciellt sunt.

 

[Rymdhamster]

Min äldre bror körde mycket hemlighetsmakeri, för att inte sabba sitt rykte som cooling.

Jag hade ingen ork för sånt skit och had einga aspirationer på att vara cool, så jag var väldigt öppen med det. Lyckligtvis mötes jag nästan uteslutande av kommentarer i still med "Ooo, det brukade jag också göra. Men vi slutade när nån flyttade ifrån gruppen.".

Vilket så klart är tråkigt för dem, men det har varit rätt skönt att liksom aldrig ha behövt smussla med det, utan fritt kunna sitta och läsa rollspelsböcker på tåget.

 

[RasmusL]

Ja. Jag har en gång berättat det i en arbetsintervju, bara en gång... Det finns fortfarande ett stigma och även om jag är helt för att motverka det genom att prata om delaktighet i rollspelshobbyn så väljer jag mina strider väl.

 

[Björn Wärmedal]

I högstadiet pratade jag inte så mycket om det, för de andra i spelgruppen var rädda att det skulle bli känt på skolan.

Sen dess är det snarare tvärtom. Rollspel är något jag brinner för och något av det första jag tar upp om folk vill veta något om mig. Jag arrar Grottröj, skriver och publicerar spel och äventyr, spelleder på SävCon, spelleder på fritidsgårdar ibland, etc. De jag spelar med är en stor del av mitt sociala umgänge även utanför spelsessionerna. Att försöka dölja eller skämmas för något sånt vore att förneka en stor del av mig själv.

 

[Björn Wärmedal]

Ja. Jag har en gång berättat det i en arbetsintervju, bara en gång... Det finns fortfarande ett stigma och även om jag är helt för att motverka det genom att prata om delaktighet i rollspelshobbyn så väljer jag mina strider väl.

Jag har berättat det i alla arbetsintervjuer jag varit på

 

[Rickard]

Jag har berättat det i alla arbetsintervjuer jag varit på

Jag har det på CV:t som livserfarenhet. Fast jag har arrangerat mycket på konvent, gjort korrekturläsning för rollspel även gett upp ett (fysiskt) rollspel.

 

[RasmusL]

Jag har berättat det i alla arbetsintervjuer jag varit på

Spännande! Jag fick ett så otroligt otrevligt bemötande pga det den gången Gubbar 50+ inom finans och management consulting har iaf i min erfarenhet varit mer negativa än positiva

 

[Dr_Dängrot]

Nu vet jag inte folks ålderspann och under vilka förutsättningar folk växte upp . Jag kan tänka mig att det tex varit lättare för yngre generationer nu när det är lite små coolt att va udda nördig med geek chic , hipsters och allt det där och att det varit lättare att smälta in vara anonym i en stad eller större ort .

Jag växte upp under 90-talet på en mindre bruksort med 10:000 i hela kommunen och 4000 i tätorten .

Normen för alla på orten som identifierade som killar var att syssla med sport , köra moppe/epa och dricka folköl/hembränt .

Stod du ut eller var annorlunda och hade otur så blev du hänsynslöst mobbad .

 

[Jocke]

Nja.

Efter som jag drev en blogg om rollspel när det var trendigt att blogga så var det ofta enklare att prata om bloggen än om hobbyn, precis som att det jag pratar om på arbetsintervjuer är den del av hobbyn som handlar om att ge ut böcker, skriva grejer och sånt snarare än vad vi gör när vi spelar. På senare år har jag tagit upp spelandet som ett sett att "få" umgås med gamla vänner när alla har barn och heltidsjobb och skulle ha svårt att komma ifrån för att typ ta en öl.
Men jag har sällan vart i sociala sammanhang där "entusiastiska hobbys" vart ovanliga oavsett om de handlar om att sporta sport, spela spel, laga mat på ett ansträngt vis, spraya färg på väggar på natten, samla skivor, cykla cykel osv så folk kan nästan alltid koppla det till hobby om inte till något annat.

 

[JJoghans]

Jag har nog tigit om det i alla år. Eller, jag är snarare selektiv med vilka jag snackar om det med. Det märks ju rätt snart vilka som har intressen åt det hållet, och vilka som lever heltid i den o-coola världen. Till exempel vore det ingen mening alls att ta upp det med mina arbetskamrater. Jag är inte rädd för att bli retad, men jag slipper gärna redogöra för något som de ändå inte fattar poängen med.

 

[Dr_Dängrot]

Tilläggas skall att jag hade turen att figurera i 2 sociala konstellationer där rollspel var en socialt accepterad vedertagen norm.

Grupp 1: bestod av ortens överklass och där hade jag genom någon underlig händelse blivit vän med ortens överläkares son som sågs som något av en alpha hane ibland ortens överklass slynglar och hen var en gigantisk nörd , hen läste Tolkien , tillverkade boffervapen sydde lajvkläder , spelade rollspel mm mm och iom att det i dessa kretsar sågs som fint att hänga med överläkarens son så blev det så att alla i den gruppen tog till sig hens intressen så det blev många och långa rollspelshelger i hens källare .

Grupp 2: Hårdrockarna /metal kidsen . Jag var själv black metal med långt hår pentagram nitar och patronbälte och allt vad det innebar och här var rollspel väldigt accepterat då flera spelade och hade äldre syskon som spelade eller spelat . Vi hade ett lokalt black metal band ifrån orten som senare slog stort både på hemma och bortaplan(utomlands)och dessa herrar spelade en hel del rollspel och iom att dom var äldre och coola iom att dom spelade i band så blev det coolt i dessa kretsar att spela rollspel .

 

[Henke]

Jag får en känsla av att bordsrollspel är en någorlunda accepterade hobby idag. Jag tror däremot Live fortfarande anses märkligt av många även om själva rollspels-momentet relativt ofta återfinns i olika internutbildningar (bl.a. kurser jag gått i "service och bemötande", "coachande ledarskap" och "retorik").

Har nog egentligen aldrig hållt hobbyn hemlig för andra. Snarare har jag haft med det i presentation av mig själv på flera arbetsplatser. Vet att andra i min spelgrupp inte alltid är lika pigga på att prata om det utanför den egna kretsen.

 

[Franz]

Nu vet jag inte folks ålderspann och under vilka förutsättningar folk växte upp . Jag kan tänka mig att det tex varit lättare för yngre generationer nu när det är lite små coolt att va udda nördig med geek chic , hipsters och allt det där och att det varit lättare att smälta in vara anonym i en stad eller större ort .

Jag växte upp under 90-talet på en mindre bruksort med 10:000 i hela kommunen och 4000 i tätorten .

Normen för alla på orten som identifierade som killar var att syssla med sport , köra moppe/epa och dricka folköl/hembränt .

Stod du ut eller var annorlunda och hade otur så blev du hänsynslöst mobbad .

Jag växte upp på sent 90-tal/tidigt 2000-tal. Men jag hade mycket äldre vänner och det var dem jag spelade rollspel med. Jag tyckte att de flesta i min egen ålder var barnsliga och töntiga och många i skolan som inte kände mig tyckte att jag hade, åtminstone i högstadiet, en lite "farlig" aura (vilket inte alls stämde överens med hur jag egentligen var) så jag tror att de som visste att jag spelade rollspel antog att det var något svårt och vuxet som de äldre ungdomarna sysslade med.