Har rollspel fått er att gråta?

[Franz]

Att spela rollspel har genom alla miljarder spelomgångar gett mig en himla massa känslor. Jag har haft riktigt roligt och ofta skrattat högt. Jag har suttit som på nålar när det varit riktigt spännande. Jag har nog nästan blivit rädd någon enstaka gång också. Men jag har aldrig under mina år som rollspelare upplevt något såpass dramatiskt i spelet att jag börjat gråta. Jag är inte säker på att jag vill uppleva detta genom just rollspel, föredrar att gråta till film och tv-spel, men samtidigt är jag lite nyfiken.

Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta? Vad var det som fick er att gråta? Hur tyckte ni det kändes jämfört med att gråta till exempelvis en film?

Om detta är en för privat fråga behöver ni naturligtvis inte känna er tvungna att svara

 

[God45]

Ja.

Spelade en lång kampanj med min sambo i D&D där vi gick djupt in i en massa känslor, för med bara två spelare vid bordet så är det möjligt att göra det,

Och i den bästa Werewolf the Apocalypse kampanjen jag spelat i. För saker var hopplösa men vackra.

 

[Anthrox]

Ja, och det finns inspelat så det går att höra hyfsat tydligt (Om en lyssnar på Rollspelsdags Skrômt-kampanj Kvalet).

 

[Minimoni]

Det har jag säkert. Kanske inte när jag var yngre men definitivt på äldre dagar. Jag gråter ofta och lätt samtidigt som jag också har lättare till mer positiva känslor. Jag vågar gissa att min empati blivit bättre samtidigt som jag lättare lever mig in i det som händer karaktärer i rollspel, film och andra medium.

 

[RasmusL]

Ja, massvis och åter massvis av gånger!

 

[Gerkub]

Ja, det jag tänker mest på är när jag spelade Epitaph tillsammans med en till person. Rekommenderas!

 

[Stareater]

Ja. Det har hänt mer än en gång. Första gången kommer jag ihåg mycket väl. Vi spelade MERP med Niklas som spelledare och min karaktär kämpade stenhårt i flera sessioner med att uppvakta en adelsdam som fångat mitt intresse. Vi skulle eskortera hennes följe genom en skog och ett slumptabellsmöte med sketna rövare (klart underlägsna oss i färdighet) sköt en pil som via slumpslag träffade adelsdamen och dödade henne ögonblickligen. Väldigt snopet och oväntat. Jag led med min karaktär och grät några tårar. Livet för honom kändes oerhört orättvist.

Vi spelade dock aldrig klart den kampanjen. Niklas som var SL insjuknade i cancer och dog året efteråt, 21 år gammal. Tanken på detta fick mig att gråta en tår nu mer än 20 år senare. Fast det var nog inte så trådstartaren menade med tårar och rollspel.

 

[Franz]

Ja. Det har hänt mer än en gång. Första gången kommer jag ihåg mycket väl. Vi spelade MERP med Niklas som spelledare och min karaktär kämpade stenhårt i flera sessioner med att uppvakta en adelsdam som fångat mitt intresse. Vi skulle eskortera hennes följe genom en skog och ett slumptabellsmöte med sketna rövare (klart underlägsna oss i färdighet) sköt en pil som via slumpslag träffade adelsdamen och dödade henne ögonblickligen. Väldigt snopet och oväntat. Jag led med min karaktär och grät några tårar. Livet för honom kändes oerhört orättvist.

Vi spelade dock aldrig klart den kampanjen. Niklas som var SL insjuknade i cancer och dog året efteråt, 21 år gammal. Tanken på detta fick mig att gråta en tår nu mer än 20 år senare. Fast det var nog inte så trådstartaren menade med tårar och rollspel.

Det var visserligen inte så jag menade, men det var ändå en väldigt rörande historia som jag är glad att du berättade. Blev faktiskt lite gråtmild här över att höra den, har också vänner som gått bort.

Hoppas emojin jag gjorde var okej, det är svårt att ”likea” något som för att säga att det var en vacker anekdot, samtidigt som jag såklart inte gillar vad som hände din vän

 

[Rangertheman]

Jag har blivit väldigt rörd av känslomässigt starka scener, på gränsen till att börja gråta. Jag blev tårögd på allvar när jag drog iväg i vissa beskrivningar i Barkhäxan, som blev så intensiva att jag både blev ledsen och skrämde mig själv til tårar. Det hade helt klart effekt på spelarna också.

 

[Leon]

En gång när jag var tretton och spelade Khelataar på sveroks lokaler. En medspelare bestämde sig för att ha ihjäl min rollpersons adopterade sällskapsgris.

 

[Genesis]

Ja gud ja. Senast i lördags, tror jag. Ett bra dramaspel har ju ofta någon gråtscen.

En av mina bästa var när jag spelade kampanj i Psychodrame med bland annat @Björn den gode. Vi spelade ett belgiskt elektropunkband som försökte slå igenom i Paris. Min rollperson var kär i Lisas rollperson, men hon var tillsammans med en SLP. Denna SLP gjorde slut och Lisas RP var otröstlig och stack hem till sina föräldrar. Jag försökte ringa men hon svarade inte. Så ringde jag från en annan rollpersons telefon. Hon svarade men när hon hörde att det var jag lade hon på.

I en senare scen bekände min rollperson till slut sina känslor. Berättade om hur jag älskat henne så länge, om hur jag kände mig frustrerad och åsidosatt och om hur ont det hade gjort när hon lade på luren. ”När du hörde att det var jag lade du på luren! När du hörde att det var jag!” Där grät jag rätt friskt; det var en jättestark scen och jag blir nästan tårögd än idag när jag tänker på den.

Det slutade för övrigt lyckligt och vi hånglade och blev ihop.

 

[Genesis]

Jag tror att jag kanske grät när vi spelade Kadettspelet nu senast, också. Inte säker, men min rollperson, en militärkadett i 1920-talets Italien, hade fascistsympatier och ville så gärna vara en stark soldat, men han kunde inte förmå sig att skada andra. Han lyckades inte ens skjuta en hjort när de fick syn på en när de var ute på exercis. I en scen vällde det över och jag bekände hur jävla värdelös jag var som inte en kunde skjuta en jävla hjort. Vad var jag för soldat, liksom? Också väldigt stark scen och jag tror att jag grät litegrann.

Men ja, som sagt, att gråta i rollspel är ganska vanligt för mig, så jag kommer inte nödvändigtvis ihåg när det händer. Det är dock sällan något bölade och hulkande; snarare att ögonen vattnas och någon tår fälls under en känslosam scen. Generellt är det när det är jag som pratar, som en del av rollpersonsgestaltningen. Jag gråter nog inte av att titta på en scen som andra spelar, även om den är väldigt känslosam.

 

[Feuflux]

Nej inte vad jag kan minnas. Nu spelar jag ju mest icke-drama med glada personer (eller hur man nu beskriver det) så det har liksom inte försökts skapa gråt.

I film räcker det ofta med sorglig musik så det skulle nog behövas i rollspel med. Att prat-rollspela mig fram till gråt känns avlägset i de spelstilar jag provat.

 

[Nidvisa]

Säkert fler gånger men den jag kommer ihåg mest var när vi spelade world of darkness i ett krigsdrabbat Skottland där England invaderade efter dom hade brutit med London. Vår spelledare beskrev när vi kom tillbaka till Glasgow efter en sväng i Inverness och vi var tvungna att leta reda på vår partisan grupp i ett hyreshus område som var helt sönderbombat och hela uppdraget var att hjälpa till med räddningsinsatsen a under engelsk bombningar. Det var ett tungt uppdrag

 

[Lirarn]

Flera gånger har jag blivit tårögd. Vid starka känslomässiga scener och så har det sprutats tårar när det skett tokigheter vid mera lättsamma speltilfällen.

 

[Rickard]

När jag var mycket för immersion i karaktären så kunde jag gråta.

Ett speltillfälle med historieberättarspelet Imagine som jag minns kärt hade alla runt bordet att sätta gråten i halsen. Det bara på den timme det tar att spela spelet.

 

[RasmusL]

När jag var mycket för immersion i karaktären så kunde jag gråta.

Ett speltillfälle med historieberättarspelet Imagine som jag minns kärt hade alla runt bordet att sätta gråten i halsen. Det bara på den timme det tar att spela spelet.

Just Imagine gör mig nästan alltid gråtig, oftast bara för att det är fint <3

 

[DeBracy]

Jag tror det, men jag minns inget tillfälle tvärsäkert.

När jag spelade Mormors mormors mammas tiara på FjällCon 2015 var det flera tårar, men om några var mina eller inte...

 

[IcarusDream]

Inte gråtit, men blivit väldigt tårögd.

I två långa kampanjer, i vilka båda jag spelat karaktärer som blivit förälskade. I Snösaga, där min karaktär blev kär i en SLP som senare dog, och stor del av kampanjen för min karaktär gick åt att försöka ta sig till dödsriket och rädda henne. Och i en lång Eonkampanj där min karaktär var olyckligt gift, men blev kär i och hade en relation med en alvisk drottning. Det var väldigt känslomässigt och mycket tunga känslor.

 

[Troberg]

Jag säger att alla som trampat på en T4 ljuger om de påstår att de inte gråtit.