Re: Sexuella spänningar
Jag brukar ha väldigt roligt åt sexuella spänningar. En spelare hade tex en rollperson, sanarialven Tenavron, som var väldigt sexualrädd, typen som alltid envisades med att, så länge han ledde sällskapet, inte låta kvinnor och män sova i samma hytter på båtfärder och dylikt. Hans egna amorösa känslor var ju inte heller överdrivet starka, men han hade en öm punkt - hans lärling, också hon en sanarialv, och en manipulativ liten sak. Tenavron var en framstående magus inom magikerhuset Cuvri'an, och höll ju ganska hårt på disciplinen trots allt, men Certani, som hans lärling hette, upptäckte snabbt att hon kunde få vissa...förmåner...gentemot de andra lärlingarna i huset genom att helt sonika attrahera, och genera, Tenavron en aning. Och hon var bra på det. Klassikern blev väl kommentarer i stil med 'vad varmt det är här inne', och så knäppte hon upp ett par blusknappar och blev lite närgången. Det brukade räcka för att övertala Tenavron till det mesta ;-)
Men det kunde gå för långt, också...till slut blev han så tänd på henne att han tvingades erkänna det för sig själv, och hon kunde själv överdriva ibland. Som när Tenavron behövde låna en kniv, och hon drog upp kjolen för att komma åt en kniv hon av någon anledning fäst på låret, och lånade honom den. Till sist fick Tenavron göra ett tappert försök att tala med henne om saken och läxa upp henne, och det var sådant han drömde mardrömmar om, med sin totala sexualskräck. Ni kan ger på att det var roligt...
Sedan hade Tenavron en syster som var kiriyaalv, Alendrian hette hon, och hon var av det mer frigjorda slaget. Hon var inte direkt kladdig eller så, men hon blev förälskad ibland, och sådant hade Tenavron, som överbeskyddande sexualrädd storebror, svårt att smälta. Han försökte hålla sin syster i strama tyglar, men det gick ju givetvis inte, och han fick låta henne hållas. När hon slutligen blev gravid ihop med en av Tenavrons kollegor, som han avskydde, och dessutom insisterade på att föda barnet, blev Tenavron så arg att han slutade prata med henne. Han kunde inte hantera situationen överhuvudtaget, än mindre sina egna känslor inför det hela, och det fick honom att svika sin syster när hon behövde honom och bara bemöta henne med kallt hat. Hon aborterade fostret till sist, och först då pratade han med henne igen. Trots att han sårat henne väldigt var hon inte sen att förlåta honom, hon förstod honom långt bättre än han själv gjorde, även om han aldrig skulle inse det, men som så ofta i kampanjen tog det honom lång tid att förlåta sig själv.
Senare blev Alendrian involverad i ett triangeldrama sedan hon legat med Tenavrons bästa vän, Tethorahil (annan rollperson), som redan hade en älskarinna, och barn med denna. Tethorahil blev som vanligt självdestruktiv och anklagade sig själv, medan Alendrian som vanligt bara ville vara vän med allt och alla - inklusive Tethorahils flickvän, vilket resulterade i en rejäl örfil från denna. Det var nog enda gången som Alendrian faktiskt förtjänade att få stryk...den gången svek Tenavron henne inte, dock, utan tröstade sin olyckligt förälskade syster, även om han påpekade för henne att det faktiskt finns gränser för hur naiv man bör vara - att förvänta sig att någon man nyss svikit grovt genom att ligga med dess dotters far ska förlåta en omedelbart är att vara överdrivet optimistisk, trots allt.
Alendrian blev mindre lättsam senare, när Tenavron blev besatt av en demon han själv frammanat och försvann. Då fick hon i sanning lära sig hur grym världen kan vara...
Men det är en annan historia, och som min nuvarande kampanj ser ut...ja, det är nog inte omöjligt att Alendrian får återse sin bror någon gång. Det får tiden avgöra.
- Ymir, nostalgisk ikväll