Sitcoms och stroppighet
"Det är fascinerande att nerds kan vara så stroppiga när det gäller vanlig underhållning, när de själva bara gillar genre-junk som Star Trek, X-Files och Xena."
Stroppiga? Om man sågar en underhållningsvariant som är impopulär och svårtillgänglig, säg.. opera, så är man helt okej. Det skull ejag kunna göra dagarna i ända. Ingen skulle skalla mig stroppig. Jag skulle inte ens behövt ha lyssnat eller gått på en enda operaföreställning. Det är okej ändå. Men när jag då, efter att i åratal set samma skämt och karaktärer om och om igen bevisa att tv-program bara är till för att sälja reklamspottar tycker att det är skräp, då är jag en stropp?
Trots att jag inte gillar Star Trek, X-Files eller Xena? Trots att jag inte läser Marvel eller DC? Trots at tjag inte spelar playstation eller Xbox?
Kan det kanske vara så att smaken är som en viss del av lekamen och inte är universell och jag sågar en ganska populär underhållning för att
jag inte gillar den? Eller är det för att jag är en stroppig kulturelitist?
"Eller Scrubs, eller the Nanny, eller..."
Al Bundy var bra första säsongen, sen gick han in på omgång, "Jag hatar min fru, min dotter är dum och mitt jobb suger. Buhu."... säsong fyra. Scrubs har jag inte sett och the Nanny trodde jag ingen skulle beskylla för att vara bra någonsin. Samma skämt om och om igen. Har man sett ett avsnitt har man sett dem alla.
Kort och gott: Jag sågar sitcoms för att de är dåliga. I mina ögon. Inte på grund av att de inte diskuterar finkultur och läppjar rödvin (då hade jag sågat dem ännu mer) utan fär att jag är trött på att se samma story, skämt och karaktärer om och om och om och om och om igen. Det är som att se en Monty Python film. Första gången är kul. Sen när man tvingas se den tillsammans med en svettig nörd som kan filmen utantill och envisas med att säga replikerna en halv sekund innan skådespelarna gör det... då är det inte kul längre. Då är det bara styckmord.
Storuggla, men som sagt, ser på Frasier dock