I
Tiamel anlände till borgen i Herika framåt kvällning. Borgen låg på en liten ås alldeles i anslutning till byn. De fiskare som hade det knapert och därför stannat längst ute till havs hade vid det lagt tvingas bryta för dagen och Tiamel kunde ana fem mindre båtar styra in mot hamnområdet. Solen hade sakta börjat försvinna ner i det vidsträcka havet medan Tiamel tog sig upp längs den sabriska kustlinjen. Hans hingst ”Gyldene Blod” började frusta lite, vilket han brukade göra för att visa sitt missnöje, då Tiamel ridit honom hårt den sista biten och nu ville ta sig upp för den branta backen som ledde fram till borgens port.
Efter visst manande från Tiamel nådde de båda slutligen borgen och dess port. Borgen hade från börjat varit en större gård som med tiden befästs allt mer och mer. Det medförde att man lätt fick intrycket av att borgen byggts upp av en dålig arkitekt, då det överallt fanns tillbyggnader och uthus i olika stilar. Tiamel, en mycket vanlig gäst på borgen, släpptes genast in och några surmulna stalldrängar, som förväntat sig vara klara för dagen, kom honom snabbt tillmötes och tog hand om hans fyra hästar. En av stalldrängarna bar med sig ett täcke som genast kastades över ”Gyldene Blod” för att denne inte skulle riskera att avkylas för snabbt.
Med det taktfasta ljudet från hovar som slår mot marken bakom sig, då stalldrängarna ledde bort hästarna, tog sig Tiamel den korta biten till kärntornets port. Där väntade Riddar Jeneres Wachtelon som i sin herres frånvaro var den som ansvarade för baroniet. Tiamel hälsade varmt på riddaren, som var av samma ätt som Dine, medan denne beklagade att baron Vorulf Haber av Herika tyvärr befann sig på ärende nere i Firina. Tiamel spelade oviss och beklagade detta samtidigt som han bedyrade att hans besök skulle bli kortvarigt då han redan tidigt till morgonen skulle tvingas lämna borgen för att ge sig av hemåt Nantien.
Tiamel inkvarterades som vanligt i ett av rummen på andra våningen där gästerna normalt hölls. Hans packning bars upp av ett par tjänare som varit nere och lastat av packhästarna. Han packade snabbt upp det mest nödvändiga i rummet och begav sig sedan ner till bottenvåningen och den stora salen igen. Där hittade han som väntat Jeneres och dennes son Geredan, även han nyligen dubbad riddare, och nästkusin till Dine. Jeneres hade trätt tillbaka från posten som riddare, på grund av sin höga ålder, då Geredan blivit dubbad. Jeneres skötte numer en del av baroniets räkenskaper och fick för detta en mycket generös pensionspeng av sin baron.
De tre riddarna samspråkade något som vanligt samtidigt som det bjöds på mjöd, vin och förplägnad. Tiamel försökte behärska sitt drickande så gott han förmådde. Han var dock hela tiden något frånvarande, vilket hans två värdar lade märke till ganska snabbt då hans svar alltid dröjde något. Medan Tiamel med stor otålighet satt och samspråkade, samtidigt som han åt och drack något, kunde ha inte släppa tankarna på Dine. Han hade inte sett till henne sedan han ankommit till borgen och detta fick ett litet frö av oro att gro i hans inre.
Efter att den tid förlöpt som inte kunde ses som förolämpande mot sina värdar bad Tiamel om tillåtelse att dra sig tillbaks med ursäkten att han ville komma iväg tidigt till morgonen. De två värdarna beviljade naturligtvis hans önskan och de önskade varandra en god natts sömn.
Tiamel lade sig dock inte för att sova genast. Istället tog han sig ut till stallet och såg till att hans hästar, speciellt ”Gyldene Blod”, fått den omvårdnad de kräver. På vägen tillbaks in till borgen stöter han ihop med Bentelea Guvinas dotter, Dines kammarjungfru. Han hugger ömt tag i henne och frågar tyst var Dine är. Efter en stunds tystnad, under vilken Bentelea ängsligt tittat efter så ingen iakttar dem, svarar hon raskt att hon hålls uppe i tornets översta våning. En tjänarinna dyker plötsligt upp och stannar till med ett ögonbryn förvånat höjt mot Tiamel som håller fast Benteleas speniga vänster arm med sina väldiga riddarhänder. Tiamel blir först något överraskad men samlar sig snart och ber Bentelea med ett befallande tonläge att genast ordna fram en kanna hett vatten åt honom varpå han släpper greppet om henne och beger sig tillbaks in i borgen.
Han går raskt upp till sitt rum där han länge går ängsligt fram och tillbaks i rummet. Ibland stannar han till vid dörren, lägger sitt öra mot den och försöker lystra efter ljud nerifrån salen. Vardera gång han hör prat eller ett skratt därifrån känns det som hela hans inre skall rinna över av otålighet.
Efter ett tag knackar det plötsligt på dörren. Tiamel som precis var på väg dit för att återigen lyssna ut mot stora salen öppnar hastigt dörren och en förbluffad tjänare, som knappt hunnit sänka den hand han knackat med, räcker fram en kanna med varmt vatten till Tiamel. Tiamel tar in kannan från tjänaren och ställer den på ett bord i ett av hörnen.
Tillslut efter några glas av otålig vankan fram och åter, samtidigt som oron för Dine väckt sig allt större, hör han hur sorlet i salen lägger sig och slutligen tystnar. Efter ytterligare ett knappt glas, vilket kändes som dussinet, öppnar Tiamel försiktigt sin dörr och smyger sig ut. Varje ljud han ger ifrån sig känns oändligt högt. Han når snart trappan som leder upp till tornets översta våning och tar sig sakta och försiktigt upp. Han tittar med ena halvan av ansiktet förbi ett hörn och då han inte kan se någon smyger han sig sakta nerför korridoren till den dörr som Bentelea anvisat.
Försiktigt känner han på dörren som till hans lättnad är olåst. Mycket försiktigt skjuter han upp dörren på glänt och när han öppnat den tillräckligt för att kika in ser han Dine sovandes i en stor säng. Han skjuter försiktigt upp dörren något mer och tränger sig in. Lika ömt som han öppnat den stänger han den. Han står därefter och beskådar henne, svagt upplyst av månljuset, i flera minuter samtidigt som hans andetag blir allt tyngre.
När Dine plötsligt rör sig något i sömnen hoppar hans hjärta till och han vaknar upp ur sitt drömtillstånd. Han går över rummet och skjuter ömt undan hennes hår från ansiktet med en ostadig hand. De fula såren från Vorulfs omilda behandling på borgen för ungefär en vecka sedan finns fortfarande kvar som en otäck påminnelse. Varligt lägger han sin ena hand över hennes mun, för att hindra henne från att ge ifrån sig några ljud, samtidigt som han lät ruskar hennes ena arm. Hon vaknar med ett ryck och hennes ögon späns först upp som av rädsla, vilket skrämmer Tiamel en aning och får honom att lätta sin hand från munnen. När deras blickar möts sjunker dock Dine lättat tillbaks ner i sängen som hon spjärnat upp från vid uppvaknandet. De två omfamnar varandra och Tiamel kan höra Dine dra en suck av lättnad bakom hans rygg.
Tiamel för ömt sin hand över hennes rygg då hon plötsligt rycker till av smärta och ger ifrån sig ett gnyende. Tiamel försöker finna hennes ögon, för att få en förklaring till undanryckningen, men då hon döljer dem för honom, genom att titta ner i golvet, vänder han henne abrupt och relativt omilt om. Han snörar upp baksidan av klänningen och viker undan de två tygflikarna som bildas. Hans ögon möts av en alldeles blåslagen rygg där tydliga slag av både nävar och remmar finns. Ömt för han sina fingrar över hennes rygg, som för att genom känsel bekräfta det hans ögon inte kan tro, och när Dine återigen rycker till vid ett djupare slag med en rem viker han tillbaks flikarna och knyter raskt ihop dem.
De båda vänder sig mot varandra och kan båda se tårar i den andres ögon. Efter en stund tar de båda till orda samtidigt men tystnar av den förvåning som uppstår över detta. Tiamel är den som först gör ett nytt försöker men hinner bara yttra ett par ord innan Dine milt lägger sina fingrar mot hans läppar till täcken på tystnad. Tiamel tystnar medan Dine tydligt drar ett djupt andetag för att samla till sig mod att säga något. Tiamel väntar otåligt och tittar med oförstående, allvarligt brydda ögon mot Dine. Detta får henne för ett ögonblick att komma av sig och svagt le då hon inom sig ser bilden av en totalt oförstående hundvalp framför sig.
Dines plötsliga leende gör Tiamel ännu mer brydd men lättar samtidigt hans sinne något. Dine samlar sig dock och efter ytterligare ett par ögonblicks tystnad säger hon mycket kort och allvarligt: ”- Jag väntar barn.” Den korta meningen slår som en hel kavallerichock mot Tiamel vars inre tar god tid på sig att återsamla sig. När Tiamel återigen försöker bryta tystnaden, och den obehagliga spänning som uppstått i rummet, avbryter Dine honom snabbt. ”- Barnet är ditt” är de tre följande orden hon yttrar varpå en oväntad kavallerichock från flanken återigen bryter Tiamels inre formeringar.
Efter att återigen samlat sig så gott det går efter dessa två besked är det Tiamels tur att ta till orda:
”- Hur kan du veta det?” Dine tittar oförstående mot honom med en uppsyn som tydligt visar på förargelse. Tiamel inser sin odiplomatiska framläggning och försöker fumla till ett svar: ”- Jag menar…rent teoretiskt kan barnet likväl vara Vorulfs.” Dines onda blickar mildas inte av dessa ord och spänningen lägger sig i hela rummet. Tiamel känner hur han börjar svettas och det känns som Dine medvetet drar på sitt svar för att få Tiamel att våndas. ”- Jag vet att barnet är ditt därför att jag och Vorulf inte..” där kommer hon snyftande av sig mitt i meningen och tittar bort. Mer behövde hon dock inte säga för att Tiamel skulle förstå hur fortsättningen av meningen skulle ha lytt.
Tiamels känslor snurrar runt i hela hans kropp. Han känner både oro, ängslan och vrede samtidigt som en märklig känsla av lätt euforisk sinnesstämning finns inom honom. Dine är den som kommer att bryta tystnaden igen: ”- Det är därför han slagit mig. Han upptäckte det igår kväll och gav mig spö med både nävar och bälte”, fortsätter hon.
En vrede väcks inom Tiamel när han hör Dine yttra dessa ord och föreställer sig Vorulf prygla hans älskade och deras väntande barn. Tiamel har vi det här laget lyckats samla sig såpass att han kan tänka någorlunda klart. De båda sitter en stund i tystnad tills Tiamel åter tar till orda: ”- Vill du bli min fru?” frågar han utan några omsvep. Denna gång är det Dines tur att drabbas av en chock.
Inom sig känner hon en otrolig lättnad och glädje men förstår att hon måste visa något helt annat utåt då hundvalpen framför henne åter uppenbaras. Hon skiner dock upp i lättat leende ögonblicket därefter och valpen förvandlas snabbt till en mycket nervös och otåligt väntande riddare. ”Självklart, Tiamel…självklart”, säger hon samtidigt som hon omfamnar honom. Efter en stunds kramande och kyssande yttras de sista viskande orden av Dine innan de avbryts av närmande fotsteg i trappan: ”Jag trodde aldrig du skulle fråga”, säger hon så lågt att Tiamel inte uppfattar hennes ord.
II
Stegen i trappan får både Tiamel och Dine att stelna till. Tiamel reser sig vigt upp från sängkanten och drar i samma sekund ljudlöst sitt svärd. Efter ett tag dör ekandet i trappan ut och istället hörs ett par fötter mot golvet i korridoren. De drar båda efter andan och Tiamel flyttar sig mycket tyst men snabbt undan till en mörkare del av rummet, bakom dörren. Han tecknar till Dine att lägga sig ner. Hon lyder snabbt och lägger sig för att det ska verka som hon sover samtidigt som hon försöker slappna av för att släppa spänningarna i kroppen något.
Stegen fortsätter dock förbi deras dörr och längre ner i korridoren och de båda andas ut lättade. De är dock tysta en bra stund tills Tiamel åter vågar bryta tystnaden: ”- Jag vill att du följer med mig imorgon”, viskar han efter att återigen ha gått fram till henne, dock fortfarande med svärdet i ena handen. Dine begrundar hans begäran ett tag innan hon slutligen svarar: ”- Nej, vi kan inte ta en sådan risk. Vad om Frederick säger nej? Vad gör vi då?” Diverse tankar snurrar genom Tiamels huvud; att inte bry sig om det, han har en borg där han kan skydda henne! Hans förnuft tar dock överhanden och slår bort alla liknande naiva tankar.
”- Vi gör så här:”, viskar Dine efter viss betänketid. ”Du rider upp till Nantien och ordnar med det du måste. Jag skickar bud till Frederick om att jag genast måste träffa honom i Firina. Sedan övertalar jag mina släktingar att ta mig till Firina. De kanske kommer att gno något men trots allt är Vorulf där så vad kan det göra? I Firina kommer jag att vara säker. Vorulf kan inte röra mig där. När sedan Frederick kommer till Firina förklarar vi för honom hur vi önskar att det skall bli.”
Tiamel våndades mycket över detta förslag och försökte komma med diverse motargument och invändningar, men slutligen inser även han att detta är den bästa lösningen. De två kysser slutligen varandra samtidigt som solens första strålar bryter igenom gryningen och in i rummet. Tiamel måste nu snabbt dra sig tillbaka till sitt rum innan alltför många tjänare börjar vakna och springa runt i korridorerna.
De två älskade tar ett ömt farväl av varandra innan Tiamel försiktigt öppnar dörren och tittar ut. Ingen syns åt något håll varför han kliver ut i korridoren vänder sig om och stänger dörren. Precis innan han stänger dörren utväxlar de båda en längtans blick med varandra. Tungt drar Tiamel igen dörren efter sig. Samtidigt som han vänder sig om för att lämna korridoren i tysthet öppnas dörren mittemot honom. Tiamel för instinktivt handen till svärdsfästet, och finner sig plötsligt stå mittemot riddar Geredan.
De båda står med uppspärrade ögonen och stirrar rakt in i den andres ögon. Tiamels känner sig mycket pressad och vet inte vad han ska ta sig till. Tydligen reagerar Geredan på samma sätt för de två riddarna kom bara att stint stå och stirra på varandra i ett par sekunder med sina händer lätt vilande mot svärdsfästena. Tiamel gör sig beredd på att behöva dra sitt vapen och därefter fly hals över huvud ur borgen. Tanken slår honom dock att han inte kan lämna Dine. Han kommer att behöva barrikadera sig i rummet och sedan slå sin väg ut ur borgen.
Medan Tiamel i sitt förvirrade tillstånd raskt mal igen alla alternativ i sitt huvud tar Geredan plötsligt bort handen från svärdsfästet och höjer sitt ena finger till sina läppar för att visa på tystnad. Tiamel blir alldeles förstummad och förstår ingenting. Därefter vänder Geredan sig om och går ner mot stora salen som inget har hänt. Tiamel står kvar som en fårskalle en stund och begrundar det märkliga som hänt. Snart väcks han dock ur sitt korta dagdrömmeri av skrammel nerifrån köket. Han samlar sig snabbt och går därefter ner en våning till sitt rum och börjar packar sina saker. Det gäller att rida så fort som möjligt så han hinner nå Caer Nan utan att tvingas övernatta på vägen.
III
Tiamel äter ett rejält och bastant morgonmål då han har en mycket lång ritt framför sig. Det skulle normalt ta två hela dagar att nå slottet i Nantien om man följer vägen. Tiamel hoppas dock kunna nå Caer Nan framåt midnatt samma dag. Han ängslas dock lite över detta då han kommer att behöva rida sin batonhingst ”Gyldene Blod” mycket hårt för att kunna vila sin ridhäst emellanåt.
När han kommer ut från stora salen och ut på borggården står hans hästar redan packade och klara. Tiamel ber som seden bjuder sin värd, riddar Jeneres, om tillåtelse att lämna dennes borg. Även om Jeneres haft en tanke på att neka detta fanns nu inte mycket val då hästarna redan stod sadlade bara ett par meter bakom Tiamel. Jeneres blev lite småsur över att behandlas med sådan brådska som om denna sed mest var symbolisk och hade ringa värde. Han beviljade dock Tiamel dennes önskan.
Strax därefter dundrade fyra hästar ut genom borgens välvda port och försvann bortåt den kejserliga vägen. I ett fönster på tredje våningen stod en kvinna och tittade efter följet så långt ögat kunde nå tills de slukades av horisonten. Något glas efter Tiamels avresa dundrade en ensam ryttare från det kungliga sabriska postiljonverket, som tillkallats av hennes nåd Dine, ut genom borgporten i galopp med ett brådskande meddelande till baron Frederick Wachtelon av Belos i sin packning.
Efter ett par glas ritt viker Tiamel av från vägen. Han känner landskapet mycket väl och hittar lika lätt vägar och passager där som han finner sitt svärd då det behövs. Han rider något glas ridväg in från kusten och kan därför ofta ana det väldiga havet i väster när han forcerar ås efter ås. Hans ridhäst tröttnar framåt lunchtid och börjar sakta ner farten.
Tiamel driver dock på honom ytterligare något glas tills de når den svala glänta han tänkt ut som första rastplats. En frisk och strid bäck rinner ett litet stycke bort och hästarna får gott tillfälle att vattna sina törstiga munnar. Tiamel stoppar i sig en del av den färska färdkost han fått med sig från Herika. En av de korvar han fått nerpackade visar sig dock vara för stark till och med för Tiamel och han tvingas därför, med halsen brännandes som den värsta skärseld, själv rusa fram till det vattenhål hästarna glupskt försöker sluka. Hästarna upphör något med sitt drickande då deras herre väsande med handen om halsen slänger sig ner vid bäcken och börjar sluka det vatten han skopar upp med händerna.
Kort därefter tar Tiamel återigen upp färden. Han väljer nu att rida ”Gyldene Blod” ett stycke för att spara på ridhästen. Han håller ett lägre tempo än förut, inte minst för att batonhingsten är betydligt långsammare än ridhästen, men också av omtanke för sin gamle trogne vän som han inte vill slita ut allt för mycket.
Han når vinterskogen något glas innan det börjat mörkna. Där gör man ytterligare ett kortare uppehåll och Tiamel räknar ut att han antagligen kommer hinna hem innan midnatt. Resten av färden mot borgen, vilken Tiamel använder sin ridhäst för, går ut med vinterskogens västra gräns. När han passerat skogens nordliga gräns når han snabbt en mindre väg som leder honom raka spåret mot Caer Nan.
Han väcker förvånade blickar i de byar han passerar då skymningen nu nått de nordliga delarna av riket och förbidundrande adelsmän inte är särskilt vanliga. Tillslut försvinner även det sista solljuset och Tiamel finner att ungefär två glas återstår av ritten.
Strax innan midnatt når han slottet vars portar hålls stängda. Portvakten har dock upptäckt honom långt innan från slottets strategiska läge och förberett sig för att fälla vindbryggan. När de ser Tiamels vapensköld och hans väldiga batonhingst råder det inga tvivel om att det är deras herres son som återvänt hem. Sergeanten som för tillfället för befälet beordrar att bryggan raskt skall fällas. Tiamel gör ingen ansats att sakta in när han närmar sig vallgraven runt borgen och bryggan fortfarande inte är nerfälld. Bryggan fälls dock ner med en väldig duns, som får vägdammet att yra åt alla håll kring den. I nästa sekund dundrar Tiamel in på borggården och stannar framför ena sidoingången. Stalldrängarna som inte varit beredda på riddarens ankomst rusar fram mot hästarna som Tiamel dock redan lämnat bakom sig på gården för att bege sig mot den ena ingången till huvudbyggnaden. Samtidigt som en tjänare öppnar dörren in för honom hör han hur det taktfasta arbetet med att försegla vindbryggan tar vid nere vid porten.
Väl inne i värmen, kylan ligger fortfarande något över de nordliga delarna, trots att man nu nått maj månad, ger han sina ridhandskar till en av de fåtal tjänare som har nattjänst och kränger av sig en del av sina kläder. Han kliver in i en av de större salarna på nedervåningen och frågar bryskt närmsta tjänare var hans far håller hus. Tjänaren, något skrämd av Tiamels bryska ton, svarar kvickt att slottets herre, Nantiens greve, befinner sig i sitt sovgemak. ”- Väck honom genast!”, lyder Tiamels order. Tjänaren tvekar dock något och när Tiamel tittar strängt på den unge mannen svarar han lite osäkert: ”- Ers nåd, hans högvördighet har dragit sig tillbaks för kvällen. Han har uttryckligen låtit meddela att han inte vill bli störd efter kvällning den senaste tiden.” ”- Väck genast greven och meddela honom att jag väntar i biblioteket!” Tiamel vände därefter på klacken och gick upp mot västra flygeln, där han hade sina kvarter, för att byta om de genomsvettiga kläderna han burit vid ritten. En nervös tjänare stod tvekande kvar ett ögonblick i korridoren varpå han raskt lättade på benen och sprang mot grevens sovgemak uppe i det sydöstra tornet.
Ett halvt glas senare stiger Tiamel in i biblioteket. I en av de väldiga fåtöljerna sitter greven själv med ett glas av sin favoritdryck, uisge bha, i högra handen. Grevens närmsta tjänare, en man som tjänat honom i snart tjugo år, står diskret i ena hörnet och väntar omärkbart på ett eventuellt tecken från sin herre. Greven har dragit på sig en kraftig förkylning då han envisats med att rida hem från godset Sommerlath mitt i den nattliga kylan för någon vecka sedan.
En nytänd brasa brinner i den öppna spisen och Burwell, greven, har dragit ett täcke över sina ben. Han har hafsigt satt på sig en nattskjorta och ett par hosor. ”- Varför i hågen har du väckt mig mitt i natten, dagen innan jag ska fara till regentförsamlingen i Calnia?”, frågar Burwell surt så fort Tiamel kommer in i rummet. Tiamel tar lite tid på sig att svara då han häller upp ett glas uisge bha till sig själv och smuttar på det. ”- Jag vill gifta mig med Dine.”, svara han slutligen. ”- Vilken Dine?”, undrar hans far samtidigt som han dricker en rejäl klunk Plötsligt blir hans ögon stora: ”- Dine som i Baron Vorulf av Herikas hålldam!”, halvskriker han ut samtidigt som han sätter en del av uisgen i halsen. Tjänaren räcker genast över en handduk till sin herre att torka sig på.
Efter en kort paus, och ett djupt andetag från Tiamel, samtidigt som Burwell mycket otåligt väntar svarar Tiamel: ”- Ja, just den Dine.” ”- Har du väckt mig mitt i natten för att tala om att du ämnar äkta en annan barons hålldam! Vänta nu…”, säger han eftertänksamt efter den barska inledningen: ”- Hur länge har du träffat henne?” Burwells tonläge är nu betydligt mildare och ett litet leende har börjat spridas över hans läppar. ”- Drygt ett år, eller så.” ”- Det är alltså därför du gjort dig diverse omak för att få minsta anledning att rida ner till Firina!”, konstaterar Burwell triumferande precis som han just löst ett stort bryderi. ”- I ärlighetens namn hade jag faktiskt precis börjat blir rädd för att du ämnade äkta modern till din oäkta dotter. Att det var därför du var där så ofta. Varför har du inte talat om det här tidigare?” Burwell talar nu entusiastiskt och Tiamel inser nu att hans gamle far inte kommer ge sig förrän han fått reda på minsta detalj.
De samtalar därefter en bra stund om Tiamels kärlek till Dine. Tiamel försöker dra på det så länge som möjligt men tillslut blir det oundvikligt då Burwells fråga inte går att parera: ”- Varför vill du gifta dig med henne nu helt plötsligt och dessutom släpar upp mig mitt i natten för att berätta det? Hur glädjande nyheten än må vara för mina öron kunde det väl ha väntat till imorgon?” ”- Hon väntar mitt barn”, svarar Tiamel kort och något skamset. Burwells ansikte förvandlas till sten då Tiamel kastar upp nyheten rakt i ansiktet på honom. Ansiktsuttrycket innebär i regel att greven vill ha tid för att tänka över ett svårt problem och inte tolererar att bli störd under tiden. Tiamel som sett detta ansiktsuttryck åtskilliga gånger i dryga trettio år vet mycket väl att nu inte är tid för att tala. Så efter en kort stund tar Burwell åter till orda: ”- Hur lång är hennes graviditet gången?” ”- Allra högst två månader. Man kan ana hennes svällande mage utan kläderna på, men med…” Tiamel kommer plötsligt av sig då han känner sig förlägen inför sin far och han känner hur hans kinder blossar upp. ”- Nåväl min son, det är inget att skämmas för. Tror du inte att jag är medveten om att du sett kvinnor utan kläder?”, frågar Burwell lite roat varpå han fortsätter: ”Eller har din dotter i Firina kanske kommit till genom ett sändebud från storken?” Tiamel känner sig nu ännu mer förlägen fast denna gång av sin egen dumhet. ”- Nej, kanske inte”, svarar han efter ett tag mycket lättad över att ha tagit sig ur diskussionen. ”- Om vi kanske skulle ta den senaste delen av denna kärlekshistoria från början, alltså från att du nu senast anlände till borgen i Herika. Jag antar att detta är viktigt eftersom du väckt mig.”, muttrar Burwell slutligen något otålig över att Tiamel inte kommer till saken. ”Mitt skepp ner till Calnia avgår tidigt i morgon varför jag vill ha affären undanstökad så fort som möjligt.”
Historien drar dock ut på tiden och det slutar med att far och son tillbringat hela natten i biblioteket där Tiamel först berättar om det senaste händelse förloppet i Herika. När han sedan fortsätter berättelsen om Dines plan för att ta sig ur alla knipor nickar Burwell instämmande till klokheten i deras, eller snarare hennes, beslut. När gryningen så kommit in på sitt andra glas och de båda vänt och vridit på problemet åt alla håll avslutar Burwell allvarligt diskussionen samtidigt som hans tjänare hjälper honom att resa sig ur fåtöljen. ”Imorgon, eller snarare idag, reser du ner till Firina och ber Frederick om hans systers hand. Men passa dig noga för Vorulf min son, den mannen handlar inte alltid efter bästa klokhet! Vi vill inte förvärra den lilla konflikt som nu kommer att uppstå mellan Renovel och Haber genom att trissa upp historien till orimliga proportioner. Förhoppningsvis kommer Vorulfs eventuella vrede inte att ha någon större effekt på Greve Canin och relationerna ätterna emellan därmed förbli goda.” Greven lämnade så rummet men kom strax tillbaks. ”- Just det! Vad ska vi ge den fagra damen i morgongåva?”, undrade han glatt entusiastiskt varpå en ny diskussion mellan fader och son tog fart.
Du satte ribban högt, men jag ska se vad jag kan göra: