En sak jag saknat på det här forumet är att det DISKUTERAS ALLDELES FÖR LITE MUSIK! Det tänkte jag ändra på med en liten tråd om just detta. Jag tänkte mig en mjukstart med ett ämne som alla nog kan relatera till, nämligen HATLÅTAR. För egen del så har jag ett ganska avslappnat förhållande till musik jag inte gillar. I de flesta fall kan jag bara koppla bort musik som inte intresserar mig. Däremot har jag jäkligt svårt att klara av att höra samma låt om och om igen, oavsätt vilken det är. Då jag tillbringar en stor del av dagen med en radio i bakgrunden blir det efter ett tag outhärdligt om jag lyssnar på samma kanal en längre tid, vilket innebär att jag ständigt hoppar mellan våglängderna i jakt på nånting bra, men lika ofta omedelbart får byta igen eftersom det helt plötsligt blir tredje gången jag hör samma låt under en och samma förmiddag. Ibland går det så långt att det slutar med att jag sitter och lyssnar på P1, där det bara snackas, eller P2 som nästan bara spelar klassisk musik och den maniska impulsen att ständigt spela hits tack och lov lyser med sin frånvaro. En lite underlig effekt detta har fått är att det finns ett antal låtar, som jag faktiskt tycker är bra, eller i alla fall ok, och i en del fall t.o.m. med artister jag tycker om, som är så sönderspelade att jag får mental tandvärk av att lyssna på dem. Här kommer några av dem utan inbördes ordning:
”Brown Eyed Girl” med Van Morrison – Van är en av mina största hjältar och det ska mycket till innan jag säger något elakt om honom, men den jävla låten tål jag bara inte längre! Som jag sa så kan jag objektivt hålla med om att den är bra (någon beskrev den som ”Den bästa låten Rolling Stones aldrig skrev” och det är något jag håller med om) men den SPELAS ALLDELES PÅ TOK FÖR JÄVLA MYCKET! Allt är Hollywoods fel. Jag har tappat räkningen på alla filmer som, sedan Pretty Woman, försökt höja mysfaktorn genom att ha med den i soundtracket. Möjligtvis så skulle jag kunna lyssna på den med behållning om jag slapp den i tio år eller så men det lär jag nog aldrig få göra.
”Tainted Love” med Soft Cell – Jag gillar både Soft Cell och Marc Almond som soloartist, men så fort det ska sättas ihop en samlingsplatta med 80-talslåtar eller nån radiokanal ska ha 80-tals-extravaganza, så åker den låtjäveln fram. Jag menar, hur jäkla förutsägbar och fantasilös kan man bli? Fanns det inte andra hits under det årtiondet? Självklart gjorde det det! Men likt förbannat så ska Tainted Love med som ett efterhängsamt småsyskon när man ensam vill hänga med polarna. I sann popnördanda så önskar jag att vi istället, i alla fall någon gång, fick höra originalet med Gloria Jones.
”All the Young Dudes” med Mott the Hoople – Det finns egentligen inte så mycket att säga. Mott the Hoople var i mina ögon ett dussinband som skulle glömts bort vid det här laget om inte den helt okände David Bowie fasnat för dem och övertalade dem att spela in denna låt som han precis hade skrivit. Det enda minnsevärda med låten är refrängen som Bowie själv sjunger och den ganska schyssta produktionen, som även den Bowie står för. Även om denna deras enda hit är ganska ok som låt räknat så skulle i alla fall inte jag sörja om jag slapp höra den mer.
”Sweet Home Alabama” med Lynyrd Skynyrd – Jag gillar sydstatsrock men när det här karakteristiska gitarr-riffet drar igång får jag härdsmälta. På samma sätt som med Tainted Love ovan så får denna låt mig att vilja ta ett bastant strypgrepp på närmast ansvarige och skrika: ”DET FINNS ANDRA, BÄTTRE, MINDRE UTTJATADE SKYNYRDLÅTAR VI KAN LYSSNA PÅ ISTÄLLET!!! ARRRRGGHHHHHHH!!!”
“You Ain’t Seen Nothing Yet” med Bachman-Turner Overdrive – Nostalgi är kul men om man ska återvända till, t.ex. 70-talet, varför väljer man då att fokusera på skräpet istället för det som faktiskt var bra? You Ain’t Seen Nothing Yet med Bachman-Turner Overdrive får mig att vilja klättra upp i ett vattentorn med ett gevär!
Så, vilka låtar får dig att skrikande slänga dig efter avstängningsknappen när du hör dem?
/Anders
”Brown Eyed Girl” med Van Morrison – Van är en av mina största hjältar och det ska mycket till innan jag säger något elakt om honom, men den jävla låten tål jag bara inte längre! Som jag sa så kan jag objektivt hålla med om att den är bra (någon beskrev den som ”Den bästa låten Rolling Stones aldrig skrev” och det är något jag håller med om) men den SPELAS ALLDELES PÅ TOK FÖR JÄVLA MYCKET! Allt är Hollywoods fel. Jag har tappat räkningen på alla filmer som, sedan Pretty Woman, försökt höja mysfaktorn genom att ha med den i soundtracket. Möjligtvis så skulle jag kunna lyssna på den med behållning om jag slapp den i tio år eller så men det lär jag nog aldrig få göra.
”Tainted Love” med Soft Cell – Jag gillar både Soft Cell och Marc Almond som soloartist, men så fort det ska sättas ihop en samlingsplatta med 80-talslåtar eller nån radiokanal ska ha 80-tals-extravaganza, så åker den låtjäveln fram. Jag menar, hur jäkla förutsägbar och fantasilös kan man bli? Fanns det inte andra hits under det årtiondet? Självklart gjorde det det! Men likt förbannat så ska Tainted Love med som ett efterhängsamt småsyskon när man ensam vill hänga med polarna. I sann popnördanda så önskar jag att vi istället, i alla fall någon gång, fick höra originalet med Gloria Jones.
”All the Young Dudes” med Mott the Hoople – Det finns egentligen inte så mycket att säga. Mott the Hoople var i mina ögon ett dussinband som skulle glömts bort vid det här laget om inte den helt okände David Bowie fasnat för dem och övertalade dem att spela in denna låt som han precis hade skrivit. Det enda minnsevärda med låten är refrängen som Bowie själv sjunger och den ganska schyssta produktionen, som även den Bowie står för. Även om denna deras enda hit är ganska ok som låt räknat så skulle i alla fall inte jag sörja om jag slapp höra den mer.
”Sweet Home Alabama” med Lynyrd Skynyrd – Jag gillar sydstatsrock men när det här karakteristiska gitarr-riffet drar igång får jag härdsmälta. På samma sätt som med Tainted Love ovan så får denna låt mig att vilja ta ett bastant strypgrepp på närmast ansvarige och skrika: ”DET FINNS ANDRA, BÄTTRE, MINDRE UTTJATADE SKYNYRDLÅTAR VI KAN LYSSNA PÅ ISTÄLLET!!! ARRRRGGHHHHHHH!!!”
“You Ain’t Seen Nothing Yet” med Bachman-Turner Overdrive – Nostalgi är kul men om man ska återvända till, t.ex. 70-talet, varför väljer man då att fokusera på skräpet istället för det som faktiskt var bra? You Ain’t Seen Nothing Yet med Bachman-Turner Overdrive får mig att vilja klättra upp i ett vattentorn med ett gevär!
Så, vilka låtar får dig att skrikande slänga dig efter avstängningsknappen när du hör dem?
/Anders
Får man fråga varför?
