Som sagt, tack för spel och alltid kul att vinna.
Matchen
Jag tycker byn gjorde en fin insats i den här matchen. Nu gjordes det aldrig någon egentlig analys av röstmönstren i R1 och R2 - men gå tillbaka och kolla! Rasmus vill verkligen rösta på xyas och inte på Stövelkatten i R1, och i R2 blev det nästan helt uppenbart att Stöveln var Rasmus kumpan. Synd att xyas alltid får vara offerlamm, men i mina ögon fyllde offret en funktion. Jag tycker både Rasmus och Stövlis gjorde bra ifrån sig som ulvar - Rasmus gick in på center stage med snyggt självförtroende och hade i varje fall mig lurad större delen av R1, och Stövlis höll en lagom låg profil. Men byn var bra, speciellt tycker jag Sodvira var klockren genom hela partiet, och extra plus till Larsson som lyckades gräva sig ur hålet både ulvar och bybor (jag inkluderad) hade grävt åt honom. Det är minst lika viktigt byboarbete att övertyga övriga om att man är grön som att hitta de röda.
Kaoset i R1
Jag har full förståelse och respekt för att man tycker att det var stressigt och lite oskönt. Men jag vill hävda att det inte var opåkallat i den här matchen, och att det faktiskt finns någon form av poäng med kaos som bystrategi!
I den här matchen: mot slutet av rundan trillade det in ett antal outningar och claims (som, såhär i efterhand med rollistan som facit, egentligen inte hade någon betydelse), man är tvungen att agera på dem. Under sista dagen gick jag från att huvudsakligen misstänka Basse och Larsson, till Rasmus och Stövelkatten, till att egentligen bara ha Stövelkatten kvar (plus xyas och Khan som det inte gick att säga något om). Som bybo har jag ett ansvar att använda min röst på ett så betydelsefullt sätt som helst (det är den enda rösten jag 100% säkert vet kommer från en bybo) - det är naturligt att det blir lite hattigt när det inte finns något solitt case och när det ramlar in outningar och claims.
Som strategi tänker jag framför allt att det är mer stressande för ulvarna än för byborna. Ulvarna har ju facit! Så som det utvecklade sig vill jag mena att det är tydligt, i varje fall i efterhand, att Rasmus och Stöveln var kumpaner. Poängen här är att tvära kast tvingar ulvarna att verkligen försöka styra bort från varandra. I en stabil utröstning (med ett tydligt alternativ) kan ulvarna antingen luta sig tillbaka (om det är en bybo som är på väg ut), eller försöka argumentera på ett hållbart sätt för ett alternativt drev (om en ulv är på väg ut) eller helt enkelt acceptera läget och låta kompisen hängas. I en kaoslynchning behöver de agera på magkänsla, och då blir det ett pruttspår i röstningsmönstret.
Det sagt tror jag aldrig vi lyckats hänga något annat än en bybo i en kaoslynchning.
Åter igen, sorry xyas.
Mitt eget spel
Jag var ganska dålig. Eller såhär: jag gjorde egentligen ett bra inlägg. När jag släppte Larsson och Basse och riktade mina misstankar mot Rasmus och Stövelkatten. Jag släppte Larsson och Basse av fel skäl (ulvarna hade ju faktiskt alibin), men jag är nöjd med att jag var flexibel nog att göra det, och flexibel nog att börja misstänka spelare jag tidigare grönat. I övrigt var jag medioker. Men spelade ganska byboigt, vilket ju är bra (nu hängde vi ju en bybo R1 ändå, så det spelade inte så mycket roll egentligen).
Att jag skrev "Jag är siaren!" i slutet var förstås planerat från start. Min första impuls efter att jag analyserat spelupplägget var faktiskt att outa mig som siare direkt. Dock var jag orolig för att väktaren inte skulle vara i spel (vilket ju nästan hände mtp .113:s avhopp) eller att jag skulle misstros (Basse: "Aha! Ulv-Vimes kör en jätte-genomtänkt-och-extremt-ondskefull-master-plan! Det är en gamble men så spelar alltid ulvar!!!!"). Eftersom spelet skulle bli kort ville jag att mitt siarclaim i R2 skulle vara odiskutabelt. Sedan misstänkte jag också att det fanns en viss risk att jag skulle mördas ändå, bättre då att låta byn veta. Att det var spoilertaggar och scramblade bokstäver var förstås för att det inte skulle hinna avkodas innan rundan var slut (så ulvarna inte mördade mig... av den orsaken i varje fall.)
Speldesignen
På det stora hela tycker jag att det här var ett väl avvägt spel. På pappret är egentligen ulvlaget lite starkare än vad de "ska" vara (traditionellt upplägg - men: jämnt antal spelare gynnar ulvlaget, ulvarnas rollblocker är starkare än byns sniffer, samt att ulvarna hade fullständiga alibin, men som konstaterat tidigare bör designen på WRNU vara lite tippad åt ulvarnas håll för att det ska vara balanserat. Så det här landade helt jämnt - och avgjordes på skicklighet (och eventuella misstag) snarare än på förmågorna (vilket jag gillar). Det var ett mycket bra designval att ge ulvarna fullständiga alibin, Feu! Det enda jag egentligen tycker var mindre lyckat/nödvändigt var Larssons och Rasmus förmåga. Rasmus förmåga är en buff för ulvarna, så det är ok, medan Larssons förmåga nästan var meningslös i ett sådant här upplägg. Fördelen med dem är visserligen att de ger ett visst buzz att diskutera runt - så helt bortkastat är det inte förstås. Jag är också glad för att du byggde ett sådant stabilt spel, Feu. Inga konstiga specialregler eller märkliga förmågor, fullständiga alibin för ulvarna, inget märkligt fluff som hamnar i fokus. Det innehåller få saker som kan gå snett. Mycket trevligt!
Vad händer nu?
Nu har varulvstarmen kittlats lite och viss tillfredsställelse kan vi kosta på oss. Men visst blir det fler spel i år? Jag är som vanligt på på allt. Spelare eller spelledare. Om någon vill plocka upp Mäster Ulv-upplägget och fila på det blir jag glad. Om någon vill arra något helt annat blir jag också glad. Om någon vill spela något spel jag designar blir jag också glad (jag kläckte en design på hundpromenaden imorse..). Anyways, glöm inte bort det här med varulvsspel. Det är bra grejer.
