Nekromanti Hej hopp i demon-dalen.

[Orchson]

Går det att införa oerhört mäktiga demoner hur som helst i mundana?

Jag menar, i drakar och demoner kan inte hur mäktiga demoner som helst förekomma, eftersom de rubbar maktbalansen i världen.

Men hur är det i eon? Jag har tänkt att ha en... Typ... Tionde rangens demon med i ett av mina äventyr, och han är helt enkelt så där mäktig för att RP:na inte skall kunna flyga på honom bulta skiten ur honom med en gång. Som det annars kan bli när godsinnade rp:s och demoner träffas...

Hur som helst, går det att ha sådana här mäktiga varelser med utan att världen får hjärtattack och lägger sig med magen upp?

"Jag får väl spöa vem jag vill? Fascist!"

 

[Rosen]

Kan man inte bara säga att om han ställer till för mycket så kommer det <I>andra</I> mäktiga demoner och tycker att han inte ska mopsa sig?

--
Åke

 

[Gorion]

Det går hur bra som helst att lägga in mäktiga demoner i mundana. Det gäller bara att se till att det inte spårar ut.

 

[Hybris]

Demonens makt och styrka kan ju komma från några föremål som också har egna viljor, vilket gör att han inte kan gå på en galen killingspee då de kanske inte tycker om honom längre och inte låter demonen använda sig av deras krafter. Det kan ju t.o.m vara "goda" varelser eller föremål som demonen har lyckats lura, och då kan han inte gör vad han vill, i.a.f inte innan hans masterscheem har lyckats.

"Om du beger dig ut på tigerjakt, förvänta dig en tiger"

 

[Targon]

Bitte, vorsicht!

Om jag vore du skulle jag ta det försiktig med alltför mäktiga demoner. Bara för att det är EON du lirar och inte Drakar så bör du inte glömma bort frågan om världsbalans. Tänk dessutom på att Mundana är en relativt liten fantasyvärld vilket kan få konsekvenser om du plötsligt introducerar en dundermäktig demon. Du vill väl inte att Jargien ska gå samman med Asharien, Soldarn och Cirefalien och förena sig med dvärgar, alver och tiraker mot en enda mäktig demon som plötslig ha fått för sig att ta Melorion i besittning och göra landet till sitt eget? Eller har jag nu ofrivilligt givit dig en knasig idé?

- Targon, skrivare<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by Targon on 2001-07-04 15:00.</EM></FONT></P>

 

[Drakvrede]

Re: Bitte, vorsicht!

Precis. Samtidigt får man ju ta följande saker i betänkande. En riktigt mäktig demon har antagligen inte heller något intresse i Mundanas värld. För tänkt efter. En jättemäktig demon är ju i princip en halvgud, eller t.o.m. en gud, beroende på dess rang. Varför skulle en sådan demon bry sig om något mänskligt? Den är antagligen allt för upptagen att fajtas med sina demongud-fiender, vilket innebär att Mundana är oviktigt för demonen. Jag menar, vad ska en gudom med en massa mänskliga slavar till?

Man måste ju förstå att vi gärna lägger mänskliga motiv och tankar till en demon. Naturligtvis gör vi detta för att lättare förstå demonerna, men det innebär inte att demoner faktiskt tänker och fungerar som en människa. För det första så är ju inte demoner människor! Och för det andra så har en så mäktig demon som en riktigt mäktig demon med största sannolikt passerat förbi alla sådana mänskliga begär och motiv, om den ens hade dem från början! En demon som börjar komma upp mot rang 10 utgör ju faktiskt makt personifierad. Hur kan vi veta vad en sådan varelse tycker och tänker? Eller tänker den ens? Demoner med så hög rang skulle snarare kunna vara "kosmiska principer", än varelser med personlighet.

Drakvrede


"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar

 

[Targon]

Black&White

Jag menar, vad ska en gudom med en massa mänskliga slavar till?

Tänk dock på datorspelet Black&White, där man faktiskt spelar gud och använder sig av gulliga maskots för att kontrollera sina slavar till människor.

- Targon, skrivare

 

[Drakvrede]

Re: Black&White

Jo, men i det spelet har man väl gjort samma misstag som man oftast gör: man ger en gud mänskliga begär och tankar? Jag menar, om vi verkligen tänker efter, så blir ju frågan Varför skulle en gud vilja ha mänskliga slavar??? ganska absurd! En gudom behöver inte mänskliga slavar, eftersom den antagligen inte har något behov av slavar, eftersom den inte ens med säkerhet kan sägas ha behov. Gudar är gudar, för tusan! Hur kan vi då tillskriva dem mänskliga känslor, tankar och begär?

Detta utgör naturligtvis en betydligt större fråga än såhär, för er alla som någon gång stött på religionsfilosofi: har gud en personlighet? Svaret har ju blivit olika beroende på vilken filosof man frågar. En del (ateistiska, främst) filosofer menar ju t.o.m. att det är en självmotsägelse att påstå att en gudom har personlighet. Men men, den debatten ska vi inte dra upp nu!

Drakvrede


"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar

 

[Orchson]

Klargöring...

Ok, jag tror jag måste förklara mig en smula.
Demonen är visserligen motståndare till RP:na, men den har inget intresse alls i att döda dem. Den söker däremot efter ett förmål den inte kan varsebli, och den vet inte om att RP:na kan varsebli förmålet. Dessutom har den som sagt inget intresse alls i mundana, den är inte ens självständig utan där på grund av order från högre ort.

Den kan inte heller stanna på mundana en speciellt lång tid. Då börjar den nämligen dra till sig en massa andra demoner som känner den starkare demonens närvaro. Dens överordnade vill inte att mundanas befolkning skall varsebli demonens närvaro alltför mycket. Han har planer att inom ett millenium eller två erövra mundana, och det skulle spoilera hans planer om mundanas religioner fick veta om hans närvaro. Mundanas befolkning kan inte göra ett skvätt åt hans arméer, därmot kan en skopa fanatiska präster göra en hel del skada.

Det är tänkt att Demonen när det bara är ett dygn kvar börjar bli desperat efter att hitta förmålet. Om man är så där mäktig, men fortfarande inte mäktigast, så är antagligen de som är mäktigare än en själv inte att leka med. Och de lär inte bli nådiga om han misslyckas med att hitta förmålet. Alltså kommer han sannolikt försöka att tala med RP:na och därigenom få veta vad de vet. Problemet är som sagt att han inte kan flasha med sina krafter utan att bli upptäckt, så han kan knappt bruka våld mot dem i huvudtaget.

Resultatet är som sagt att han försöker få reda på var förmålet är genom att prata med RP:na. Och det är helt misslyckat. Visserligen kan han själv räkna ut att om en regndroppe faller i consaber så måste det vara solsken i soldarn, men människor är inte så klipska. De vet inte alls vad han söker efter. Och när han förhör RP:na känns det för honom ungefär som när vi talar ut med en hund. Det blir inget vettigt alls. Det han ändå får ur dem som kan vara meningsfullt att veta övertolkar, misstolkar och förvrider han. Han är som sagt helt desperat och tolkar därför in orden "Ja, vi vet att det är ett berg därborta." Som ett bekräftande att förmålet är därborta... Vilket kan vara rätt, och kan vara fel... Han vet som sagt inte, och tiden rinner ut.

RP:na å sin sida är antagligen vettskrämda av demonen, inte bara på grund av hans förnimmbara makt, utan också på grund av att han inte ens försöker kröka ett hår på deras huvuden. Det är ju inte ett normalt beteende på elaka monster som normalt sett brukar slita alla i stycken. Tyvärr förstod de inte alls att det är samma förmål som de letar efter och därmed så får inte demonen någon vettig information. Om de ändå nämner förmålet så kommer Demonen att feltolka alltihopa som att de inte alls vet var förmålet är eftersom de beskriver det så nonchalant.

Anledningen är att förmålet är urgammalt, och har ett visst namn. Och det är fullkomligt osannolikt att någon skulle känna till förmålet, och dessutom leta efter det samtidigt som demonen, och dessutom befinna sig precis där han är. Detta är en medveten slump från min sida. Han tror i vilket fall som helst att det omöjligt kan vara samma förmål, vilket det naturligtvis är.

"Jag får väl spöa vem jag vill? Fascist!"

 

[Rosen]

Re: Black&White

<I>Gudar är gudar, för tusan! Hur kan vi då tillskriva dem mänskliga känslor, tankar och begär?</I>

Man kan vända på frågan också - hur vet man att en gud <I>inte</I> bryr sig om nåt? (-:

I de allra flesta religioner nämns iofs ett eller flera tillfällen då gudomligheten själv steg ner och sa till nån vad han/hon/den/det tyckte om saker och ting - men förutom det är all analys av gudar föremål för mänskliga tolkningar, och då är ju de det enda man har att gå efter. Hurdan guden <I>egentligen</I> är kan t.o.m vara ointressant för att det skulle vi inte kunna förstå oss på ändå.

<I>"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar</I>

Ja, som sagt... (-:

--
Åke

 

[Targon]

Re: Black&White

Gudar är gudar, för tusan!

Jo, men vare sig demoner ska jämställas med gudar eller snarare ska ses som onda andeväsen (vilket jag nöjer mig med), så kräver både gudar och demoner underkastelse. Om inte gudomar och demoner vördas på tillbörligt sätt, då blir det synd om människorna. Säden slår fel, fisket går åt helsefyr och alla får snuva. Så är det bara. Om du tillber din demon så kanske du lär dig några besvärjelser till. Om inte så får du passa dig så att du inte drabbas av olycka.

- Targon, skrivare

 

[Orchson]

Apoteos.

Gudar i Eon är värda att diskutera eftersom de är en sådan markant realitet. I "våran" värld finns det ingen fog för gudomlighet. Men i Eon sitter vi med facit i hand och vet att gudomar finns, alltså är det värt att diskutera.

Jag tror gudar har känslor, för att de var troligtvis människor, eller i alla fall dödliga, tidiigare. De har bara upgått i apoteos. Och slavarna behövs, så som det står i religioner. För att en gudom skall fungera så kräver den att få tugga i sig psykotropiska filament, får den inte det så blir den hungrig och lider av näringsbrist. Slutligen glöms den bort är således död tills vidare, eller i alla fall ur leken med de andra gudarna.

Mothugg någon?

"Jag får väl spöa vem jag vill? Fascist!"

 

[Devram]

Re: Apoteos.

En annan teori som min fru lever är att om man verkligen tror på en gud så finns den, den är alltså knuten helt och hållet till människans medvetande. Det blir som sagt en sorts sammanslutning/kollektiv av tankar och ideer som tar en "verklig" form och lever så länge det finns nån som tror på dem.
Som mina amerikanska vänner ibland säger
"that was my 2 cents"


"En kung är människans bästa skydd mot dess värsta tyrann, dem själva"

 

[Orchson]

Ja, precis.

Det är mycket tänkbart att om en stor grupp människor börjar dyrkka en påhittad gud, så skapas den automatiskt av just tron. De offrar en hel armé med psykotropiska filament, vilka inte bara går ut i ingenstans och försvinner. I stället så skapas en helt ny gud vilka tar åt sig av filamenten.

"Jag får väl spöa vem jag vill? Fascist!"

 

[Drakvrede]

Re: Ja, precis.

Jo, det är sant. Gudarna i Eon är en realitet, och därför är de värda att diskutera.

Man kan mycket väl påstå att gudarna antagligen har känslor, tankar och liknande, eftersom de, åtminstone ibland, är människor som uppnåt apoteos och därmed blivit gudomliga. Och människor har ju känslor, alltså borde oxå dessa "apoteotiska" människor ha känslor. Men observera att det är just detta som är viktigt att fundera över. Personen har uppnått apoteos och är numera gudomlig. Han är alltså inte mänsklig längre, utan numera en gudom. Varför skulle inte denna förvandling kunna ta bort hans känslor? För låt oss fundera över följande exempel. Gudarna är odödliga, så länge som någon tror på dem. Så vad gör en gud? Sitter & funderar i sitt hörn av universum, glor på allt &... ja, gör inte så mycket! Låt oss nu anta att gudomen hade känslor. Hur skulle du må om du levde i evighet, utan någon att umgås med direkt (för hur skulle en gud kunna göra det?), med enorma krafter, bara stirrande på dödligas liv? Skulle du verkligen kunna relatera till deras dödliga liv? Skulle du verkligen bry dig? En gudom med känslor skulle nog kunna bli ett präktigt psykosfall! Han skulle bli knäpp av ensamheten, isoleringen och överhögheten! Det är ytterligare ett skäl till varför jag tror att gudar saknar personlighet och känslor.

Och javisst, vi människor tillskriver gärna gudar personlighet. Men det gör vi ju enbart eftersom vi vill förstå dem. Göra dem tillgängliga för oss, genom att tolka gudomen utifrån våra preferenser. Men innebär det att guden faktiskt har känslor? Svaret är ju naturligtvis nej!

En sista sak: som jag förstår reglerna om apoteos i Religionmodulen så krävs det ett objekt för att en gud ska uppstå. Dyrkan riktad mot ingenting kan inte skapa en gud, däremot kan så ske om dyrkan riktas mot ett objekt med Qadosh. Det är nog just Qadosh som är hemligheten bakom gudomlighet. Visserligen är Tron hos de dyrkande oxå viktig, men utan Qadosh hos en person kan nog aldrig en gud uppstå. Så tolkar jag i alla fall reglerna.

Drakvrede


"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar

 

[Orchson]

Re: Ja, precis.

Frågan om huruvida gudarna har känslor eller inte skulle i sådana fall vara meningslös. Vilka är vi att försöka komma fram till det?

Det är sant att det inte finns något som säger att det skulle ha känslor, men finns det egentligen något som säger att det inte skulle ha det? Knappast. Om man skall tro på något, så får det bli att gudar har känslor, för de hämnas (i våra ögon) de älskar (i våra ögon) och de förlåter (i våra ögon)... Men ingenting någonsin visar på att de agerar på rent intellekt. Många gånger har ju gudar gjort självuppoffrande handlingar som lett till deras egen undergång. Andra gånger har de undlåtit att göra saker som lett till andra gudars död, även om de själva förlorar på det. Det hela ser ut som hämdkänslor... Detta tyder på känslor, men ingenting tyder på att det skulle finnas en brist på detsamma.

Utommundanska saker är inte mänskliga, så man kan inte tillskriva de känslor som är ett typiskt mänskligt drag. Men vilka är vi att säga så?

Uppenbarligen har gudarna följt någon slags mall när de skapat intelligenta varelser. Två ben, två armar, ett huvud och en kropp... Det är ju inte ett överdrivet antal som avviker från den humanoida formen. Så det är värt att överväga om de inte också följt en viss mall när det gäller mentalitet. Till och med djur, som är själlösa äger uppenbarligen känslor då de skyddar sina barn, får ilskna utbrott eller är trotsiga. Ja, man kan nog säga att det är instinkter, men vad är i sådana fall känslor? Samma sak kanske? Det tror jag nog...

Vad är det som säger att de skulle behålla sina känslor efter apoteos? Ingenting. Vad är det som säger motsatsen? Ingenting. Gudomar är oerhört intelligenta, eller borde i alla fall vara det. Och om de nu är det måste så borde de alla stå för samma sak, om de inte har känslor då.

Ponera för ett ögonblick att kaos skulle vara den absolut bästa lönsingen på allting. Är det kaos så skulle alla få lika mycket och alla skulle vara jämställda och allting skulle gå bra. Bara låtsas för ett ögonblick att det är så.

Då skulle rimligtvis sådana oerhört intelligenta varelser som gudar agera likadant om de nu vore känslolösa. Med sina högtstående intellekt skulle de inse den bästa lösningen. Se bara på en dator, om en lösning är den bästa, kommer sannolikt alla datorerna att agera likadant. Med vissa undantag, visserligen. Men de skulle vara i minoritet, så som det är nu säger samtliga religioner i stort sett olika saker allihopa. Varför skulle de ha olika sätt att gå till väga med saker och ting om de nu inte har känslor och åsikter. Åsikter kommer ju ur just känsloyttringar. Vissa gillar att ha ordning, andra tycker om när det är mer fart och inte lika förutsägbart... Uppenbarligen tycker gudomarna inte samma sak eftersom de slåss inbördes. Visst, de kanske slåss om att bli övergudomar. Men varför skulle då vissa gudomar vara så självdestruktiva som de är? Det kommer ju knappast att föra dem närmare målet att bli övergud genom att vara självdestruktiva. Speciellt inte om man beaktar att ju fler tillbedjare desto mer framgångsrik blir guden.

Avslutningsvis vill jag därmed påstå att vi inte kan veta om gudar har känslor eller inte. Men vi bör åtminstonde anta att de har det tills vidare, eftersom vissa saker pekar på det.

"Jag får väl spöa vem jag vill? Fascist!"