"Men är det inte så att ,på sina håll i mundana, om äktenskapet blir barnlöst så ska pengarna tillbaka till brudens föräldrar?"
Det är lite fel att tro att hemgiften tillfaller maken. Den ska på sin höjd förvaltas av maken under giftermålet, men tanken är att den tillhör brudens familj fram till det att den går i arv till parets äldste son. Blir giftermålet barnlöst, ergo maken eller hustrun dör innan de hunnit fortplantat sig (ett till alternativ är skiljsmässa, men över den styr endast religiösa auktoriteter), så återgår egendomen till hustruns familj.
Detta är visserligen efter den modell som fanns i vår västerländska historia, men det är några viktiga principer när det kommer till arv som är väsentliga för en feudal stat. T ex får endast arvet tillfalla en arvinge, annars bli arvet uppdelat i så små stycken att de inte kan ge avkastning för länsherren i form av soldater/riddare/skatt - det vill inte kungen. En av feudalismens viktigaste principer heter "primogenitur" och innebär att den äldste sonen ärver allt, döttrar samt yngre söner faller lottlösa. Många söner i en familj betyder i regel många ungkarlar, för endast den älste brodern går att gifta bort då han har ett arv (en försörjning) - utan en sådan vill ingen familj gifta bort sin dotter. Vill de andra sönerna bilda familj så finns det dock ett alternativ - att bli riddare. En riddare kan genom tapperhet i fält, trogen tjänst eller liknande bli förlänad en egendom (egendom är allt som räknas, då det ger en fast avkastning - pengar är bara egendom i rörelse).
Kvinnans alternativ är betydligt färre; då det lika många lediga kvinnor som lediga män så kan de antingen välja att stanna hemma och hoppas eller gå i kloster - därtill får de vänja sig vid tanken att alltid bli försörjd av en man, familjeöverhuvudet eller sin make (här skiljer sig faktiskt den svenska arvsrätten från resten av Europa - i Sverige så hade kvinnan i änkeståndet rätten att rå över sig själv och sin hemgift, medan man i t ex England behövde lämna sitt hem inom 40 dagar så att det kunde återgå till änklingens familj, sin egna familj eller, i vissa fall, kungen).
Glöm att man ens som förstfödd får välja sin maka - denna utses åt en av familjeöverhuvudet (paterfamilia) av antingen dynastiska eller diplomatiska skäl. Giftermålet ska vara föremånligt och produkten av det ska alltid vara en arvinge.
Nu hamnar jag utanför det ursprungliga ämnet, därtill är det vissa saker i detta som kanske inte gäller i Mundana. T ex så kanske det är enklare att skilja sig, kanske så kan arvet visst tillfalla en dotter, kanske är det till och med kvinnan som förvaltar mannens hemgift och inte tvärt om. Grundprinciperna bör dock hållas intakta - arvet tillfaller en person, giftermålet är följden av en ekonomiskt eller politisk satsning, egendom är den enda formen av förmögenhet. Bryts någon av dessa slutar styrelseskicket i viss mån att vara feudalistiskt - i Mundanas fall är det troligtvis det sista, då det verkar existera en minst sagt utpräglad penningekonomi.
Hemgiftens storlek är givetvis följden av en förhandling, men tanken är också att den ska vara stor nog att försörja hustrun samt avkomman. Vad "försörja" innebär skiljer sig ganska stort, och vad en dotter till en greve behöver för att försörja sig är betydligt mer än dottern till en gärsgårdsriddare. I den storleksordningen ligger det.
Det finns även den form av arrendatorer som är en snällare variant av livegna, men som har det lika illa ställt. Bryter länsherren ny mark kan han mkt väl dela ut mark för arrendering till dagdrivare om livegenskap inte är populär av andra orsaker.