Hemligheter som ”inspirerar gestaltningen” tycker jag fungerar bättre i lajv än rollspel. Just eftersom att vi i rollspel oftast har mindre bandbredd i våra beskrivningar av vad som händer, och mer begränsad sammanhängande speltid, just eftersom bara en scen kan stå i fokus på en gång.Slutligen tycker jag att det är helt okej om en hemlighet aldrig avslöjas. Den kan ändå inspirera den spelare var rollperson har hemligheten. Om en spelares rollperson har en hemlighet, och spelaren vill att den hemligheten förr eller senare ska avslöjas, bör det dock finnas någon slags tanke om hur. Som andra varit inne på tidigare i tråden, det räcker sällan att spela mystisk och förvänta sig att de andra spelarna ska försöka ta reda på mer.
Problemet jag har stött på är när någons mystiska hemlighet inspirerar dem till att spela på ett sätt som splittrar eller påverkar gruppdynamiken negativt. Speciellt om gruppen är mer problemfokuserad, tex att vi vill lösa mysteriet, än karaktärsfokuserad, där vi kanske bara spelar utan egentligt mål.
Två exempel:
- En spelare i vår grupp hade en överklassrollperson som gick runt och festsöp och råkade i allehanda trubbel. Spelaren tänkte att karaktären var alkoholist med ett allvarligt problem, men för oss andra såg det mest ut som en klassisk komisk stereotyp och lite kaosigt spelande för att liva upp stämningen. Men ibland störde det aktivt ut våra undersökningar, vilket kunde vara förvirrande för mig.
- Jag spelade en rollperson som börjat planera vad gruppen skulle göra för att ta sig ut ur en krissituation, men utan att involvera de andra spelarna. När sedan planen presenterades höll inte de andra rollpersonerna med pga deras motiveringar, så det blev en del debatt och förslaget sköts ned. Inte riktigt en hemlighet, men hade jag meta-vetat att planen inte gick hem hade jag förstås inte presenterat den. Målet i just den situationen var inte att få en intressant in-game-konflikt, utan att ge ett förslag när vi satt fast utan tydlig väg framåt.