Rising
Vila i frid
Det har inte dykt upp någon minnestråd om Monica Zetterlund ännu... Så jag skriver väl en, då...
Min bild av Monica Zetterlund är framförallt en sjungandes "vad en liten gumma kan gno" - en rolig liten krumelur i en i övrigt lysande revy, men också ett uppträdande som rymde flera bottnar: Några skrattade enbart åt den småbuskisekivoka delen av versen som innehöll "gnugga staken", medan några andra utbröt ett eget "oh!" av förtjusning när Monicas stämma plötsligt sjönk djupt i raden "oh oh ooh, vad en liten gumma kan gno-oo-ooo".
"Det här är jazz!" sade min pappa; en Zetterlundfrälst mystjockis som revyfryntligt njöt av den högklassiga televisionsunderhållningen. Det fanns mer grovkalibrigt jazzmaterial signerat Zetterlund i skivsamlingen, men också fullkomligt bedårande popvisor såsom "gröna små äpplen" och andra roligheter, såsom "Nilsson" - en personlig favorit, för övrigt.
Kombinationen av jazzmusik + humor var inte ny för mig; jag älskade redan då Aristocats och inledningsmelodin till Kalle Anka (sjöngs den av Manhattan Transfers? undrades det i huset) och jag tycker än idag att Disney måste hitta tillbaka till just jazzen och då framförallt storbandsjazzen. Monica Zetterlund var dock unik, då hon var fullkomligt trovärdig och hedervärd såsom både komiker såväl som sångerska, för att inte nämna skådespelerska och... människa? Jag har då aldrig sett Monica Zetterlund göra bort sig (som Persbrandt) eller bete sig som en stroppig skitstövel (som Malmsjö) i någon intervju. Jag har bara sett henne äga, såsom alla kändisar som i sanning förtjänat detta epitet.
En alltigenom beundrandsvärd artist.
Eller, såsom dagens ungdomar skulle ha sagt:
SHE L337 OMG WTF ROXXORS DIE PLZ !!!!1111ONEONE
Min bild av Monica Zetterlund är framförallt en sjungandes "vad en liten gumma kan gno" - en rolig liten krumelur i en i övrigt lysande revy, men också ett uppträdande som rymde flera bottnar: Några skrattade enbart åt den småbuskisekivoka delen av versen som innehöll "gnugga staken", medan några andra utbröt ett eget "oh!" av förtjusning när Monicas stämma plötsligt sjönk djupt i raden "oh oh ooh, vad en liten gumma kan gno-oo-ooo".
"Det här är jazz!" sade min pappa; en Zetterlundfrälst mystjockis som revyfryntligt njöt av den högklassiga televisionsunderhållningen. Det fanns mer grovkalibrigt jazzmaterial signerat Zetterlund i skivsamlingen, men också fullkomligt bedårande popvisor såsom "gröna små äpplen" och andra roligheter, såsom "Nilsson" - en personlig favorit, för övrigt.
Kombinationen av jazzmusik + humor var inte ny för mig; jag älskade redan då Aristocats och inledningsmelodin till Kalle Anka (sjöngs den av Manhattan Transfers? undrades det i huset) och jag tycker än idag att Disney måste hitta tillbaka till just jazzen och då framförallt storbandsjazzen. Monica Zetterlund var dock unik, då hon var fullkomligt trovärdig och hedervärd såsom både komiker såväl som sångerska, för att inte nämna skådespelerska och... människa? Jag har då aldrig sett Monica Zetterlund göra bort sig (som Persbrandt) eller bete sig som en stroppig skitstövel (som Malmsjö) i någon intervju. Jag har bara sett henne äga, såsom alla kändisar som i sanning förtjänat detta epitet.
En alltigenom beundrandsvärd artist.
Eller, såsom dagens ungdomar skulle ha sagt:
SHE L337 OMG WTF ROXXORS DIE PLZ !!!!1111ONEONE