Rizzo avslöjar: Så här gick det till -egentligen-
Det var en gång ett gäng preussiska officerare som var så inbitet nördiga på krig och fältslag att de sade "hö hö, vet ni vad man borde göra, grabbar? Man borde göra ett riktigt realistiskt krigsspel!" Olika former av strategispel har funnits i alla tider, men de har ofta liknat schack och inte haft många likheter med hur ett fältslag egentligen går till, så de preussiska nördarna formulerade ett regelsystem som lite trovärdigare emulerade ett riktigt fältslag och detta spel blev till slut känt som Kriegspiel. Många historiker har förresten menat att det var just detta spel som gjorde de preussiska officerarna så duktiga på riktiga slagfält i verkligheten. Se där.
Sedan får vi ett celebert besök i rollspelshistorien; 1915 så tar nämligen ingen annan än H.G.Wells (!) och publicerar ett litet strategispel som han kallar "Little Wars". H.G Wells går till rollspelshistorien som mannen som först föreslog att man skulle använda små tennfigurer för att få stämning och atmosfär åt spelandet. Aha! Spelet är alltså inte bara ett "spel", utan det skall ge inlevelse och atmosfär också! tänk på det nästa gång din spelledare langar fram en handout åt er, vad han gör är alltså inget annat än att förvalta det spelkulturella arvet från geniet H.G.Wells.
Längre fram i spelhistorien kan man peka på Charles Roberts, som 1953 gav ut det första riktigt populära krigsspelet. (Ja, samme Roberts som startade Avalon-Hill)
Om vi sedan förflyttar oss till 60- och 70-talet i det stora landet till väster så har vi nått en glad tidsålder där alla ungdomar rökte braj och slickade på frimärken och ägnade sig åt galna sexorgier med världshistoriens bästa musik pumpandes ur skivspelarna.
Vänta nu,
"alla ungdomar" ? Nej, inte alla. Du förstår, runtom vid små köksbord så sitter landets lökiga töntar och dricker mammas fläderblomsaft och gnofsar lite i hörnet på torra kanelkringlor och se! I deras ögon lyser en flämtande gnista av
desperation! Ja, det är nämligen så att alla de här lökpajsarna blir nervösa av samtidens populärmusik och de är på tok för att fula för att kunna delta i några sexorgier. Dessutom får man inte knarka om man är sängvätare, så det finns lixom inte mycket för de här killarna att göra. Det är så synd om dem, stackarna, att de väljer att nörda in sig i spel och verklighetsflykt istället. Tolkien blir värsta guden över en natt, och strategispelen fullkomligen exploderar.
Vad kan då bli resultatet av detta? Du får 1000 minuspoäng om du inte drar slutsatsen att nördarna såklart börjar göra strategispel där man låter alver och orcher drabba samman i legendariska skogar istället för att en massa lökar ska rikta sina puffror mot varandra vid Gettysburg och sån skit.
Och det är nu som rollspelsikonen #1 träder fram; Gary Gygax, som ser ut ungefär som en stor tomte. Han gav ut spelet Chainmail med sitt företag TSR. Spelet växte och till slut kom en version som innehöll regler för troll, jättar, magi och sånt. Den versionen skulle komma att bli föregångaren till det första "riktiga" rollspelet; D&D.
Själva idén att "rollspela" föddes dock långt tidigare, av en helt annan person: Historiker brukar nämna Dave Wesley, en kille från samma spelklubb som Gygax. Wesley satt en dag och organiserade ett parti i ett litet medeltidskrigsspel som inte var särskilt roligt att spela. För att jazza upp stämningen så gav han båda spelare varsina
personliga mål i spelet. Genast blev det mycket roligare, och därefter började man att tänka "fan, kan vi inte spela med typ 6-7 personer samtidigt? Alla kan ha varsina enheter, å så spelar man som den och den kungen eller den och den riddaren!" Det var också Wesley som först myntade termen "roleplaying", även om det först och främst skulle komma att betyda "individfigurspel" och ingenting annat.
Det sägs ha varit någon gång år 70-71 som det första helt och hållet "individuella" figurspelet lirades. Gygax's polare David Arneson var spelledare och hade satt upp ett stort djäkla slott mitt på spelbordet och hans polare undrade var fienden kunde vara någonstans. Det visade sig alltså att Arneson hade något annat planerat för dem än ett vanligt fältslag; de skulle nämligen
gå in i slottets dungeons och få
undersöka det!
Arneson använde Chainmail-reglerna, men man kan väl gissa att det var spelomgångar likt denna som fick dem att börja utveckla D&D. Man skall dock komma ihåg att D&D inte kallades för ett "rollspel" på den tiden, utan blott ett "Fantasy Medieval Wargame".
D&D kom snart att följas av två konkurrerande spel. Dels Tunnels & Trolls, som inte har någon annan fördel (i mina ögon) än att det var betydligt enklare att lära sig än D&D. Man använde bara sexsidiga tärningar, till exempel, och reglerna tog inte för givet att man var van vid spel såsom Chainmail. Det andra spelet var dock mycket viktigare, och det var Chivalry and Sorcery.
C&S var raka motsatsen till T&T; det ville vara mycket mer
avancerat på alla sätt och vis än D&D. Dels sägs reglerna ha varit helt omöjliga att använda för att de var så komplicerade, men framförallt så påverkade de hobbyn genom att introducera en värld där man hade annat att göra än att blott hacka sig igenom bugbears i mörka hålor. C&S var det första
viktigpetterrollspelet; det försökte presentera en trovärdig medeltidsvärld där feodala koder och en massa vardagsbekymmer skulle behöva spelas igenom för att ens karaktärer skulle passa in i settingen. Ett riktigt snobbrollspel alltså, och på många sätt den sanna föregångaren till Eon, Khelataar, Pendragon och Västmark.
Jag tänker sticka ut hakan här och påstå att det var C&S som på allvar var först med att poängtera vikten av
rollgestaltandet.
Om rollspelstriangeln (avvägande, gestaltande och samberättande) kan sägas utgöra hela hobbyns spännvidd, så var det alltså iom C&S som rollspelshobbyn började bli komplett.
Iom snobbrollspelen så började också en ny form av spelare att ansluta sig till hobbyn. Innan hade alla spelare varit
nördar som var
utstötta från allmänheten, men nu började det också ansluta sig
kufar som helt enkelt inte
ville ha med den allt glättigare samtiden att göra. Vi närmar ju oss åttiotalet, och alla pasteller, allt disco och all dirty dancing och sån skit skulle få många kufar att medvetet söka sig till hobbyn och leva ut sin aversion gentemot tidsandan i deras rollspelande.
Kufar och nördar spelar på två helt olika sätt. Nördar lever nämligen i en hård värld där folk skrattar åt dem och pekar finger. Man kan nog föreställa sig att en snubbe som Gary Gygax fått torka både en och annan tår i sitt välansade skägg genom åren. Därför gillar nördar att spela som hjältar och få utföra bedrifter på löpande band. Spelet blir en trygg, avkopplande snuttefilt som förnöjer med anspråkslös underhållning: Ner i grottan, döda draken och rädda prinsessan! I rollspelen får nörden leva ut sina drömmar om att vara stark, hjältemodig, mäktig och
populär.
Kufar, däremot, har inga sådana problem med allmänheten. De tycker bara inte om vanliga människor. De behöver inte något
avkopplande, utan söker istället efter en
utmaning. Därför började de att prova att gestalta allt svårare och svårare roller, och det blev viktigare att få sätta tänderna i något riktigt krävande och inlevelsefullt.
Det var så här den stora
rollspelskonflikten startade. Tänk själv att vara nörd och vara på väg till spellokalen: På vägen träffar du en kille i stentvättade jeans som säger "Frankie says RELAX!" och du fattar ingenting och börjar gråta och intalar dig själv "jag
är Aragorn, jag
är Aragorn..." som ett mantra medan du springer hulkandes på väg till spelmötet och hoppas få kasta dig in i rollen som en osårbar barbar som skulle kunna hacka alla syntare till drivved om de skulle försöka säga några obegripligheter till
honom, men när du väl kommer fram så säger alltså plötsligt din spelledare "idag skall vi gestalta leprasjuka kålrotsodlare i en dalgång i det medeltida Belgien!"
Det går ju inte. De stackars nördarna blev alltså inte bara utstötta i
verkligheten, utan nu plötsligt också i
rollspelshobbyn. När de började försöka hitta på anledningar att dissa kufrollspelen så blev kufarna sura och menade att de minsann spelade ett mycket "finare" sorts rollspel än de simpla nördarna, osv. Det är därifrån hela "Roll vs. Spel"-debatten härrör. Det är det inte så många som vet.
Sedan kan man nämna de båda Steve Jackson's som finns i hobbyn (varav min favvo faktiskt är den som skrivit Fighting Fantasy-böcker, och inte den som sprutar ut GURPS-böcker. Vem är eran favvo?), Call of Cthulhu och alla andra spel och spelkonstruktörer som kom fram i explosionen i början av -och fram till mitten av- åttiotalet när rollspelshobbyn verkligen blev en "rollspels"hobby med allt vad det ordet egentligen innebär. Men det skiter jag i.
Men, visst, någonstans där i svängen så kom Drakar och Demoner, och trots att den första versionen sägs ha sugit hur mycket som helst, så skulle just detta spel i en senare utgåva vara grogrund till att
det absolut bästa som någonsin hänt rollspelshobbyn inträffade!!!!
Nämligen:
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">[color:"#DDDDDD"] Det var nämligen då den otrolige Johan Rising började att spela rollspel. </font></td></tr></table>
