Pom pom...
Tjena Malin. Självklart ska vi hjälpa dig.
När det gäller historiken för rollspel kan jag rekommendera den
här sidan. Den tar upp det stora problemet med rollspelens utgångspunkt, eftersom mediet har sina rötter i
strategispelens mylla i lika hög grad (om inte större, till alla friformares bitterhet) som det
gemensamma historieberättandet. På den sidan går de så långt tillbaka som man överhuvudtaget kan gå; till de allra första krigsspelen som försökte simulera verkligheten (till skillnad från schack och liknande spel). Jag är inte säker på att du vill gå så långt tillbaka, men det är ju bättre med för mycket information än för lite, right?
Om du vill veta mer om rollspelshobbyn när den kom igång på "allvar" så kan jag rekommendera det fylliga "Beyond Role and Play"-dokumentet som går att ladda ner på den
här sidan. (Till vänster ser du en länk som heter "The Entire Book", men det kanske räcker för dig att läsa kapitlet "In Search of the Self". Där går nämligen författaren igenom de första åren riktigt bra, om än ur ett angloamerikanskt perspektiv.
Eller, om du vill ha en snabbversion: Det började 1974 med Dungeons and Dragons (även om ordet "role-playing game" inte förekom i boken) och det första svenska rollspelet var Drakar och Demoner som kom ut 1982, även om det fanns ett gäng svenskar som redan vid det laget hade spelat amerikanska spel en längre tid (och som sedan skulle fortsätta med det, eftersom det tog ett tag innan Drakar och Demoner blev ett vettigt spel).
Nå, jag betar av resten av frågorna här:
Jag började spela 1986, i början av den stora rollspelsvågen ('85-86 brukar väl anses vara de år då i stort sett varenda unge önskade sig ett par rollspel i julklapp). Då gick jag i andra klass, och jag lockades in i hobbyn av en fyra år äldre kompis. Redan då var "rollspelare" en välutvecklad subkultur som tyckte om ungefär en och samma saker. Alla läste solospel (böcker där man själv är hjälten och får välja vilken väg man skall gå genom berättelsen. Den största och viktigaste bokspelsserien var Ensamma Vargen (Den första bokspelsserien, om du är nyfiken, är brittiska Fighting Fantasy-böckerna, som slog åtskilliga försäljningsrekord på sin tid och som uppmuntrades av lärare som glatt noterade att många elever som annars aldrig läste några böcker plötsligt fick ett väckt läsintresse)) och spelade sällskapsspelen Drakborgen och Talisman. Egentligen var rollspelare på den här tiden samma sak som "nördar", eftersom all nördkultur (såsom Commodore 64, japanska tecknade filmer (på SKY Channel) och Tolkien) anammades av en och samma människor, och på den här tiden var vi verkligen inte någon minoritet. Inte förrän i början på nittiotalet så blev nördarna riktiga wierdos; avvikande, töntiga typer.
Rollspelare har idag en stark "vi"-känsla, precis som alla subkulturer. Kanske mer än andra, eftersom rollspel är en aktivitet som föds i just gemenskapen. Det går inte att spela rollspel på traditionellt vis ensam. Men det är förstås inte så att de individuella personerna trycks undan, eftersom det är just de individuella egenheterna och karaktärsdragen som lyfts fram i rollspelen. Det finns också många splittringar inom hobbyn. Det beror framförallt på att hobbyn är sprungen ur både den strategiska brädspel-världen samt improvisationsteatervärlden. Lite skämtsamt skulle man kunna se det som att hobbyn består av både
nördar (de som gillar spel) och
kufar (de som gillar det gemensamma berättandet) och att detta är två helt olika kulturer. Naturvetare kontra Humaniora. Geekar kontra Gother. osv. Dessutom tycker ju också alla inom den stora nördhobbyn att de övriga är töntiga. Bordsrollspelare brukar kanske särskilt ogilla Magicspelare (Magic är ett samlarkortspel som var enormt inne bland rollspelare 95-96 för att sedan utvecklas till att bli en helt egen subkultur), lajvare och paintballspelare, eftersom dessa grupper är så nära besläktade med varandra (vi delar en och samma förening; SVEROK, till exempel).
I ett rollspel är man ungefär 3-7 stycken som deltar. En person organiserar spelet och den personen kallas för spelledaren. Levande rollspel (lajv); den aktivitet som exempelvis utförs av personer som klär ut sig och springer omkring i skogar och viftar silverfärgade latexsvärd omkring sig; dessa spel kan ha hundratals deltagare.
I min senaste förening (Strengnensis i Strängnäs) var vi säkert en sextio medlemmar, någonting, varav ett tjugotal träffades varje vecka i föreningslokalen (och de flesta spelade flera gånger mitt i veckan hemma hos varandra). De äldsta av de aktivaste medlemmarna var gymnasieelever och de yngsta gick i femman-sexan. (Av gymnasieeleverna så gick mer än hälften på Natur- eller Tekniska programmet kan jag nämna) Vi spelade alla med varandra och åldersmässigt behövde det inte vara särskilt stora klyftor mellan medlemmarna. Vi var dock ingen ordinär förening, kan sägas.
Det fanns inga tjejer i den föreningen (de som spelade kunde ha varit någons flickvän/syster), och inga invandrare. Öht så tror jag att det finns färre invandrare i rollspelshobbyn än kvinnor.
De flesta rollspelande tjejer hittar man bland lajvarna. Av någon anledning finns det betydligt färre bordsrollspelande tjejer.
De flesta rollspelare har inte någon särskild dress code, det är väl bara gotherna som står ut. (De flesta gother spelar förmodligen lajvversionen av Vampire, vilket skiljer sig åt markant från latexsvärdsvingande)
När det gäller medias spekulationer så tror jag att man skall komma ihåg två saker:
1. Folk i gemen vet inte vad rollspel är. Dels är hobbyn ung och dels utövas den helst privat, utan någon publik. Det gör att spekulationerna kan löpa fritt på ett helt annat sätt än för exempelvis hockey eller fotboll.
2. Rollspelare ser sig själv mycket hellre som "farliga" än som "töntiga". När rollspelsdebatterna började i mitten av nittiotalet så var det många i hobbyn som ansåg att rollspel i själva verket var för ofarligt och slätstruket - att mediet larvade sig med enfaldiga världar där de goda var goda och de onda var onda - istället för att ta itu med svåra frågor som främlingsfientlighet, sexism och fördomar som man borde kunna behandla mycket mer närgående och inlevelsefullt än vad böcker och film förmår att återge. Detta ledde nog till att vi rollspelare inte bemötte mediernas kritik lika mycket som vi kunde ha gjort. (Nja, vår förening höll iaf öppet hus och bjöd in oroliga föräldrar att komma och ställa frågor (två dök upp))
Rollspelens positiva effekter är väl mest att den ökar inlevelseförmågan, den verbala förmågan och fantasin. När man är ung så spelar man mest sig själv eller olika former av hjältearketyper (Conan, Han Solo, Robin Hood, osv) men kan ändå låta sig förtrollas av de bilder man försöker måla upp i ens huvud. När man sedan blir äldre så gissar jag att det är inlevelseförmågan som utvecklas starkast. Man måste ju vara medkännande om man skall kunna gestalta en rollperson med radikalt annorlunda åsikter och åskådningar än en själv.
Det negativa med hobbyn är nog mest att den ställer stora krav på deltagarnas förmåga att berätta. Kanske är det därför som så få personer med brytning har hittat till hobbyn? Sedan så finns det spår av unken människosyn i enskilda spel och enskilda yttringar av hobbyn. Dit kan man räkna att vilda, primitiva folk ofta anses vara onda och att man belönas av att döda dem, att våldsamma konfliktlösningar ofta uppmuntras (även om de alltså utförs verbalt i fantasin) och kanske är kvinnosynen i vissa spel fortfarande smårutten.
Kriminaliteten i hobbyn måste vara snudd på rekordlåg. Förutom kanske brott mot copyrightlagar av datorprogramvara, så existerar det mer eller mindre inte. Det är en väldigt lugn subkultur. Jag har hört talas om både kulturella & sportsliga evenemang, gudstjänster och till och med
bridgeturneringar som urartat i slagsmål, men rollspelsevenemang har mig veterligen
aldrig slutat på det viset. Varken i Sverige eller utomlands.
Förekommer det mycket droger/ kriminalitet i denna kultur?
Förutom mig; nej.
/Rising
Rollspelare är i regel typiska nördar (datornörd, bokmalar, akademiker) eller kufar (gothare, synthare, folk med insnöade intressen), men som vanligt är detta något som inte stämmer in på alla..
