Nekromanti Hjälp! De spelar fel! Vad skall jag göra?

[wilper]

Det var en diskussion i vrållådan i natt. Om vi skrubbar bort detaljerna så blir frågeställningen:

"Vi är en grupp med fyra spelare som gillar gestaltning och en spelare som gillar hack-n-slash, hur skall vi göra för att alla skall ha kul?"

Gestaltarna störde sig på hack-n-slash-spelarens spelstil, och ett försök att genom diskussion konvertera den senare till de förras spelstil har inte hjälpt.

Jag tycker att vi stryker den "lätta" lösningen att sparka ut hack-n-slash:aren ur disussionen. Även om den gör upp till 80% av deltagarna nöjda.

Annars kan diskussionen gärna omfatta andra fall med spretiga spelgrupper än just den i frågeställningen ovan.

Spelar DU i en spretig spelgrupp, funkar det för er, hur gör ni?

 

[solvebring]

Jag vill först och främst börja med att hade det varit förr i tiden så hade jag resonerat så att hack n' slash typ är fel. Då hade jag sagt att hack n' slash bara är koboldigt och att det är något negativt, dumt och enformigt. Nåja, så hade jag sagt i min ungdoms dagar.

Som tur är har jag blivit en mycket klokare människa med tiden och insett det fina med den här hobbyn: att den har så många olika sidor vilka alla är intressanta och fascinerande på olika sätt. Och att blanda dem med något sånär noggrann balans är superkul och receptet för bra speltillfällen.

Om jag känner igen problemet, det gör jag. Jag har haft väldigt blandade grupper under åren. Det jag helt enkelt skulle göra är att se till att det finns något för alla parter vid varje spelomgång. Alla ska ha kul, alla ska vara delaktiga och alla ska få göra något de tycker om. Alltså ser jag vill om att finns med tillfällen för mycket rollspelande, klur och pyssel om det är vad som gäller, och även strid om det finns en hack n slash med.

Kort och gott, se till att bjuda alla spelarna på deras favoriträtt under spelkvällen. Tänk efter: "Ja, Johan gillar klur och mystik, Jennie gillar att prata och rollspela, Carl gillar blandat grottkräl och Nisse Hult gillar att slakta och thrasha".
Jamen, ge dem det då!

... Visst, det kanske bara blir lite rollspelande och snack i början när de sitter på tavernan.
... Ursäkta för fantasyexemplet, men det känns lättast att snacka om.
I alla fall, det kanske bara blir lite av vissa saker och mer av andra, men det är bara att jämna ut nästa tillfälle genom att försöka göra tvärtom. Försök hitta balans helt enkelt.

 

[Ram]

Fokusera på problem som inte kan hackas igenom. Gör motståndet för svårt, gör mördaren (=hackspelaren) till en pariah, gör problem av andra typer etc.

Men först så klart det goda samtalet. Igen. Och igen.

Och sedan tar vi den "lätta lösningen". If all else fail.

 

[Genesis]

Den lösningen låter värre än att sparka ut honom, tycvker jag. Istället för att säga "Din spelstil funkar inte med vår" så ser du till att han inte kan ha kul, och så kanske han sticker självmant? Låter det som för mig, i alla fall.

Min åsikt: spela båda typer av spel, men säg klart och tydligt vad det är som gäller. Den här typen av problem dyker mest upp i ofokuserade spel, så spela mer fokuserade spel som funkar med de olika spelstilarna (D&D4 och friform, eller nå't -- gestaltningsfokuserade spel är det ont om). Försök att rekrytera nya spelare så att ni kan med tiden ha två olika grupper som spelar parallellt. De som gillar båda spelstilarna kan vara med i båda grupperna och de som bara gillar den ena kan vara med i en.

 

[Ram]

Den lösningen låter värre än att sparka ut honom, tycvker jag. Istället för att säga "Din spelstil funkar inte med vår" så ser du till att han inte kan ha kul, och så kanske han sticker självmant? Låter det som för mig, i alla fall.

Jupp, jag håller med om att det är på gränsen till penalism och att det inte alls är en snäll metod, men som det hela var formulerat:
"Vi är en grupp med fyra spelare som gillar gestaltning och en spelare som gillar hack-n-slash, hur skall vi göra för att alla skall ha kul?"

Gestaltarna störde sig på hack-n-slash-spelarens spelstil, och ett försök att genom diskussion konvertera den senare till de förras spelstil har inte hjälpt.

så handlar det om en spelare som desvärre inte passar in och som struntar i de övrigas vilja att spela på ett visst sätt. Om man har talat om det utan framgång och om man inte har kul när man spelar och inte vill sparka ut hackaren så är det enligt min erfarenhet en bra approach att låta denne till att börja med stå till svars för sina ageranden i världen och även minska ned på de fall som kan lösas med våld. Att ta till våld är nämligen en metod som på ett väldigt påtagligt sätt tar bort övriga spelares manöverutrymme.

Men sedan beror det på spel. Det beror på hur illa de övriga tar det. Det beror på massor av saker. Men jag tycker att livet är för kort för att spela rollspel som man inte tycker är roligt.

Min åsikt: spela båda typer av spel, men säg klart och tydligt vad det är som gäller. Den här typen av problem dyker mest upp i ofokuserade spel, så spela mer fokuserade spel som funkar med de olika spelstilarna (D&D4 och friform, eller nå't -- gestaltningsfokuserade spel är det ont om). Försök att rekrytera nya spelare så att ni kan med tiden ha två olika grupper som spelar parallellt. De som gillar båda spelstilarna kan vara med i båda grupperna och de som bara gillar den ena kan vara med i en.

Jag tror att dina förslag är bra och en bra metod att tänka utanför lådan, men är det inte i praktiken en variant av trådens no-no, att spela med någon annan eller snarare att spela utan hackaren...?

 

[krank]

Nu spelar jag för tillfället i en alldeles förträfflig spelgrupp som såvitt de själva sagt kan uppskatta det mesta; en grupp åtminstone delvis mentalt vuxna människor som insett att man faktiskt inte måste få sitt varje gång... Och dessutom gillar vi såvitt jag märkt ungefär samma saker, även om vi skiljer åt som spelledare och så givetvis.


Nå, till problemet: Om jag hade en såass heterogen grupp så skulle jag först och främst lyfta frågan - inte som i att försöka argumentera för att någons sätt att spela är fel, utan mer "hur tycker ni att vi ska göra för att alla ska kunna ha kul". Ta bort stigmatiseringen helt.

Jag skulle vidare föreslå att jag som SL försökte variera mig. Jag kan tänka mig att ha med 1-2 ordentliga, spännande strider per äventyr om hack n' slash:aren i utbyte inte försöker hack n' slasha när det inte är strid. Alltså, att man helt enkelt försöker ha med både-och, och att man fgörsöker undvika att trampa på varandras underhållning. Gestaltarna kanske inte tycker att det är så värst kul under striden, men herregud - bit ihop som en vuxen människa och tänk på allt det göttiga gestaltande vi ska pyssla med senare. Och huggaslaktaren - jag vet att du tycker att det är lamt och tråkigt att stå och prata hela tiden, men du vet att det kommer att komma en strid förr eller senare då du får glänsa.



Det hela förutsätter ju givetvis att man spelar med folk av höge mental ålder än lekis...

 

[Christoffer]

"Vi är en grupp med fyra spelare som gillar gestaltning och en spelare som gillar hack-n-slash, hur skall vi göra för att alla skall ha kul?"

Rollspel är en gruppaktivitet och kan man inte för fem öre försöka förena sitt eget beteende med en grupps så borde man spela rollspel på datorn istället. Det gäller både prettoteaterskådisar som "är" sin karaktär och tonårspowermaniacs som "är" sitt +10 svärd.

Så, lyft det. Spela inte på ett sätt. Spela på olika sätt. Och precis som när man går och kollar på en romantisk komedi på bio med sin tjej kan man fan anstränga sig och försöka uppskatta andra spelsätt än sitt gamla vanliga.

För i slutet handlar det väl mest om att inte vara ett as? Man är ett as om man inte kommunicerar. Man är ett as om man kastar ut och säger nej utan att snacka. Man är ett as om man inte ens försöker förstå vad någon annan får ut av det man sysslar med. Man behöver inte prompt vara ett as för att man inte vill anpassa sig, men man är det om man låter oviljan att anpassa sig stå som ensam anledning till varför man stänger ute någon.

Men, samtidigt, vi måste också förstå att rollspel inte är något jäkla äktenskap. Samtidigt som vi är skyldiga att ge varandra en chans, uttala vad vi finner problematiskt och ge de som vi stör oss på en möjlighet att ändra sig, måste det vara ok att säga "vi skall spela det här jättespännande spelet där man spelar poeter som sitter på fik och röker cigaretter och allt består egentligen av en inre dialog och när man är klar har varje spelare en egen diktsamling, du gillar nog inte det så vi kör det utan dig, ok?" Men vi behöver ju inte vara as när vi gör det? Och bryr man sig om personen man stänger ute kan man ju faktiskt avsluta med ett "men på lördag, är du ledig då? Vi tänkte vi kanske kunde köra det här Stupid!Stupid! Kill!Kill! eller vad hette spelet du hade köpt?"

 

[Genesis]

Det verkar som att jag är den ende (kanske tillsammans med den som nämnde problemet i vrållådan) som tycker att om jag någon gång inte är intresserad av vad som händer vid spelbordet så är sessionen åtminstone delvis ett misslyckande. Jag vill vara engagerad hela tiden, även om engagerad ibland innebär att luta sig tillbaka och intresserat lyssna på vad som händer i någon annans scen.

Att variera och köra ibland vad jag gillar, ibland vad han gillar, kommer att göra mig frustrerad och missnöjd.

Men så kanske jag inte har högre mental ålder än lekis.

 

[Christoffer]

Att variera och köra ibland vad jag gillar, ibland vad han gillar, kommer att göra mig frustrerad och missnöjd.

Exakt, precis därför jag skrev att rollspel inte är något äktenskap, finner man inget intresse över huvud taget i ett annat sätt att spela på, så bör man låta bli. En rollspelsgrupp behöver ju inte spela tillsammans hela tiden, man kan ju spela vissa spel med vissa och andra spel med andra. Och ingen blir ju inte helgonförklarad bara för man spelar genom någon tjock ad&d kampanj som man bara hatar innerligt, rumsnummer för rumsnummer. Inga martyrpoäng kommer utdelas och tiden kommer bara vara bortkastad.

 

[Ram]

Njä, det tror jag inte, men...

Det som låg till grund för mitt svar var att jag upplevde att hack-spelaren körde sin approach ganska hårt och just våldslösningen är en sådan som på ett extremt påtagligt sätt ställer sig i vägen för de andras möjligheter att agera. Det är svårt att utöva diplomati eller förföra på någon som har ett svärd i magen liksom och det är lätt att driva fram våldslösningen då man alltid kan dra sitt svärd oberoende av vad de andra gör.

Men sedan har du naturligtvis rätt i det som du säger. Även jag anser att man skall sätta sig i baksätet/i en biroll när det ger mer fun till någon annan. Endera har jag roligt görandes det (och det har jag nästan alltid) eller också spelar jag någonting annat. Problemet här är väl snarare att hacko inte vill det som jag fattat det.

 

[krank]

Att variera och köra ibland vad jag gillar, ibland vad han gillar, kommer att göra mig frustrerad och missnöjd.

Det står dig helt fritt; en spelare som insisterar på att få "sitt" hela tiden skulle göra mig frustrerad och missnöjd.


Rollspel är inte äktenskap, men jag menar att samma principer bör kunna användas, framförallt om man är mer av ett kompisgäng-som-spelar-rollspel mer än ett rollspelsgäng-som-är-kompisar. Är man vänner och vill spela tillsammans måste man kunna kompromissa.

 

[Rickard]

Kort och gott, se till att bjuda alla spelarna på deras favoriträtt under spelkvällen. Tänk efter: "Ja, Johan gillar klur och mystik, Jennie gillar att prata och rollspela, Carl gillar blandat grottkräl och Nisse Hult gillar att slakta och thrasha".
Jamen, ge dem det då!

Egentligen håller jag med dig om det här men jag vill poängtera att nackdelarna är att alla scenarion blir mer lättlästa då man faller in i att följa en mall. Jag hade en spelare som frågade "Du slänger in en strid på grund av [den] spelaren, va?". Sedan är det inte så kul att jämnt behöva följa denna mall, vilket gör att spelledarrollen i längden blir tråkigare. För övrigt kan jag säga att jag även testat att köra med moral där jag målade ansikten på de som dödades, så att det var människor som dog och inte ansiktslösa skyltdockor. Det funkade inte då jag gjorde det övertydligt. Reaktionen när de hittade en bild på en liten flicka i plånboken gav mest reaktionerna "Ok, du vill att vi ska känna oss dåliga nu".

Som jag ser det finns det två sätt: kör ett actionrollspel där det med all säkerhet kommer att finnas möjlighet för strider. Om du kör med rollgestaltare kommer de ändå att köra sin stil oavsett vilket rollspel de kör medan hack-n-slasharen får sitt behov tillfredsställt via rollspelet. Du kan å andra sidan köra på med gestaltande scenarion eller deckargåtor men alltid lämna vägar för strid.

Sedan kan du nerfa stridsfärdigheter antingen genom att låta de ha endast låga värden, spela ett dödligt system eller (helst) genom att ge världsmässiga följdeffekter av deras agerande. Låt följdeffekterna komma först scenariot efter, så att du får tid att tänka ut dem. Det är ju inte direkt så att polissirenen dyker upp direkt när en pistol avfyras. För om du gör detta ger du också spelaren ett val - ska du ta upp detta en nivå och riskera mer genom att bege dig in i strid. För uppenbarligen tycker inte spelaren att rollpersonens liv är en tillräckligt stor insats för att inte vilja strida. Var dock noga med att poängtera följdeffekterna och lämna inte några kryphål i stil med "men adeln får bära vapen".

/Han som skulle köra en kombination av båda