I huvudsak verkar de flesta gårdar i såväl Skandinavien, de brittiska öarna och på kontinenten (i de keltiska områdena) ha bestått av en "utvidgad familj", dvs. de flesta (iaf. av de fria) var släkt med varandra. Flera generationer levde parallellt.
Till det kan komma dels ett antal trälar, dels ett antal mer avlägsna släktingar som man har hand om, t.ex. fosterbarn.
Det verkar ha varit den grundläggande samhällsenheten åtminstone sedan bronsålder.
Vid sidan av ensamliggande gårdar, fanns också byar. Dessa har ofta vuxit upp kring en rikare, äldre gård. Det kan finnas vissa släktband mellan de olika familjerna, men det behöver av allt att döma inte vara så.
Förutom jordbruk, kan en sådan by innehålla specialiserade hantverkare. Att döma av gravar i ffa. dagens England och Wales, kan dessa ha kommit från en avsevärd distans innan de slagit sig ned i byn - det har hittats personer i innersta Wales som vuxit upp i sydöstra England t.ex. Föremål i gravarna gör att dessa kan associeras med specialistfunktioner som smeder och hantverkare av olika slag.
Kelterna på kontinenten hade utvecklat städer sedan flera hundra år, när Caesar erövrade dem. För dem var det livet inget direkt nytt, även om de inflytelserika adelssläkterna fortfarande i huvudsak hade sina fästen på landet och mest tog ut skatt på handeln i städerna.
I Storbritannien fanns några få riktiga städer, när romarna invaderade. De flesta bebyggelser som sedan blev städer under Rom, var tidigare byar enligt beskrivningen ovan.
I Skandinavien var städerna få och små, in till sen medeltid då Hansan började utveckla handeln och några städer växte snabbt. De kännetecknades också av handel, framför allt fjärrhandel. (Närhandel skötte gårdarna och byarna ofta sinsemellan, eller via vandrande handelsmän. Lokala marknader kan ha förekommit, så som föreslagits i samband med bl.a. större religiösa högtider - men det är lite osäkert i vilken utsträckning. Det kan till viss del handla om att en modernare kristen sed har projicerats bakåt i tiden.)
Både i keltisk och skandinavisk tradition ägnade sig unga män ofta åt räder och stölder, som en slags manbarhetsrit. (Särskilt hos iriska kelter var detta föremål för många sagor och legender.) Uppkomsten av vissa av orden för ledarskap (t.ex. kung, ung. "ledare för de unga männen") hänför sig till det.
Med tiden och vartefter samhällets organisation blev fastare, riktades dessa räder mer utåt än mellan släkter och grannsamhällen.
En varning är att inte överdriva släktens betydelse. Det var en tidig romantisk tanke att släkten hade stor betydelse och utgjorde en enhet i de tidigmedeltida samhällena. I själva verket finns föga bevis för detta.
Det finns bevis för att man hade betydligt mer koll på släktskap än vi har idag. Språket hade fler ord för släktskapsförhållanden och man kunde differentiera många grader av släktskap. Men där liknande mönster påträffas idag, är det långt ifrån alls en indikation på att man lever i släktklaner. Det är bara att då man lever mer bofast, behöver man fler ord av sociala skäl.
Samma sak med arvsrätten (som har ansetts som en kvarleva av klansamhället). Den germanska arvsrätten skiljer sig inte avsevärt från ffa. äldre arvsrätt i andra indoeuropeiska samhällen. Det är förenligt både med en historia av starka släkter och att inte ha det - det kan alltså inte bevisa något.
Det finns inga andra separata bevis för att det existerat släkter eller ätter med starkare betydelse än primärfamiljerna. Vi har belägg för att olika grenar av olika släkter hamnade på olika sidor i olika konflikter osv. som indikerar att släkten bara var en "organisation", bland flera andra politiska och ekonomiska.
Det tidigmedeltida samhället är tydligt klassindelat. I den tidigmedeltida nordiska fortfarande asainfluerade synen, finns exempelvis historien om när Oden besöker jorden och hälsar på hos tre familjer, Träl, Karl och Jarl, och hur dessa föder senare tiders tre samhällsklasser. Den visar något om hur man rationaliserade synsättet i dåtiden.
Rörelser över ståndsgränserna var hart när omöjliga, men för fria män fanns möjligheten att ändå handla ganska fritt och skapa sina egna villkor. (I alla fall har litteraturen många exempel på att duglighet, dristighet och lojalitet går före börd. Om det också var vanligt förekommande, är ju inte nödvändigtvis samma sak...)
Synen på könen kan vara svår för oss att ta till os. (Om du nu vill försöka efterlikna den. Alltid ett dilemma...) Å ena sidan var könsrollerna oerhört mycket mer genomsyrande än idag. Å andra sidan var de inte lika fasta. Kvinnor var något mer självständiga, än under senare kristen tid. (Det tog några hundra år för den självständigheten att utplånas, i juridisk mening och i praxis.)
Litteraturen innehåller - både i keltisk och germansk tradition - exempel på kvinnor som skiljer sig från mängden och är självsvåldiga och starka. Inte sällan går det till slut dåligt för dem (liksom för deras män!) men de är samtidigt så starka att det inte egentligen skiljer ut dem på något sätt - de är inte offer. (Halgerd Hoskuldsdotter i sagan om Gunnar på Lidarende, Blodeuwedd i Mabinogion för att nämna två.)
Så hur styrdes samhället? Mycket mer sköttes inom primärfamiljen. Och om inte, så vände man sig till den nrämaste släkten som förmodligen bodde i närheten. Då talar vi om kanske 20-talet vuxna allt som allt - med farbröder, kusiner osv. Gäller det gemensamma angelägenheter, verkar det som man hållit rådslag och låtit alla komma till tals, i möjligaste mån.
Ledaren för släkten, den som nominellt hade någon slags åtminstone "ordföranderoll" (men också förmodligen starkt inflytande) var hövdingen. Ordet hövding kommer av två led, där det första betyder "huvud" och det andra är -inge (eller -ungar). Detta ord går igen i många ortnamn men också t.x. i det svårtolkade "folkungarna" under medeltiden.
Det är ungefär så långt som släkten verkar ha sträckt sig, rent praktiskt. Utöver det fanns det politiska och ekonomiska allianser.
Ålder har visst företräde. Det finns en framträdande titel som går tillbaka på detta. þēoden som ung. betyder "av folket". Det var antagligen i äldre tid den primära valda befattningshavaren. Dess roll tycks vara knuten till att avgöra tvister. Alltså en domare. Vilket fortsätter att vara en vald befattning under tidig medeltid.
I bland annat isländska sagor förekommer uttrycken "gode" och "godord" som i stort sett indikerar hövdingaskap, men är transfererbara. De blev i princip handelsvaror och arvegods. När alltfler godord samlades på allt färre händer, upplöstes betydelsen.
Av ortsnamns geografiska distribution i vissa delar av Skandinavien, kan man se att redan innan vi får något slags kungadömen att tala om, så finns det någon slags organisation.
Vi har i Uppland t.ex. ett nätverk av återkommande Rinkeby:ar, Tengsta:der och Husaby:ar. (Och med allsköns varianter i stavning.) Inte sällan förekommer alla tre i närheten av varandra, förmodligen gårdar med huvudsakligen samma funktion, men vid olika tidpunkter. (Se t.ex. Maja Hagermans "Spåren av kungens män".
Den troliga funktionen här kan ha varit att fungera som uppsyningsmän, fogdar, lite ordningsmakt och lokala representanter för en mer ordnad maktstruktur. De kan också ha haft uppgifter att organisera ledungen.
Vi har också gårdsnamn som indikerar något slags "vassalskap", t.ex. "Brottby", en brytes gård. Bryten var en delvis självständig "tjänsteman" som drev en gård åt sin husbonde. Kanske en lojal frigiven f.d. träl, som fortfarande var ekonomiskt beroende men i ett mellanting mellan fri och ofri ställning.
Detta tyder på att adeln med tillgång till flera gods och gårdar håller på att växa fram. (Brottby kan t.ex. ha lytt under den senare Vasa-ätten, som har sitt ursprung i närområdet.)
Okej, undrar du något mer så fråga.