Ni som har ungar... [Jätte-OT]
...nu blir jag så nyfiken att jag måste ställa lite frågor om hur det egentligen funkar det här med papparoll och rollspelspredikare. Det här kommer vara avgörande info för om jag överhuvudtaget skall skaffa barn själv, någon dag (nja, kanske inte, men kul att veta vore det iaf), så jag måste ställa lite frågor:
Först: Funkar det alltså, på riktigt? När jag ser ungar på stan slår det mig alltid att ingen av dem verkar ha någon som helst fantasi eller inlevelse eller eskapismlängtan alls. De verkar vara den sortens dumglada inlinesåkande "festa-i-skärgården-å-lyssna-på-offspring"-ungar som alltid varit min (och mina rollspelsvänners) ändlöst ondskefulla dödsfiender. Menar ni att ungdomen är precis lika häftig som den alltid har varit och att det visst finns ungar som älskar att drömma sig bort i rollspelens underbara värld? (Nästan en retorisk fråga. Svara inte.)
Sedan: Är ni spelledare ibland? Vad tycker ungarna? Kan inte tänka mig att mina föräldrar skulle hålla på med något som jag gillar. Inte på det sättet iaf. Hur förändrar det här rollspelshobbyn, tror ni? Hela prylen med rollspel har ju alltid varit att inte föräldrarna fattar något, eftersom man ju inte spelar rollspel inför publik (i vanliga fall), till skilnad från andra barnaktiviteter, såsom hockey, klarinett eller schack.
Jag kommer ihåg hur jag satt och berättade om mina rollspelsäventyr vid matbordet utan att mina päron hajade någonting, om ni sitter där med en rollspelsgalen unge så kan ju ni rätta dem eller komma med husregelförslag. Det måste bli helkonstigt. Förlorar rollspelen en del mystik på detta sätt, eller gör det middagssamtalen roligare?
Är man häftig som rollspelsförälder för att man lirar något så grymt som rollspel, eller är man töntig för att man lirar rollspel muntligt och inte på dator? Ni kanske gör bådadera? (Den här frågan behandlar nog snarare hur föräldrarollen förändrats på senare tid än rollspelande föräldrar i sig, svara inte om ni inte vill.)
Varför envisas ni med att lira gamla rollspel med ungarna när det finns nya, fräscha? Någon nämnde Mutant, tex, det var ju guld på vår tid, men tycker ungarna verkligen det är spännande idag? Gillar de gamla D&D? Det låter lite som "vad är det här? Dunka dunka? Tacka vet ja Beritz, det är dansmusik som man kan dansa till på riktigt!" eller något annat stofilt. Ut med det gamla, in med det nya, va? Eller?
Hur lirar ungar rollspel idag? Som vi? Hur kommer rollspelshobbyn förändras? Jag menar, det är ju ändå en väldigt ung hobby, när man tänker efter. Framtidens rollspelare måste väl dra mediet i helt nya oväntade riktningar, gör de inte? Om ni får sia lite, hur tror ni, enbart genom att betrakta era ungar, att hobbyn som sådan kommer (behöva) förändras?
Äh, det här kanske var korkade frågor... Jag är nog mest intresserad av hur det funkar att spelleda sitt eget barn (jag brukar bli anklagad för att favorisera enskilda spelare med min spelgrupp idag, och de är ju vuxna människor som jag inte är släkt med på något vis) och hur det går ihop med papparollen. Jag kan inte föreställa mig själv gå i mellanstadiet och fråga min farsa om en treudd gör +3 eller +9 skada om man byter ut uddarna mot draktänder... och sedan få ett vettigt svar! Hur funkar det, egentligen?
/Rising
som förvisso inte planerar att bli farsa på ett bra tag, men det lönar väl sig att vara förberedd...