Nekromanti Hjälp!

[Björn Wärmedal]

Ta med den grovplanering du fått till första lektionen och håll ett öppet samtal med eleverna om hur de ligger till i förhållande till den. Har de haft en hel termin med vikarier och dålig struktur så kommer en lektion till utan direkt undervisning inte att skada.

De får friska upp minnet litegrann om vad de gjorde innan sommaren, du får lite mer koll på vad kursen hittills inneburit. Det ger dig en bättre startpunkt iaf.

Ang. den läraren på din gamla skola som inte svarat: mejla igen! Han är lärare; det vore konstigt om han inte gillade att du vill lära dig något av honom. Det kan tänkas att han har lite mycket just innan terminsstarten, men han har tid att hjälpa dig. Däremot kan han behöva påminnas ett par gånger.

 

[krank]

Fredag. Vilken jävla vecka. Jag undrar om jag gjort något såhär jobbigt någon gång? Nånsin? Jag har mått jävligt dåligt under långa stunder av mitt liv; men det har sällan varit det där extra lagret av att en massa människor liksom räknar med att man fixar det. De grejer jag kommer ihåg som ens ligger i närheten är typ när jag blivit dumpad eller liknande. Efter rånet och våldtäktsförsöket mådde jag mycket bättre än nu. Är inte det lite underligt? Att jag fixar ett våldtäktsförsök bättre än ett nytt jobb?



Idag var en OK dag. Prata med programgruppen, få projektarbeten att vara handledare för (bara såna där jag känner att jag står med båda fötterna och samtliga tentakler på jorden; datorbyggen och datorspelsutveckling), fotografering. Har fått grovplaneringar och delar av detaljplanering. Lite fler namn och ansikten. Ångesten gjorde sig påmind flera gånger, men jag lyckades förhoppningsvis hålla den osynlig.

Jag har börjat spalta upp saker i listor. Saker att göra, mail att skicka, kontakter att skapa. Listat de kollegor som har samma ämnen och så.

Imorgon lördag tänker jag så långt det är möjligt bara göra roliga saker, eller iaf bara saker som inte har ett smack med jobbet att göra. Sen kör jag ordentligt på söndag istället.

Gick på bio, såg Captain America. På vägen hem, mötte tre strålande glada före detta elever, treorna som gick ut när jag slutade på Nynähshamns Gymnasium. De hejjade glatt och lyfte på sina hattar. Och i några minuter var jag riktigt glad, för första gången den här veckan.



Utifall nån nu brydde sig.

Ni kan förresten räkna med att jag kommer att fortsätta skriva saker i den här tråden tills nån moderator säger åt mig att låta bli. Att skriva hjälper.



Tack alla för bra svar, även om jag inte svarat på alla. Jag har inte orkat.

 

[solvebring]

Jag har inte mycket mer att säga än att du ska ta det lugnt och göra vad som känns bäst.

Du är trots allt bland de mest rationella personligheter jag mött och du har alltid visat på prov förstånd och reson liksom kunskap.

Får du bara bli aningen varmare i skorna och ta en närmare titt på olika kursplaneringar och dylika så kommer du fixa det.

Det tror i alla fall jag och det med basta.
You can do it!

Förövrigt önskar jag dig all lycka till. Sedan så har du inte varit så gnällig och piss-off som du tror. Jag har i alla fall inte märkt något. Dessutom vet vi alla hur mycket du har att göra. Vi känner till dina projekt och todoists. Slacka projekten och fokusera på jobbet. Slit inte ut dig pga dåligt samvete. Att må bra är A och O.

 

[Petter42]

Utifall nån nu brydde sig.

Ni kan förresten räkna med att jag kommer att fortsätta skriva saker i den här tråden tills nån moderator säger åt mig att låta bli. Att skriva hjälper.

Det är klart som fan vi bryr oss. Jag tror att nästan alla här vet att du är en intelligent och rationell person, men att det inte är det som är din stora grej. Vi vet alla att du är en sympatiskt person och med ett gigantiskt egangemang och ansvarstagande. Annars skulle du aldrig känna en sån här press inför en viktig utmaning!
Fortsätt skriva här! Jag har själv läst tråden med stort intresse och ska själv börja läsa till lärare om någon vecka och när jag läst inlägg av dig bildat mig uppfattningen att vi som personer är lika.
Kolla på Risingtråden. Forumet bryr sig om sina lojala.

Tack alla för bra svar, även om jag inte svarat på alla. Jag har inte orkat.

Inläggen var riktade till dig. Jag tror att det räcker som svar att du fortsätter skriva här.

 

[Björn Wärmedal]

Utifall nån nu brydde sig.

Ni kan förresten räkna med att jag kommer att fortsätta skriva saker i den här tråden tills nån moderator säger åt mig att låta bli. Att skriva hjälper.

Jupp, vi bryr oss. Ganska mycket, till och med.

Fortsätt skriva, så fortsätter jag läsa och ger input när jag tror att jag kan hjälpa.

 

[Max Raven]

Klart vi bryr oss.

Håller i övrigt med solvebring: dra ner på projekten ett tag tills du känner att du kommit ifatt på jobbet. Om projekten inte gör din tillvaro dräglig och känns som ett avbrott från jobbet förstås. Men ta det lugnt ibland iaf.

 

[krank]

Det var en superbra idé att ta en lördag fyllt med trevligt nonsens. Laga mat, se på TV-serier, göra tarotkort åt Wilper, klara den där jobbiga bossen i Prototype.

Det är lite ämneskonferenser nu i början av veckan. Ska gå på dem och se vad som sägs. Och maila de lärare jag ska ha ämnen ihop med; se hur de vill lägga upp samarbetet etc. Förklara mina behov, framför allt såhär i början.

Jag kan liksom antingen klara mig själv, köra mitt eget race utan inblandning - eller samarbeta med nån annan, samköra grov- eller detaljplanering. Men jag kan inte samköra planering själv. Ska vi köra samma grejer måste jag veta ganska exakt vad de andra lärarna eller den andra läraren tänkt göra. Jag vill gärna tro att det inte är några konstigheter. Jag vill också gärna tro att folk är hyfsat bekväma med mail; att de kan svara när de har tid etc.

En stor hangup för min del; vill inte vara till besvär...

Just nu känns det ganska OK. Däremot; nu tre dagar av förvirring till, sedan två dagar av första utvecklings/uppstartssamtal med mina nya mentorselever. Ännu en grej att vara nervös för. Får se hur jag mår under veckan...

 

[Feuflux]

Som sagt, klart vi bryr oss. Jag är bara kass på pep-talk och vet inte riktigt vad jag ska skriva som skulle kunna få dig att må bättre.

Jag har väldigt dåligt självförtroende själv och är till och från övertygad om att jag är världens sämsta programmerare. Något som inte alls överensstämmer med att nuvarande chefen sagt "det har gått över förväntan" angående hur snabbt jag kom in i jobbet (hade inte jobbat med java-programmering utanför fritid/skola förut). En uppskattad medarbetare är jag tydligen också. Så jag borde verkligen inte vara världens sämsta programmerare. Jag försöker helt enkelt låta bli att lyssna på mig själv när jag kommer med så dumma påståenden.

Jag tror att du vet att du är bättre än du tror. Det här kommer gå bra.

 

[w176]

I sak irrelevant men ett coolt lärar peptalk.


<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/EzT5iKpxjFA"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/EzT5iKpxjFA" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Laowai]

Magiskt <3

 

[KamiFisk]

Klart jag bryr mig, du lovade ju att vi skulle träna parkour tillsammans. När jag började här på forumet och man kan ju inte låta sin parkour partner må dåligt heller.

Jag tror du kommer klara det gallant såfort du har lyckats wrap your head around it.

Har du kört en frågestund med eleverna så du vet vilken kunskaps nivå de ligger på ?

Kolla med dom vad de tyckte att den gamla läraren gjorde fel.

 

[krank]

Jag tror du kommer klara det gallant såfort du har lyckats wrap your head around it.

Det tror jag också. problemet är att jag känner att det förväntas av mig att jag träffar marken springande - att jag redan från lektiuon 1 ska ha ordning på material, innehåll, labbar och så vidare...

Teknik 1 kommer tydligen att intensivköras som ett "block", dvs på halva tiden det brukar köras.

Och i ToF har de som sagt eventuellt redan halkat efter. En inte alls lugnande kommentar jag fick från en kollega var att jag i princip skulle behöva köra hela kursen på halva tiden - alltså mätt i lektionstimmar, inte i antal terminer eller så.

Har du kört en frågestund med eleverna så du vet vilken kunskaps nivå de ligger på ?

Inte träffat eleverna ännu. Det är det jag är rädd för =)

 

[KamiFisk]

Oroa dig inte för att träffa eleverna, det löser sig.
Men det är samtidigt jäkligt bra att du inte gjort det.

Förbered en enkel uppgift(ha som backup), jag antar att du lite koll på vad kursen skall innehålla.
Sen kör en frågestund, presentation osv "the basics".
under frågestunden frågar du hur de jobbat tidigare osv.
Då lär du få bättre koll på situationen.
Sen utgår du därifrån.
Du har ju fortfarande lite tid att förbereda dig sen kan du alltid lära dig mer om ämnet under tiden du undervisa.

Jag tycker att du fortfarande skall din slö start.
Slöstart ger dig och eleverna lite mer tid tillsammans.

Och tänk på att 1 termin för en bra lärare är lika mycket som 3 för en dålig. Och jag tror att du är en bra lärarare.

 

[krank]

Vilket satans jobb, alltså...

Nästan allt har löst sig nu. Datorkurserna har jag trevliga kollegor inom. Det är ganska lätt att bli kompis med datalärare; man behöver mest 1) kunskap och 2) förmågan att underkasta sig deras ansamlade visdom. 2) behöver inte vara ärligt menat. Är jag en cynisk och manipulativ bastard? Det är fullt möjligt. Allt som kan göra mitt liv trevligare och ge mig genvägar till ett fungerande socialt liv tar jag som positivt.

Teknik 1 också. Den är ny för alla, och av oss tre som ska ha den så är det bara en som haft kursen den bygger på, Teknikutveckling och företagande ("toffen"). Så vi är två som eftersträvar rodning och reda, tydliga områden, och detaljerade lektionsplaneringar. Och hon som haft den förut är hjälpsam och... tja, lätt att handskas med, eftersom hon blir glad av tacksamhet.


Däremot... Teknikutveckling och Företagande är fortfarande en mardröm. Dels har vi en massa elever som ligger efter med grejer jag har mycket dålig koll på, dels har vi - och det här är det värsta - det faktum att de delar som är kvar på kursen är de delar jag är sämst på. De jag kan absolut NOLL om.


Pratade med kollegan jag ska ha kursen med idag. Han utgick från att jag läst på teknisk högskola. Jaja, nu tror han inte det längre. Jag lade mig i princip platt på rygg och förklarade läget. Fick begränsat med respons och vettig hjälp. Jag upplever det som att han tycker att det är asjobbigt att ha en icke självgående kollega. Jag hatar att vara en icke självgående kollega. Har överkompenserat genom att ta massor med initiativ inom ämnena jag kan; framför allt programmeringen.


Men; tre områden innan jul och kursavslut: Mekanik, hållfasthetslära, och nåt projekt involverande ett "fadderföretag". Det senare verkar roligt och spännande och ganska lätt, eftersom det mest handlar om att eleverna ska skaffa sig företagskontakter och intervjua och sånt.

Men... Mekanik och hållfasthetslära. Massor av formler och grejer. Jag som inte läst fysik sen högstadiet. Har namnet på en fysiklärare som kollegan har nåtslags samarbete med, ska se vilka labbar han tänker köra etc. Men allt känns förbannat osäkert.

Mitt mål nu är att försöka skapa en fungerande, personlig detaljplanering för de första två eller tre veckorna. Exakt vad behöver jag kunna, vad behöver jag lära mig, vad behöver jag förbereda. Jag har ett hyfsat läshuvud även om jag framför allt fattar sammanhang snarare än pluggar in fakta. Nu ska jag försöka få tillräckligt grepp om fysiken i mekaniken för att klara av att verka åtminstone någorlunda kompetent inför eleverna. Eller iaf vara kompetent nog för att kunna vägleda dem i kunskapen, ge dem uppgifter och veta var de ska leta svar.

 

[Lukas]

Mekanik borde jag kunna hjälpa dig med.
så om du behöver lära dig något om det så är jag redå att försöka lära ut lite.

 

[Recca]

Jag får tvångstankar; "På gamla jobbet upptäckte de aldrig att jag egentligen bara är en fejk; en liten tönt som låtsas vara kompetent lärare och lyckas så länge ingen kollar vad han gör; men nu bland riktiga, kompetenta lärare och med ämnen jag inte kommer att klara av så faller masken snart, och allt skiter sig, och alla kommer att bli besvikna, och jag sätter alla på pottan och allt blir jättejobbigt för alla inblandade..:"

Min kille säger samma sak när han är stressad av jobbet och får ångest. Jag tror att det är vanligt förekommande och att det är "bara" det; stressrelaterad ångest.

Ångesten framkallas av stress och så får man ångest över något som inte är nån fara om man inte hade ångest. Ångesten kommer av sig självt liksom och kan ta vilken form som helst, i ditt fall det här om att de ska "genomskåda din lögn".

Och jag VET att det här för utomstående ögon är att betrakta som en skitsak. Inget att få en massa ångest över. Egentligen. Det hjälper inte. Inte när du skriver det heller, om du nu tänkte det.

Nähä du. Det kan du ju glömma.

Ingen annan kan veta hur just du känner dig och det är ju dokumenterat att stress gör vad du beskriver.

Kom också ihåg att de nog intervjuade ett antal personer av en hel radda kandidater och så valde de dig av alla dessa. Rektorn eller vem det nu var bör ju ha gott om erfarenhet när det gäller att anställa kompetent personal.

Tyvärr kan jag inte ge något annat tips än att du fortsätter kämpa dig igenom de första veckorna så att du har lite koll på läget och då kommer nog ångesten lägga sig.

 

[Genesis]

!kram krank

 

[krank]

En liten uppdatering:

Jag har börjat installera mig. Jag råddar ihop lektioner någorlunda, med ganska superdålig framförhållning i flera fall. Det är ganska mycket dag-för-dag.

Min ångest har sjunkit tillbaks till nåtslags ständigt närvarande små-oro. En sån som gör att humöret fluktuerar en del, liksom självförtroendet - men jag blir inte alldeles lamslagen. Jag tar mig igenom dagarna, även om minsta lilla kan få mig att inombords tänka "fan fan fan nu skiter det sig, de tycker jag är en dålig lärare, de ångrar att de anställde mig, de tycker jag är jobbig som frågar så mycket"...

På den positiva sidan:

- Datorkurserna är, förutsägbart nog, väldigt roliga. Och datorlärarkollegorna ruskigt trevliga nördar. Har kommit igång med programmeringen och Persondatorer, hade första mötet med 3D-modellering idag. Riktiga humörhöjare.

- Teknik 1-kursen tror jag att jag fixar någorlunda. Där är vi två av tre som inte haft föregångarkursen Teknikutveckling och Företagande, så jag är inte ensam om att känna mig lagom clueless.

- Eleverna. Eleverna! ELEVERNA! Fantastiska små skapelser. Har verkligen inte lärt känna dem ordentligt ännu, men de verkar överlag ganska inriktade på bra resultat och så. Ambitiösa, de flesta av dem. Vilket underlättar som fasen när man som lärare känner sig lite osäker inombords; de blir liksom självgående.

- Jag ger kunskaper såväl som tigger dem. Jag har ganska snabbt blivit killen kollegorna frågar om tekniska spörsmål. Mjukvarulösningar, webbdesignteori, programmering och liknande är sånt jag fått förmånen att försöka hjälpa kollegorna med. Men i mina mörkare stunder får jag för mig att de bara frågar för att jag ska få känna mig nyttig.

Å andra sidan, i mina mörkare stunder tolkar jag ett mindre-än-glatt-och-entusiastiskt "hejdå" på eftermiddagen som "STICK DIN JOBBIGA JÄVEL VI ÄR SÅ JÄVLA LESSA PÅ ATT DU SKA HÅLLA PÅ HELA TIDEN" och ett tecken på att jag gjort något väldigt fel men som ingen berättar för mig vad det är.

Jag tycker inte om mina mörkare stunder. De är absurda på lite avstånd, men hemskt obehagliga.



Det som är jobbigast just nu är egentligen hur jobbig jag själv känner mig, framför allt i samarbetet med den andre läraren i Teknikutveckling och Företagande. Där får jag verkligen känslan av att han ser ner på mig för att jag inte fattar det han tycker att jag borde fatta. Att jag är dum och jobbig och obekväm som frågar saker. Jag känner helt klart känslan av att han helst skulle samarbeta med någon annan än mig.

Å andra sidan ger han tydligen en hel del elever det intrycket också. Och idag gav han mig faktiskt en labb som blir rätt bra att köra sen när jag går igenom friktion, utan att jag bett honom om något. I call it progress.

 

[Übereil]

Å andra sidan, i mina mörkare stunder tolkar jag ett mindre-än-glatt-och-entusiastiskt "hejdå" på eftermiddagen som "STICK DIN JOBBIGA JÄVEL VI ÄR SÅ JÄVLA LESSA PÅ ATT DU SKA HÅLLA PÅ HELA TIDEN" och ett tecken på att jag gjort något väldigt fel men som ingen berättar för mig vad det är.

Jag tycker inte om mina mörkare stunder. De är absurda på lite avstånd, men hemskt obehagliga.

Ge dom mentala bitchslaps. Tänk "nä, sådär är det ju inte, nu är jag bara paranoid". En annan idé som jag själv brukar köra på är humor: hårdra din känsla så hårt att den blir uppenbart absurd. "FAN ATT DU SKA GÖRA MITT LIV BÄTTRE HELA TIDEN! JAG GILLAR ATT INTE KUNNA GÖRA MITT JOBB ORDENTLIGT, HAR DU INTE FATTAT DET?" (eller ja, du kan säkert komma på något bättre själv.) Ju mer du går in och markerar, desto mer börjar du tro på det. Så ångesten kommer få ett svagare och svagare grepp om dig.

Übereil, som är glad, men inte överraskad, att det går bättre för krank nu

 

[krank]

Det går bättre. Typ.

Har kommit in i en fas där väldigt mycket rullar på nu. Ska dra igång på riktigt med Persondatorer och 3D-modellering nu, vilket känns som lika Awesome som ninjadinosaurier med lasersvärd som åker runt på roller blades och bekämpar brott.

Däremot den här jävla Teknikutveckling och Företagande. Det finns inte så jäkla mycket att göra åt saken, men jag har för första gången en kurs där jag inte ens kan låtsas vara expert på ämnet. Alla datorkurser jag nånsin haft - där har jag åtminstone alltid haft min allmänna närdighet att falla tillbaks på. jag har haft kunskapen, eller i värsta fall kunskapen om vilka kunskaper som gäller. Jag har kunnat hänga med i svängarna och i allmänhet upplevts som kompetens.

Well, sötebrödsdagarna är över. Nu får jag samma känsla som många av mina datorlärare måste ha haft när datorrevolutionen precis kom och all deras kunskap var skalad för Fortran och stordatorer. Samma känsla vissa äldre engelsklärare jag haft måste ha haft, när de upptäcker att deras svengelska uttal är mycket starkare än elevernas.

Kort sagt, den där krypande obehagskänslan av att vara omsprungen, inkompetent. Det bästa man kan få från eleverna är medkänsla, typ. De spelar glatt med, de drar lasset och gör som man säger (vilket jag ÄLSKAR dem för! Det betyder att de gillar mig, och VILL att kursen ska funka). Men de har egentligen ingen respekt för min förmåga att vara lärare i ämnet.


Det gör ont, på nåt sätt.