Det här är en udda post för mig att skriva då jag i mitt yrke har titeln improvement driver och jag dagarna i ända arbetar med förbättringar och förändring av folks mentalitet. Men i alla fall så har diverse trådar, främst vad gäller rollspelsteori, i kombination med en generell hösttrötthet och en aning begynnande femtioårskris har fått mig att fundera.
Varför är vi så inne på förändringar? För det är det en förbättring är, en förändring till det bättre. Inom utveckling så finns det en uppsjö med koncept och modeller runt kostnad kontra funktion/kvalitet. Enkla sådana som "det tar 20% av tiden att nå 80% funktion" och "eftersträva good enough, inga kromlister" och ett stort antal mer avancerade. Sedan har jag haft en stor mängd diskussioner i olika konstellationer runt hur man har kul. När man spelar gubbandy på söndagskvällen så är inte målet att excellera och bli bättre, det är att nöta lite skor, slå lite smalben, snacka skit och ha kul.
Kan inte jakt på förbättring i vissa delar vara en motpol till kul? I stället för att svepas med och bara åka på det som serverar framför en så känns det som för många tänker mycket, kanske allt för mycket, på varför denna session var 21% mindre kul än den förra sessionen. Varför har människor av i dag så svårt att bara njuta av något roligt och så ofta tänker att det kanske fanns något ännu roligare? Är det bara jag eller är det något som är genomgående i samhället i dag; Att vi är så rädda om vår fritid att vi ständigt väger den mot alternativ och därför har svårare att njuta av det vi har?
På 70- och 80-talen när jag växte upp var det annorlunda. Visst, jag var barn och upplevde världen annorlunda men allt såg så annorlunda ut. Jag upplevde att folk generellt sett var enklare och nöjdare. Jag minns min far som varje fredag efter en lång arbetsvecka satte sig ned i soffan och tog sig ett par glas kaptenlöjtnant och satt och spelade med på sin gitarr till några skivor. Han ville inte ha något nytt eller bli bättre, han ville bara vara och njuta. Det var generellt sett ingen jakt på nya highs eller nya innovationer, det var bara att livet var gött som det var.
Nu är detta i mångt och mycket ett makarforum och personerna som är här är kreativa individer som finner glädje i att hitta nya vägar och nya designer så jag inser att det både är fel publik och lite att svära i kyrkan, men saknar inte även andra att bara spela och ha kul med det man har, brister och skavanker till trots? Efter att ha spelat av och till i nästan 40 år och de flesta speltyper och spelstilar så finner jag fortfarande störst nöje i att spela det enklaste av alla rollspel, Drakar och demoner -82. Det är mina mystofflor och jag trivs så så bra i dem. Är det ingen annan som känner likadant?
Varför är vi så inne på förändringar? För det är det en förbättring är, en förändring till det bättre. Inom utveckling så finns det en uppsjö med koncept och modeller runt kostnad kontra funktion/kvalitet. Enkla sådana som "det tar 20% av tiden att nå 80% funktion" och "eftersträva good enough, inga kromlister" och ett stort antal mer avancerade. Sedan har jag haft en stor mängd diskussioner i olika konstellationer runt hur man har kul. När man spelar gubbandy på söndagskvällen så är inte målet att excellera och bli bättre, det är att nöta lite skor, slå lite smalben, snacka skit och ha kul.
Kan inte jakt på förbättring i vissa delar vara en motpol till kul? I stället för att svepas med och bara åka på det som serverar framför en så känns det som för många tänker mycket, kanske allt för mycket, på varför denna session var 21% mindre kul än den förra sessionen. Varför har människor av i dag så svårt att bara njuta av något roligt och så ofta tänker att det kanske fanns något ännu roligare? Är det bara jag eller är det något som är genomgående i samhället i dag; Att vi är så rädda om vår fritid att vi ständigt väger den mot alternativ och därför har svårare att njuta av det vi har?
På 70- och 80-talen när jag växte upp var det annorlunda. Visst, jag var barn och upplevde världen annorlunda men allt såg så annorlunda ut. Jag upplevde att folk generellt sett var enklare och nöjdare. Jag minns min far som varje fredag efter en lång arbetsvecka satte sig ned i soffan och tog sig ett par glas kaptenlöjtnant och satt och spelade med på sin gitarr till några skivor. Han ville inte ha något nytt eller bli bättre, han ville bara vara och njuta. Det var generellt sett ingen jakt på nya highs eller nya innovationer, det var bara att livet var gött som det var.
Nu är detta i mångt och mycket ett makarforum och personerna som är här är kreativa individer som finner glädje i att hitta nya vägar och nya designer så jag inser att det både är fel publik och lite att svära i kyrkan, men saknar inte även andra att bara spela och ha kul med det man har, brister och skavanker till trots? Efter att ha spelat av och till i nästan 40 år och de flesta speltyper och spelstilar så finner jag fortfarande störst nöje i att spela det enklaste av alla rollspel, Drakar och demoner -82. Det är mina mystofflor och jag trivs så så bra i dem. Är det ingen annan som känner likadant?
