solvebring
Superhero
Har ni någonsin varit med om att ni komplicerar saker i onödan och sedan inte kan ta er tillbaka till den enkla, grundande basictanken?
Det jag syftar på är att man tar något som inte är så komplicerat och börjar att grunna över det och bolla runt det med tusen olika "om" eller "kanske", att man tappar koncepterna helt och plötsligt inte kan se klart.
Det gjorde jag med Gumshoe igår kväll. Jag började läsa i mitt nyligen införskaffade Fear Itself (ja, den inkluderade PDF:en, själva boken skeppas från Pelgrane). Så läste jag introduktionen till Gumshoe, vilket är det som t.ex. krank redan påpekat för mig en miljon gånger tidigare: Det är som gjort för deckare. Du slår inte för att hitta ledtrådarna osv. Ja, skitbra. Pelgrane skriver (inte ordagrant) själva "Du spelar och slår och grejar inte för att hitta ledtrådarna. Själva spelet och grejandet börjar när du ska sätta ihop dem och ta dig vidare". Ja, skitbra. Men så började jag leka med en massa olika tankar i mitt huvud och snart tappade jag bort mig. Jag försökte hitta tillbaka till det enkla tänket genom att söka upp trådar här på forumet. Jag fann dem, men de hjälpte inte.
Kort och gott, jag har förstört för mig själv för jag har lagt i en högre växel och lyckas bara förvirra mig hela tiden. Kort och gott, kan någon beskriva Gumshoe för mig - gärna med "praktiska" spelexempel? Och nej, jag har inte läst hela regelkapitlet. Det vågar jag inte med risk att röra till ännu mer. Med andra ord så backar jag helst och ruskar om min hjärna först. Speciellt eftersom det står att Gumshoe funkar ditten och datten i vanliga fall; då man ska följa upp ett brott som mer eller mindre skett, medan man i Fear Itself är mitt i det medan det sker - man är ett pray/target/offer: Man är en roll i en slasherhistoria; motsvarande t.ex. någon puckad fotbollskille eller lättfotad collegegirl i en genre-slaktrulle.
Det jag syftar på är att man tar något som inte är så komplicerat och börjar att grunna över det och bolla runt det med tusen olika "om" eller "kanske", att man tappar koncepterna helt och plötsligt inte kan se klart.
Det gjorde jag med Gumshoe igår kväll. Jag började läsa i mitt nyligen införskaffade Fear Itself (ja, den inkluderade PDF:en, själva boken skeppas från Pelgrane). Så läste jag introduktionen till Gumshoe, vilket är det som t.ex. krank redan påpekat för mig en miljon gånger tidigare: Det är som gjort för deckare. Du slår inte för att hitta ledtrådarna osv. Ja, skitbra. Pelgrane skriver (inte ordagrant) själva "Du spelar och slår och grejar inte för att hitta ledtrådarna. Själva spelet och grejandet börjar när du ska sätta ihop dem och ta dig vidare". Ja, skitbra. Men så började jag leka med en massa olika tankar i mitt huvud och snart tappade jag bort mig. Jag försökte hitta tillbaka till det enkla tänket genom att söka upp trådar här på forumet. Jag fann dem, men de hjälpte inte.
Kort och gott, jag har förstört för mig själv för jag har lagt i en högre växel och lyckas bara förvirra mig hela tiden. Kort och gott, kan någon beskriva Gumshoe för mig - gärna med "praktiska" spelexempel? Och nej, jag har inte läst hela regelkapitlet. Det vågar jag inte med risk att röra till ännu mer. Med andra ord så backar jag helst och ruskar om min hjärna först. Speciellt eftersom det står att Gumshoe funkar ditten och datten i vanliga fall; då man ska följa upp ett brott som mer eller mindre skett, medan man i Fear Itself är mitt i det medan det sker - man är ett pray/target/offer: Man är en roll i en slasherhistoria; motsvarande t.ex. någon puckad fotbollskille eller lättfotad collegegirl i en genre-slaktrulle.