En liten uppdatering:
Jag har börjat installera mig. Jag råddar ihop lektioner någorlunda, med ganska superdålig framförhållning i flera fall. Det är ganska mycket dag-för-dag.
Min ångest har sjunkit tillbaks till nåtslags ständigt närvarande små-oro. En sån som gör att humöret fluktuerar en del, liksom självförtroendet - men jag blir inte alldeles lamslagen. Jag tar mig igenom dagarna, även om minsta lilla kan få mig att inombords tänka "fan fan fan nu skiter det sig, de tycker jag är en dålig lärare, de ångrar att de anställde mig, de tycker jag är jobbig som frågar så mycket"...
På den positiva sidan:
- Datorkurserna är, förutsägbart nog, väldigt roliga. Och datorlärarkollegorna ruskigt trevliga nördar. Har kommit igång med programmeringen och Persondatorer, hade första mötet med 3D-modellering idag. Riktiga humörhöjare.
- Teknik 1-kursen tror jag att jag fixar någorlunda. Där är vi två av tre som inte haft föregångarkursen Teknikutveckling och Företagande, så jag är inte ensam om att känna mig lagom clueless.
- Eleverna. Eleverna! ELEVERNA! Fantastiska små skapelser. Har verkligen inte lärt känna dem ordentligt ännu, men de verkar överlag ganska inriktade på bra resultat och så. Ambitiösa, de flesta av dem. Vilket underlättar som fasen när man som lärare känner sig lite osäker inombords; de blir liksom självgående.
- Jag ger kunskaper såväl som tigger dem. Jag har ganska snabbt blivit killen kollegorna frågar om tekniska spörsmål. Mjukvarulösningar, webbdesignteori, programmering och liknande är sånt jag fått förmånen att försöka hjälpa kollegorna med. Men i mina mörkare stunder får jag för mig att de bara frågar för att jag ska få känna mig nyttig.
Å andra sidan, i mina mörkare stunder tolkar jag ett mindre-än-glatt-och-entusiastiskt "hejdå" på eftermiddagen som "STICK DIN JOBBIGA JÄVEL VI ÄR SÅ JÄVLA LESSA PÅ ATT DU SKA HÅLLA PÅ HELA TIDEN" och ett tecken på att jag gjort något väldigt fel men som ingen berättar för mig vad det är.
Jag tycker inte om mina mörkare stunder. De är absurda på lite avstånd, men hemskt obehagliga.
Det som är jobbigast just nu är egentligen hur jobbig jag själv känner mig, framför allt i samarbetet med den andre läraren i Teknikutveckling och Företagande. Där får jag verkligen känslan av att han ser ner på mig för att jag inte fattar det han tycker att jag borde fatta. Att jag är dum och jobbig och obekväm som frågar saker. Jag känner helt klart känslan av att han helst skulle samarbeta med någon annan än mig.
Å andra sidan ger han tydligen en hel del elever det intrycket också. Och idag gav han mig faktiskt en labb som blir rätt bra att köra sen när jag går igenom friktion, utan att jag bett honom om något. I call it progress.