Ojdå, nu pratar visst alla om fel saker igen. Som vanligt är där ett helt gäng med folk som borde veta bättre som uppenbarligen inte gör det 
Därför tänkte jag åter rikta strålkastaren på Manges trevliga lilla tråd och försöka funderilera (diminutiv) på något vettigt att säga.
Det som borde utmärka en munk är givetvis en drivkraft som ligger utanför det rent biologiska spektrum "vanliga" människor styrs av. Han/hon har försakat sex, frosseri, girighet, und so weiter, till förmån för sina ideal, vilka han/hon kämpar för under mer eller mindre ritualiserade former, gärna med rent demonstrativa medel.
Vilka dessa ideal sedan är kan ju diskuteras. I klassisk D&D hade väl munken varit något märkligt shaolin/benidiktin-konglomerat med healing och lite annat tjafs. Vad vet jag.
Hur som helst, om vi tittar på förutsättningen att styras mer av ideal än köttsliga behov tycker jag nog att det mesta hade kunnat vara riktigt häftigt. En munk med "onda" åsikter ("jorden ska förintas för liv är olycka" eller "kärlek leder till förnedring och måste utrotas" eller något), som då är beredd att ge upp hela sin "välfärd" enbart för att främja sin egen dogm tycker jag är jäkligt respektingivande. Skurkvarning visst, men ändå, det är bara så mycket tuffare med folk som är beredda att offra allt för det de tror på.
Raser kan jag ingenting om. Men allting som ser hårt ut i kåpa hade ju varit grymt. Av erfarenhet vill jag påstå att man ser mer "menacing" ut i kåpa om man är lång, har lite buskiga ögonbryn och en stenhård, med antydning åt psykotisk, blick. Rasputin var inget dumt exempel.
Sedan kan man ju spela hur mycket som helst på sin dogm, vilken man borde fläska ut så pass mycket att man kan diskutera den med annan rollperson som kanske är religiös eller så. Att göra eviga statusmarkeringar på hur hård man är, och hur få krav man har på tillvaron verkar också roligt (va? sover ni på _filtar_? veklingar). Och sedan, givetvis, så fort man får en möjlighet att kämpa för sin tro, skita i allt annat ("och sedan kör jag dolken i ryggen på [rollperson], det borde de ju ha fattat, idioterna, att en vän till Mushmurgg är en vän till mig! moahahah!")
Till sist kom jag bara att tänka på hur lätt det är att motivera olika färdigheter. En fanatisk troende kan ju vara bra på det mesta, med förklaringen att han/hon ansett att [färdighet] borde gynna hans/hennes syften. Stridskonster, magi, kryptozoologi, whatevah lix0m.
- Lycan
Därför tänkte jag åter rikta strålkastaren på Manges trevliga lilla tråd och försöka funderilera (diminutiv) på något vettigt att säga.
Det som borde utmärka en munk är givetvis en drivkraft som ligger utanför det rent biologiska spektrum "vanliga" människor styrs av. Han/hon har försakat sex, frosseri, girighet, und so weiter, till förmån för sina ideal, vilka han/hon kämpar för under mer eller mindre ritualiserade former, gärna med rent demonstrativa medel.
Vilka dessa ideal sedan är kan ju diskuteras. I klassisk D&D hade väl munken varit något märkligt shaolin/benidiktin-konglomerat med healing och lite annat tjafs. Vad vet jag.
Hur som helst, om vi tittar på förutsättningen att styras mer av ideal än köttsliga behov tycker jag nog att det mesta hade kunnat vara riktigt häftigt. En munk med "onda" åsikter ("jorden ska förintas för liv är olycka" eller "kärlek leder till förnedring och måste utrotas" eller något), som då är beredd att ge upp hela sin "välfärd" enbart för att främja sin egen dogm tycker jag är jäkligt respektingivande. Skurkvarning visst, men ändå, det är bara så mycket tuffare med folk som är beredda att offra allt för det de tror på.
Raser kan jag ingenting om. Men allting som ser hårt ut i kåpa hade ju varit grymt. Av erfarenhet vill jag påstå att man ser mer "menacing" ut i kåpa om man är lång, har lite buskiga ögonbryn och en stenhård, med antydning åt psykotisk, blick. Rasputin var inget dumt exempel.
Sedan kan man ju spela hur mycket som helst på sin dogm, vilken man borde fläska ut så pass mycket att man kan diskutera den med annan rollperson som kanske är religiös eller så. Att göra eviga statusmarkeringar på hur hård man är, och hur få krav man har på tillvaron verkar också roligt (va? sover ni på _filtar_? veklingar). Och sedan, givetvis, så fort man får en möjlighet att kämpa för sin tro, skita i allt annat ("och sedan kör jag dolken i ryggen på [rollperson], det borde de ju ha fattat, idioterna, att en vän till Mushmurgg är en vän till mig! moahahah!")
Till sist kom jag bara att tänka på hur lätt det är att motivera olika färdigheter. En fanatisk troende kan ju vara bra på det mesta, med förklaringen att han/hon ansett att [färdighet] borde gynna hans/hennes syften. Stridskonster, magi, kryptozoologi, whatevah lix0m.
- Lycan