Re: Vetenskaplig stagnation
Jag har länge haft samma problem; läser man Krigsherren och Thalamur framgår det klart och tydligt att Thalamur inte bara har Mundanas numerärt största (150.000 man, jämfört med tvåan Jargiens ca. 130.000), utan troligen även en av de mest teknologiskt avancerade, väldrillade och välorganiserade. Till på köpet är de ju som sagt också den enda nation på Mundana som friskt kan tänka sig att utnyttja de möjliga taktiska fördelar som uppkommer i en fantasyvärld (som magiker, monster och mutanter). Detta är en ganska så livsfarlig kombination; det finns helt enkelt inget rike som skulle kunna besegra den thalaskiska armén i pitched battle. Vad är då svagheterna?
1: Inre splittring. Den ätt som står bakom den nya armén är uppkomlingarna Myrdinor, som tagit positionen från Harim. Av de nio ätterna är flera uppriktigt negativa mot ett krig; en eller två kan till och med komma att vägra delta, om jag minns rätt, och bara ett fåtal enbart positiva. Den största risken är att ett nytt storkrig kan leda till att riket splittras i ett öst och ett väst om arméerna och de östra ätterna är uppbundna av ett sabriskt krig (det är troligen så jag skulle låta det sluta om jag lät Mundana utvecklas ostört hoppa några decennier framåt i tiden).
2: Yttre fiender. Cirefalierna har inget intresse av ett nytt, enat coloniskt imperium. De har tidigare skyddat Thalamur för att förhindra att deras hot mot Consaber undanröjs, och de kan göra det motsatta för att förhindra bildandet av en thalaskisk superstat. Caserion hotar Thalamurs rikaste och bördigaste provinser, cirefaliska trupper och legosoldater kan slå till var som helst på västkusten utan större förluster och inte bara tjäna stort på plundring utan direkt ingripande utan även binda upp enorma thalaskiska styrkor i väst (denna taktik används troligen även av Consaber). Samtidigt kan raunerna ta tillfället i akt och plundra rikets norra delar om deras vakt där försvagas av kriget (eventuellt påhejade av cirefalierna, som nog gärna ingriper så lite som möjligt med enga soldater). Risken är att det ofrånkomliga tvåfrontskriget (Pereinefront och Colonanfront) utvecklas till ett tre- eller, i ett katastrofscenario, fyrafrontskrig, något som kanske inte ens Mundanas största armé kan klara att bekämpa. Bristen på en flotta kombinerat med en enorm kust är rikets största svaghet.
3: Truppantal. 150.000 är inte en jargisk stående armé; det är en maxsiffra vid total mobilisering, och innebär att nära fyra procent av den arbetsföra thalaskiska befolkningen samlas ihop från riket över, får sina vapen och sänds dit det behövs. Den ekonomiska pressen av att förlora de finaste fyra procenten av rikets befolkning och sedan behöva försörja den i fält samtidigt som alla sjöväga handel lär stoppas helt av den sabriska flottan är enorm (räknas kvinnor, barn och gamla bort kan det nog sägas vara 10-15 procent av den arbetsföra befolkningen, en enorm siffra och särskilt svårt för ett land som inte kan ersätta resursbortfallet genom import). En del av armén kommer att behöva vara stationerad i väst för att avskräcka cirefalier, en del i norr för att avskräcka rauner. Sedan ska resten delas på två fronter (Colonan och Pereine), två länder med en otroligt stark nationalism (läs: gerillakrig och civilt motstånd) som måste ockuperas och hållas ockuperade. Det ena skyddas av ett dvärgafäste som effektivt kan skära av försörjningslinjerna dit om dessa inte är extremt välskyddade. När detta är gjort kan börja gå in i Consaber, som då lär ha hunnit mobilisera hela armén, befästa vartenda gränsfort mot Colonan och dragit i varenda politisk tråd de har för stöd. Även med totalmobilisering borde chanserna där åtminstone ha stigit till 50-50 (beroende på hur man behandlar vissa andra detaljer och utkomsten av diverse detaljer ur hemlighetskapitlen) , och sen är det bara för spelledaren att bestämma
Vad gäller krigarmagiker är de nog ganska effektiva, men problemet är nog dels magins relativa icke-makt i Mundana (reglerna i Krigsherren är väl minst sagt tveksamma...), och dels deras antal. Thalamur har 600 fullvärdiga thakalaer, varav åtminstone 90 % borde vara på heltid inbegripna i byråkratin, en byråkrati som än mer lär behöva hållas igång under kriget. Av de icke fullvärdiga magibrukarna är ytterligare en andel upptagna av sysslor, en stor andel lär vara inkapabla att strida, med eller utan magi, och en majoriteten i vilket fall ovilliga att gå i krig (att dö är inte riktigt lika attraktivt som man kan vilja framställa det). Min slutsats är att till syvende och sist kommer krigarmagikernas inverkan kanske att vara stor under vissa slag, men de är för få för att kunna påverka kriget i stor skala, oavsett hur användbara man anser dem vara (vill du ta debatten är jag med ; )
Slutsats: Thalamurs krigsmakt spelar helt och fullt i en annan liga än Consabers, men omständigheterna kring kriget kommer att göra det omöjligt att möta dem i full styrka och under jämlika förutsättningar. Beroende på omständigheter kommer därför Consaber ha en existerande till garanterad chans att klara sig genom kriget och till och med vinna, även om det motsatta också gäller till fullo.
Slutligen gäller ju också att i krig och kärlek är allt möjligt; varken styrka, skicklighet eller numerär överlägsenhet behöver betyda någonting om omständigheterna är dåliga eller ledningen ojämn. Fler krig har troligen förlorats på dålig ledning än på överlägsna fiender.
Det var i alla fall mina åsikter, kommentarer mottags gärna
Jag kommer helt enkelt dela in länderna i epoker, göra min egen tidslinje. För då kan mina spelare få spela vart och vad de vill, men i olika epoker helt enkelt. På så vis kan vi njuta av alla länderna och ha kvar det lilla mått av realism som vi har börjat känna är nödvändigt när vi alla är 30+ -are 
Det tar tid att utveckla ett språkträd, folkträd, etc.. (ja, det är mycket mer detaljistiskt än vad rollspel kräver, men jag gör det för att det är kul).