Mogger
Hipsteranka
Slängde ihop en logo till mitt nya rymdprojekt. Jag måste alltid börja med det
På köpet kommer en lätt improviserad stämningstext med:
Året är 2267.
Människan lever utspridd över solsystemet. 7 miljarder människor utspridda över den ofantliga rymd som sträcker sig från Merkurius till Kuiperbältet. Hon lever i exil, och har lämnat en förödd Jord bakom sig.
Rymdkolonisationen skedde inte över en dag. Den tog 200 år. I början var det miljonärer, forskare och politiker som drev på rymdprogramen. De drevs av prestige, nationalism och ekonomisk vinning. Kina blev först med att sätta människor på Mars, och kort därefter landade en amerikansk bemannad farkost på Jupiters måne Europa. Snart hade månen en befolkning på över 50 000 personer. Optimismen visste inga gränser och allt fler rymdprogram realiserades, allt fler månbaser grundades och allt fler rymdstationer etablerades och trots att satsningarna krävde enorma summor blev avkastningen ännu större. Först koloniserades det inre solsystemet och asteroidbältet, och därefter riktades blickarna mot det yttre solsystemets månar och Kuiperbältet. Sedan drabbade girigheten Jordens nationer och rymdbolag. Små gräl över asteroider och fyndigheter ledde till diplomatiska dispyter som ledde till fullt krig. På fem timmar dog 25 miljarder människor. De få som överlevde Jorden undergång befann sig redan i omloppsbana innan missilerna träffade.
Framtiden blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Trots att vi kan resa mellan planeterna, skapa artificiell intelligens och inplantera avancerad cybernetik är tekniken oåtkomligt dyr för alla utom oligarkerna. Trots att vi kan skapa torr nanoteknologi, klona människor och producera genperfekta foster finns det fortfarande epidemier, sjukdomar och medfödda handikapp. Trots att rymden är full av mineraler, isotoper och värdefulla gaser lever den stora massan inte i något resursöverflöd, tvärtom. Vi kan till och med skjuta upp döden, men trots det är den beräknande livslängden på många gruvstationer under 45 år.
Det finns inte längre några lagar, inga nationer. Det finns bara bolagen, som själva dikterar sina egna villkor. Med sig från Jorden tog de all den cyniska profithunger och hänsynslöshet som orsakade katastrofen och de exploaterar rymden hårt.
Det är vi som får betala priset. Det är vi som tvingas leva i bolagens skugga. I en värld utan frihet, medmänsklighet eller jämlikhet. I en värld där allt handlar om profit.
Har vi nått horisontens ände? Är det försent att förändra vår framtid?
På köpet kommer en lätt improviserad stämningstext med:
Året är 2267.
Människan lever utspridd över solsystemet. 7 miljarder människor utspridda över den ofantliga rymd som sträcker sig från Merkurius till Kuiperbältet. Hon lever i exil, och har lämnat en förödd Jord bakom sig.
Rymdkolonisationen skedde inte över en dag. Den tog 200 år. I början var det miljonärer, forskare och politiker som drev på rymdprogramen. De drevs av prestige, nationalism och ekonomisk vinning. Kina blev först med att sätta människor på Mars, och kort därefter landade en amerikansk bemannad farkost på Jupiters måne Europa. Snart hade månen en befolkning på över 50 000 personer. Optimismen visste inga gränser och allt fler rymdprogram realiserades, allt fler månbaser grundades och allt fler rymdstationer etablerades och trots att satsningarna krävde enorma summor blev avkastningen ännu större. Först koloniserades det inre solsystemet och asteroidbältet, och därefter riktades blickarna mot det yttre solsystemets månar och Kuiperbältet. Sedan drabbade girigheten Jordens nationer och rymdbolag. Små gräl över asteroider och fyndigheter ledde till diplomatiska dispyter som ledde till fullt krig. På fem timmar dog 25 miljarder människor. De få som överlevde Jorden undergång befann sig redan i omloppsbana innan missilerna träffade.
Framtiden blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Trots att vi kan resa mellan planeterna, skapa artificiell intelligens och inplantera avancerad cybernetik är tekniken oåtkomligt dyr för alla utom oligarkerna. Trots att vi kan skapa torr nanoteknologi, klona människor och producera genperfekta foster finns det fortfarande epidemier, sjukdomar och medfödda handikapp. Trots att rymden är full av mineraler, isotoper och värdefulla gaser lever den stora massan inte i något resursöverflöd, tvärtom. Vi kan till och med skjuta upp döden, men trots det är den beräknande livslängden på många gruvstationer under 45 år.
Det finns inte längre några lagar, inga nationer. Det finns bara bolagen, som själva dikterar sina egna villkor. Med sig från Jorden tog de all den cyniska profithunger och hänsynslöshet som orsakade katastrofen och de exploaterar rymden hårt.
Det är vi som får betala priset. Det är vi som tvingas leva i bolagens skugga. I en värld utan frihet, medmänsklighet eller jämlikhet. I en värld där allt handlar om profit.
Har vi nått horisontens ände? Är det försent att förändra vår framtid?