Nekromanti How to friform?

[Swedish Chef]

Ungefär så här har vi gjort när vi spelat regellöst, förutom att rollpersonerna beskrivs med ord istället för siffror. Vi funderar över vilka personerna är, vad som driver dem, vad de kan och varför de kan det. För min del tycker jag att det ger en större frihet att skapa intressanta rollpersoner. Fokus under skapandet blir på den första delen av ordet rollspel, snarare än den senare.

(Har mycket mer att säga om det här när jag har lite mer tid till att skriva!)

Alltså jag ser inte på vilket sätt enbart ord är bättre på att beskriva något än siffror och ord (vilket ju gör görs i de flesta tradspel). Problem med om man bara har ord är att tolkning blir allt och det är svårt att vara helt objektiv (ex vad är skillnaden på väldigt stark och jättestark). Fördelen med siffror är att man får något form av kvantitativt mätbart i sin karaktär.För mig är det snarare en brist när det inte finns några mätbara saker att hänga upp min rollperson på. Det behöver inte vara grundegenskaper som så, det räcker med AW:s ganska abstrakta skills och moves.

Dessutom använder de flesta spel idag drivkrafter och varför folk kan saker. Förutsatt att man inte kör någon slags play to find out, där varför man kan saker listats ut kring bordet. Men inte heller detta med drivkrafter känns som någon som är specifikt för friform.

Att friform skulle leda till någon mer form av rollinlevelse och spel tror jag inte alls på. Risken med hela stilen är enligt snarare att den mest verbalt starke personen eller den som SL gillar mest får en massa framgång. Jag tror generellt att det är bra med regler, det skapar ramar, vilket gör att man som spelare kan fokusera på rätt saker.

 

[Lukas]

Så, TL/DR: Friform. Hur har ni kört? Hur ser förberedelserna ut? Har du någon metodik du brukar använda dig av?

Jag är definitivt mer en tuta och köra spelare och det är så jag friformat de få gånger jag gjort det.

När jag friformat har vi satt och ner, vi har bestämt genre och sett till att alla har samma bild av vilken typ av story vi vill ha. Specificerat hur kompetenta vi tänkt oss att karaktärerna ska vara, och så har vi skapat rollpersoner.

Vi har alltid börjat med ett så pass tydligt koncept att skapandet av rollpersoner blir enkelt typ ”ni är privatdeckare för en firma och kommer lösa brott folk kommer till er med”. Sedan har vi alla skapat en rollperson var genom att typ skriva ner ett koncept, specificera tre saker de är bra på. Och så har vi börjat spela.

Vi har alltid spelat speledarlöst, och gett friheten för alla att Berätta fritt vad deras rollperson gör, spela npc:er och beskriva miljö. OM två spelare inte är överens har grupp majoritet fått avgöra frågan.
Ofta har det hittats en bekväm rytm där visa npc oftas spelas av samma spelare, och olika spelare fortsätter varandras beskrivningar av miljö och händelser när den första får slut på saker att säga.

Så har vi spelat tills vi känner oss klara för dagen och där har vi slutat spela.
Om jag skulle göra det till en kampanj hade jag vid nästa speltillfälle öppna upp för möjligheten att låta de som vill skapa nya rollpersoner , och antigen spela två eller låta sin tidigare bli en NPC. Sedan skulle jag ha en diskussion med de andra spelarna om tid förflutit i settingen sedan senast och vad som har förändrats, Och på så vis låta världen utvecklas organiskt.

 

[krank]

Att friform skulle leda till någon mer form av rollinlevelse och spel tror jag inte alls på. Risken med hela stilen är enligt snarare att den mest verbalt starke personen eller den som SL gillar mest får en massa framgång. Jag tror generellt att det är bra med regler, det skapar ramar, vilket gör att man som spelare kan fokusera på rätt saker.

Det verkar helt klart som att friform&regellöst inte är något för dig. Som tur är det ingen som försöker tvinga dig…

Däremot kan jag väl säga att det finns en hoper nackdelar med regler också, till exempel att de ganska ofta ger fördel till personer som är bra på regelhantering.

För egen del hatar jag regler med brinnande passion. Det förstör aktivt min upplevelse kring spelbordet att behöva tänka på moves, spelvärden, matematik, de förhatliga tärningarna. De är inte saker att "hänga upp spelet på" för mig, utan saker som aktivt drar uppmärksamhet från rollspelandet, eller åtminstone från allt jag tycker är roligt med rollspelandet. De skapar inte ramar, utan distraktioner. De tvingar mig att fokusera på fel saker.

Jag delar inte ditt behov av objektivt mätbara värden. Istället har jag ett behov av att slippa meta-tänka i så hög grad som möjligt, och alla regler innebär metatänk i någon mån. De är, alltid, en påminnelse om att jag inte alls är min rollperson utan bara en nörd kring ett bord. Det är inte en påminnelse jag tycker är speciellt angenäm. För mig är det viktigare vad min rollperson tycker och känner än vad den nödvändigtvis kan, och jag blir enbart frustrerad av system som försöker sätta siffror på de bitarna.

 

[Monokel]

Alltså jag ser inte på vilket sätt enbart ord är bättre på att beskriva något än siffror och ord (vilket ju gör görs i de flesta tradspel). Problem med om man bara har ord är att tolkning blir allt och det är svårt att vara helt objektiv (ex vad är skillnaden på väldigt stark och jättestark).

Jag antar att vad man tycker hjälper inlevelsen skiljer sig åt mellan olika personer. Jag tycker att siffrorna begränsar fantasin. Utan siffrornas begränsningar kan SL på ett smidigt sätt låta den starke personen vara så stark som berättelsen kräver. Det blir bättre historier och mer inlevelse, åtminstone i de grupper där jag spelat. Jämför "med dina sista krafter lyckas du lyfta upp balken några centimeter, precis tillräckligt för att få loss hennes ben" med "du har Styrka 15 och -1 på slaget på grund av skadan och +2 på grund av besvärjelsen som gäller i tre rundor till och -1 på slaget på grund av att du inte sovit på ett dygn. Svårighetsgraden är 18 och du kan välja att spendera 1-2 hjältepoäng på att slå om, men bara så länge första slaget inte är fummel." Ja, jag överdriver för att få fram en poäng.)

Att friform skulle leda till någon mer form av rollinlevelse och spel tror jag inte alls på. Risken med hela stilen är enligt snarare att den mest verbalt starke personen eller den som SL gillar mest får en massa framgång. Jag tror generellt att det är bra med regler, det skapar ramar, vilket gör att man som spelare kan fokusera på rätt saker.

Spelledaren du nämner borde nog inte spelleda regellöst, nej. Eller över huvud taget. Vid mitt bord är en av SLs huvuduppgifter att se till att alla har det roligt och att se till att alla får ta plats. Att ständigt ge framgång till en enda spelare låter inte särskilt kul.

 

[entomophobiac]

Hur ser förberedelserna ut?

Det som varit mest gemensamt för det jag kallat friform har varit ett minimum av förberedelser inför spel. Det har oftast varit helt och hållet improviserat kring någon sorts lös tanke. Tror att startmeningen för ett sånt tillfälle var "ni sitter på ett kafé i Paris". Det var egentligen allt. Sen pratade vi ihop oss om vilka rollpersonerna var.

Har du någon metodik du brukar använda dig av?

Några gånger har jag använt enklare regler för att på förhand förklara vad som händer i extrema situationer. Exempelvis om någon blir skjuten. Det har rört sig om helt muntliga saker dock, exempelvis "om ni blir skadade får ni själva berätta vad som händer". Sedan fick omständigheterna avgöra.

Ofta har varje spelare fått skriva tre bra saker och tre dåliga med sin rollperson. Ibland har det använts en tärning på något sätt.

 

[RasmusL]

Spelledaren du nämner borde nog inte spelleda regellöst, nej. Eller över huvud taget. Vid mitt bord är en av SLs huvuduppgifter att se till att alla har det roligt och att se till att alla får ta plats. Att ständigt ge framgång till en enda spelare låter inte särskilt kul.

Jag håller inte med, jag tror snarare att det handlar om att spelare som inte kan bortse från att en spelledare ofrånkomligen är subjektiv inte passar som spelare i den här typen av friform Att spelledaren är partisk går inte att komma ifrån, att se förbi det är möjligt, men det kräver också sin spelare att göra det. Jag kan lura mig själv till en massa larviga saker men är extremt (över)känslig för att bli lurad av spelledare, då blir jag bara irriterad. Godtycke är inte min grej, klara och tydliga överenskommelser som träffats i förväg för mig!

 

[Monokel]

Jag håller inte med, jag tror snarare att det handlar om att spelare som inte kan bortse från att en spelledare ofrånkomligen är subjektiv inte passar som spelare i den här typen av friform Att spelledaren är partisk går inte att komma ifrån, att se förbi det är möjligt, men det kräver också sin spelare att göra det. Jag kan lura mig själv till en massa larviga saker men är extremt (över)känslig för att bli lurad av spelledare, då blir jag bara irriterad. Godtycke är inte min grej, klara och tydliga överenskommelser som träffats i förväg för mig!

Ditt sätt att se på det här tycker jag låter jätteintressant, framförallt för att jag inte får ihop det med min bild av vad spelledaren ska göra. Gissningsvis beror det på någon skillnad i hur vi spelar. Jag tänker mig att man träffas för att gemensamt berätta en historia. Spelledarens jobb blir att leda spelet så att historien blir bra och så att alla har trevligt. På vilket sätt kan spelledaren då vara partisk? Det ordet får mig att tänka att det finns något tävlingsmoment antingen mellan spelarna eller mellan spelare och spelledare, och det är ingen som jag någonsin upplevt själv.
?
?????I Swedish chefs exempel rörde det sig om en spelledare som gav olika fördelar till sin favoritspelare, vilket låter ganska extremt i mina öron (särskilt om man träffas under premisserna ovan).

 

[RasmusL]

Ditt sätt att se på det här tycker jag låter jätteintressant, framförallt för att jag inte får ihop det med min bild av vad spelledaren ska göra. Gissningsvis beror det på någon skillnad i hur vi spelar. Jag tänker mig att man träffas för att gemensamt berätta en historia. Spelledarens jobb blir att leda spelet så att historien blir bra och så att alla har trevligt. På vilket sätt kan spelledaren då vara partisk? Det ordet får mig att tänka att det finns något tävlingsmoment antingen mellan spelarna eller mellan spelare och spelledare, och det är ingen som jag någonsin upplevt själv.
?
?????I Swedish chefs exempel rörde det sig om en spelledare som gav olika fördelar till sin favoritspelare, vilket låter ganska extremt i mina öron (särskilt om man träffas under premisserna ovan).

Jag spelar mest spelledarlöst indeielirande och Fastaval-style scenarion, nästan alltid one shots, så vi är nog väldigt långt ifrån varandra i spelstil i smak. Jag har dock spelat i kampanjer och gör det faktiskt just nu (MC:ar Apocalypse World, typ antitesen till friform )

Oh nej, det är inte extremt, snarare har jag aldrig spelat i en spelgrupp, på konvent eller hemmavid, med spelledare där det inte skett i någon mån! Det är såklart inte uppenbara grejer, tror inte heller att det är det Swedish Chef menar, men när du sett det kan du inte o-se det (eller hur den engelska motsvarigheten nu lyder ). All social interaktion är självfallet subjektiv till sin natur, såvida du inte pratar med Gud eller någon annan objektiv observatör av verkligheten!

jag förstår vad du menar och hur du spelar, det är inget konstigt, och jag kan också ge mig hän med en spelledare men har något högre krav på en tydlig överenskommelse från start om hur saker och ting fungerar.

 

[Rickard]

Normer:
- Det finns nästan alltid en spelledare.

Jag som fått för mig att samberättarspelen har blivit det nya friform. För Svart av kval, vit av lust är mer konventioner och (spelledar)tekniker än regelmekaniker. Förvisso är det lättare att "...göra en poäng" med en spelledare med klar agenda, även om spel som Dogs in the Vineyard eller det spelledarlösa och friformiga Montsegur 1244 också har sina agendor med hur spelen är upplagda, som får spelarna att tycka, tänka och därmed agera på ett specifikt vis.

---

I övrigt kan jag plikttroget länka till Play With Intent (pdf, 288 kb) för att visa på friformiga strukturer (mekaniker och konventioner är båda två typer av strukturer). Svart av kval använder exempelvis Fågel i örat-tekniken för best-kommandon.

 

[RasmusL]

Jag som fått för mig att samberättarspelen har blivit det nya friform. För Svart av kval, vit av lust är mer konventioner och (spelledar)tekniker än regelmekaniker. Förvisso är det lättare att "...göra en poäng" med en spelledare med klar agenda, även om spel som Dogs in the Vineyard eller det spelledarlösa och friformiga Montsegur 1244 också har sina agendor med hur spelen är upplagda, som får spelarna att tycka, tänka och därmed agera på ett specifikt vis.

---

I övrigt kan jag plikttroget länka till Play With Intent (pdf, 288 kb) för att visa på friformiga strukturer (mekaniker och konventioner är båda två typer av strukturer). Svart av kval använder exempelvis Fågel i örat-tekniken för best-kommandon.

Jaa, alltså egentligen håller jag med mig, men det som i mina ögon "kallas" friform är nog mer spel i stil med Væk https://alexandria.dk/en/data?scenarie=5325 eller Vasen https://alexandria.dk/en/data?scenarie=3505

Därom må de lärde tvista men Svart av kval, vit av lust och Montsegur 1244 ser jag nog mer som "indie" eller möjligen det vi kallade "strukturerad friform" för några år sedan (?) men inte "klassisk friform" (om det finns något sådant). Någon får väl kontakta Mr G och höra, han var väl en stor friformsorganisatör när det begav sig?

 

[Swedish Chef]

Det verkar helt klart som att friform&regellöst inte är något för dig. Som tur är det ingen som försöker tvinga dig…

Nej det har jag aldrig hävdat, och jag borde kanske aldrig gett mig in i tråden med tanke på Debracy efterfrågade. Jag vände mig mest mot vissa påståenden kring hur jag upplever att friform fungerar.

Däremot kan jag väl säga att det finns en hoper nackdelar med regler också, till exempel att de ganska ofta ger fördel till personer som är bra på regelhantering.

För egen del hatar jag regler med brinnande passion. Det förstör aktivt min upplevelse kring spelbordet att behöva tänka på moves, spelvärden, matematik, de förhatliga tärningarna. De är inte saker att "hänga upp spelet på" för mig, utan saker som aktivt drar uppmärksamhet från rollspelandet, eller åtminstone från allt jag tycker är roligt med rollspelandet. De skapar inte ramar, utan distraktioner. De tvingar mig att fokusera på fel saker.

Jag delar inte ditt behov av objektivt mätbara värden. Istället har jag ett behov av att slippa meta-tänka i så hög grad som möjligt, och alla regler innebär metatänk i någon mån. De är, alltid, en påminnelse om att jag inte alls är min rollperson utan bara en nörd kring ett bord. Det är inte en påminnelse jag tycker är speciellt angenäm. För mig är det viktigare vad min rollperson tycker och känner än vad den nödvändigtvis kan, och jag blir enbart frustrerad av system som försöker sätta siffror på de bitarna.

Allas upplevelse är olika, för mig blir det mer metatänk om jag inte har någon del i hur historian spelas ut, vilket godtycklig handlings resolution alltför ofta leder till enligt min erfarenhet. Om jag inte vet vad min rollperson kan tappar jag fokus och jag blir mer fokuserad på hur jag ska beskriva något än på historian kring bordet. Detta gör att jag hamnar i en form av metatänk, eftersom spelet kan komma att handla kring att tillfredsställa SL.

Att dessutom spelledaren kan sitta i situationen att bestämma att just nu passar det inte att ni klarar det här så jag säger att det inte fungerar, är för mig sjukt trist. För mig är det likadant med när jag listar ut vem som är mördaren, men spelledaren ändrar det för att det är för tidigt i äventyret, eller när folk har plotarmor.

Sen sa jag att man skulle beskriva sin rollperson med siffror OCH ord. Jag gillar inte att spela utan att ha eller skapa någon form av drivkrafter kring min rollperson. Drivkrafter och känslor är inget som friform har någon slags ensamrätt på, det finns ju med i sjukt många spel. Allt från regelkolosser som EON till små minimalistiska reglerböcker.

 

[Swedish Chef]

Jag antar att vad man tycker hjälper inlevelsen skiljer sig åt mellan olika personer. Jag tycker att siffrorna begränsar fantasin. Utan siffrornas begränsningar kan SL på ett smidigt sätt låta den starke personen vara så stark som berättelsen kräver. Det blir bättre historier och mer inlevelse, åtminstone i de grupper där jag spelat. Jämför "med dina sista krafter lyckas du lyfta upp balken några centimeter, precis tillräckligt för att få loss hennes ben" med "du har Styrka 15 och -1 på slaget på grund av skadan och +2 på grund av besvärjelsen som gäller i tre rundor till och -1 på slaget på grund av att du inte sovit på ett dygn. Svårighetsgraden är 18 och du kan välja att spendera 1-2 hjältepoäng på att slå om, men bara så länge första slaget inte är fummel." Ja, jag överdriver för att få fram en poäng.)

Absolut folk är olika. Att låta en rollperson vara så stark som berättelsen kräver är för mig en mardröm, det betyder att jag som spelare skall lägga över hela historians skapande på en SL som vill berätta något han tycker är ball. Det ger för mig idéen att jag lyckas när SL tycker det är dags för mig att lyckas.

Beskrivningar har ju inget med regler att göra, skillnaden med regler att du beskriver utifrån tärningsutfallet i stället för godtyckligt efter vad SL tycker passar sin Historia. Din dikotomi är falsk här om jag slår en tärning innan beskrivningen eller inte gör inte beskrivningen mer levande. Skillnaden är att resolutions mekaniken tagit bort från godtycklighets risken. Regler behöver inte handla om HP, initiativ eller micokontroll, det kan vara stora översiktliga regler kring resolutions mekanik.

Och återigen siffrorna är en del av rollpersonsbeskrivningen, det är inte allt. För mig säger beskrivningen: "STY+2 för jag har jobbat som smed" mer än som "Jag är rätt stark för jag har jobbat som smed" .

Spelledaren du nämner borde nog inte spelleda regellöst, nej. Eller över huvud taget. Vid mitt bord är en av SLs huvuduppgifter att se till att alla har det roligt och att se till att alla får ta plats. Att ständigt ge framgång till en enda spelare låter inte särskilt kul.

Om det bara vore en spelledare, jag har haft flera och det är inget som är specifikt för Friform. Skillnaden är att med regler så vet jag om jag lyckas när jag tärningen visar det. I friform har jag ingen aning och inget att säga om SL i fråga bestämmer att det här går inte nu.

Jag har ett mardrömsexempel med en SL på ett Lincon där jag spelade en karaktär som beskrevs som världens främste svärdsman och hade besegrat jättar på egen hand hamnade i en strid med en varg och SL snurrade en mobiltelefon ,för han hade såklart inga tärningar det var ju friform (vilket inte stod i scenariobeskrivning f.ö) för att se om jag träffade den.

Detta är såklart bara mina åsikter och jag känner att jag kidnappat Debracys tråd vilket inte var meningen. Jag fortsätter gärna diskutera det här i en annan tråd om du vill det.

För att svara DeBracy: Jag har bara negativa erfarenhet från friform. Att inte definiera saker tycker jag skapar risken att man som spelare in har del i historian. Jag borde med andra ord aldrig get mig in i tråden eftersom jag inte kan hjälpa till med det du frågade efter

 

[Swedish Chef]

Jag håller inte med, jag tror snarare att det handlar om att spelare som inte kan bortse från att en spelledare ofrånkomligen är subjektiv inte passar som spelare i den här typen av friform Att spelledaren är partisk går inte att komma ifrån, att se förbi det är möjligt, men det kräver också sin spelare att göra det. Jag kan lura mig själv till en massa larviga saker men är extremt (över)känslig för att bli lurad av spelledare, då blir jag bara irriterad. Godtycke är inte min grej, klara och tydliga överenskommelser som träffats i förväg för mig!

Exakt

 

[DeBracy]

För att svara DeBracy: Jag har bara negativa erfarenhet från friform. Att inte definiera saker tycker jag skapar risken att man som spelare in har del i historian. Jag borde med andra ord aldrig get mig in i tråden eftersom jag inte kan hjälpa till med det du frågade efter

Det är lugnt. Jag har också spelat en del konventsgrejer där det definitivt inte känts som jag har bidragit, så jag är bekant med den känslan med.

Apropå att du var inne på att sätta lite siffror på saker så fick jag svar från den omnämnde Mr G på Facebook när jag ställde ungefär samma fråga för snart ett år sen. Jag citerar honom lite fräckt:

De flesta längre kampanjer så körde vi på att alla skrev ned 100 poäng som rollen var "ball" på, alltså saker utöver bakgrund. Ibland kunde det också inkludera övernaturliga förmågor, men då var det del av kampanjsettningen. Det här bara för att få en känsla av vad som varje roll kunde och ofta också för att skapa karaktär. Saker med poäng kunde vara bra, dåliga, eller oanvändbara (som "Ro liten eka i åländs skärgård 20 poäng" sl fråga "Micke, du vet att kampanjen utspelar sig i Hawaii?").

Vid spelmöten som skedde allt i berättande, på samma sätt som om vi haft system, folk berättar vad de vill göra, spelledaren berättar hur det går och vad världen och ickespelare gör. I många år hade vi en d20 som ibland slogs, högt var dåligt och lågt bra, en färdighet gjorde höga resultat mer ursäktat. Ibland slogs den också för en idé som spelarna hävde ur sig, extrema resultat (alltså 1 eller 20) och idéen kom med i spelet.

Idag har vi ett komplext såpasystem med 5 roller var, scener och klippteknik och några stats, men det är fortfarande mest friform, men vi kör kampanjer på allt från fyra avsnitt till två säsonger med drygt tio avsnitt per säsong.

Fortfarande ganska loosey-goosey med de där 100 poängen alltså, men ett exempel på något i mellanlandet mellan sifferlöst och traditionellt rollpersonsskapande.

 

[krank]

Jag vände mig mest mot vissa påståenden kring hur jag upplever att friform fungerar.

Jag tänker att det kanske är där missförståndet låg: det var ju ingen som pratade om hur du upplever att friform fungerar. Tvärtom tyckte jag Monokel var väldigt tydligt i att det var hur hen upplevde att friform fungerar som hen beskrev.

Det här är ju inte en tråd för att definiera friform eller dess fördelar "objektivt" (vad nu det skulle betyda), utan en tråd där vi som testat och gillat det försöker beskriva hur det rent praktiskt gått till och vad som funkat.

 

[Swedish Chef]

Jag tänker att det kanske är där missförståndet låg: det var ju ingen som pratade om hur du upplever att friform fungerar. Tvärtom tyckte jag Monokel var väldigt tydligt i att det var hur hen upplevde att friform fungerar som hen beskrev.

Det här är ju inte en tråd för att definiera friform eller dess fördelar "objektivt" (vad nu det skulle betyda), utan en tråd där vi som testat och gillat det försöker beskriva hur det rent praktiskt gått till och vad som funkat.

Absolut, jag är bara allergisk mot iden att Friform skulle leda till mer rollinlevelse än andra former av rollspel. Vilket jag läste in i hens inlägg och vilket förmodligen inte var vad som avsågs med inlägget.

Jag håller dessutom med om att tro att man kan diskutera preferenser objektivt är inte möjligt.

Jag hade gärna sett att någon övertygade mig om friformens förträfflighet men än så länge ligger mina tvivel kvar, men det får bli i en annan tråd

 

[krank]

Absolut, jag är bara allergisk mot iden att Friform skulle leda till mer rollinlevelse än andra former av rollspel. Vilket jag läste in i hens inlägg och vilket förmodligen inte var vad som avsågs med inlägget.

Tja, det leder troligen till det.

För hen.

Den sortens allergier mot att andra beskriver en annan upplevelse än man själv har tycker jag verkar jobbig, mest.

 

[Swedish Chef]

Tja, det leder troligen till det.

För hen.

Den sortens allergier mot att andra beskriver en annan upplevelse än man själv har tycker jag verkar jobbig, mest.

Absolut, sjukt jobbigt. När man blivit attackerad i åratal med Rullspel vs Rollspels ideen och att riktig rollinlevelse inte finns i annat än friform. , finns det nog en risk att man läser in saker som inte står i inlägget, vilket jag säkerligen gjorde.

 

[Monokel]

Absolut, sjukt jobbigt. När man blivit attackerad i åratal med Rullspel vs Rollspels ideen och att riktig rollinlevelse inte finns i annat än friform. , finns det nog en risk att man läser in saker som inte står i inlägget, vilket jag säkerligen gjorde.

Var säkert jag som uttryckte mig otydligt. Man kan definitivt ha hur mycket rollinlevelse som helst i spel med mycket regler (har själv haft det i Western, till exempel). För min egen del tycker jag att regler snarare är något som hindrar än underlättar inlevelsen, men hur det är med den saken för andra beror rimligen på kombinationen av spelare, spelledare och berättelse.

 

[Swedish Chef]

Var säkert jag som uttryckte mig otydligt. Man kan definitivt ha hur mycket rollinlevelse som helst i spel med mycket regler (har själv haft det i Western, till exempel). För min egen del tycker jag att regler snarare är något som hindrar än underlättar inlevelsen, men hur det är med den saken för andra beror rimligen på kombinationen av spelare, spelledare och berättelse.

Absolut, sen var min ton i första posten lite väl konfrontativ, vilket sällan är bra.