Nekromanti How to PK i rollspel #1: Normen och representation

[krank]

De här två är ju de som helt klart har lättast för att clasha. I princip själva idéen med att "räkna huvuden" är det som har lätt till många tokens gissar jag på, helt utan någon källa, för sån är jag. Så kändes det iallafall när jag kollade tillbaka på tecknade serier som jag såg när jag var liten.

Absolut. Tokenism skapas ofta av välvilja just för att lösa det här problemet.

Mitt favoritsätt att lösa det på är att inte lägga till nya karaktärer utan istället stå ut med att ändra på de man redan hittat på. Mest för att jag har svårt för att hitta på karaktärer helt utan kön, hudfärg, sexualitet och så vidare. Det finns ju rätt många variabler att hålla reda på och jag har svårt att skriva SLP:er utan att ha eller få någon form av bild i huvudet - även om jag måste ändra den senare.

Men absolut, fixar man att hitta på SLP:er utan att få en bild i huvudet så är det definitivt en fungerande strategi att räkna i efterhand där också. Jag tänker mig att det blir mindre motstånd i huvudet; har man en klar bild av en SLP är det ibland svårt att byta kön eller hudfärg på den.

När jag skrev More than Human räknade jag huvuden och fick ändra ganska drastiskt på SLP:er jag inte bara hittat på utan introducerat och spelat ut i min testspelgrupp... Men det funkade rätt bra.

 

[Jocke]

En närliggande grej jag lärde mig om konventsrollspelande när jag för lite mer än tio år sen var ute och spelledde en del grejer:

Rollspelare på konvent föredrar i majoriteten av fallen att spela rollpersoner med samma könsidentitet som de själva har. Det går för både män och kvinnor så långt att de har övervägt att ställa in passet.

Efter som det inte går att bestämma kön på spelarna så är det en trevlig service att lägga in en one line fixer i stil med "vill du hellre spela The Bride som en man så heter hen The Groom i stället" och kanske en ny kädnad om den var väldigt könad i rollens beskrivning.

Det handlar alltså lite om ett bekvämt trick för att "komma undan" med ett representativt skrivande när en grupp killar av den gamla skolan (läs Orchis och Svettis) kommer in och börjar gorma om "inga jävla brudar" för att de manliga rollerna inte räcker till hela laget. Jag kan bara tänka mig hur mycket jobbigare det har blivit att tackla hela den grejen sen gamergate. Samt att det är en så pass smal sak att även den äventyrsförfattaren som "skiter i sånt trams och bara vill skriva ett äventyr" kan ägna tio sekunder åt att hitta på fem namn till. Det är seriöst inget extra jobb.

Det ersätter ju såklart inget synliggörande av norm eller representationstänk - men det är mycket mer välkomnade, för alla.
I alla fall jag som spelledare med 00-talets konventsbesökare som spelare hade tjänat på det. Antagligen spelarna också.

 

[Xyas]

Det ersätter ju såklart inget synliggörande av norm eller representationstänk - men det är mycket mer välkomnade, för alla.

Är det? Blir det inte mest samma sak som att göra ens rollpersoner och slps könlösa och låta spelarna fylla i själva, och då nästan säkert reproducera normerna. Eller missförstår jag?

 

[Tre solar]

Är det? Blir det inte mest samma sak som att göra ens rollpersoner och slps könlösa och låta spelarna fylla i själva, och då nästan säkert reproducera normerna. Eller missförstår jag?

Skillnaden är väl att den som skriver äventyret inte könar upplevelsen på förhand.

 

[Xyas]

Från startinlägget:

En teknik som (jag tror) inte fungerar: Inte beskriva saker. Med risk för att vara lite mer "neggig" så skulle jag vilja skriva lite om en teknik som ibland används, och vilka problem jag upplever med den. Den brukar användas i välvilja och fungerar säkerligen bra i de produkter den används, men jag tycker att den riskerar att missa målet. Det handlar alltså om att helt enkelt inte bestämma saker om sina rollpersoner. Jag har till exempel hört exempel på äventyr där spelledarpersoner och färdigskapade rollpersoner inte könas; dvs att deras könsidentitet/könsmarkörer (vad de identifierar sig som/vad de upplevs som... Undras om inte den där parlören får bli nästa grej) inte beskrivs. Fördelen är att spelledaren blir fri(are) att bestämma könet på spelledarpersonerna och kan fylla hela sin grupp med kvinnor och ickebinära. Nackdelen, som jag ser det, är att de flesta spelledare antagligen kommer att göra de flesta till män och enbart låta de SLP:er vars övriga egenskaper upplevs som "kvinnliga" vara kvinnor. Det vill säga, i spelgrupper som redan anstränger sig för att vara inkluderande så funkar det bra, men i de grupper som inte tänker så mycket på representation så blir det mest exakt samma normer som vanligt.

Jag håller med om detta, så jag är ett fan av att köna på förhand. Och att skriva som att spelarna själva får välja känns lite som "det här är skrivet för att vara inkluderande och normbrytande, men det kan ni strunta i utan vidare".

 

[Jocke]

Är det? Blir det inte mest samma sak som att göra ens rollpersoner och slps könlösa och låta spelarna fylla i själva, och då nästan säkert reproducera normerna. Eller missförstår jag?

Det gällde bara rollpersoner, men det är klart att du har nån slags poäng.

Det beror ju på lite vad man tycker är själva verket.

Om det är skrivna äventyret är verket så är det ju inte det, efter som det författaren har valt är vad som anges i all annan text.

Om vi tänker att spelandet av äventyet är verket, så leder det såklart till ett repruducerande av normer, men inte så stort som det kanske synes, efter som det krävs ett aktivt val att spela The Groom.

Om vi tänker oss att verket uppstår när äventyrstexten möter spelarna så är det absolut inte det, efter som de tar in en hel sida roll och kanske en bild om The Bride innan spelaren väljer att spela the bride eller the groom.

--
Tillägg: I just fallet av mitt påhittade Kill Bill scenario så heter såklart genderbeder-Bill Jill och är en rollperson. The Grooms civila namn är Benedict Kiddo.

 

[Xyas]

Det gällde bara rollpersoner, men det är klart att du har nån slags poäng.

Det beror ju på lite vad man tycker är själva verket.

Om det är skrivna äventyret är verket så är det ju inte det, efter som det författaren har valt är vad som anges i all annan text.

Om vi tänker att spelandet av äventyet är verket, så leder det såklart till ett repruducerande av normer, men inte så stort som det kanske synes, efter som det krävs ett aktivt val att spela The Groom.

Om vi tänker oss att verket uppstår när äventyrstexten möter spelarna så är det absolut inte det, efter som de tar in en hel sida och kanske en bild om The Bride innan spelaren väljer att spela the bride eller the groom.

--
Tillägg: I just fallet av mitt påhittade Kill Bill scenario så heter såklart genderbeder-Bill Jill och är en rollperson. The Grooms civila namn är Benedict Kiddo.

Djupt värre Och väl värt att tänkta på när en skriver.

 

[Tre solar]

Från startinlägget:

Jag håller med om detta, så jag är ett fan av att köna på förhand. Och att skriva som att spelarna själva får välja känns lite som "det här är skrivet för att vara inkluderande och normbrytande, men det kan ni strunta i utan vidare".

Alltså, jag håller med. Men jag tänker att det är olika saker att vara normbrytande och att vara inkluderande.

Normer är så mycket. Det är till exempel en norm att vi identifierar folk utifrån kön och etnicitet. Så om man tänker att DET är normen, då blir det normbrytande att ha könsuttryck istället. Och om man tänker att det också är en norm, då måste man börja fundera över glidande skalor längs icke-uteslutande kategorier.

Ett spel som går åt det hållet är AW, där utseende, namn och könsmarkörer är frikopplade från varandra, men också där våld och omhändertagande samexisterar i och mellan karaktärerna. Så det är tungt normbrytande på så sätt.
...Men genom att man får välja själv blir det naturligtvis också möjligt att välja att göra en väldigt stereotyp figur.

Så om en möjlig målsättning är att vara inkluderande tycker jag det är en mycket enkel sak att göra (att erbjuda två namn till den färdiga rollpersonen). Och om ett mycket vanligt alternativ är att göra inget (till exempel bara ha manliga rollpersoner), tror jag inte på något vis det är sämre.

Jag tänker att det är en typ av relation mellan skapare och publiken och en annan inom publiken. Och därför är det stor skillnad om jag dikterar att det är sned könsfördelning, eller om du väljer att ha det så i din kampanj.

 

[krank]

Jag har funderat lite.

Naturligtvis handlar det här om vad man menar med inkluderande och vad man har för målsättning med att PK-anpassa sin rollspelsprodukt. De flesta sådana produkter har ju flera målgrupper.

En SL som läser ett äventyr där SLP:erna saknar kön, kommer som jag skrev tidigare att projicera sina egna redan existerande normativa eller normkritiska värderingar på spelledarpersonerna när deras kön väljs. Detta sker innan mötet med spelarna, så huruvida spelarna upplever sig inkluderade eller ej beror på spelledaren snarare än spelmakaren.

Om det ges en defaultlösning med alternativ, på det sätt Jocke beskriver, så kommer en läsande SL som tillhör en marginaliserad grupp fortfarande att kunna känna sig inkluderad. Sedan är det spelarna som projicerar sina redan existerande normativa eller normkritiska värderingar. Om spelgruppen då är homogen så kommer troligen ingen spelare i gruppen att uppleva sig osynliggjord. Ingen skada skedd. Om däremot spelgruppen är heterogen och innehåller personer som tillhör marginaliserade grupper så finns risk att de andra spelarnas val innebär ett osynliggörande och ett exkluderande.

Den homogena gruppen kommer dessutom att reproducera och förstärka gruppens redan existerande normer genom sina val. Om det kommer ett gäng bröliga grabbar som inte kan tänka sig att spela kvinnor eller transpersoner eller homosexuella etc. så kommer spelupplevelsen att stryka dem medhårs och de kommer att gå därifrån stärkta i sin övertygelse. Det här innebär inte nödvändigtvis att någon exkluderas av själva rollspelsprodukten, däremot betyder det att man hjälper till att reproducera och befästa redan existerande värderingar.

Det är där jag tänker att syftesdelen kommer in. Om syftet enbart är att spelare och läsare ska känna sig inkluderade så är Jockes lösning bra. Om man därutöver har syftet att motverka eller åtminstone inte reproducera och befästa värderingar som man kanske anser olyckliga, så är det en sämre lösning.

Så frågan är om man ser sitt skapande som en form av politisk aktivism - det gör jag, till exempel - eller om man bara vill undvika att folk känner sig exkluderade. Jag säger inte att alla bör göra som mig; jag säger att man bör välja lösning efter ambition och ambitionsnivå, och kanske tänka lite på vad det är man gör när man väljer de lösningar man väljer.


(Alltså typ så som jag uppfattar att Tre Solar menar...)